För ett par dagar sedan var svenska Robyn i Seattle. Jag missade tyvärr detta men det finns ju så många andra att lyssna på. Det är bara att diska en kesoburk och sätta igång.

Jag kämpar med att försöka förstå och behärska twitter. Snuttar eller meddelanden som skickas hit och dit och har ofta ganska litet värde för omgivningen men ganska mycket för den som det är riktat till. Men det är ju helt klart underhållande. Av någon anledning så får det mig att tänka på en föreläsare jag hade någon gång runt 91-92 på Pedagogen i Uppsala. Det var en man som föreläste om snuttifiering och han var iklädd sandaler utan strumpor, smutsiga tånaglar, trasiga kläder och hade ett enormt otrimmat skägg och långt oklippt hår. Hans politiska åsikt slog igenom hela föreläsningen och färgade av sig på hela härliga snuttifieringen. Som jag kan minnas så pratade han om att hela samhället kommer att förändras till det sämre och vi kommer inte kunna tala eller skriva i ett stort sammanhang, hela livet kommer att bli snuttifierat. Jag blev så otroligt provocerad att jag ställde mig upp och gick ut. Inte provocerad av ämnet utan av att han såg ut som han gjorde och lät sina åsikter totalt blanda upp ämnet. Jag hade inte riktigt uppnått den mognadsfasen i livet att jag faktskt kunde se bortom hans sjaskiga yttre och lyssna på budskapet. Jag vet inte riktigt om jag har uppnått den fasen i livet än. Kanske var det omoget av mig att gå ut från föreläsningen men utsikten skymde verkligen målet. Om han nu hade rätt eller inte vet jag inte. Världen är väl ändå ganska snuttifierad idag. Genom tex twitter snuttifieras världen, men det gör det också genom facebook och många andra sociala medier. Men det blir ju otroligt mycket kommunicerat och kommunikation mellan människor är ju bra.

Jag twittrar på mer eller mindre framgångsrikt och har idag fått svar, just det, svar på ett en kort mening under 140 tecken. Jag följer Steffo Törnquist, en man som jag tycker är underhållande och finurlig och idag svarade han. Vilken lycka i värld uppbyggd av snuttar här och snuttar där, utan sammhang och tillhörighet. Ju mer aktivitet på sociala medier desto större hjärna, eller hur var det nu?

Grattis på födelsedagen! Önskar jag vore närmare men skickar en liten trudilutt…

En av dina favoriter, eller hur?

Först The Force och nu Vamonos. Den som är anställd för att göra reklamsnuttar för VW är ju helt brilliant. Nästan så att man funderar på att köpa en Passat…

Stort hjärta med plats för många vänner har man hört talas om. Men nu är det nya rön och nya kroppsdelar som är i fokus, hjärnan. Har man många vänner på fb verkar det vara så att minnet och ens sociala intraktion är väl utvecklad. Det låter ju bra! Många vänner och stor hjärna har alltså ett samband.

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/hjarnan-paverkas-av-antalet-facebookvanner

Jag kommer inte att bli någon veteranolympier direkt. Jag hade väl kanske inte riktigt förväntat mig det heller. Efter förra helgens maraton kände jag mig lätt som en fjäril, studsbollsliknande och långbent, förkylningen var där men det kändes otroligt sekundärt just då. Jag började direkt planera för Seattle Marathon i slutet av november. Jag tänkte att redan var på språng och då var det bara att köra på. Jag fortsatte veckan precis som man ska trots förkylning och penicillin med 45-60 minuter lätt cykling och promenad för att hålla igång de allt mera stela benen. Allt kändes fint och jag var på alla sätt helt pigg förutom förkylningen. Nu har det gått en vecka och jag måste säga att det glamorösa runt maratonkänslan har lagt sig, den är faktiskt obefintlig. Mitt liv ligger på sin vanliga glamornivå just nu, ganska platt, inget vidare glittrigt och paljettigt. De enda känslorna som finns kvar är slitenhet och trötthet. Förkylningen har besvärligt nog satt sig i pannbenet och i övriga kroppen är det bara en känsla av hög ålder och begynnande artros. Någon Seattle Mara blir det inte i år, gurun sa tvärt nej och tittade på mig och konstaterade att jag var sliten och trött. Så får det bli. Frågan är vad bara vad jag ska sätta för mål nu. Tri Sprint till våren, San Juan marathon i juni, cupcake VM eller Iron Chef home edition… någon plan måste man ha och just nu är jag helt planlös. Hjälp!

Det kändes i alla fall ganska bra när jag fick mail från Portland igår med bevis på att jag avslutat loppet.

Helgen har passerat lika fort som en blinkning. Vi firade Johanna på fredagen, 14 år och numera 3 dagar. Åren går och det är svårt att förstå att det går så fort förbi. Nu är hon lika lång som jag och inväntar övningskörning om ett år. Jag börjar redan nu bygga upp en viss nervositet över andra trafikanter och vilt på vägarna. Man undrar ju vem som är mest omogen, föräldrarna eller barnen. Johanna hade dagen fullplanerad av annat än att fira sig själv. Hon drog ner söder om stan för lazertag med ett 20 tal tjejer på ett annat födelsedagskalas. Hon blev inte riktigt firad här så det är fortfarande innestående till när vi kan samla alla hemma under en kväll.

Klockan ringde 05.15 imorse och det var bara att blinka bort sömnen och sträcka på kroppen. En timme senare satt Caroline och jag i bilen på väg in mot stan, nyätna och laddade för tävling. Det var kolsvart och tomt på andra bilar. Vi konstaterade att det var en bra lördag, vi hade kort att köra. Det hade kunnat vara södra Oregon eller Tacoma och nu var det bara över bron förbi Mercer Island och in till Seattle. Det här klättringsgymmet ligger i en något tveksam del av stan där man inte gärna tar en promenad när mörkret har lagt sig. Det var mängder av bilar placerade längs gatorna med sovande människor i. Och värre var att det var gott om kartonghus där kylan börjar krypa in på nätterna.