Sitter och funderar på det här med långlopp eller långa utflykter. Var går gränsen? Gränsen för mig har sakta flyttats från en en mil, två mil, fyra mil och lite längre och så ännu lite längre. Hur långt är långt? Att springa långt är jobbigt, att springa långsamt och långt är mindre jobbigt. Att cykla är klurigt, det är ju inte alltid det blir långt, det kan gå sakta uppför. Cykla på vägar är inte speciellt spännande, då måste man ju dela vägen med bilar. Att cykla i skogen, på berg, på grusvägar och längs småvägar på landsbygden är ju finfint. Det är ofta mycket fint att se på vägen. Nu försöker jag förbereda mig för ett lopp ska ska vara närmare ett och ett halvt dygn där jag måste kunna cykla, springa och flyta med packningen. Jag är glad att min terrängcykel är lätt när den måste sitta på ryggen ibland. Och det blir inte tid till att krypa ner i någon sovsäck så någon sådan behöver jag inte släpa med mig. Undrar vilket pålägg jag ska ha på mina smörgåsar? Och hur mycket vatten går det åt? Och hur många par strumpor? Och den som ändå hade haft ett armens hudsalva som man kan ha till allt.

Förr i tiden, för en sådär 7 år sedan när vi bodde i Sverige, var cykeln ett nödvändigt transportmedel. Jag försöker ofta förklara för kompisar här hur det funkade när barnen var små. Cykelkärra, barnsadlar, matkassar, jobbväskan och kjol. Det funkade toppen. Det var ju ganska värdelöst i ösregn och snö, men det fungerade ju. Det var lite tröstlöst ibland när ingen ville ha overallen på när det var minusgrader och kastvindar. Kinderna var ju alltid lite extra rosiga under förmiddagen. Här har jag börjat att ta cykeln oftare och oftare om jag inte har bråttom någonstans eller behöver se extra snygg ut. Det är jobbigt att försöka sig på det där med snygghet. Hjälmhår och svett. Ofräscht resten av dagen och lite osmidigt bland alla andra snyggsminkade medelålders i klänning.

Jag köpte en ny karta igår, en karta över hela härliga Washington med alla berg och sjöar utmärkta. Det var länge sedan jag faktiskt tittade var vi bor. Ja, nu kikar jag ju på kartan ofta, speciellt när jag cyklar runt men det är ofta bara en liten del av området, en tävlingskarta eller ett litet berg. Hela Washington är maffigt. Det är berg och hav, state parks och motorvägar, floder och turkosa sjöar och en jättestor skärgård med mängder av öar och berg och valar. Valarna är ju inte utmärkta på kartan tyvärr utan då får man gå på känn, magkänsla om man vill se späckhuggare i farten. Detsamma gäller björnarna, det skulle vara skönt om man visste var de befann sig så man kunde ta en omväg.

Jag insåg när jag tittade lite på kartan att oj vad långt man kommer på cykel. Jag täckte in ett helt berg och state park för några veckor sedan på östra sidan av staten. Det var jobbigt men det tog ju inte mer än en dag. Men det som slår mig så här i efterhand är att det är vildmark. Så långt ögat når. Det är orörd natur i ett land där det bor hundratals miljoner människor. Vilken otrolig tillgång. Att få cykla och springa i orörd natur som ligger ett kort bilresa på ett par timmar hemifrån. Vargar, björnar, hjortar och örnar. Små forsar att vada över. Stora floder med strömt vatten att akta sig för. Träd som stått på samma ställe i hundratals år, som växer uppmot himlen, lite högre varje år. Vackert och oändligt. Örnar som cirkulerar över våra huvuden när vi tyst cyklar uppför bergen.

Idag cyklade jag ett par timmar i regnet. Jag hoppade upp och for iväg mot närmsta grusväg. På två timmar träffade jag bara två personer och en lös hund. Jag satt i gräset och drack vatten och funderade på var alla människor var en lördag förmiddag i förorten. Tomt och tyst nästan mitt i stan. Så fint kan man ha det.