Maj

Livet går fort nu. Dagarna rullar på och jag blir lite småsvettig när jag ser datumet i kalendern. 10 dagar till avfärd. Kina. Hela vägen upp, nordvästra hörnet, långtbortistan. Ni vet så långt bort där det inte egentligen inte bor några människor utan bara kameler och annat löst folk. Det är så det brukar vara på sådana tävlingar. Först åker man långt, så ser man bara träd, sen bara djur, sen vatten och så berg, så skumpar man vidare i bussen och så ett flyg till…och så åker man en bit till och där…där går starten. Där lastar vi ur lådor, cyklar och kalorier. Där man fyller vattenflaskan i bäcken utan filter. Fleecetröjan åker på och sen ryggan och så bär det av. Nervositeten är definitivt här. Verkligen här, men det blir bra när starten går. Det är nu samtalen går runt i huvudet. Har jag tränat tillräckligt? Rätt? Är orken här? Kommer jag kunna hålla mig vaken en vecka? Hur illa blir det? Vilken mat behöver jag? Vad kommer jag verkligen bli sugen på dygn tre utan sömn? Lyckan var fullständig idag när jag hittade 6 Dextrosol paket i ett skåp i köket. Den som ändå hade ett kilo Nötkräm liggande. Inget är packat än, inte ens ett par strumpor. Jag har en papperskasse i köket där jag börjar samla prylar. Dålig planering. Jag borde ha en plastlåda stående med allt nödvändigt. Jag borde polera paddeln, olja maskineriet, rygga upp sadeln och rulla runt kullagret eller vad man nu gör med kullager . Jag saknar fortfarande ett antal prylar såsom batterier a 200 dollar styck till pannlampan. Typ ganska väsentligt. Har liksom förträngt behovet av upplysning på 4000-5000 meters höjd. Viktigast i detta läge är att vi har skaffat en hund. Mitt i alla förberedelser. Eller vi har fått en lite valp, Doris. Livet, sömnen, vakenheten, träningen… allt förändrades över en natt. Johanna och jag åkte ner till Oregon för att titta på en valp och vi kom hem med Doris. Nu har det gått en månad- Liten men naggande god. En minitax som är mer än mini. Mindre än ett ägg vid födseln och nu har hon jobbat sig upp närmare 2kg. Humör, envishet och ett konstant leende. Fläckig päls och en rund liten mage. Lyckan är fullständig. Hur ska jag nu kunna åka till Kina?

Brain function

Let’s keep this thing rolling. I got an angry email saying that it’s not fair to pull the Swedish card and write in a different language than English. Too bad for you, easy for me. Here is the summary: Race season is coming up and the real training started. Looking forward to new challenges but fearing the waves in the Baltic. There you go, saved you a few minutes.

Let’s talk about the brain. I’ve always been a fan of movement in combination with kids and learning. I truly believe that you need to move and play in different ways to learn and get your brain wired right. And kids need challenges, they can’t just do what they like and are good at. That’s a reason why I love PE in Sweden, recess time and teachers and parents thinking outside the box. It’s awesome to bring kids outside to the playground but how about the woods or your back yard where you can climb, walk and jump on uneven surfaces and work on your balance and use new muscles. Ice skating, skiing, running, jumping etc as well as moving your body inside during actual school time. We need to surprise the kiddos brains not just let them do what they know and not what is easiest for the adults. Keep the brain guessing, develop and keep fire those wires. And the little movements and brain games counts as well. Eye hand foot coordination, concentration, talking but also listening, taking instructions, I truly believe it’s all connected. To hear the melody when someone reads out loud. To know how it’s supposed to sound before kids are old enough to make the sound. I think it’s a bad sign to see that kids have issues with holding a pen and finding it really difficult to write on a piece of paper. I love computers but if you miss that step you’re not doing the brain a favor, your leaving blanks that will come back and bite you on the tail. That playtime when kids use their fingers, hands and bodies, is there for a reason, it’s a step in their development and that will help reading, writing and connecting the dots. If they move, they train the brain and have easier to learn. This is basics. How come the trend is the opposite in the schools 2017?

