Ut ur dimman

Plötsligt händer det. Livet slår till och inget blir som förr. Efter besöket hos optikern för några veckor sedan är jag numera stolt ägare till ett par progressiva glasögon. Läsglasen som hängt på näsan, på huvudet, i fickan, i bilen och lite överallt var enligt optikern ett kraftigt ålderstecken. Det här med att kika under lugg och knöla ihop hakan är tydligen inte något som man ska sträva efter. Men om man tycker att läsglas är ett tecken på hög ålder vad är inte då progressiva glasögon? Men jag måste erkänna att jag ser på livet med andra ögon, det är klart och tydligt. I alla fall i vissa fall.

Helgen har varit av varierande kvalitet. Lite spring och knatande i skogen och lite fest. Det började med superpartaj inne i stan på SAM och slutar i soffan framför tvn. Vi snyggade till oss och såg faktiskt riktigt respektabla ut. Men tror ni att vi lyckades få till ett kort? Nej, bara en något fånig selfie.

Årets julfest, superpartajet krävde ett inköp av en ny trikåtrasa. Det finns ett par i garderoben men det är ju skönt att ha något att välja på. Blindheten slår till och det finns absolut inget att dra på kroppen för en natt på stan. Jag räknar till 1, 2, 3, 4 svarta jumpsuits i garderoben, men… Det blev ett inköp av en något tight jumpsuit i sammet och insåg jag att kroppen, framförallt mittendelen behövde klämmas åt lite för att bekvämligheten skulle infinna sig. Känner man sig inte bekväm så är man ju inte snygg. Och om jag klämde. Jag köpte mig mitt livs första Spanx. Blev det bättre? Lite slätare och plattare blev det ju men jag vet inte om det blev skönare direkt. Men snyggt var det.

Och så blev det söndag kväll. Julmusiken har dundrat högt hela kvällen, KitchenAiden och ugnen har jobbat. Som vanligt kom julpaniken hastigare än kvickt, inget är gjort, inga julklappar inköpta, lussekatterna är uppätna och skumtomtarna är slut på IKEA.


The simplest thing. Something we all do and after so many years of practice I should master it. I don’t. It comes and goes. Different phases of my life, thoughts, work, races, it all weighs in. Right now, I’m in a wake-up early phase. We are not talking 6am, waking up right before the alarm sets off. We are talking 2.30 to 4 something. Prime sleep time. The time of the night when you can hear the coyotes howl and the bobcats sneak around in your back yard. When the house is quiet and the dog snores. Long before the newspaper arrives. I force myself to stay in bed to 4.30. I’m not allowed to check my phone before 4 but the Kindle is ok. I have high standards; everyone knows that the phone is bad karma and a no-no in the bedroom. Well, at least until insomnia hits. Then it’s a lifeline to the outer world. It is great to have a kid to communicate with in Europe. It’s prime time for her and I get to calm my mind. And when I finally allow myself to get up and walk down the coffee tastes so good, news on and the day goes by.

The last refuge of the insomniac is a sense of superiority to the sleeping world.
~ Leonard Cohen

Don’t worry about all the things you can do to make it better. No caffeine in the afternoon, alcohol, very cold and dark room, good bed and nice sheets, exercise… I’m on it. Only complaint is Doris. She is from time to time extremely annoying. Crawling around my feet. She has fur but thinks she is a nude cat. Skin to skin under the down duvet. Her mission is to keep my feet warm. She is the one that wakes me up. But to her defense, she is always asleep after 2am.

It’s kind of funny that this is going on. I’m a snoozer. I love sleep. From time to time I sleep more than enough. I have a hard time getting up in the morning. I take naps during the day. If I run a lot, I take every chance I can to nap. Doris is usually a candidate for heating cold feet during couch naps. And who can resist that? And now I can’t even nap.

I remember the worst time I went through a phase like this. 18 years ago, 3 kids under the age of 4, went back to school for a second master’s and gave myself a year to finish it. Renovated a house. Exhausted. Woke up every night with three kids around me or in a very small bed counting sheep, minutes, breaths. Kids with asthma. And its endless when you are in the middle of it. And then one day everything is back to normal and sleep is the last thing you must worry about. And you kind of forget about no sleep and tired days.

