I am working on a new webinar for an international network of women. I basically have free hands, I can talk about adventure, show photos of magical places far away, tell stories of races, trips, stuff. How to plan, how to train, how to… But does anyone really want to hear about that? Expectations, adventure, magic, and pain. And type 2 fun. I am not sure.

I did a solo run last week. A very cold morning, freezing temps, cold fingers, cold ears, slow steps. As always one of the best parts of running is the clarity, thinking straight, oxygen flowing. In times like this it is refreshing to run and breathe. I had hundreds of geese flying over my head, an eagle gliding around me. The trail was crunchy and the grass white. It was a slower run than usual. Not all runs are about falling over the finish line. In times like this it is a gift with sunshine on your shoulders and new thoughts and ideas in your brain. The birds over me all have one thing in common. A goal, working together but also solo. Gut feeling, goal setting, knowing where to go, what step to take next… When I look back on old posts goalsetting has been one of the recurrent subjects. Not only when it is about training but also in life. I wrote a post around 5 years ago when I decided to ditch my big Ironman goal after thousands of hours of training. A real low point in my life. I set a goal that basically ate me up inside. I followed the plan and worked 100% for it but it felt so wrong. I woke up having nightmares about swimming and hated every single mile on the road bike. I woke up one day and decided to quit. That decision ended up being the best since I found myself in Alaska a few months later. Goalsetting for life, for training, for racing, for adventure… I still have a few goals to figure out. And I need to buy a new sleeping bag.

I also found a few more not so serious goals I set for myself way back that are worth repeating.

If you cannot carry it, you probably do not need it.

Try to learn the rules of football. And cricket.

Get oil changes on time, check tire pressure.

Give lots of hugs to everyone you care for. (Easier said than done right now.)

Choose your battles.

Hi folks,

Saturday in the suburbs and life feels exhausting. Not really a reason why, but after a year of restrictions and limited social interactions, life is catching up. For some reason I do think I am one of the lucky ones. I have people around me, living in the same house, dogs to snuggle and walk with, food on the table and a fireplace that burns every day. It is good to remind yourself that life is not bad, and it is ok to feel the ups and downs.

I am lucky to have three terrific, magnificent, and marvelous kids. Three individuals with the same upbringing and the same set of genes. Same parents, same food, same house, same schools… and they could not be more different but also so much alike. They are a three-piece puzzle that fits like a glove, the best of friends and three golden nuggets apart. Right now, I am lucky to have two on this side of the world but the third is only a facetime away. The world is getting smaller every day. I am going to repeat part of a post that is over ten years old. They are all adults now, independent, well educated, smart and on their way to bounce, take a big step, fly, or maybe dive into an unknown world. They are brave, beautiful, and absolutely amazing.

• Be nice to your sisters, always.
• It is ok to be homesick and long for all loved ones in our other country… they will still be there next summer.
• Never get in a car with a drunk driver. Call home, any time.
• Work out. As much as you can and as hard as you can. And it is ok to look sweaty, not very cute and feel like you are going to puke. It is actually good for you.
• Always work hard in school, it will pay off. But remember, you can only do your best.
• Never be afraid to ask for help.
• It is ok to spend a lot of money on shoes, especially running shoes.
• Don’t worry about love when you are 15, you have plenty of time. I am sure you will not even remember the name of the cutest guy in 9th grade when you turn 30. Life goes on.
• Accept people around you. Nobody is perfect. Not even you.
• Do your thing. Be different. But do not wear too short skirts.
• Travel as much as you can.
• Laugh often and hard. And laugh at yourself.
• Keep your eyes on the ball, in sports and in life.
• Learn how to drive a stick.
• Learn how to cook and bake bread. Enjoy food, it is good for you and it brings people together.
• Change is good, scary but good.
• Do things that scare you.
• No tattoos or visible piercings. And no, I will not change my mind about this.
• You are all three so much stronger than you think.
• If you can’t think, go for a run, a long run.
• Don’t stress… you have a long life ahead of you.

Let us review this after 10 years.