And then we grow up and forget about movement every day and in different environments. Adults need movement too. Not just because it’s good for your body to move around, good for your heart and that muffin top of yours. The blood flow in your body needs to be pumped up bit, you need to get your heartrate up every day to feed and develop your brain. The brain. We always talk and check our heart but forget about the brain. Will your brain shut down a little bit every year and do you have the brain that you get when you grow up? Oh boy, that is so wrong. The brain can develop and the more you use it the more it develops, those wires gets stronger and sends even better signals. And apparently this development strengthens when you get some exercise… who knew 😉 So exercise and learning goes hand in hand. Even for adults.  

I’ve always thought that cognitive training helps your brain to stay on top of things. How many times have you heard that Sudoku and crosswords will train your brain to stay young? That is so 2005. The new thing is movement. A combination of endurance training and strength training – that’s the new thing. If you train regularly your brain will thank you and remember and learn new things.

Dags att packa ryggan igen

Nu är jag här igen då, här där jag inte varit på länge. Så kan det gå. Jag har mest ägnat mig åt att skriva i tanken och ni ska bara veta hur ofta jag tror att jag skriver. Men nu kommer det. Det är mitten av mars och tiden rullar vidare. Det är mycket annat som också rullar vidare. Alla skolor verkar ha finals i några veckor, fast inte samma veckor och det sätter sina spår här hemma. Det är blinkande datorer, uppslagna böcker här och var, lösa papper med anteckningar och allmänt mycket annat viktigt som ligger och skräpar i hörnen. Anspänningen gjorde att ett barn vek sig, feber och genomförkyld, och kan nu hittas i soffan. Vi andra håller oss på avstånd och spritar händerna och allt annat som inte är beklätt.

Volleybollen rullar vidare för både spelaren och coacherna. Det är ett något överväldigande schema som vanligt. Det ser inte så illa ut på pappret när kontraktet ska skrivas i början av säsongen men sen slår det till och helg efter helg ringer klockan vid 5. Snart bär det av till varmare trakter, Spokane. Klättringen fortsätter med både coachning och klättring. Just nu ägnas det även tid att hänga upp mamman på väggen. Jag ser tydliga framsteg.

Tävlingsschemat börjar fyllas och det finns inte mycket tid över där heller. Det läggs till och läggs till, det ena roligare än det andra, mest typ 2 roligheter. Ni vet sådant som är roligt och njutbart efter, när loppet är slutfört, innan är det mest djup ångest och magont och under själva loppen smärta och sömnlöshet. Två stora tilldragelser blir det och många mindre klämmer vi in mellan. Jag ser fram emot ett veckolopp i Kina framåt sommaren. Jag håller tummarna att allt går i lås och att vi får ihop planerna och pappersarbetet. Hur kul blir inte det? Cykla runt i en annan världsdel, skava sig upp och ner för ett berg eller 5 och paddla runt i en och annan sjö som man inte kan uttala namnet på. Låter bra tycker jag. Nu gäller det att börja leta i garaget efter klättringsselar, cykelhjälmar, paddel och annat livsnödvändigt som finns på utrustningslistan. Och det blir nog till att införskaffa en och annan ny långkalsong och yllestrumpa också.  

Nästa stora event efter Kina är i en annan del av världen, nämligen hemma i Sverige. Vem skulle kunna tro att jag skulle kasta mig ut i havet igen? Inte jag. Ja, men så blir det. ÖtillÖ. Kläm på den ni. Det ska bli spännande att komma tillbaka. Med mig i repet får jag en simstark amerikan i sina bästa år. Jag hoppas på solsken och svag vind. När kan man börja titta på väderleksrapporten för september? Nu dansar vi ingen vind och inga vågor dansen. Och träningen kommer att delsvis ske i ett valtätt och iskallt Stilla Havet. Snacka om att leva ut sina mardrömmar.

Tack vare ett väldigt varierade tävlingsschema så är mitt träningsschema något schizofrent. Det ska cyklas, springas, hikas, klättras, simmas, paddlas och lite till. Och så ska jag ju börja simma med skorna på igen och springa i våtdräkt. Och så ska jag ju bära på alla prylar under en vecka i Kina samtidigt som det ska cyklas och joggas runt i varierande miljöer och helst uppför så då innebär det att jag måste vara stark som en mindre björn eller en liten älg. Just därför så fortsätter jag med att langa kettlebells över huvudet och lyfta löjligt tunga marklyft och andra riktigt coola saker varje dag. I kombination med all annan evighetsrörelse. Och vet ni hur bra det är för hjärnan? Nehej. Ja då får vi prata om det en annan gång.         

