The simplest thing. Something we all do and after so many years of practice I should master it. I don’t. It comes and goes. Different phases of my life, thoughts, work, races, it all weighs in. Right now, I’m in a wake-up early phase. We are not talking 6am, waking up right before the alarm sets off. We are talking 2.30 to 4 something. Prime sleep time. The time of the night when you can hear the coyotes howl and the bobcats sneak around in your back yard. When the house is quiet and the dog snores. Long before the newspaper arrives. I force myself to stay in bed to 4.30. I’m not allowed to check my phone before 4 but the Kindle is ok. I have high standards; everyone knows that the phone is bad karma and a no-no in the bedroom. Well, at least until insomnia hits. Then it’s a lifeline to the outer world. It is great to have a kid to communicate with in Europe. It’s prime time for her and I get to calm my mind. And when I finally allow myself to get up and walk down the coffee tastes so good, news on and the day goes by.

The last refuge of the insomniac is a sense of superiority to the sleeping world.
~ Leonard Cohen

Don’t worry about all the things you can do to make it better. No caffeine in the afternoon, alcohol, very cold and dark room, good bed and nice sheets, exercise… I’m on it. Only complaint is Doris. She is from time to time extremely annoying. Crawling around my feet. She has fur but thinks she is a nude cat. Skin to skin under the down duvet. Her mission is to keep my feet warm. She is the one that wakes me up. But to her defense, she is always asleep after 2am.

It’s kind of funny that this is going on. I’m a snoozer. I love sleep. From time to time I sleep more than enough. I have a hard time getting up in the morning. I take naps during the day. If I run a lot, I take every chance I can to nap. Doris is usually a candidate for heating cold feet during couch naps. And who can resist that? And now I can’t even nap.

I remember the worst time I went through a phase like this. 18 years ago, 3 kids under the age of 4, went back to school for a second master’s and gave myself a year to finish it. Renovated a house. Exhausted. Woke up every night with three kids around me or in a very small bed counting sheep, minutes, breaths. Kids with asthma. And its endless when you are in the middle of it. And then one day everything is back to normal and sleep is the last thing you must worry about. And you kind of forget about no sleep and tired days.

When you google sleep it’s easy to get a tad bit worried. If you don’t sleep, your brain and your body don’t rest and recoup. Scary stuff. But according to a very serious webpage there is hope. Or a stroke. Since my brain is not getting enough rest, I have a hard time understanding the information about the neurotransmitters and the risk of stroke if you don’t get enough sleep. I turn to WebMD instead, the Bible of real home medicine. And – drumroll – get supplements. It’s not going to happen. My brain and I are going to wait it out. Count sheep, think of life decisions, overthink race scenarios and look forward to the first cup of coffee every day.

“A flock of sheep that leisurely pass by
One after one; the sound of rain, and bees
Murmuring; the fall of rivers, winds and seas,
Smooth fields, white sheets of water, and pure sky –
I’ve thought of all by turns, and still I lie
~ William Wordsworth



Den här veckan har varit en helt vanlig vecka men med strålande sol och kyla, blå himmel och fågelkvitter. Så är det faktiskt här ganska ofta men vissa veckor är ju bara extra fina. Jag har haft turen att kunna vara ute varje dag, och till och med i skogen varje dag. Det kanske är det som gör att det känns extra bra. Hur lyxigt är inte det? Det är inte så att jag hasat runt i gympapupporna och skubbat på skogsstigar hela dagarna men någon timme här och där, lite då och då. Och så fick jag en riktigt lång fredagsvandring som bonus. Mjuka skogsstigar, krispig luft och gula löv som frasar när man går på dem. Sol på kinderna och röd, droppig näsa. Trött kropp. Det finns inget finare än när solen glimmar mellan träden, letar sig fram och skjuter strålar i ränder långt in i en mörk skog. När man pratar om livskvalité så tror jag att det ligger väldigt högt upp på listan för mig.