I failed with the stick shift driving lessons, we only have automatic cars. We still laugh, work out and worry about love. We drive around, play loud music, sing out loud, and eat ice cream. Very often. We get Thai food and do stupid things. And eat French fries. I enjoy every minute we spend together. I still have not changed my mind about tattoos, but I do understand that we are all adults, and it is not my problem if it will happen. We had a good run with sports. Climbing, volleyball, soccer… and I am kind of happy it is now easy going and not dead serious. We all spend money on shoes. The traveling is kind of limited. They are all great at cooking and baking. The long runs are also long walks, bike rides and long reading sessions. We all spend too much time with our dogs. The hard work in school paid off and everyone is on a great path. I never thought I would have a stem kid but here we go – women in tech.

Om man inte fotar sig med den fluffigaste av semlor, inte fotar sitt padelracket och om man inte vinterbadar med den snyggaste mössan, är man ens svensk då? Jag glömde skidspåren på ett stadsnära fält. Ja, inte vet jag. Jag ligger risigt till. Jag skulle kanske kunna producera en och annan semla med puder på toppen. Vinterbadet skulle ju också kunna produceras på bild men jag spar det till sommaren när vattnet i en alpin sjö är närmare +/-0 men solen är framme. Men racketsport och bollsport, det är inte riktigt min grej. Skidorna är ju lättare att fixa. Fast det förstås, jag smaskar ju på Ahlgrens bilar rätt ofta, köper havremjölk och Lingongrova på vår lokala Amazon, och älskar lakrits så jag är i alla fall utlandssvensk.

Frågan om svenskhet kom upp idag igen. Ni vet det här om tillhörighet och samhörighet, hemmahörande och delaktighet. Vi är ju väldigt delaktiga och involverade, fysiskt och med hjärtat, i samhället och staden där vi bor. Det har vi varit sedan vi flyttade hit för många år sedan. (Vi missade Happy Brekkan America Day i januari i år.) Vi är ju också hemmahörande och tillhörande Sverige, med pass och hjärta. Men hur går det ihop? Hjärta och smärta. Ihop och ifrån. Till och från. Närvarande och frånvarande. Aldrig har väl frånvaron varit så påtaglig. Aldrig har vi väl känt oss så långt borta. Pandemin har tryckt ihop oss här hemma men dragit isär oss andra. Vi lever mer mittemellan än någonsin. Men hur är det egentligen, var hör vi hemma? Det har snart gått ett helt år sedan sista besöket, sista rimmade laxen och stuvade potatisen, sista bokshoppingen lajv, sista kramandet av föräldrarna, sista löpturen i hemstaden…och som vi längtar.      

Här har regnet öst ner i veckor och månader. Det har blåst storm och regnat sidledes och ofta samtidigt.  Helt plötsligt klarnade himlen upp och blev blå och med den blå himlen kom kylan och frosten. Och till och med snön. Jag fick leta fram isskrapan vid halv sex igår morse när det bar av ut till närmaste skogsdunge för lite löpning i mörkret. Och om det var mörkt och kallt. Kristallerna glimmade i pannlampans sken, månen lyste genom trädgrenarna och så kom solen sakta upp och värmde luften en aning. Tänk vad friskt det känns med kall luft och frusen mark under sulorna. Luften blir så mycket lättare att andas. Däremot är det svårt att klä sig. Jag glömmer mellan varven vilka lager man behöver, vilket egentligen inte är så mycket eftersom det blir varmt så fort man rör sig. Misstaget varje gång är korta strumpor som lämnar en bar decimeter mellan strumporna och tightsen. Det hade kunnat varit värre. Nu laddar vi inför våren, för visst kommer den snart. Lagom till att vi har knoppar på träden och påskliljor som börjar titta fram så kommer snön. Idag drog jag till min vanliga skog och knatade, skubbade, och hasade runt. En liten utter, några äldre men ärtiga män med stavar och en nygammal bekant var fynden för dagen. Det var trevligt med några korta samtal i buskagen. Jag lyssnade på en vän i lurarna, närmare bestämt den guiden som varit med mig alla gånger på Rainier. Supersherpan som bestigit Everest 17 gånger. Och trevlig är han också. Jag hoppas våra vägar korsas snart igen. Tiden gick fort både i lurarna och i spåret. Jag glömde hänga upp parkeringslappen men tacksamt så påpekade Park Rangern att min bil är känd i skogen och de vet att lappen är betald för den är där ofta och sliter på gruset. Stammis i skogen, finns det något bättre att lägga till på sitt cv? Jag lägger till frekventa skogsbad i ensamhet till mitt cv också.     

