Igår var jag så arg att det pyste ut från mina öron. Utan anledning sorgligt nog. Det var egentligen en riktigt bra dag. Jag hade förmånen att få åka på utflykt med Sofias kör. Hela vägen in till stan för konsert på Experience Music Project, Seattles coola musikmuseum. Det var en intensiv dag med en konsert mitt på dagen och oändligt tittande och spelande på instrument före och efter. Det innefattade också resa till och från stan i gul skolbuss, vilket alltid är lika spännande. Kokandet ur öronen försvann idag när jag plågade mig själv till 16 burpees på 60 sekunder. Då hade det pyst klart. Ofta hjälper det att springa men idag var det annat på schemat. Min kompis och jag älskar tävlingar. Innefattar träninspasset antal feet på versaclimbern eller antal push ups på tid så ökas prestationen kraftigt. Det blir helt plösligt på liv och död och ingen får komma i närheten av vår prestation. Ofta lyckas vi bra. Vi kämpar så vi ser stjärnor framför ögonen och får kraftig blodsmak. Det är det ju värt. Ibland är det skönt att vinna. Idag vann vi! Men vi vill ju inte skryta, så vi snackar inte så mycket om det.

Viktigast idag var att införskaffa en simmössa och ett par simglasögon. Jag är ingen simmare. Jag gillar inte vatten. Självklart kan jag simma. Bröstsim, med huvudet ovanför ytan. Jag kan inte crawla. Jag har försökt många gånger utan framgång. Det som händer är ofta att jag tappar andan, blir lite blålila och hänger på kanten av bassängen. och så börjar jag frysa och går till bubbelpoolen. Nu är det ingen återvändo. Jag ska bli en riktig simmare. Därför har jag köpt ett par simglasögon. För er som känner mig live så vet ni ju att jag har ganska utstående ögon. Det rimmar illa med simglasögon. Simglasögon på och jag blinkar inte. Jag känner mig som en giraff som tappar andan, en elefant som får en jordnöt i vrångstrupen. Vi får se hur det går i poolen? Vem behöver egentligen blinka när man simmar, det borde ju räcka att andas var tredje armtag?