Igår var en sådan dag som man minns. Jag drog iväg på en bergsvandring lite mer än en timme hemifrån med några kompisar. Det var en ny trail för oss alla. Tanken var att vi skulle gå några timmar uppför och hamna vid en alpin sjö och sedan gå tillbaka. Och det gjorde vi. Vi såg Rainier skina i solen på långt håll. Känslan att veta att jag varit på toppen är ganska skön faktiskt. Vi knallade på, delade upp oss lite för att vi gick olika fort. Men speciellt med dagen var att vi var mer eller mindre ensamma i skogen. Solen sken, luften var riktigt kall och här och var klev vi över is på stigarna. Vi passerade ljudliga vattenfall där vi balanserade över stock och sten, smög genom ödsliga skogar. Vi vandrade över stora stenpartier där vi klättrade över stenblock, vi gick uppför i flera timmar innan vi sedan började gå nerför igen. Och så kom vi fram till en kall sjö där vi gick några kilometer längs kanten och stannade sedan på en sten i solen och åt lite. Och inget hände. Vi satt tysta och tittade ut över det vackra, tomma. Inte en själ. Hur ofta är det så att det är helt tomt, tyst och solen skiner hela vägen in i hjärtat? Och så gick vi tillbaka över stock och sten i flera timmar genom skogen, uppför och sedan nerför. Det är fint med vänner man kan hasa runt i naturen med och dela tysta stunder.

När man pratar om att ladda batterierna så tror jag att min sladd kopplades in där och då. Hikingbrallorna på, ryggsäcken på ryggen, en banan och en nötcrème, svartvinbärssaft i termosen och 6 timmar vandring i benen.

When you meet a cat

Everything is great. Life is good. I have plans, I’m moving forward and it’s sunny and cold outside. I write notes, lists, blogposts that I never publish. I collect words in my phone, send myself texts and try to remember things that I like. The last note I have in my phone says – stay away from big cats! Good advice.

Today’s run was quite long, almost 2h long. Freezing the whole time, blue fingers in my gloves, bright red nose but so beautiful. I ran into a bobcat a few days ago. Nothing happened but he showed off his pearly whites and made a growling sound all the way from his tummy, scratched the paws on the ground. I look around and realize that we are alone on a street in Kirkland. Weird. He looks at me, I look at him and I freak out a little bit. I tried to talk with a steady voice and said “nothing to see here…move on…turn around…I’m not going to move if you’re not moving…” After what felt like eternity it turned and took off, back to the wetlands on the side of the street. This thing is kind of growing in my mind. Not really a big deal but I freaked out and I had to really talk myself into running the trails today. And about an hour in my run I thought I heard something follow me. Talk about stressing yourself out. Nothing there. My heartrate spiked, and I ran so fast. Well, my speed fast. Kind of pathetic. I would not stand a chance if I had a cat chasing me. Or not even a squirrel.

Running feels good again. I can’t say that it’s been bad for the past ten years or so but sometimes you just got the right feeling in your body. Not too much pain going on and not really getting too tired either. Maybe it’s the weather. Sun and blue skies. We have dry trails around here and snow in the mountains. Isn’t it wonderful to move around among huge trees and moss, leaves on the ground and fresh air? It’s a great warm up for life.

It’s time to clean up the notes in my phone and move on…to move around and be moved.

Brain or body

Let’s keep up the scary article reading. Stuff you should or need to do to be a human today. We’re talking exercise and age. Related and unrelated. Or just throw in the midlife crisis subject while at it. It’s always something. You don’t move enough or you move too much. You buy a crisis car or marry someone younger. Get some botox or lift your butt to a nicer angle. And if someone hears that you like to run long, bike, lift or hike, you usually get the follow up comment that you must hide from something. Or maybe something is missing in your life? Beats me. There’s been an endless number of articles in the Swedish press about people starting extreme exercising after 40, burning out because of the pressure of maintaining a good career, a beautiful Instagram life and a great body – and an impressive exercise routine. This sounds so strenuous and exhausting. It’s not only happening in Sweden though, it’s the same way here, I guess. My Insta life is very boring. A dog, lots of trees, mountains, some kids. Not very exciting. And no Insta worthy body here.

It’s easy to say that (extreme) fitness or exercise is about a crisis, the feeling of being young again. But I think it is the opposite. It’s planning, gearing yourself up for the years that are coming, getting better at growing older. I think that sounds so much better than that some of us 40+ (or closer to 50) are running marathons, 50k, 100k and more fun stuff just because we feel old. I can tell you one thing. Nothing makes you feel older than training for a very long multiday race. You have good days and bad days but the bad days… no fun. The soreness, fatigue, body pain, endless endurance training is hard work.