Det florerade en artikel i både svenska och amerikanska tidningar ett par dagar tillbaka. Artiklarna handlade i stort om hur man blir formad av musiken man lyssnade på när man var 14 år. Mr Mister, Depeche Mode, Falco, Elton John och Lionel Richie är tydligen väldigt inflytelserika människor i mitt liv. Kul. Jag klämmer till med en gammal goding så här på torsdagsmorgonen.

Det har snart passerat ett långt år av nedstängning och isolering. För ett år sedan tog en jag vända till Uppsala för att hälsa på. När jag kom tillbaka hem stängde Washington ner och så har det varit sen dess. Pandemin hade sitt riktiga utbrott här och Kirkland hamnade på kartan när det första sjukhemmet i USA drabbades av många Coronadödsfall.

I måndags öppnade det lite, vi fick en glimt av livet som det en gång var. Det är helt plötsligt möjligt att knalla in på gymmet och till och med äta på restaurang med några få människor och med väldigt få bord. Att gå till biblioteket eller något av stans museum är fortfarande inte möjligt. Aldrig har väl livet varit så asocialt och ensamt. Aldrig har man väl hunnit tänka så mycket och ändå inte avslutat en enda tanke.

Jag måste erkänna att jag njöt en aning av lugnet till en början. Det var ganska skönt att vara hemma, våren kom och det var allt lättare att vara ute. Alla barnen bodde hemma igen och det var mest mysigt och njutbart. Och sen kom sommaren, hösten och vintern och det var inte så härligt att bara vara hemma längre. Med tiden så blev det mer och fler förbud och nedstängningar. Munskydd och kraftigt avståndstagande har varit vår vardag under en väldigt lång tid. Handlar gör man på nätet, umgås gör man via Zoom, tränar gör man ensam. Skolorna har snart varit stängda ett helt år. Inte bara för universitet och gymnasium utan för alla, oavsett ålder. Garaget har blivit kittat och laddat med mer och mer prylar, allt för att komma ut ur huset. Under en väldigt lång tid var även State Parks förbommade och trails avstängda med tejp. Vägarna var tomma på trafik och vi bodde i en spökstad.

Nu ser det trots allt lite ljusare ut och vaccinationerna verkar sakta men säkert distribueras ut i världen. Även om det är långt ifrån det vi brukade kalla normalt så känns det ändå lite ljusare och lättare. Kanske beror det på att solen skiner idag.

Idag har himlen varit blå med några vita, tussiga moln här och var. Vinden ven då och då, och kröp innanför tröjan när man minst anade det. Leran var djup och sög ner skorna här och var på stigarna och i nerförsbackarna blev lätt lite på glid. Träden låg lite stökigt i skogen, ibland över stigarna, ibland vid sidan av. Det har blåst och regnat en hel del de senaste veckorna och på sina håll så ser det ut som ett enormt plockepinn.

Jag gillar rutiner, det är skönt att veta vad som ska hända och när. När livet är som vanligt tar jag mig till skogen några gånger i veckan och springer en timme eller två eller tre. Sista året har allt blivit hattigt, av pandemin, av att allt blivit lite upp och ner, av att alla jobbar hemma, men även av skador i fötter och knän. Rutin är viktigt, inte minst när allt annat runt omkring oss är upp och ner. Jag är van att följa en plan, träna enligt uppsatt schema men med flexibilitet, ha tävlingar att träna inför och veta hur mycket och varför. Dessutom är jag van att göra delar av detta med andra människor som har ett gemensamt mål. Nu är det planlöst, kontaktlöst och då blir hela livet lite upp och ner. Detta får mig att tänka på KASAM – Känsla av sammanhang som jag gissar att många av er är bekanta med. Det handlar om begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet och upplevelsen av livskvalitet. Dagens löprunda ägnades åt att fundera på just KASAM och hur det faktiskt stämmer. Om livets hörnstenar inte finns på plats så mår man inte bra. Men man kan må bra även om man inte är fysisiskt 100% . En av mina stadiga hörnstenar är just tiden i naturen, oavsett om jag kan springa eller inte så är tiden viktig och det är lätt att välja bort den tiden för att rutinen rubbas. Allas fysiska kontaker har ju på många sätt förändras men det säger inte att man inte kan ha sociala kontakter, bara att det är betydligt svårare. Därför är det kanske ännu viktigare att lägga extra krut på sin tid ute och på att röra på sig för att kompensera bristande sociala kontakter och att det allmänt är tråkigt just nu. Det gör faktiskt att man mår bättre. Så jag vill som vanligt slå ett slag för rörelse och för rörelse i naturen. Ut och njut! Även om det inte kompenserar allt man missar, alla kramar man inte får, eller allt skratt man missar med vänner så gör det i alla fall lite gott.  

