Då hände det igen. Jag packade och travade upp för Rainier bara för att behöva stanna och vända. Precis som sist fast ännu lite värre. Eller bättre, beroende på hur man ser det. Är det målet eller resan dit som är det viktiga? Den här sommaren har resan varit lång, upp och ner och upp och ner men ändå inte riktigt hela vägen upp.

Rainier 2 blev en tripp att minnas. Det började bra, bara några dagar innan den stora händelsen. Jag fick turen att få en återbudsplats i sista minuten. Vem kan säga nej till det? Jag rasslade upp mig och plockade fram ryggsäcken och diverse prylar för att göra mig färdig dagen innan. Jag fixade det jag saknade och slimmade packningen och drog ner några kilo sen sist. Jag börjar bli expert. För sisådär en vecka sedan var det dags för utrustningskontroll, samma dag som jag fyllde 46. Jag har haft ett slags mål i huvudet under en tid tillbaka. Målet har varit att avsluta alla kraftfulla och överdrivet svettfyllda aktiviteter och äventyr när jag blev 45. Det gick åt pipan. Jag har tvekat och sagt nej till diverse högtflygande tävlingar och annat skoj det sista året. Men inte kan jag väl lämna Rainierklättringsutmaningen 45 minuter från toppen?

Mitten av september är inte direkt den ultimata tiden på året att hasa sig upp med sina stegjärn på bootsen, repet inklippat i selen och ryggsäcken på ryggen. Efter en oerhört varm sommar i PNW har sprickorna blivit massiva och berget visar otroligt stor påverkan från ett alltmer stressat klimat. Vad gör man, inte tackar man nej för att vädret kan vara besvärligt. Tvärtom.

Det började finfint. Blommorna blommade och fåglarna kvittrade. Det var lite småkyligt två timmar in och sedan kom vi fram till Pebble creek som var en sprudlande fors som var svår att korsa utan att få blöta kängor för en månad sedan, men som nu var nästan helt uttorkad. Därifrån låg snön kall och ovanligt frusen. Det frös på snabbt och så fort det var dags för en paus så åkte dunjackan och de stora vantarna på. Väl framme på Camp Muir på 10000ft så såg vi knappt handen framför oss. Vinden ven och snön flög i luften. Efter att ha varit där ett antal gånger de senaste åren var det inte speciellt svårt att lista ut att toppen som låg gömd bakom ett kraftigt och argt moln, inte skulle bli alltför lätt att nå, om ens möjlig att nå, på grund av kraftigt snöfall och vindar som jag aldrig tidigare har upplevt. Vi var sex deltagare och fyra guider. Medan guiderna smälte snö och funderade på vädret så fick vi andra chansen att lära känna varandra en aning. Alla utom jag hade flugit in till Seattle från andra delar av landet. Alla andra var män. Alla andra hade en helt galet orealistisk uppfattning om hur man klättrar ett berg i vansinnigt väder.

Vi åt middag och kröp ner i våra sovsäckar. Om någon sov vet jag inte riktigt. Det var lite liv och rörelse under natten både ute och inne. En annan grupp gav sig av mot toppen sen kväll för att återvända nerkylda och eländiga fyra timmar senare. Vinden slog mot väggen och visslade i takt med snön som föll tungt. När vi öppnade dörren till det som är ett oisolerat 100 år gammalt skjul kl 6.30 på lördag morgon var det snö upp till axelhöjd framför dörren. Ompackning, what if prat och vad sjutton nu då kommentarer och så knatade vi över till guidetältet med packningen på ryggen. Ansiktet täckt av en buff för att vinden gjorde att jag inte kunde andas. Skidglasögon på, fyrdubbla lager byxor och alla tre jackor på. Tacksam att jag hade hyrt byxor och jacka i Himalayastil för att ha över mina egna vinterkläder.

Frukost och väderprat. Det såg illa ut. Jag fick chansen att prata själv med en av guiderna som jag lärde känna vid första klättringen, en supersherpa som är chef på Everest och har klättrat och guidat alla världens toppar. Vi stod ute och tittade åt det väderstreck där toppen en gång syntes. Jag fick ett ärligt besked om att han skulle ge det 1% chans att toppa om vädret la sig. Vi blickade mot himlen och andades in. Vi konstaterade att vi skulle ju få chansen att ses igen nästa år vilket vi såg fram emot båda två.