I think the underlying problem is that your limits get pushed and it takes more to make you feel satisfied or maybe even happy. Long runs give you a very rewarding feeling and tiredness that are hard to beat. If you are used to long hikes with no end, usually in horrible conditions it will be difficult to adjust to a walk around the block or the local park for fun. I’m not saying that I need a 5-hour run or a sucky and difficult hike to feel happy, but I need to get outdoors, to a place where you hear the silence, hear your heartbeat, your breath. Feel the rain, your sweat, get your heart pounding. And it’s an ynnest to be able, to have the time and strength to enjoy the outdoors. And I know ynnest is a Swedish word, but I can’t find the right English word. Something like luxury, honor, privilege, blessing.

The things we know about moving your body every day, any kind of exercise, is good. It releases the happy chemical, endorphins. It improves your brain, helps you focus and solve problems. Being a runner gives you even more brain goodies. And we all know that the whole body benefits from it too, not only the brain. The quality of life, overall well-being and mood increases. Your heart loves it. But the question is still if it will be too much if you overdo it. Will too much exercise burnout your brain just like it does with your body?

And some Insta photos

I heart Flashdance

Tonight, was a very slow but nice night. Only three peeps at home for dinner. I went to our favorite pizza place and got takeout. I love pizza, well made pizza. And I have a weird love for tiny pepperoni and lots of cheese. Lots of cheese. Fresh basil, red house wine… I think it all goes back to 1989 when I got introduced to Pizza Hut, fake parmesan, lightning bugs, wine coolers and very warm North Carolina evenings. But after reading too many articles on heart health, age and other scary stuff I heard myself say a chopped salad when I ordered tonight. What? Salad?

Who eats watercress every day – raise your hand! I can’t say it happens very often. It happens, but only every now and then. Same thing with guava and Atlantic mackerel. I’m screwed. What’s going to happen to my heart? I just read it’s crucial for heart health. I’m ok with tomatoes, strawberries, flax, oats, broccoli, ginger and brown rice, that’s basically an everyday thing. I read an article this afternoon, waiting in the car, on my way to the gym. Food for your heart. And of course, my heart skipped a beat and I felt my heartbeat much more than usual. I eat well, I eat good. Lots of nutrients, lots of veggies, berries, seeds, not too much red meat, lots of fish and some good wine to go with it. Red and an occasional fizz. But still, my heart skipped a beat.

Artichokes, asparagus, almonds, chickpeas, bok choy, kale, kiwi, brazil nuts… I can’t remember the last time I ate brazil nuts. And I bought a big box of kiwis last week and I’m still waiting for them to ripe. Bok choy – boo ya. And everything else – yes sir. All this for strong bones. I have not broken a bone in… a few years.

Next article was about body goals. I don’t have any body goals. I’m way past that stage, I just want to stay alive and be healthy. Quinoa, chia seeds, cauliflower, sweet potatoes, kefir, chili peppers – all good, cottage cheese… There is not one thing I dislike more than cottage cheese. I’m screwed. Again.

Food for fertility came up next. OK, I’m way past that stage. Pomegranate, coffee, maca. What the heck is maca? Had to google it, it’s Peruvian ginger. Since I never had maca that I know, I should be very pleased that I already have three kids. But I drink a lot of coffee.

Sunflower seeds – check, rhubarb – check, yoghurt – check, mushrooms – check. (made beef tenderloin with butter fried chanterelles and prosciutto last week) tofu – fu** I hate tofu. I knew it.

Next article – Soundtracks every 80s kid loved. I’m covered. Top Gun, Flashdance, Dirty Dancing, Footloose, Breakfast club…all the goodies. I knew them all. My heart will be fine.

Springtur till Stehekin

För en vecka sedan kom jag hem efter en tur ute i vildmarken. Smutsig, något illaluktande och med blåsor både lite här och var. Efter det har dagarna gått, vardagen varit vardaglig och blåsorna sakta börjat läka. Innan resan låg nervositeten som en dimma. Att vandra över bergen, även om det går fort går bra. Men springa tillsammans med löpstarka män, med ryggsäck på ryggen i tuff terräng med höjdmeter i mängder, det är något helt annat. Jag har en förmåga att välja intressanta äventyr.