When you google sleep it’s easy to get a tad bit worried. If you don’t sleep, your brain and your body don’t rest and recoup. Scary stuff. But according to a very serious webpage there is hope. Or a stroke. Since my brain is not getting enough rest, I have a hard time understanding the information about the neurotransmitters and the risk of stroke if you don’t get enough sleep. I turn to WebMD instead, the Bible of real home medicine. And – drumroll – get supplements. It’s not going to happen. My brain and I are going to wait it out. Count sheep, think of life decisions, overthink race scenarios and look forward to the first cup of coffee every day.

“A flock of sheep that leisurely pass by
One after one; the sound of rain, and bees
Murmuring; the fall of rivers, winds and seas,
Smooth fields, white sheets of water, and pure sky –
I’ve thought of all by turns, and still I lie
~ William Wordsworth


When you meet a cat

Everything is great. Life is good. I have plans, I’m moving forward and it’s sunny and cold outside. I write notes, lists, blogposts that I never publish. I collect words in my phone, send myself texts and try to remember things that I like. The last note I have in my phone says – stay away from big cats! Good advice.

Today’s run was quite long, almost 2h long. Freezing the whole time, blue fingers in my gloves, bright red nose but so beautiful. I ran into a bobcat a few days ago. Nothing happened but he showed off his pearly whites and made a growling sound all the way from his tummy, scratched the paws on the ground. I look around and realize that we are alone on a street in Kirkland. Weird. He looks at me, I look at him and I freak out a little bit. I tried to talk with a steady voice and said “nothing to see here…move on…turn around…I’m not going to move if you’re not moving…” After what felt like eternity it turned and took off, back to the wetlands on the side of the street. This thing is kind of growing in my mind. Not really a big deal but I freaked out and I had to really talk myself into running the trails today. And about an hour in my run I thought I heard something follow me. Talk about stressing yourself out. Nothing there. My heartrate spiked, and I ran so fast. Well, my speed fast. Kind of pathetic. I would not stand a chance if I had a cat chasing me. Or not even a squirrel.

Running feels good again. I can’t say that it’s been bad for the past ten years or so but sometimes you just got the right feeling in your body. Not too much pain going on and not really getting too tired either. Maybe it’s the weather. Sun and blue skies. We have dry trails around here and snow in the mountains. Isn’t it wonderful to move around among huge trees and moss, leaves on the ground and fresh air? It’s a great warm up for life.

It’s time to clean up the notes in my phone and move on…to move around and be moved.

Brain or body

Let’s keep up the scary article reading. Stuff you should or need to do to be a human today. We’re talking exercise and age. Related and unrelated. Or just throw in the midlife crisis subject while at it. It’s always something. You don’t move enough or you move too much. You buy a crisis car or marry someone younger. Get some botox or lift your butt to a nicer angle. And if someone hears that you like to run long, bike, lift or hike, you usually get the follow up comment that you must hide from something. Or maybe something is missing in your life? Beats me. There’s been an endless number of articles in the Swedish press about people starting extreme exercising after 40, burning out because of the pressure of maintaining a good career, a beautiful Instagram life and a great body – and an impressive exercise routine. This sounds so strenuous and exhausting. It’s not only happening in Sweden though, it’s the same way here, I guess. My Insta life is very boring. A dog, lots of trees, mountains, some kids. Not very exciting. And no Insta worthy body here.

It’s easy to say that (extreme) fitness or exercise is about a crisis, the feeling of being young again. But I think it is the opposite. It’s planning, gearing yourself up for the years that are coming, getting better at growing older. I think that sounds so much better than that some of us 40+ (or closer to 50) are running marathons, 50k, 100k and more fun stuff just because we feel old. I can tell you one thing. Nothing makes you feel older than training for a very long multiday race. You have good days and bad days but the bad days… no fun. The soreness, fatigue, body pain, endless endurance training is hard work.