Tre av männen packade ihop och kände att det var för mycket spänning för dem. De ville hem, fortare än kvickt. Detta var ju oerhört läskigt och inte det de förväntat sig. De blev evakuerade för en bunt dollar tillsammans med en av guiderna. Det betydde att de fick sakta gå ner i blåsten utan sikt över snöfälten. Timmar av långsam promenad. Jag övervägde en snabb exit, jag kanske borde hänga med ner? Men när jag steg ut utanför tältet insåg jag att jag skulle lida betydligt mer i blåsten på vägen ner än vad jag skulle göra mitt på berget, i blåsten, mitt i hela härligheten.

Två av guiderna blev uppskickade till Ingraham Glacier där man sover några timmar i tält innan den sista klättringen mot toppen börjar. Efter halva dagen kom de tillbaka med andan i halsen. De hade monterat ner camp, tälten var nergrävda i ett hål och de konstaterade att de hade hasat fram i snö som kom upp hela vägen i axelhöjd. Vi skulle vänta in vädret och se om vinden la sig och snön slutade falla.

Vi roade oss på glaciären, drack kaffe, käkade Snickers och funderade på framtiden. Jag fiskade fram en halvfrusen bit av kladdkakan från födelsedagsmiddagen för två dagar sedan. Ytterligheter. Då var brasan tänd och hunden låg och kokade framför. Nu trodde jag fingrarna skulle ramla av när jag försökte vira ut kakan ur plasten. Det är gott med halvfrusen, tillplattad kaka. Livets små stunder. Jag har blivit bäst på att packa mat till tävlingar och äventyr, det är ju kul att jag har lärt mig något genom åren av skogsknatande och farande i floder. Jag lägger till det på mitt CV, matsäcksexpert för flerdygnsäventyr som inte får väga något men ska innehålla tusentals kalorier.

Vi fick höra timmar av Everesthistorier och knasigheter från klättringar runt om i världen. Tillslut packade vi ihop oss i sovsäckarna, lade på rad och bestämde att vi skulle gå upp 5 för att förhoppningsvis kunna ta oss uppåt. De hade fått kontakt med några guider som var på väg upp för att gå före oss och leta en ny led eftersom hela berget hade fått ett nytt täcke av några meter tung snö över raviner, sprickor, sten och is.

Före 5 på morgonen ramlade det in en istäckt man som satte igång gasen för att koka vatten och diskutera dagen. Det var inte tal om att ens göra ett försök upp till högre höjd. Tillsammans konstaterade de att det inte fanns en chans att ens ta sig förbi Disappointment Cleaver. Med den förra klättringen färsk i minnet kunde jag inte annat än att hålla med. Jag ville inte upp där utan att se var fötterna hamnade under snön. Det är sand och sten som glider medan man försöker hålla sig mot väggen och inte ramla ner tillsammans med de man sitter ihop med. Något lättad av beslutet men ändå ganska besviken.

Förmiddagen gick och vi tog oss till från tältet till Camp Muir och sedan i häftigt guidetempo ner till Paradise. Det här var killarna som flög ner i djup snö med en 100l rygga på. Det såg ut som de gled ner på skidor men de hade boots precis som jag. Det var bara att flyga med i hastigt tempo och jag har aldrig tagit mig ner därifrån så fort. Vi körde vidare mot Ashford där vi åt Nepalesisk mat hos mannen som har rekordet i snabbast Everestsummit genom tiderna. En vän till mina nya vänner. Ännu en upplevelse att minnas.

Hur är det då efter ett andra försök? Jag väntade på att någon form av besvikelse skulle komma över mig i form av hopplöshet och jävlaskitberg. Men nej. Visst är det lite trist men nu får jag ju en anledning att göra om det nästa år. Jag hade några otroliga trevliga dygn med guiderna. Jag fick uppleva ett väder som jag definitivt inte hade förväntat mig och jag blev inkluderad i deras funderingar och diskussioner om hur vi skulle gå tillväga. Det var också länge sedan jag frös något så otroligt mycket. Mt Rainier är högt och ibland väldigt hopplöst svårt att navigera. Jag förstår att människor kommer bort, går fel och gör stora misstag även när vädret är fint. Och jag är oerhört tacksam att jag hade några riktigt rutinerade rävar med mig.

På återseende