Idag blev det mössa på. 3,5 snabba timmar på cykel, uppför ett berg, sakta trampande, flåsande och sedan fort nerför på slingrande stigar med regnfuktiga stenar och genomblöta rötter. Cykeln gled åt alla håll och jag försökte hålla mig borta från bromsen och hålla tungan rätt i munnen. Broarna var halare var halast och droppen var höga. Det gick bitvis fort, ett träd stod i vägen och fick sig en kram. Till slut landade jag och mina kompisar vid parkeringen med regnvåta kläder och leriga cyklar. Då åkte mössan på över ett genomsvettigt men isande kallt huvud. Lerig och blöt åkte jag hem och funderade på att höstrutinerna måste uppdateras. Mer kläder att byta till och en termos med kaffe. Nu satt jag i bilen och huttrade, rullade sakta i trafiken drickandes en flaska bubbligt, kallt vatten.  

Hur gick det med cyklingen då? Jorå tack, hyfsat. Ungefär hur bra känns det att cykla på en grusväg upp för ett högt berg. Sådär. Först stiger pulsen, och sen stiger den kraftigt, sen kommer flåset, ja, sen höll det i sig i en och en halv timme. Till jag kom  upp på toppen. Där vilade jag en stund, drack lite och laddade om. Stod på toppen och regnet tog i. Och sen bar det av ner, i kringelikrokar och över läskigheter. Då blir pulsen lika hög igen. Fastän det går nerför. Precis som det ska vara.

Sen fortsatte eftermiddagen med bilkörning, volleybollmatcher i plural och middagsfixande på sena kvällen. Och cykeln står lerig i garaget. Imorgon bär det nog av igen.