I think the underlying problem is that your limits get pushed and it takes more to make you feel satisfied or maybe even happy. Long runs give you a very rewarding feeling and tiredness that are hard to beat. If you are used to long hikes with no end, usually in horrible conditions it will be difficult to adjust to a walk around the block or the local park for fun. I’m not saying that I need a 5-hour run or a sucky and difficult hike to feel happy, but I need to get outdoors, to a place where you hear the silence, hear your heartbeat, your breath. Feel the rain, your sweat, get your heart pounding. And it’s an ynnest to be able, to have the time and strength to enjoy the outdoors. And I know ynnest is a Swedish word, but I can’t find the right English word. Something like luxury, honor, privilege, blessing.

The things we know about moving your body every day, any kind of exercise, is good. It releases the happy chemical, endorphins. It improves your brain, helps you focus and solve problems. Being a runner gives you even more brain goodies. And we all know that the whole body benefits from it too, not only the brain. The quality of life, overall well-being and mood increases. Your heart loves it. But the question is still if it will be too much if you overdo it. Will too much exercise burnout your brain just like it does with your body?

And some Insta photos

I heart Flashdance

Tonight, was a very slow but nice night. Only three peeps at home for dinner. I went to our favorite pizza place and got takeout. I love pizza, well made pizza. And I have a weird love for tiny pepperoni and lots of cheese. Lots of cheese. Fresh basil, red house wine… I think it all goes back to 1989 when I got introduced to Pizza Hut, fake parmesan, lightning bugs, wine coolers and very warm North Carolina evenings. But after reading too many articles on heart health, age and other scary stuff I heard myself say a chopped salad when I ordered tonight. What? Salad?

Who eats watercress every day – raise your hand! I can’t say it happens very often. It happens, but only every now and then. Same thing with guava and Atlantic mackerel. I’m screwed. What’s going to happen to my heart? I just read it’s crucial for heart health. I’m ok with tomatoes, strawberries, flax, oats, broccoli, ginger and brown rice, that’s basically an everyday thing. I read an article this afternoon, waiting in the car, on my way to the gym. Food for your heart. And of course, my heart skipped a beat and I felt my heartbeat much more than usual. I eat well, I eat good. Lots of nutrients, lots of veggies, berries, seeds, not too much red meat, lots of fish and some good wine to go with it. Red and an occasional fizz. But still, my heart skipped a beat.

Artichokes, asparagus, almonds, chickpeas, bok choy, kale, kiwi, brazil nuts… I can’t remember the last time I ate brazil nuts. And I bought a big box of kiwis last week and I’m still waiting for them to ripe. Bok choy – boo ya. And everything else – yes sir. All this for strong bones. I have not broken a bone in… a few years.

Next article was about body goals. I don’t have any body goals. I’m way past that stage, I just want to stay alive and be healthy. Quinoa, chia seeds, cauliflower, sweet potatoes, kefir, chili peppers – all good, cottage cheese… There is not one thing I dislike more than cottage cheese. I’m screwed. Again.

Food for fertility came up next. OK, I’m way past that stage. Pomegranate, coffee, maca. What the heck is maca? Had to google it, it’s Peruvian ginger. Since I never had maca that I know, I should be very pleased that I already have three kids. But I drink a lot of coffee.

Sunflower seeds – check, rhubarb – check, yoghurt – check, mushrooms – check. (made beef tenderloin with butter fried chanterelles and prosciutto last week) tofu – fu** I hate tofu. I knew it.

Next article – Soundtracks every 80s kid loved. I’m covered. Top Gun, Flashdance, Dirty Dancing, Footloose, Breakfast club…all the goodies. I knew them all. My heart will be fine.


This is a different kind of post from my usual outdoor adventures and family fun stuff. Our little dog Doris, my sidekick, got really sick last weekend. So many of you got in touch and have been texting me so I thought I write something down. If you are tired of dog pictures and my updates on social media just move along.

