Mt Rainier 2019

Vad tänker man när man står på en bergstopp? Högt upp och blickar ut över oändligheten? Jag brukar känna mig ganska tom, lite tårögd, trött och upprymd på samma gång. Vattnet burkar smaka extra gott och tankarna töms efter att har varvats och ältats vid varje steg under några dagar. Jag kan fortfarande känna när jag satt på en bergstopp i Alaska för några år sedan efter dagar av vandring, paddling och cykling och fick tårar i ögonen. Då och där kändes det in i ryggmärgen, så vackert att vi alla blev tysta. Så ödsligt och så oändligt. Den känslan skulle man vilja kunna stoppa i en burk och sälja som lyckopiller.

Den här gången tänkte jag att ryggsäcken satt nog fastlimmad och jag får nog inte av den. Och får jag av den kommer jag nog aldrig få på den igen. Repet är nog omöjligt att klippa ur och jag är nog fast med kompisarna i oändlighet. Jag var för trött för att tänka, och för tömd för att få ihop trådarna. Det är konstigt att luften suger syre ur kroppen. Det borde ju vara tvärt om. Det var svårt att andas, svårt att lyfta fötterna, omöjligt att prata.

Förra året mer eller mindre sprang jag upp Mt Rainier med mina stegjärn och enorma 100L ryggsäck på ryggen. Träningen gick som på räls, sommaren var fin och kroppen var något sliten men ändå glad. Dagen efter hade jag inte ens lite träningsvärk och livet gick vidare. I våras blev det bestämt att kompisen och jag skulle upp igen. Vi laddade på varsitt håll och ibland ihop. Och för första gången på länge så kändes det tungt. Tungt att träna, tungt att andas, tungt att få ihop tiden. Eller var det viljan det var fel på? Knät gjorde ont och foten var svullen. Is och bandage om vartannat. Men allt går om man inte ger sig. Och vad som är tungt för mig kan ju vara omöjligt för någon annan. Det handlar ju egentligen om hur mycket man vill och är beredd att offra. Och jag tror att jag inte har varit riktigt varit så sugen på att offra sömn och ledig tid år. I mer än 10 år har jag knatat, skubbat, rullat uppför och nedför, lyft, burit och lagat punkor. Släpat kajaker, burit packrafts, paddlar, flytvästar, hjälmar och mat. Skakat av rädsla och av skratt, tackat gudarna för att jag inte brutit fler kroppsdelar och allmänt känt mycket tillsammans med fina människor. Burit cyklar uppför berg, kräkts i buskar av utmattning, varit förfrusen och halvt medvetslös, simmat över hav och fått gåshud av vackra vyer och njutit varje gång och i mängder. Och så kom dagen när jag inte kunde njuta av bentrötthet och illamående. Det borde vara tvärt om, att man njuter mer ju jobbigare det är. Så brukade det vara.

Nu var det ju inte så att jag inte njöt på toppen av Rainier. Njutningen var aningen fördröjd och satt djupare än tidigare. Jag kunde inte sova på berget. Två sömnlösa nätter och kompisen kunde inte heller sova så vi hann avhandla allt och ingenting in på småtimmarna. Jag fick känna av höjdsjuka och trötthet i mängd.

När man springer maraton pratar man ofta om att man väggar. Helt plötsligt kan man inte ta ett steg till. Det har aldrig hänt mig på de maraton jag sprungit, inte ens som nybörjare. Men nu kändes det som det var en stor mur på toppen, 14,411ft/4392m upp. Vinden ven och alla var vi starka. Vi rusade upp till toppen. Det gjorde att tempot var gubbigt, alla andra var ju snabba snubbar. Jag kom upp och luften tog slut. Jag satte mig på ryggsäcken och slet upp vattenflaskorna och insåg att jag inte druckit något på hela vägen upp. 5 timmar utan vatten, hur tänkte jag då? All rutin och all erfarenhet var som bortblåst. Dricka vatten gör man alltid, när man rör sig, när man sitter stilla, när man paddlar, när man cyklar. Något jag konstant fått träna på. Jag förökte så smått klunka i mig det frusna vattnet och knaprade på en knastrig och iskall Stingerbar. 20 minuter senare var det dags att hänga på sig ryggsäcken och klippa i repet i selen och vända ner. Jag kunde svära på att det bara hade gått 3 minuter.

Vi börjar sakta trava ner, vi växlar några ord och jag tar täten. Jag snubblade en gång, föll framstupa och insåg att nu får jag försjutton skärpa mig. Då slår det mig att vi var uppe. Och nu är det gjort. Och då på vägen ner gråter jag en skvätt men slutar så fort jag bara kunde samla mig. Det är oerhört jobbigt att gråta och gå samtidigt när det blåser storm och luften är tunn. Och så känner man sig lite fånig. Så kommer lättnaden över en, benen rör sig, ryggsäcken blir lättare och luften går att andas igen. Kanske borde jag prova en annan rutt nästa år?

17 timmar senare har vi travat hela vägen ner och fått skjuts hem. Duschar, äter och tömmer ryggsäcken på köksgolvet. Och precis som efter vilken tävling som helst så känner man sig lättad men det är så tomt.

Tack och lov så finns det nya äventyr bokade och planerade. Det är snart dags igen.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s