Nu kalkar vi upp oss och kör in i det sista

Jag träffade coachen, gurun, kompisen idag och vi snickelesnackade lite om våren och om jag följde planen inför den stora tävlingen. Allvar, stängd dörr och på varsin sida av skrivbordet. Jag hade lite svårt att svara. Ja, jag följer planen men tog ju en rejäl paus när jag hade lunginflammation. Det var många dagar när jag bara vadade runt i min egen svett, slem och självömkan. Ja, precis så illa var det. Och jag skruvade på mig och kände mig lite obekväm. Och hur känns kroppen frågade han. Jo tack, den känns. Foten är ful igen och gör ont, annars toppen. Träningsvärk överallt. Ungefär. Gårdagens 3,5 timmes cykling tog ut sin rätt idag. Jag gjorde ett försök till löpning imorse men beslutade att det räckte med 8km. Och jag förökte klämma lite på att jag är till åren kommen… Och så pratade vi på. Planen är fortfarande att rejsa. Jamenar, det är ju bara en dag av mitt liv. Det är bara att bita ihop och böja ner huvudet och hoppas på det bästa. Och så gick vi igenom matplanen för rejset. Var 20 minut ska jag klämma i mig mat, det är planen. Det blir mättande.

Det har gått överstyr. Jag har aldrig sett mig själv som en tävlingsmänniska. Jag gillar när det blir fart under galoscherna och det hettar till men jag bryr mig faktiskt inte så jättemycket. Nu bryr jag mig. Nu i mars har CrossFit gymmet en tävling för att alla ska socialisera sig lite och lära känna varann. Alla som var intresserade (32 personer) ingick i dragningen av lag, två och två. Jag blev ihopparad med en exceptionellt trevlig kvinna. Man får poäng om man är närvarande, lyfter och får ett person bästa, om man tar med en gäst, incheck på facebook (därav mina otroligt meningslösa incheckningar) etc. Min partner och jag är en bra kombination. Vi är med för att vinna. Och vi har så här långt gått vidare varje vecka och vi har högst poäng av alla så här långt. Lördag är sista dagen och vi vill ju såklart skrapa hem hela vinstlotten. Priset är antagligen en t-shirt men äran gott folk, det är äran som räknas. Nu är vi bra trötta. Vi har varit närvarande mer eller mindre alla dagar gymmet är öppet. Tack och lov så är det stängt på söndagar. Vi knatar, lyfter, snatchar, jerkar, gör östeuropeiska styrkeövningar, hasar oss runt på golvet, svänger oss i ringar och står på huvudet. Oerhört graciöst. Och jag börjar ta formen av en styrkelyfterska. Jag har börjat göra ljud när jag lyfter, blir knallröd i ansktet, kalkar händerna, high fivar med boysen… Jag behöver återta min vanliga form. Det känns som vi är värda en lång vila. Hur det än blir, om vi når hela vägen fram till prispallen eller inte, så kommer vi fira stort. Hejja oss. Idag var det en chipper på schemat. 800 meter löpning, 80 butterfly situps med 14lbs medicinboll, 600 meter löpning, 60 russian twist fötter upp, 400 meter löpning, 40 wall balls 14lbs, 200 meter löpning och 20 burpees, bröstet mot marken. På tid. Hepp. Det var kul. Idag skulle jag ta det lite lugnt men så for tävlingsandan i mig. Luften tog slut och jag nästan kroknade på slutet. Men, när man gör den sista burpeesen så känns det ändå som… pust. Och så en minut senare så skulle man kunna börja om. Pigg som en lärka, ärtig som en liten talgoxe, stark som en björn…ja ni fattar. Jag är rätt hyfsad på korta grejer, men när det hettar till så kan jag härda på. Och om man kan härda på så kan väl inte en Ironman vara så eländig. Det är i alla fall den inställningen jag har idag.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s