Imorgon ska jag och en kompis ut i skogen och tävla. Med livet som insats. Eller inte riktigt. Vi ska i alla fall cykla och springa i skogen i mörker med pannlampa på. Men jag är redan nu riktigt uppjagad. Tänk om vi inte hittar hem, hittar tillbaka till bilen. Tänk om någon av oss får punka. Tänk om vi inte hittar våra kontrollpunkter. Tänk om… Jag skriver en rapport framåt helgen om jag hittar hem. Och jag ska försöka komma ihåg att skaffa bildbevis. Bara att få med sig alla grejer är en bedrift. Fällknivar, cykelslang och luft på burk, kartfickor, pennor, pannlampor, mat, vatten i ryggsäcksbälg, hjälm… och cykel bak på bilen med lysen och sadelväska. Pust.

Påsken har varit något annorlunda. Inte så sillig som den brukar vara. Vi har varit bortbjudna på flera olika håll och haft jättetrevligt. Påskafton tillbringades på annan ort, i Tacoma, i en volleybollhall fylld till bristningsgränsen. Resultatet blev lite si och så. Det är inget fel på kämparandan. Påskäggen som var omsorgsfullt fyllda sparde vi till påskdagen, helt enkelt för att vi inte var hemma en sekund tidigare.

Under påsken kom solen fram och regnmolnen fick konkurrens på väderkartan. Igår var det så varmt att det var shorts och linne väder. Jag passerade termometern längs Lake Sammamish före lunch så var den redan uppe i 65f. Otroligt skönt! Det finns hopp om lite vår. Det ploppar upp folk med hunder, barn som cyklar och halvunga människor på skateboards lite här och var. Alla verkar ha legat i ide.

Håll tummarna att Team Totallylost hittar alla kontroller och stigar i morgon kväll. Och inte kommer sist i mål.

Registrerad! Hänger du med?

Det låter alltid som en bra ide att anmäla sig till ett lopp som är flera månader bort. Man lägger datumet på minnet och glömmer snabbt bort det igen. Så närmar sig dagen fortare än man tror. Helt plötsligt är det en vecka kvar och då spanar man mot himlen och tittar på termometern varje morgon och tänker att det hinner nog spricka upp.

Imorse ringde klockan 5.45. Caroline skulle väckas för att åka till Oregon över dagen på klättringstävling och Brjann och jag skulle dra på oss löparskorna. Vi packade matsäck till Caroline och packade Gu till oss. Det var betydligt mer än skor som behövdes innan vi for. Långa tights, korta Under Armor under, linne, tröja, regnjacka, buff och handskar. Dessutom varsin gammal fleece som vi dumpade och donerade vid starten. Vädret var miserabelt. Grå himmel och regn. Handskarna var blöta efter 3 miles och regnjackan kändes som ett våtvarmt omslag.

Två timmar innan åkte vi shuttle ner till Issaquah och väntade i en evighet innan start. Som tur var fick vi sitta kvar i skolbussarna och hålla värmen medan regnet droppade utanför.  Till sällskap hade vi två kompisar som var laddade och förväntansfulla.

Många tankar hinner fara genom huvudet under en halvmara, min sista innan min fulla. För mig är de första milen värst och sedan brukar det släppa. Idag var det bara kallt och lerigt och tanken på att springa 26,2 miles i liknande väder känns inte så lockande. Men samtidigt är det lockande. Konstigt. Jag sprang alldeles för fort första halvtimmen, jag hakade på min kompis Jo men saktade ner efter 4 km. Dessutom hade jag glömt min klocka så jag visste inte vilken tid eller vilken mile jag var på. Vid mile 7 sprang Brjann ifatt mig och sedan höll vi sällskap fram till det var 500 meter kvar, då ryckte jag och insåg att jag borde ha ryckt för 2 km sedan. Jag hade alldeles för mycket kvar i benen.

 

Och så var vi extra snygga efter 13,1 miles…