Jag hade turen att få följa med på en äventyrslöpresa som skulle gå över bergen in till Stehekin Valley, norr om Lake Chelan. En avskild och svåråtkomlig plats där det bor ca 70-80 människor året runt. Enklast att ta sig dit är med båt som tar sig över hela Lake Chelan eller med sjöplan. Vi skulle alltså springa dit, stanna i området två dagar och hika och sedan springa hem en annan väg. Vi sprang med ganska lätta ryggsäckar med vatten, mat och minsta möjliga viktigheter så som pannlampa, foliefilt, vattenfilter, kläder etc. Ett par veckor innan turen skickade vi ombyte, tandborste, tvål och lite annat med post som skulle vänta på oss när vi kom fram.

Första dagen skulle vi ta oss över Cascade Pass i North Cascades och springa till Stehekin Valley Ranch. En nätt tur på ca 35 km. Dagen började med regn och 3500ft uppför. Tankarna snurrade i huvudet. Jag var inte först men inte heller sist. Benen trummade på, ryggsäcken skavde en aning och regnjackan åkte av och på. Kartan åkte upp och ner ur fickan. Vi fick instruktioner i bilen innan vi lämnade parkeringen på morgonkvisten. Håll höger vid floden, eller var det vänster, fortsätt rakt fram till Pacific Crest Trail eller var det åt höger. Alla instruktioner var som bortblåsta och hjärnan bortkopplad. Och så stod jag på en sten uppe på Cascade Pass och tittade ut över evigheten och kände mig som liten lort.


Jag gick lite fel, vände, gick lite fel igen och beslutade mig för att vänta lite och läsa kartan. Sen bar det av igen och jag hoppade över något som såg ut som björnbajs. Just det ja, jag var ju inte direkt ensam. Nu gick det fortare ett tag, ganska mycket nedför. Efter några kilometer kom jag ifatt de snabba killarna som saktat ner för att ta sig över ett vattenfall och vi alla stannade för att äta lite.

Det var öppen terräng och stora stenpartier så här högt upp. De kommenterade att jag rusat förbi området med flera björnar. Oj, vilka björnar? Ibland är det bra att vara inne i sin egen bubbla och inte se eller veta vad som sker omkring en. Jag hade en känsla av att det var någon vid sidan av mig och jag kände lukten men tror jag valde att inte se.

IMG_5736 (1)

Sen bar det av och jag hade sällskap fram till vi kom till en stor flod där bron var uppdragen på andra sidan i väntan på vintern. Det var så mycket vatten, forsande iskallt smältvatten från bergen. Det tog lite tid men vi kom över. Med blöta kläder upp till midjan var det bara att fortsätta. Terrängen tätnade och jag hörde morrande ljud. Jag bestämde mig föra att inte titta bakåt.

Sen var det ju det där med höger och vänster. Det är lätt gjort att springa fel när man börjar bli trött. Jag räknade till 34 km och 5000ft upp och ner ungefär och då blev det fel. Och så tog stigen slut. Jag satte mig återigen ner på en sten och tänkte att nu är det kört. Jag orkar inte en meter till, jag vet inte var jag är och nu blir jag kattmat till en väldigt stor katt. Men när det inte finns några alternativ så är det ju bara att rycka upp sig och snurra lite på kartan och bestämma sig för att man tror att man vet var man är. Det tog en timme och lite till men sedan var jag framme och gick med släpande steg på grusvägen som ledde till ranchen där vi skulle bo. Sista milen gick i raketfart. När jag kom fram satt killarna på verandan, nyduschade och muntra. Jag låtsades vara pigg och satte mig en stund. Sen fick de hjälpa mig upp ur stolen. 47.2km blev det. Det var ett tag sedan jag sprang ett maraton och lite till i tuff terräng. Det var lite oplanerat.

Vi åt, vi sov och vi åt igen. Maten serverades i enorma vilda västern portioner. Brisket, lax, revben, ägg, bönor och stora, feta skivor av vitt bröd med smör. Varje dag avslutades med 8 sorters paj med en rejäl klick vispgrädde. Det sköljdes ner med lemonad. Krafterna kom tillbaka och vi vandrade och joggade i två dagar.

Första lediga dagen bar det av upp Mt McGregor. Brant, högt och snöstorm. Jag var något halt, trodde ärligt att nu var dagen kommen för två höftledsoperationer och bestämde mig för att jogga tillbaka lite tidigare. Det blev närmare 18km av ankvaggande i naturen.