Gott Nytt År! Det börjde lite rassligt på den här sidan med stök och bök i politiken. Det är ju inte så mycket att prata om eftersom alla kan läsa tidningarna och skapa sig en egen uppfattning. Det enda som jag tycker kan vara värt att påminna alla om är att USA är stort och det bor mer än 300 miljoner människor i landet och väldigt få syns i media just nu. Mest de som bär pälsmössa syns. Jag är inte så imponerad av pälsmössan och de andra i det gänget. Och vi här har stora förhoppningar att det kommer att bli ett bra år.    

Vi har börjat året med att ha alla barn hemma. Vilken lycka, vilken ynnest. Vi är fulla av mat och dryck och det har spelats spel och umgåtts i dagarna 21 eller lite mer. Det planeras menyer, dricks högtidsdrycker och bakas mest varje dag. Nu har universiteten har börjat, jobben har startat upp sen ett par veckor och granen ligger åter igen på hyllan i garaget inpackad i en röd granväska. Hundarna frodas och promeneras, barnen blommar och träden har precis börjat knoppa. Våren gott folk, våren är nära. Men också väldigt långt borta. Skidbackarna har precis öppnat och vintern har i princip kommit till bergen. Själv är jag rätt så redo för vår och sol på kinderna. Det är väldigt grått och mörkt nu. Och blött. Jag tror inte att ni riktigt förstår hur blött det är. Jätteblött. Övervämningsvarning varje dag på nyheterna och väldigt plaskigt i naturen. Och så blev det storm i dagarna två och fullt av träd rasade ner och lade sig fint över vägar och stigar. Vi förlorade ett fint japansk körsbärsträd. Strömmen försvann för många men tack och lov så surfar vi fritt och läser med vanlig lampa. Och vi kan koka te och laga mat som vanligt vilket är ett plus.

Här hemma har vi firat jul, nyår, två hundfödelsedagar och så klart trettondagshelgen. Nej, jag skojar ju. Trettondagen gör mig som vanligt lite tveksam. Vad firar man egentligen? Och på riktigt, det känns ju som om alla är lediga från jobbet (inte här i Amerikat) men ingen vet varför. OK, de tre vise männen kom fram, dök upp, infann sig, men vem vet, eftersom trettondagen inte firas här så blir man ju tveksam.  Guld, rökelse och myrra. Men tjena, kul grejer när man har en nyfödd.

Idag spang vi i skogen, Carro och jag. Jag hade nya skor med extra mycket sula. Skorna skulle liksom studsa fram. Det var absolut inte fallet. Det blev väldigt lite studsande, mer hasande och sakta nedstigande. Kul nästan jämt. Det var dimma och förbannat kallt första halvtimmen, sen öppnade det sig och vi såg ljuset. Solen kom fram och sken så starkt att vi fick kisa. Skogen var lerig, stigarna var tomma på folk och det var… alldeles underbart. Som det faktiskt brukar vara när vi skubbar i skogen.

First Sunday of Advent passed. And then the second Sunday passed too, and Lucia, and the Third Sunday and all gingersnaps are eaten. The stars are up, lighting up the windows and house. It should only be one star because – Jesus. But since the world evolved the number of stars grew. And we are all suckers for light, so you know – stars. If you are not religious, now is the time. Some Swedes never went to church back in the day but putting a star in your window is something you do, just because, it is now a cultural thing.  I grew up with church, stone buildings, more than 1000 years old, culture, white Christmas lights… America is just the opposite and all the lights are in different colors and blinking. I am still trying to adjust after all these years.

Back in the day, many years ago, you had one star made out of straw, basically made during the time of  Jesus and it was a bit burned and broken but it shone like the one and only every year. And then paper happened, and all Swedes went crazy. Paper stars with lightbulbs inside. And we all went crazy, visiting IKEA, buying more and more every year. And then the minimalistic era happened, and we scaled back. One star, one metal light in the kitchen window. One statement Eldflugan (that we happened to leave in Sweden when we moved) in the living room window. In 2020, I only care about light and bright stuff. We need happiness and vitamin D in our lives. Green trees, blue skies, friendly faces, trails, and online shopping.