The fear of being cheesy

Fear has a place in our lives. It makes us grow, take that last step, jump out of a plane. We talked about fear the other day. I met a person with a snake on her arm. A pretty large brown/black snake moving around doing snake stuff. I lost the feeling in my legs. I know it’s not rational and I know the snake doesn’t give a damn about me but I still have to turn around and try to drag myself away, far away. And breathe through my nose.

Maybe it’s because of the new year and that people around me made New Year’s resolutions, maybe it’s mid-life speaking to me or maybe it’s because I like feeding my fear every now and then. Leaving your comfort zone is a very overused expression. Scared shitless is better. Pushing yourself is not very pretty. But if you want to become more comfortable and feel ready you need to practice and feel uncomfortable every day. That zone is not something you take a step into, it’s not a room or a situation. It’s a passion in one way. An optimistic obsession, positive risk taking. It’s when something is stuck in your mind and you need to use your body to work through it. You need to get your mind and body to work together. In this case I am planning on doing it again; obsessing and going overboard, going to a crazy place, competing in a race, making memories that will last, hoping to find camels. Who doesn’t like camels? I’m checking maps and elevation, animal life (ie snakes) and water sources. When summer comes I will be packing my backpack and taking my bike apart and stuffing it into a box. If everything goes as planned.

I believe that fear changes you. Fear creates self-doubt, and that’s not pretty. It can eat you up inside out and creep into your head and get stuck there. That’s when the journey starts. The “mind and body journey”. You hear all the time that if you show up then you are half way there. That’s bs. Showing up is easy. You need to do the work, bike the hills, fill your pack and carry it, swim your 50s, run long every week or hike up and touch the sun, when you fall on your bike you need to get up and keep going… showing up is overrated.

You don’t finish a race by showing up but it starts the process. And the process goes on for a while, in your mind and your body. And one day the calendar says that the training is done. That’s when I will go look for camels.

In all the seriousness I make my ridiculous playlists, trying to make it a bit easier. I make sure I have pretty shoes and nice hats. Gloves that sparkle and snacks that tastes good. That’s how you make the everyday uncomfortable something to look forward to. And I know if I can get a cheesy mantra to get stuck in my mind, the body will follow, or vice versa, it’s that easy.

And I know this whole thing will work out. Very Marty McFly.

Bläckfisk, chokladmousse och Haglöfsbralla

Ensam hemma med ett barn. Resten av familjen spelar boll i en annan stat. Man får tänka om, tänka till och tänka annorlunda. Som tonårsförälder så är det mycket av den sorten. Inget går egentligen som planerat och den mesta delen av det planerade går till att omplanera och vem som ska ha vilken bil. 4.5 chaufförer och 3 bilar. Det blir -1.5. Ett ganska osvenskt problem när man är van med cykel och stadsvandring. Det såg helt plötsligt väldigt ljust ut för oss två hemmavarande under helgen, två personer, två bilar. Det var en kortvarig lycka då det blev strömlöst i garaget och en av bilarna är av den fiffiga miljövänliga strömmiga varianten. Det sprakade i kontakterna och bilen förblev svart och går numera på lågvarv. Eftersom vi firar helg imorgon så tänker vi vänta till tisdag innan vi ringer en elektriker. Det blir helt enkelt som i gamla tider, vi får klara oss med en endaste bil. Hur ska det gå?

Igår var det lördag och jag hade cykeldate med killarna. Ni vet mina snabba killar som jag tar med mig på tävlingar i buskarna, på bergen, bortåt öster eller i Alaska. Då jag inbillar mig att jag är världsatlet och frotterar mig med de som kan springa över hela Amerika eller smyga upp hela Everest i ett huj. Eller kanske är det så att de frotterar sig med mig? Vem frotterar sig med vem? Efter många, långa mardrömmar om Alaskaloppet glömmer man raskt och börjar smida nya planer. Everest låter ointressant och väldigt kalIt, Sydamerika är väldigt varmt, Frankrike är det tufft… I vilket fall som helst så väntade vi in solen, nästan ända fram till lunch. Jag lekte elektriker och försökte googla strömproblemet, kolla in säkringar, kila mig i tinningen. Jag hann in en vända till storstan där skyskraporna bor, hann städa halva huset, pumpa däcken, torka köksgolvet…sen bar det av. Ryggsäck, vätska, bästa Haglöfsbrallan i rosa med rump- och knäförstärkning i svart, booties på fötterna, hummervantar och så rullade jag iväg med magknip. Eller vad var det? Efter 10 minuter insåg jag att det måste varit magkläm, det som händer när man klämmer ner underställströja, fleece, långkalsonger innanför linningen på ett par redan trånga vinterbrallor som passade fantastiskt bra efter en sjudagarstävling på svältkost i Alaska. Nu kände jag mig som en tunnbrödsrulle med för mycket mos. Svällande med för mycket av allt. Det är ju så det blir när det är frost och kallt, lager på lager.