Ledig dag nummer två tog vi en turisttur och tittade på allt som gick att se. Gamla skolbyggnaden, postkontoret, en utsiktshike, gamla stugor, växter… allt vi kunde hitta till fots. Vi var till och med på en farm där vi blev lovade att se en enorm morot men det slutade med att det inte fanns några morötter kvar men enorma kålhuvuden och en liten plats där man kunde hela sig med hockuspockuskristaller, luktagott ljus och lyckopiller. Livet på landet. Det var skönt att röra på benen som började bli allt stelare.


Mer mat och mer lemonad. Prime rib och paj. Vi inhandlade öl i den lilla butiken/båtbiljettshoppen och skålade i ljummen IPA sista kvällen med gänget. Vädret började bli lite tveksamt och vi bestämde att sista dagen skulle få börja lite tidigare än bestämt så vi inte skulle bli fast i snöstormen som började blåsa in. Jag lyssnade på regnet och vinden som slog mot taket hela sista natten.

Klockan ringde tidigt, frukosten blev lätt idag och ryggsäcken hänges återigen på ryggen. Och sedan bar det av. Jag hade bestämt mig för att springa med två andra så att jag skulle hitta tillbaka. Och så fick jag lite björn- och kattfrossa efter första dagen.

Idag gick turen från Stehekin Valley Ranch till Rainy Pass. Det började uppför och fortsatte i den andan. Inte min favoritdag precis. Det var ett konstant klättrande, höjdmeter efter höjdmeter, smal, lerig stig och sten, slingrande uppför. Efter ungefär 13 km började snön yra i luften och några kilometer senare var det helt vitt på marken, det var dags att dra upp tempot en aning. Det började bli kallare och kallare och vantarna kunde inte hålla kylan borta. Jag var tacksam att jag hade stoppat ner ett par långa tights och extra vantar. Allt blev genomblött av regnet och snön, skorna var täckta av lera och fötterna blå av kyla och vatten.

Sista kilometrarna var stigarna helt snötäckta och det var vitt på träden. Vinter i september. Efter 31.5 km så var jag framme vid bilen där killarna väntade. Genomfrusen. Det finns inget mer komplicerat än att byta kläder bak i en bil när man är blöt och iskall. Fingrarna fungerar inte, blöta, tighta kläder limmar sig på kroppen och så ska ju också nakenheten magiskt gömmas när man är i grupp. Det tog en timme eller så innan kroppen tinade upp och jag hade tredubbla herrjackor insnurrade runt kroppen som samlades in från alla i bilen.

Väl hemma igen så badas leran bort, tårna har varit blöta i dagar så blåsor har puffat upp lite överallt, fingrarna har fått normal färg och storlek och ryggsäcken töms på allt innehåll och blivit instoppat i tvättmaskinen. Och så är det måndag igen.

Summan av kardemumman. 68.5 miles – 109.6 km plus lite till som inte klockan fått med. Långt, vilt, ensamt, nedbrytande och stärkande. Det började i sensommarväder, träden bytte till höstfärger i bergen och luften blev krispig och så kom vintern med enorma mänger snö som en överraskning sista dagen.


Bilder lånade av Robert, Nick och Anna.

Mt Rainier 2019

Vad tänker man när man står på en bergstopp? Högt upp och blickar ut över oändligheten? Jag brukar känna mig ganska tom, lite tårögd, trött och upprymd på samma gång. Vattnet burkar smaka extra gott och tankarna töms efter att har varvats och ältats vid varje steg under några dagar. Jag kan fortfarande känna när jag satt på en bergstopp i Alaska för några år sedan efter dagar av vandring, paddling och cykling och fick tårar i ögonen. Då och där kändes det in i ryggmärgen, så vackert att vi alla blev tysta. Så ödsligt och så oändligt. Den känslan skulle man vilja kunna stoppa i en burk och sälja som lyckopiller.

Den här gången tänkte jag att ryggsäcken satt nog fastlimmad och jag får nog inte av den. Och får jag av den kommer jag nog aldrig få på den igen. Repet är nog omöjligt att klippa ur och jag är nog fast med kompisarna i oändlighet. Jag var för trött för att tänka, och för tömd för att få ihop trådarna. Det är konstigt att luften suger syre ur kroppen. Det borde ju vara tvärt om. Det var svårt att andas, svårt att lyfta fötterna, omöjligt att prata.

