Hösten har kommit och nästan passerat och den första riktiga stormen drog förbi Seattle under helgen. Träden föll som tändstickor, strömmen blinkade och försvann på sina håll och regnet föll hinkvis. Bron mot stan stängdes av för att vindarna tog i. Vi klarade oss bra och fick behålla värmen och ljuset för ovanlighetens skull. Efter att kikat på väderleksrapporten för resten av veckan slängde jag mig ut när jag kom från jobbet i söndags. Fram med gräsklippare, trimmer och på med stövlar. Jag hade en lucka på några timmar för att fixa gräsmattedjungeln innan reget kom för att stanna hela november.

Igår fortsatte det regna runt Kirkland men det såg ut att vara lite finare upp mot Snoqualmie passet. Planerna började ta fart sent söndag kväll och direkt efter skolskjutsning for jag öster över för att möta måndagsgänget. Med ryggsäcken fylld med vatten, lite mat, kompass och spaceblanket började vi vandringen upp mot en ny topp. Vi knallade upp McClellan Butte Trail 5162ft med elevation på 3700ft, en bra promenad en måndag. Ingen av oss har någon längre tävling under hösten men det är ju ingen anledning att sluta gå långt och brant. Det gäller att jaga solen under hösten i Washington. 

Höstigt och fint på vägen upp. Brant och utsiktglimtar.

Med ett par kilometer kvar mot toppen låg snön djup och det var lite lurigt att gå. Stavarna hade blivit kvar hemma eftersom jag inte trodde vi skulle stöta på snö så tidigt.

Spaning upp mot toppen, bara en kort bit kvar. Lite svårt att klättra upp på snöiga stenar, det fick bli stigen upp.

Där snön låg började vi också se fotspår av två andra människor och deras stavar. Vi såg också stadiga spår av ett stort kattdjur som höll sig nära oss. Det är faktiskt det sista man vill se i vildmarken, hellre björn än bergslejon. Spåren kom och gick, jag såg två stora gulgröna ögon och vi sjöng, visslade och pratade sista kilometrarna. Det blev brantare och brantare och det började flåsas ordentligt. Timmarna gick och snön låg djup. När vi nådde toppen kom solen fram och bergen glimmade med vita snötoppar. På toppen såg vi nya spår av bergsgetter och hjortar. Vi satte oss på den lilla ytan som fanns, i fin vit snö och åt. Jag blev kung på toppen när jag halade fram en kaffetermos och bullar.

På toppen. Utsikt över vackra Mt Rainier som har en molnhalo dagen till ära. Puffiga moln är långt under oss när vi står på toppen och utsikten är magnifik.

Försök till panorama foto. Lyckades gömma Mt Rainier bakom trädet.

På vägen ner var det kalla fötter och händer. Vi skuttade över bäckar och gick i blötsnö under lång tid och fötterna var genomblöta. Snöfallet fortsatte till vi kom längre ner på berget och blev skyddade av träd. Väl framme vid bilarna var det ombyte och hemkörning i rusningstrafik. Tacksam för att jag hade packat bilmatsäck att äta på vägen hem. Snabb och ångande varm dusch och sedan bar det av till volleybollmatch och seniornight. Det var fullt hus och stämning på läktaren.