Doris is a 2-year-old dapple miniature dachshund. She had a rough start in life, but she is a real fighter. We got her when she was 4 months and she was so tiny. She is all grown up now and she weights smashing 4kg. Life with Doris is never ending fun and sometimes a bit frustrating. She is stubborn, moody and have always had trouble sleeping. But she is my buddy, best friend. If I walk two steps, she walks two steps, if I do laundry, so does she. She is very small but mighty. She guards the house and take it seriously. Rabbits and birds have no chance to even get close, it’s her yard and she communicates with all the neighbor dogs loud and clear every day. She loves to hear her own voice and she has no clue that she is only 4kg. She loves trail walks and strolling around down town Redmond. Horses scares her and she can’t figure out how to be relaxed around kids. She gets so happy and excited when she meets her favorite people that she pees a little and spins in circles. The best time of the day is when all her humans are at home. She only eats if we all are sitting down to eat dinner. She doesn’t like food very much, never figured out the treat thing, but lamb and a little spoon of vanilla ice cream can brighten up her mood.

Last weekend, in the middle of the night she started screaming and was in a lot of pain. We ended up in doggy ER and went back the day after again and she got admitted to the ICU. We got the talk, now or never, this is it. They gave me 10 minutes to decide what to do. Brjann sat on a plane to Europe, I cried, the kids cried. No time to think and research.

Many dachshunds, around 25%, get IVDD, Intervertebral disk disease. It happens in both miniature and standard size doxies and usually when they are quite young. It’s important to be careful from a young age. Not too much jumping up on furniture or playing too rough. Their long backs can really ruin their life. You often get the option to try to do a conservative treatment, crate rest for months or go ahead with surgery. Since surgery is expensive you usually try a conservative treatment plan first with crate rest and medication. Doris didn’t have a choice, she got sick so fast. She lost her ability to walk and pee and she was in so much pain. So, our option was a very expensive surgery or to end her life. Doris is in good shape; she exercises daily, and she is not overweight. This helps the recovery and she is a good candidate.

This was a hard decision and I thought I could be more rational and tough. A dog is an investment. First in money but also in time, but the biggest investment is emotional. They have a tendency to take over your life. Doris is such a loving and loyal family member. But even if you want to make this about your feelings you always must think of the dog. Would she be able to live a good and full life? Does she have chance to recover? We felt like we had to give her a chance to get well. She is a spunky dog; she has been a fighter from day one.

She had surgery Monday, on Sofia’s 18th birthday. We sat with her a few hours a day the first 48 hour and then we got to bring her home Wednesday night. She is tired and I am exhausted. She doesn’t sleep, I don’t sleep. We share the floor and my bed has been empty for 10 days. We walk around hours every night and she is bundled up like a burrito resting in my arms. We lift her outside to sniff and pretend to pee. Lift her when she needs to drink and eat. She is not too happy that she can’t move. Her back and tummy is shaved, and she has a 11cm long scar on her back.

She is starting to move a little and her legs seems to respond. It’s going to take months, but I am very confident that she will be able to walk and possible run again this summer.

Den härliga julen är här

Det lider mot jul… Det närmar sig och som vanligt är alla i hemmet 100% förberedda, i tanken. Det är enligt tradition. I tanken har vi kokat knäck, bakat mandelformar, syltat och lagt in sill men i verkligheten är det enbart saffransbullar i frysen och köpepepparkakor i skafferiet. And that’s it. Men skinkan är beställd! Här är det snöfritt och i Sverige är det regeringsfritt. Fritt från det mesta. Vi njöt några dagar när det låg frost på gräset och himlen var klarblå. Jag tog mig ett par dagar i skogen och njöt av den krispiga luften och gnistrande frost. Till fot och på cykel. Nu har det öst ner ett par dagar och gräsmattan är lerig igen. Doris sticker ut nosen och kommer snabbt in igen och undrar varför små hundar inte har inomhusfaciliteter. Det börjar också dra ihop sig mot finals och diverse prov. Bilarna och bussen går varma till teshoppar, pubar, bibliotek och diverse universitet. Och vissa väntar på antagningsbesked från andra länder. Den eliga bilen blev i dagarna utbytt till ny modell och färg och kan nu resa oändligt långt på en liten laddning. Det underlättar. Utveckling på batterifronten. Och så läste jag idag att svenskarna reser med flyg tre gånger mer än resten av världens befolkning. Men jösses så löjligt. Charter hit och charter dit. Alla har ju rätt till en Thailandsresa 😉 och har hört talas om svenskarnas rätt till att ta över Thailand. Jag trodde amerikanerna skulle vara värst som vanligt men icke. Här har man ju svårt att ta sig till andra sidan landet utan att flyga och många har ju familjen spridd.