Förra året mer eller mindre sprang jag upp Mt Rainier med mina stegjärn och enorma 100L ryggsäck på ryggen. Träningen gick som på räls, sommaren var fin och kroppen var något sliten men ändå glad. Dagen efter hade jag inte ens lite träningsvärk och livet gick vidare. I våras blev det bestämt att kompisen och jag skulle upp igen. Vi laddade på varsitt håll och ibland ihop. Och för första gången på länge så kändes det tungt. Tungt att träna, tungt att andas, tungt att få ihop tiden. Eller var det viljan det var fel på? Knät gjorde ont och foten var svullen. Is och bandage om vartannat. Men allt går om man inte ger sig. Och vad som är tungt för mig kan ju vara omöjligt för någon annan. Det handlar ju egentligen om hur mycket man vill och är beredd att offra. Och jag tror att jag inte har varit riktigt varit så sugen på att offra sömn och ledig tid år. I mer än 10 år har jag knatat, skubbat, rullat uppför och nedför, lyft, burit och lagat punkor. Släpat kajaker, burit packrafts, paddlar, flytvästar, hjälmar och mat. Skakat av rädsla och av skratt, tackat gudarna för att jag inte brutit fler kroppsdelar och allmänt känt mycket tillsammans med fina människor. Burit cyklar uppför berg, kräkts i buskar av utmattning, varit förfrusen och halvt medvetslös, simmat över hav och fått gåshud av vackra vyer och njutit varje gång och i mängder. Och så kom dagen när jag inte kunde njuta av bentrötthet och illamående. Det borde vara tvärt om, att man njuter mer ju jobbigare det är. Så brukade det vara.

Nu var det ju inte så att jag inte njöt på toppen av Rainier. Njutningen var aningen fördröjd och satt djupare än tidigare. Jag kunde inte sova på berget. Två sömnlösa nätter och kompisen kunde inte heller sova så vi hann avhandla allt och ingenting in på småtimmarna. Jag fick känna av höjdsjuka och trötthet i mängd.

När man springer maraton pratar man ofta om att man väggar. Helt plötsligt kan man inte ta ett steg till. Det har aldrig hänt mig på de maraton jag sprungit, inte ens som nybörjare. Men nu kändes det som det var en stor mur på toppen, 14,411ft/4392m upp. Vinden ven och alla var vi starka. Vi rusade upp till toppen. Det gjorde att tempot var gubbigt, alla andra var ju snabba snubbar. Jag kom upp och luften tog slut. Jag satte mig på ryggsäcken och slet upp vattenflaskorna och insåg att jag inte druckit något på hela vägen upp. 5 timmar utan vatten, hur tänkte jag då? All rutin och all erfarenhet var som bortblåst. Dricka vatten gör man alltid, när man rör sig, när man sitter stilla, när man paddlar, när man cyklar. Något jag konstant fått träna på. Jag förökte så smått klunka i mig det frusna vattnet och knaprade på en knastrig och iskall Stingerbar. 20 minuter senare var det dags att hänga på sig ryggsäcken och klippa i repet i selen och vända ner. Jag kunde svära på att det bara hade gått 3 minuter.

Vi börjar sakta trava ner, vi växlar några ord och jag tar täten. Jag snubblade en gång, föll framstupa och insåg att nu får jag försjutton skärpa mig. Då slår det mig att vi var uppe. Och nu är det gjort. Och då på vägen ner gråter jag en skvätt men slutar så fort jag bara kunde samla mig. Det är oerhört jobbigt att gråta och gå samtidigt när det blåser storm och luften är tunn. Och så känner man sig lite fånig. Så kommer lättnaden över en, benen rör sig, ryggsäcken blir lättare och luften går att andas igen. Kanske borde jag prova en annan rutt nästa år?

17 timmar senare har vi travat hela vägen ner och fått skjuts hem. Duschar, äter och tömmer ryggsäcken på köksgolvet. Och precis som efter vilken tävling som helst så känner man sig lättad men det är så tomt.

Tack och lov så finns det nya äventyr bokade och planerade. Det är snart dags igen.