We just finished Thanksgiving and we just finished the leftovers. And Christmas will happen this year too, even if it feels very unlikely. Apparently, Christmas shopping started early and as usual I am oblivious, no clue. For me it all starts December 20^th. You need the glorious smell of glögg, saffron, ginger, cinnamon… you hear everyone else talk about everything being ready and I look around and see chaos. It is something I inherited from my parents. And the fun, interesting thing is that it all works out. With a few hours to spare. Same procedure every year.

Last week disappeared in a blur and a flour cloud. I am part of a board that decided to do a last-minute fundraising event to cheer up our members and raise some money before this interesting year ends. My part: bake saffron buns, a traditional Christmas bread. This event grew fast and so did the number of buns. I ended up baking over 350 buns. And the fun part, we ran out, so I need to bake some for us before Christmas.

Christmas food is Christmas. It is particularly important and as always, you gather around food and the dinner table. The love of food is one of the important things you can give your children. If you know the food, you feel more at home in a country. Music and culture are up there too. And of course, the language, how to communicate and express yourself.  

The Christmas ham, sweet ginger ribs, pickled herring, all the salmon, vegetables, bread, cheeses, baked goods, chocolate… I am proud to pass this on to my kids, the small Swedes in a new country. Every year this is a problem. Where to find it and what to make yourself. The baked stuff, we are on it. We bake and bake, every day. It is all the odd things that are hard to find or make. And is it worth it? Things, rituals, routines, is it worth it? Why do you do it, make it? Some of it, absolutely. But I must admit that I have not had sylta or eel since we left Sweden. Sad, yes, but I would ever make it. No, I focus on the stuff we really like. Christmas food in America is…cannot think of anything. I cannot think of anything that feels Christmassy. A lot of cookies, eggnog, and hot chocolate. Peppermint. Candy. But no food. Thanksgiving will cover it all. That is the food holiday of the US. But that is good for us, we can focus on the Scandinavian food for Christmas.

The first few holidays we spent here were odd, missing family and the usual. And then we found our own ways. Our own routines and our own new holiday traditions. For us it is mainly about family and food. We hang out, play endless games and cook. You cannot really buy stuff readymade if you want it your way. We make some and we skip some. Bake the stuff that we crave, buy what we can and make the rest. Create new traditions mixed with old ones. We have not spent one Christmas in Sweden since we moved here. But somehow Christmas is celebrated every year with a bang.

I am on a few months rest from running and biking for a very stubborn knee injury that I got treated. My last run for the year happened a few weeks ago. I am trying to remember the running feeling when I hop out in the garage for some assault biking with arms only. If you can spend time outside, do so. Walk, run or bike if you can. I sure wish I could. I usually get up before sunrise. Get out of the house so early the birds are still sleeping and are all fluffed up like wooly balls and you can hear the leaves fall slowly from the trees. So early that the only one you meet is an occasional coyote sneaking around the neighborhood. I am not an early bird anymore, like I used to be. I like waking up and getting the fire started, coffee going and news on. Really early is fine, but I prefer staying in the house. Maybe it is a quarantine laziness or extreme stiff muscles, what do I know. My mornings used to be busy… dressed in running tights and layered clothes, one quick cup of coffee and a banana, comfy shoes and in the car, it’s not too bad. The moon shines and the air feels crisp. The puddles on the track or trail are frozen and shine in the moonlight. I run and run and it gets lighter. And then the sun comes up and waves to the moon and the sky is all of a sudden blue. And I regret not getting a picture of the spectacular phenomenon, how the moon goes to sleep, and the sun wakes up and turns the world light and blue. Instead I hop in the car and turn on my favorite song and drive home. If you could check how many times I have listened to this song it would break Spotify. It is almost embarrassing. Now I watch that phenomenon from the couch sipping coffee. I will try to remember to never complain once I can run again. Early morning trail runs, headlight on, rosy cheeks and happiness.  

