Söndag. Och jorden snurrar vidare. Vi fick sovmorgon imorse, tjejerna och jag. Brjann drog iväg tidigt igår morse, innan solen gått upp, mot Canada. Det var dags för Victora Half Ironman igen. Årets första halva. Nu är han i mål. Och det verkar ha gått bra! Tack och lov för internet. Varje år önskar vi att vi skulle kunna följa med och heja på men den här helgen är alltid fullproppad med tävlingar, avslutningar och examensfester så vi får alltid dela upp oss i fem delar. Jag och tjejerna blev kvar här i Washington. Och tur var väl det. Idag har vi firat sommarfest – skolavslutning på Svenska Skolan med sommarsånger, jordgubbstårta och glada barn. Den blomstertid låter lika vacker var man än i världen befinner sig. Och har jag berättat att vi har världens bästa svenska skola i utlandet. Nu kan det ju vara så att jag är aningen jävig men det är så. Utbildade lärare från Sverige, engagerad styrelse, ett stort bibliotek med bibliotekarier, i runda slängar 100 tvåspråkiga barn (och ibland tre-fyr)och till det alla fantastiska föräldrar. Vi är bra! Och tack för året som gått. Jag ser fram emot hösten!
På vägen hem blev vi riktigt hungriga. Vi hann inte ens ut på motorvägen innan diskussionen om lunchintag var igång. Vi kände oss vingliga. Alla konstaterade att det kurrade rejält. Själv började jag få tunnelseende lagom till vi kom fram till bron. Det kändes som om jag tittade igenom ett litet, smalt sugrör, sikten blev begränsad. Vi konstaterade att vi alla blir på dåligt humör när vi blir hungriga, och ganska ilskna och eländiga. Vissa blir värre än andra. Enligt ljushuvudena i baksätet blir jag förfärligt elak och barsk. Det är därför man ska bära runt en Snickers gissar jag. Nu har vi hittat hem och skickat i oss lunch. Nu har jag till och med fått en kopp kaffe och snart går bilen mot nya äventyr. Jorden snurrar vidare och jag tror att Juran ska få mala en omgång böner till innan vi ger oss av.
I och med att det blev sovmorgon till 7.30 imorse så har jag sparat mina kilometer som står på schemat. Det kändes som en otroligt bra deal kl 5 i morse, nu mindre bra. Den mesta av träningen gör jag i veckorna, på helgen är det oftast bara 2-3 timmar löpning. På något sätt ska ju det ändå springas och snart är helgen slut. Medan jag har funderat på det, hur jag ska hitta två timmar i dagsljus har jag tröstat mig själv med två lakritspipor. (Det är viktigt med dagsljus! Bara de senaste veckorna har flera löpare blivit påkörda när de sprungit tidgt på mornarna. Visserligen knatar jag mest i skogen men dagsljus är viktigt! Tänk på det! Reflexväst och lampor, det är ok att se ut som en julgran fast det är juni.) Jag har vilat lite extra och bara haft roligt de senaste dagarna. I fredags hade jag turen att få hänga med en halvgalen fransman och få lite specialträning i kajakpaddling i blåst. Armarna och magen har fått sig en omgång, och tummarna är lite blå och blåsiga efter några timmar på sjön. Vi styrde rakt ut mot brobygget i Lake Washington och kajkade runt i för mig en hejdundrande fart. Han tyckte nog att det gick lite sakta. Men som han sa, han var ju inte där för att träna, bara för att ha trevligt. Jag svettades ymnigt. Det blåste vita gäss och det krängde hit och dit. Men eftersom det faktiskt var 19 grader i vattnet och kajaken kändes otroligt stabil så gjorde det mig inte det minsta om jag skulle hamnat i plurret. Trots båttrafiken runt omkring och pontonplanen som landade och startade runt kajaken. Och trevligt var det, så trevligt att jag raskt tog mig hem och började leta begangnad kajak att införskaffa eller åtminstone kanske en egen kolfiberpaddel. Lyxliv! Riktig lyx att få hasa runt på sjön och diskutera mogna brieostar, vita långkokta bönor och franska berg med en alldeles riktig paddlande bergsget från södra Frankrike. Lyx på en pinne! Tänk så mycket jag får vara med om.
Nej ni, på’t igen. Nu kör vi vidare.
Tjing!