Oavsett hur seg och okokt knäcken är så har hösten rasslat iväg. Apropå flyg… Tre längre resor, Florida, Sverige och Island de senaste 5 veckorna har gjort att tiden rusat och sömnen trasslat en aning. Härligt sällskapligt har det dock varit och nu väntar en hyfsat lugn jul med alla barn hemma, kanske för sista gången. Idag var det dags för att kämpa lite med granen. För 10 år sedan åkte vi bort på julen och beslutade oss för att skaffa en plastgran. Detta polyestermonster hänger fortfarande i och varje år lovar jag och svär att nästa år är det dags för en färsking igen. Tror ni inte att jag släpade in granskrället idag igen. Än så långe är den inte helt med på noterna för att vi lamporna strejkar en aning. Men jag är helt övertygad att den kommer att lysa ett år till.

På tävlingsfronten är det öken och pensionerat. Jag trodde att det skulle vara lugna gatan och ybertoppen att slippa pressen från heldagspass, packlistor och sömnlöshet men icke. Det är mer plus på vågen, men hyfsad form och fy sjutton är det så här livet ska vara nu. Och det gillar jag inte. Uppenbarligen så presterar vissa bättre under kraftig press, med kalla fötter och blöta kläder i skogen. Och helst ska jag ha gått bort mig lite också eller tappat papperskartan. Ge mig en molntäckt glaciär på något udda ställe att vandra på så kommer det nog kännas bättre. Träningen har legat och morrat på medelåldersnivå de senaste månaderna men för ett par veckor sedan tog jag tag i eländet och fick lite mer fart igen. Löppulsen ligger på gubbfartsnivå och orken är kass men det blir nog bra framåt våren. Allt fler frågar om det är dags att ta upp golfen igen men jag väntar nog ett decennium till innan det är dags. För korta kjolar i syntet och vita skor är ju inte riktigt min grej.

Om ni känner att ni vill ha några vettiga tips från coachen så läs vidare…

Kontinuitet! Det är lätt att slå på stort och köra järnet. Men, nej. Det funkar oftast inte så bra. Hellre kontinuerlig träning och rutiner. Och om det funkar så lägg till mer.

Glöm inte att lyfta lite tungt då och då. Muskler är ballt och hyfsat bra mot benskörhet.

Endorfiner är underskattade! Skog är schysst.


Rainier igen

Då hände det igen. Jag packade och travade upp för Rainier bara för att behöva stanna och vända. Precis som sist fast ännu lite värre. Eller bättre, beroende på hur man ser det. Är det målet eller resan dit som är det viktiga? Den här sommaren har resan varit lång, upp och ner och upp och ner men ändå inte riktigt hela vägen upp.

Rainier 2 blev en tripp att minnas. Det började bra, bara några dagar innan den stora händelsen. Jag fick turen att få en återbudsplats i sista minuten. Vem kan säga nej till det? Jag rasslade upp mig och plockade fram ryggsäcken och diverse prylar för att göra mig färdig dagen innan. Jag fixade det jag saknade och slimmade packningen och drog ner några kilo sen sist. Jag börjar bli expert. För sisådär en vecka sedan var det dags för utrustningskontroll, samma dag som jag fyllde 46. Jag har haft ett slags mål i huvudet under en tid tillbaka. Målet har varit att avsluta alla kraftfulla och överdrivet svettfyllda aktiviteter och äventyr när jag blev 45. Det gick åt pipan. Jag har tvekat och sagt nej till diverse högtflygande tävlingar och annat skoj det sista året. Men inte kan jag väl lämna Rainierklättringsutmaningen 45 minuter från toppen?

