På något sätt så missade jag att sommaren var på väg ut och hösten på väg in. Det blev en chock för systemet när ylletröjan och regnjackan åkte på. Hur kunde det bli så här igen?

Jag klippte gräsmattan idag. Tjockt, tätt, skrikgrönt och fuktigt gräs som gjorde att gräsklipparen stannade flera gånger. Härligt med höst ändå. Regnet är här, gräset gror och ekorrarna är feta och mössen letar sig in i garaget. Äpplena har trillat av, svamparna finns säkert någonstans i skogen men inte sjutton vet jag var. När jag sprang i skogen i helgen trodde jag att jag såg kantareller överallt men det var gula löv som fallit. Idag var första dagen jag sprang med långärmat och vantar. Kylchock första minuterna innan kroppen vant sig. Chockartat. Klockan 6 på morgonen låg dimman nära marken, månen var fortfrande uppe och mörkret var tjockt. Om nu mörker kan vara tjockt. Jag sprang i alla fall i mörkret, med pannlampa, i dimma, med vantar på. Det blev små pustiga moln när jag andades och kylan kröp in under tröjan. Då är det höst. Slutet på sommaren. Jag hade helt glömt hur det känns att pusta små moln. Rakt ut i mörkret. Pannlampan gled ner på den svettiga pannan. Nästa gång blir det mössa på så pannlampan fastnar och inte glider.

Skolan är igång. Det känns lite dubbelt att skriva att skolan har börjat. Ingen här går i vanlig skola. Universitet kan ju inte räknas som skola på det sättet. Men om det räknas så är några igång med sina universitetsstudier. Typ alla tre men en är inte här längre, utan i Sverige. Och alla sitter hemma med datorn framför nosen.

Sista veckorna, sen hösten kom, så har det ändrats fokus här. Det är jobb och universitet i huset. Ingen lämnar ju hemmet här eftersom vi fortfarande är i fas två; skolor, arbetsplatser etc är fortfarande stängda och kommer vara det länge. Alla kryper in i sina kontor/sovrum och startar Zoom/Teams/Google och hundarna känner sig övergivna. Jag tar en promenad med ett koppel i var hand och vi snackar lite om dagen. Ibland jagar vi ekorrar eller kaniner och ibland är det dött och vi bara sniffar. Det jag har sniffat fram under den här tiden är att det är ju tur att jag har två små hundar som gillar rutiner och tråkiga promenader. Barnen är inga barn längre och hemmet är inte riktigt allas hem längre. En har till och med flyttat till en annan kontinent, och de andra två bor hemma fast de lever uanför hemmet på något sett. I en annan fas, mittemellan.

Det är märkigt att se sina barn att bli vuxna. Jag är vansinnigt stolt. Alla tre ejsar sina studier. Rakt av presidents list. Och nu vet jag alla i Sverige inte fattar någonting. Men det betyder att alla är riktigt bra och gör det de ska plus lite till. Alla har dessutom jobb på sidan av som de sköter med bravur. Eller kanske man ska säga att de har jobb och sköter sina studier på sidan av. De är i alla fall helt vuxna, och hur hände det?

Men så är jag också ett barn till föräldrar som jag inte träffat sen i februari. Föräldrar som alltid varit på plats, redo och asballa. Och den här veckan firade vi mamma som fyllde 80! Hurra! Och om jag önskar att jag kunde varit där. Caroline fick representera oss och så vet vi att vi har ett firande tillgodo när viruset lagt sig och det är lite lättare att resa. Födelsedagsbarnet och övriga gjorde sig bra på FaceTime och vi är trots all glada att det var en finfin dag. Långt bort.

Covid har gjort och gör att allt är annorlunda och lite hit och dit. Själv tycker jag att det vore trevligt med lite mer mänskliga kontakter. Vi är så tacksamma för vår lilla pod men känner ändå att det är begränsat sen i mars. Vi har mer eller mindre varit i huskarantän sen i mars (7 månader) Här har vi obligatoriskt munskydd, träffar ingen, har inte kunnat handla mat normalt, gjort något utanför hemmet sen i mars. Livet går vidare.