Another month in quarantine passed, we are getting close to a full year (or is it a decade?) of social distancing and isolation. I lost count of weeks, months, and sleeps. I think we are getting close to 9500 days. Life is slow, we are all getting used to a new pace and not many social interactions in everyday life. Life is not too bad, but I must admit it is a bit boring and sluggish. A drive that usually takes 30 minutes is down to 10. We have had a gradual re-opening, restaurants started up again with lower capacity, stores opened, gyms ran with smaller numbers, museums re-opened with a lot of social distancing. You get used to waiting outside and calling to be let in. I have had my temperature taken so many times the past months, and it is always 97.1F. Then the election happened, yada yada…. fake news, lies, craziness… and then a sigh of relief. And then the Covid19 numbers started to move up, and more up, and it was time for a new closedown. So, we are back to more isolation, outdoor workouts, and not even meeting your pod of quarantine buddies just in time for Thanksgiving. How on earth will we finish a +15lbs turkey with sides on our own. The weather is getting a bit more challenging, the sky is mostly dark, it is windy, wet, and muddy. My runs are slower and do not happen as often as before. The Peloton, our friend in the cold garage has more mileage then my running shoes. I am grateful for our new friend; I believe the dark months will get more bearable with Pelle Petronella Puccini Peloton.             

Online shopping is big around here. I must admit that I am a big part of that too. There are delivering trucks dropping by our house not every day but too often. Not so many unnecessary things, mostly food items, dog stuff and maybe a pair of shoes or two. Well, dill chips, cheese doodlez and lingongrova are not really necessities but all is fair in love and war (or isolation). I got a bit annoyed this morning watching the news. They showed the best, cheap deals (crappy stuff) to buy for the holidays. Polyester ponchos, fleece blankets, plastic kitchen stuff, skincare, scented candles… I know it is easy to just click and buy some cheap stuff from the big company starting with an A. Easy retail happiness that will pass incredibly fast. Not very lasting. And at the same time, I got 4 different invites to do a holiday $10 online gift exchange from different friends. The thought is fantastic, that you and your friends will get a bunch of small gifts coming during December and cheer you up. But seriously, do you really need to add on to the mountain of garbage in the world with a bunch of stuff you really do not need or want?  

The quarantine is not only stressing our regular systems, but also messing up everything from food to sleep and work life balance. We decided to track our water and vegetable/fruit intake, so we drink and eat the right stuff. I know we all eat enough but do we really eat the right things? Of course not! And we do not drink water, the fluids are less clear.  This past week’s dinners have been fabulous, colorful, and rich of vegetables. Today’s dinner consisted of pasta with smoked salmon, peas, spinach, chives, capers, lemon and Dijon and a salad on the side. Yesterday, roasted tomato soup and ciabatta. We will see how long it lasts.      

Life and the world are still upside down and extremely limited. We are more than isolated from the rest of the world but on the other hand work, friends, exercise and so on happens in your home. It basically invaded your home, life, and emotions. Our house is busy and quite boring. There are closed doors and meetings going on in every room. Loud voices, headphones, coffee cups, water bottles, post its and restless legs. Too much screen time, not enough outside time. Outside time!! The most exciting here this week was a killed rat by the youngest dog. I know, disgusting… and one more vaccine for him…

The word resilience pops up when I think of 2020. The ability or capacity to recover from difficulties. Toughness and flexibility. Hardiness and adaptability. We all need a sense of meaning and a sense of context. To thrive and live we need to feel that our life is manageable and apprehensible. I am usually on top of my game here, I do believe that I have a resilient brain. But I also think that this year has been extremely cruel to a lot of people. Change is a part of life and the goal is to manage it efficiently. Positive thoughts and optimism are a choice. Sometimes you must focus on the good things.

People, human beings are social creatures, we are supposed to be in group constellations. Maybe not all the time but often, or at least every now and then, and this isolation is not doing us much good. There are things that we humans miss when we do not interact with each other. As a parent, teacher, principal… I know for a fact that kids need other kids to interact socially, grow, learn, and develop. I do believe it is the exact same thing with adults. Even if you are tall, educated and fully grown, and in your forties or fifties, you still need other people to integrate and work with, talk, hug and laugh. Life is a constant learning opportunity, we grow, work on our social skills, learn about other people and their life, get more knowledge of things around us, at work and at home. We all need to work on our emotional intelligence and some more than others. Positive relationships, mindfulness, communication, you know all the good stuff is important. But ability to make plans, solve problems, and manage difficult emotions, that is just as important. We need to surround ourselves with other human beings, interact and be moved in many ways. And to write something obvious… physical activity and your health… we all know it is the most important thing. Not going to point it out one more time… you know, right…. Your brain will thank you.