Mitten av september är inte direkt den ultimata tiden på året att hasa sig upp med sina stegjärn på bootsen, repet inklippat i selen och ryggsäcken på ryggen. Efter en oerhört varm sommar i PNW har sprickorna blivit massiva och berget visar otroligt stor påverkan från ett alltmer stressat klimat. Vad gör man, inte tackar man nej för att vädret kan vara besvärligt. Tvärtom.

Det började finfint. Blommorna blommade och fåglarna kvittrade. Det var lite småkyligt två timmar in och sedan kom vi fram till Pebble creek som var en sprudlande fors som var svår att korsa utan att få blöta kängor för en månad sedan, men som nu var nästan helt uttorkad. Därifrån låg snön kall och ovanligt frusen. Det frös på snabbt och så fort det var dags för en paus så åkte dunjackan och de stora vantarna på. Väl framme på Camp Muir på 10000ft så såg vi knappt handen framför oss. Vinden ven och snön flög i luften. Efter att ha varit där ett antal gånger de senaste åren var det inte speciellt svårt att lista ut att toppen som låg gömd bakom ett kraftigt och argt moln, inte skulle bli alltför lätt att nå, om ens möjlig att nå, på grund av kraftigt snöfall och vindar som jag aldrig tidigare har upplevt. Vi var sex deltagare och fyra guider. Medan guiderna smälte snö och funderade på vädret så fick vi andra chansen att lära känna varandra en aning. Alla utom jag hade flugit in till Seattle från andra delar av landet. Alla andra var män. Alla andra hade en helt galet orealistisk uppfattning om hur man klättrar ett berg i vansinnigt väder.

Vi åt middag och kröp ner i våra sovsäckar. Om någon sov vet jag inte riktigt. Det var lite liv och rörelse under natten både ute och inne. En annan grupp gav sig av mot toppen sen kväll för att återvända nerkylda och eländiga fyra timmar senare. Vinden slog mot väggen och visslade i takt med snön som föll tungt. När vi öppnade dörren till det som är ett oisolerat 100 år gammalt skjul kl 6.30 på lördag morgon var det snö upp till axelhöjd framför dörren. Ompackning, what if prat och vad sjutton nu då kommentarer och så knatade vi över till guidetältet med packningen på ryggen. Ansiktet täckt av en buff för att vinden gjorde att jag inte kunde andas. Skidglasögon på, fyrdubbla lager byxor och alla tre jackor på. Tacksam att jag hade hyrt byxor och jacka i Himalayastil för att ha över mina egna vinterkläder.

Frukost och väderprat. Det såg illa ut. Jag fick chansen att prata själv med en av guiderna som jag lärde känna vid första klättringen, en supersherpa som är chef på Everest och har klättrat och guidat alla världens toppar. Vi stod ute och tittade åt det väderstreck där toppen en gång syntes. Jag fick ett ärligt besked om att han skulle ge det 1% chans att toppa om vädret la sig. Vi blickade mot himlen och andades in. Vi konstaterade att vi skulle ju få chansen att ses igen nästa år vilket vi såg fram emot båda två.

Tre av männen packade ihop och kände att det var för mycket spänning för dem. De ville hem, fortare än kvickt. Detta var ju oerhört läskigt och inte det de förväntat sig. De blev evakuerade för en bunt dollar tillsammans med en av guiderna. Det betydde att de fick sakta gå ner i blåsten utan sikt över snöfälten. Timmar av långsam promenad. Jag övervägde en snabb exit, jag kanske borde hänga med ner? Men när jag steg ut utanför tältet insåg jag att jag skulle lida betydligt mer i blåsten på vägen ner än vad jag skulle göra mitt på berget, i blåsten, mitt i hela härligheten.