Några kilometer in så insåg jag att det är ju så här det känns när man cyklar på vintern, extra allt och så lite till. -2 här blir som -20 i Sverige, kläder efter väder. Andet blir ansträngt. Och så trampade jag på och mötte upp navigatorn. Jo, sen körde vi runt, hit och dit. Grusstig, nerförbacke, rötter och stock, uppför och is, attans mycket uppför, över fors och jävlahelvetesattansvadjagharlegatavmigpåtekniskastigar. Svetten lackade, byxorna klämde, ryggan smet år hårt över bröstet. Hjärtinfarkt eller bara en djup trötthet av det smärtande slaget? Navigatorn cyklade och jag sprang mest efter med cykeln. Sen drack vi te och choklad, snackade, stod med ryggen mot solen och smidde planer. Nu blir det finfint. Rida kamel, cykla i en annan del av världen, barbacka, se otroliga vyer och äta nudlar. Jajjamen. Så blir det framåt sommaren och så cyklade vi lite till. Is på asfalt, blackice, och nya blåmärken. Dubbdäck skulle suttit fint. Tur att byxorna är förstärkta och att tunnbrödrullen är aningen åt det fulla slaget. Blåmärken är ju egentligen vackra.

Efter cykelturen bar det in till stan, den trendiga delen. Jajjamensan. Tapas och spanskt vin minsann. Asdyr parkering, paella, bläckfisk med tentakler och chokladmousse med peppar. Ja må han leva och ballong. Navigatorn blev ett år äldre och vi firade långt in på småtimmarna. Vaddå medelålders, vi har många år kvar att tävla med världseliten.

Dagens höjdpunkt: Vi lyckades smuggla in tonåringen i bardelen av restaurangen. Big deal i vår del av världen. Ni vet där man får gifta sig när man är sexton, skjuta pistol vid arton men inte befinna sig i restaurangens bar förrän man är tjugoett. Vad kan man säga, bra lördag. Det bästa av två världar. Haglöfsbrallan på, is och lera och sen lyxkrog och klumpig mascara. Flott som sjutton. Tjo och tjim, hit och dit.

In med det nya och ut med det gamla

2016. Not much to say about this year, it sounds like it’s been a pretty bad year all around the world. Let’s just finish it, close it and start a new one. It’s been a life hands you lemons, make lemonade meeehh lets just mix a GT kind of year.

We finished this last week with an ambulance trip to the ER with Caroline that fell from the top of the climbing wall and hurt her back. All good, nothing seems to be broken but she scared us a little bit. No interval training beats the scary moments with phone calls/ambulance/ER, it sure raises your heartrate. And it feels horrible to see your kid motionless on a stretcher. Other than that the kids are all doing great. Volleyball season started a month ago and this year three family members are involved in different ways. School started Tuesday and as always we don’t get to celebrate Twelfth Night. That part of the Bible seems to be left out here. But honestly I don’t really know how to celebrate it more than that my parents used to throw a heck of a party and it’s my sisters birthday. Christmas is concentrated to a short morning here but we do our best to stretch it out for a few weeks.

The how and why… and why me…not again kind of year. This year has been all about recovery. How to get back after sickness or an injury. Believe me, I know how to do it. These past months have been endless and very motionless. I am probably to blame that the world is getting penicillin resistant.

The running part of my life is very much a walking part with occasional sprints. And the lifting part of my life is slow but steady. I started the year recovering from a big shoulder surgery and will end the year recovering from big abdominal surgery. It’s been a blast. My bikes are collecting dust and I’m not really in need of new hiking shoes. (Well maybe, shoes age and dry when not used) But that will change with the new year. I feel really excited about 2017. New adventures.