På något sätt så missade jag att sommaren var på väg ut och hösten på väg in. Det blev en chock för systemet när ylletröjan och regnjackan åkte på. Hur kunde det bli så här igen?

Jag klippte gräsmattan idag. Tjockt, tätt, skrikgrönt och fuktigt gräs som gjorde att gräsklipparen stannade flera gånger. Härligt med höst ändå. Regnet är här, gräset gror och ekorrarna är feta och mössen letar sig in i garaget. Äpplena har trillat av, svamparna finns säkert någonstans i skogen men inte sjutton vet jag var. När jag sprang i skogen i helgen trodde jag att jag såg kantareller överallt men det var gula löv som fallit. Idag var första dagen jag sprang med långärmat och vantar. Kylchock första minuterna innan kroppen vant sig. Chockartat. Klockan 6 på morgonen låg dimman nära marken, månen var fortfrande uppe och mörkret var tjockt. Om nu mörker kan vara tjockt. Jag sprang i alla fall i mörkret, med pannlampa, i dimma, med vantar på. Det blev små pustiga moln när jag andades och kylan kröp in under tröjan. Då är det höst. Slutet på sommaren. Jag hade helt glömt hur det känns att pusta små moln. Rakt ut i mörkret. Pannlampan gled ner på den svettiga pannan. Nästa gång blir det mössa på så pannlampan fastnar och inte glider.

Skolan är igång. Det känns lite dubbelt att skriva att skolan har börjat. Ingen här går i vanlig skola. Universitet kan ju inte räknas som skola på det sättet. Men om det räknas så är några igång med sina universitetsstudier. Typ alla tre men en är inte här längre, utan i Sverige. Och alla sitter hemma med datorn framför nosen.

Sista veckorna, sen hösten kom, så har det ändrats fokus här. Det är jobb och universitet i huset. Ingen lämnar ju hemmet här eftersom vi fortfarande är i fas två; skolor, arbetsplatser etc är fortfarande stängda och kommer vara det länge. Alla kryper in i sina kontor/sovrum och startar Zoom/Teams/Google och hundarna känner sig övergivna. Jag tar en promenad med ett koppel i var hand och vi snackar lite om dagen. Ibland jagar vi ekorrar eller kaniner och ibland är det dött och vi bara sniffar. Det jag har sniffat fram under den här tiden är att det är ju tur att jag har två små hundar som gillar rutiner och tråkiga promenader. Barnen är inga barn längre och hemmet är inte riktigt allas hem längre. En har till och med flyttat till en annan kontinent, och de andra två bor hemma fast de lever uanför hemmet på något sett. I en annan fas, mittemellan.

Det är märkigt att se sina barn att bli vuxna. Jag är vansinnigt stolt. Alla tre ejsar sina studier. Rakt av presidents list. Och nu vet jag alla i Sverige inte fattar någonting. Men det betyder att alla är riktigt bra och gör det de ska plus lite till. Alla har dessutom jobb på sidan av som de sköter med bravur. Eller kanske man ska säga att de har jobb och sköter sina studier på sidan av. De är i alla fall helt vuxna, och hur hände det?

Men så är jag också ett barn till föräldrar som jag inte träffat sen i februari. Föräldrar som alltid varit på plats, redo och asballa. Och den här veckan firade vi mamma som fyllde 80! Hurra! Och om jag önskar att jag kunde varit där. Caroline fick representera oss och så vet vi att vi har ett firande tillgodo när viruset lagt sig och det är lite lättare att resa. Födelsedagsbarnet och övriga gjorde sig bra på FaceTime och vi är trots all glada att det var en finfin dag. Långt bort.

Covid har gjort och gör att allt är annorlunda och lite hit och dit. Själv tycker jag att det vore trevligt med lite mer mänskliga kontakter. Vi är så tacksamma för vår lilla pod men känner ändå att det är begränsat sen i mars. Vi har mer eller mindre varit i huskarantän sen i mars (7 månader) Här har vi obligatoriskt munskydd, träffar ingen, har inte kunnat handla mat normalt, gjort något utanför hemmet sen i mars. Livet går vidare.