Två av guiderna blev uppskickade till Ingraham Glacier där man sover några timmar i tält innan den sista klättringen mot toppen börjar. Efter halva dagen kom de tillbaka med andan i halsen. De hade monterat ner camp, tälten var nergrävda i ett hål och de konstaterade att de hade hasat fram i snö som kom upp hela vägen i axelhöjd. Vi skulle vänta in vädret och se om vinden la sig och snön slutade falla.

Vi roade oss på glaciären, drack kaffe, käkade Snickers och funderade på framtiden. Jag fiskade fram en halvfrusen bit av kladdkakan från födelsedagsmiddagen för två dagar sedan. Ytterligheter. Då var brasan tänd och hunden låg och kokade framför. Nu trodde jag fingrarna skulle ramla av när jag försökte vira ut kakan ur plasten. Det är gott med halvfrusen, tillplattad kaka. Livets små stunder. Jag har blivit bäst på att packa mat till tävlingar och äventyr, det är ju kul att jag har lärt mig något genom åren av skogsknatande och farande i floder. Jag lägger till det på mitt CV, matsäcksexpert för flerdygnsäventyr som inte får väga något men ska innehålla tusentals kalorier.

Vi fick höra timmar av Everesthistorier och knasigheter från klättringar runt om i världen. Tillslut packade vi ihop oss i sovsäckarna, lade på rad och bestämde att vi skulle gå upp 5 för att förhoppningsvis kunna ta oss uppåt. De hade fått kontakt med några guider som var på väg upp för att gå före oss och leta en ny led eftersom hela berget hade fått ett nytt täcke av några meter tung snö över raviner, sprickor, sten och is.

Före 5 på morgonen ramlade det in en istäckt man som satte igång gasen för att koka vatten och diskutera dagen. Det var inte tal om att ens göra ett försök upp till högre höjd. Tillsammans konstaterade de att det inte fanns en chans att ens ta sig förbi Disappointment Cleaver. Med den förra klättringen färsk i minnet kunde jag inte annat än att hålla med. Jag ville inte upp där utan att se var fötterna hamnade under snön. Det är sand och sten som glider medan man försöker hålla sig mot väggen och inte ramla ner tillsammans med de man sitter ihop med. Något lättad av beslutet men ändå ganska besviken.

Förmiddagen gick och vi tog oss till från tältet till Camp Muir och sedan i häftigt guidetempo ner till Paradise. Det här var killarna som flög ner i djup snö med en 100l rygga på. Det såg ut som de gled ner på skidor men de hade boots precis som jag. Det var bara att flyga med i hastigt tempo och jag har aldrig tagit mig ner därifrån så fort. Vi körde vidare mot Ashford där vi åt Nepalesisk mat hos mannen som har rekordet i snabbast Everestsummit genom tiderna. En vän till mina nya vänner. Ännu en upplevelse att minnas.

Hur är det då efter ett andra försök? Jag väntade på att någon form av besvikelse skulle komma över mig i form av hopplöshet och jävlaskitberg. Men nej. Visst är det lite trist men nu får jag ju en anledning att göra om det nästa år. Jag hade några otroliga trevliga dygn med guiderna. Jag fick uppleva ett väder som jag definitivt inte hade förväntat mig och jag blev inkluderad i deras funderingar och diskussioner om hur vi skulle gå tillväga. Det var också länge sedan jag frös något så otroligt mycket. Mt Rainier är högt och ibland väldigt hopplöst svårt att navigera. Jag förstår att människor kommer bort, går fel och gör stora misstag även när vädret är fint. Och jag är oerhört tacksam att jag hade några riktigt rutinerade rävar med mig.

På återseende



Hallå där!

Nu går det fort. Våren kom och det känns som den bara passerade lite hastigt. Det verkar nästan som om sommaren är här för att stanna. Träden blommade hastigt, häggen, syrenen, maskrosor och hela bouillabaissen.  Kvar är en kraftigt växande gräsmatta, vindruvsrankor och rosor som är på god väg att slå ut. Tomatplantorna och gurkplantorna är nergrävda i jorden och hunden far runt och jagar småkaniner till frukost. Skolan är däremot inte i sommarläge än utan mer tentaläge. Två universitetsstuderande jobbar flitigt och en highschooler har börjat inta suck-stadiet där utandningarna är långa och kraftiga.

Helgerna bjuder på golftävlingar, volleybollturneringar, klättringstävlingar eller som i mitt fall vandringar med tung utrustning upp i bergen. Hur härligt är inte det? Det är mindre än tre månader kvar till en Mt Rainier bestigning och 5 månader till någon form av maraton. En gång i månaden ses hela Rainiergänget för att göra en träningspromenad/klättring tillsammans. Lördagens möte blev både lyckat och lite smått dramatiskt. En lång tretimmars promenad upp till snögränsen och sedan blev det brant och djupt. Alla är inte vana med snö så det blev glid och rull nerför på sina håll. Vi höll alla andan vid några tillfällen och svettades ymnigt. Vid slutet av dagen var alla trots allt nöjda och inpackade i bilarna. Djup snö, enormt vattenfall, svett och några avbrutna stavar blev facit.

Kvällarna bjuder på långpromenader och mycket sniff av vissa. Dagarna är längre, himlen ett snäpp blåare och benen en aningen mindre blåvita.

Vi kom i mål

Efter en alldeles för kort natt sitter jag på en gammal ådrig träläktare i en gymnasieskola i Puyallup. En snabb motorvägstimme bort. Det är återigen dags för volleyboll och även om det är så tidigt att dimman över fälten inte har lättat så gnisslar skosulorna mot trägolvet och visselpiporna tjuter så det ekar.

Igår var det tävlingsdags ute i skogen, uppe på bergen och stundtals i havet. Klockan ringde före 4 och efter en lång dag satte jag mig tungt i soffan hemma igen när dagen nästan blivit natt. Det blev en lång dag, en lång tävling och jag kände mig aningen rostig från start. Det är svårt att tävla i en dag, det går fort och det är ingen inbyggd vila. Ju längre tävling ju lägre tempo. Benen är uppskrapade från knäna och långt ner på fötterna efter letande av kontroller på sådana platser dit inte ens djuren går. Det var mycket klättrande över fallna träd, magglidande över stenblock, hasande ner i stup och långsamt klättrande uppför med ryggsäcken på och ibland med cykeln på axeln. Det var mycket uppför på alla olika sätt igår. Dagen började med en kort löptur på några kilometer och därefter en lång paddling längs kusten. Efter det var det omväxlande trek och cykling i olika former. Det har gått ovanligt lång tid sen jag tävlade sist och cykelflåset är inte riktigt på topp. Vi tog oss i alla fall i mål med alla kroppsdelar i behåll. Jag börjar också bli alltmer övertygad om att jag börjar närma mig pensionsåldern. Det är inte alltid en fördel att vara upp mot 20 år äldre än sina motståndare. Att vara 28 år och man har sina kroppsliga fördelar mot en 46 årig kvinna i sina bästa år.

Det är många stunder under en lång dag då hjärnan vilar och kroppen för sig framåt per automatik. Den monotona paddlingen och evighetsvandringarna uppför ger tid till funderingar som i stunden känns logiska och rationella. Igår försökte jag formulera känslan av att vara mitt i loppet. Hopplöshet var dagens ord. Hopplöst, när man inte ser någon väg ut. När man vet att det inte finns något alternativ utan cykeln ska bäras och dras 7km rakt uppför. Hopplöst att vifta bort myggorna för att efter ett vift så finns det nya myggor som kryper på ett svettklibbigt ansikte. Hopplöst att parera och kämpa emot vågorna när havet beter sig som en tvättmaskin. Hopplöst att beklaga sig över att alla kläder är genomblöta efter ha blivit översköljd i 3 timmar i kallt havsvatten. Konstigt nog så är det just hopplöshet som driver en framåt. Den stunden när kajaken glider förbi en udde där rådjuren står och spanar ut över havet, när solen skickar sina strimmor genom en tät skog och när himlen färgas orangerosa över bergen när cykeln går på snabbaste växeln mot mål så byts känslan till en trött lättnad och en känsla av litenhet i världen. Vi kom i mål. Vi kom hem.