På toppen av världen

Jag sitter ute i trädgården och intar mitt morgonkaffe med utsikt mot inte mindre än sju fula barrträd. Dessa fyller en viktig funktion, att stänga ut grannen men vackra är de inte. Igår vaknade jag kl 4 och satte mig upp och tittade ut mot månen som lyste upp evigheten. Inget kaffe men fantastik utsikt. Jag såg evighetslångt av en disig bergskedja som började vakna efter en kort natt under supermånens sken. En orange sol började glipa fram i öster och snöpartierna glänste i ljuset. Tyst, alldeles tyst.

I förrgår eftermiddag mötte jag upp med mina vildmarksvänner, de coola killarna som gör veckolånga tävlingar runt om i världen men som också lever vanliga liv här nära mig med familjer och jobb. Den här gången var det lättpackat, ingen cykel och så lite lyx som möjligt. Planen var att köra till östra sidan av Washington och sedan gå uppför, vila några timmar när det var som mörkast och sedan fortsätta upp och ta två toppar. Ett bra träningspass iför vår kommande långtävling i augusti. Jag tittade lite lätt på kartan, läste några gamla rapporter som andra hikare hade skrivit, kollade vädret några gånger. Så förberedd var jag. Killarna är alltid förberedda med kartor, tracker om det skulle hända något och lång erfarenhet. Och det eviga peppet, aldrig sakta ner, alltid en klapp på ryggen och en historia att berätta. Och tålamod. De väntar om det behövs, pressar om det behövs.

Packningen är alltid ett bekymmer. Jag mailväxlade med de rutinerade innan. Vad och hur mycket? Det konstaterades att vi behöver ungefär 6 liter vatten eftersom vi inte visste om det fortfarande fanns smältvatten i bäckarna eller om det torkat upp, lite mat, pannlampa, hopfällbara stavar, första hjälpen och fotfix grejer, vattenreningstabletter och en spaceblanket. (Hur jag än letar i bakhuvudet så kommer jag inte på vad en spaceblanket eller spacebag heter på svenska.) Ni vet en räddningsfilt i folieliknande material. Det blir ju alltid lite mer saker än vad man räknar med men den här gången hade jag ovanligt lite i ryggsäcken men vattnet vägde massor. När det är runt 35 grader vill man ju inte riskera att blir utan.

Ryggsäcken åkte på och vi gick iväg. Den enda regeln vi har är att inte skrämma iväg björnarna innan vi hunnit ta kort. Jag hoppades att vi inte skulle behöva tänja på den regeln idag. Det var varmt, över 30 grader och luften så tjock att den gick att skära i skivor. Vi gick och gick, och jag kände mig trött. Fredag kväll, efter en lång vecka. Vi stannade när solen hade gått ner och knäppte på pannlamporna, åt lite aprikoser, drack och fortsatte. Det gick uppför hela tiden. Efter som det skulle hinna bli mörkt följde vi en stig. Efter ett par timmar började de gå så kraftigt uppför att jag lutade mig mot stavarna. Vi passerade ängar som öppnade sig i sluttningarna, rester efter stora laviner, blommor i färger jag inte ens visste existerade. Vi viftade bort insekter stora som fåglar, hoppade över små ormar och hörde det knaka i skogen. Vi gick och gick och vi tog en paus då och då. Sista branta backen var som ett månlandskap och vi tog några minuter och bara sög in omgivningarna. Månskenet gjorde att vi såg mil bort. Och så var vi plötsligt långt upp och tittade mot toppen, sista biten som i mörkret och natten såg ut som ett mörkt stup. Sista kilometern var ett elände, lös sand, sten och lite växtlighet som inte gav något grepp i mörkret. Det stånkades och stönades och jag drack lite och fortsatte. Och så stog vi där på toppen av Navaho Peak, 7400ft (ungefär 500ft högre än Kebenekaise). Det var mörkt men makalöst fantastiskt. Vi såg topparna runt oss och mörk skog nedanför. Oändlighet. Supermåne. Mitt i natten och det var alldeles tyst. Vi satte oss på stenarna och sög in luften.

photo 1 (2)

Efter kartläsning och försök till att orientera oss och hitta någon stig ner mot nästa topp satte vi på oss ryggsäckarna igen och backade ner några hundra meter för att hitta plan mark att sova på. Vi lade oss på marken, satte på extra kläder, packade upp våra spaceblankets, satte på mössa och vantar och lade oss. Det var svårt att sova. Fullmånen sken och marken var stenhård. Trots att kroppen är trött är det svårt att slappna av och grus och sten är ju inte direkt mjukt för en trött rygg. Det blev kallt och jag låg och väntade på att jag skulle få fortsätta gå. Trots kylan och det hårde underlaget så måste jag sovit lite. Efter några timmar reste vi på oss, packade ner filtarna och plockade upp stavarna och gick. Solen var på väg upp och himlen blev rosa.

photo 4

photo 2 (1)

photo 3

Vi stog 2000 meter upp på bergskammen mellan Navaho och Earl och tittade. Obeskrivbart. Vi såg berg åt alla håll. Hela Cascaderna. Mt Rainier, Adams, St Helens, Stuart. Oregon till söder, Canada mot norr, Cle Elum, Ellensburg. Hjortar med stora kronor som klättrade så lätt upp på bergen. Oändligt med berg, oändligt med natur. Och hur man än beter sig med en mobiltelefon så kan man inte spara dessa minuter på ett fotografi. Det går inte att fånga när solen går upp, hur morgonen ser ut eller hur den känns. Jag vet bara att jag kände mig helt överväldigad. Vi hade lyckats pricka in ett av årets vackraste dygn.

photo 2

photo 4

Vi fortsatte längs bergskammen, gick, klättrade, hasade, gick, småsprang, åt och drack. Kilometer efter kilometer, timme efter timme. Terrängen blev bitvis ganska eländig. Stavarna åkte upp och ner i ryggsäcken när jag var tvungen att använda händerna för att klättra. Sista snutten var oframkomlig och vi fick dra oss ner några hundra meter och sedan korsa en stort område med packad snö. Hal, isig, halvsmält snö på en brant bergskant. Titta inte ner, tryck i stavarna och se till att skorna greppar innan du tar nästa steg. Obehagligt att tänka att om man halkar så hamnar man nere i dalen om man har tur. Vi kom över och klättrade sista biten upp. Jag vaknar till, känner mig pigg och utvilad och känner att jag inte vill att dagen ska ta slut. Och så sitter vi där, på Earls Peak, på en ännu högre topp än den förra och vi blir alldeles tysta igen. Tappar orden. Tittar på Mt Rainier som ligger så nära att det känns som att man kan luta sig fram och peta på toppen. Solen är uppe, himlen är blå och vi ser till oändligheten. Vi sitter en stund och äter lite, funderar lite och planerar den sista biten och timmarna tillbaka till bilen. Gå nerför är inte helt lätt och det gäller att hitta en bra rutt.

photo 5

photo 1

photo 2

Efter drygt en mil i kraftig nerförsbacke, korsande många bäckar och små stigar är vi tillbaka vid bilen. Det är varmt, långt över 30 grader igen. Ryggsäcken liksom ramlar av ryggen och faller mot marken. Kläderna åker av och med en viss stelhet kommer nya, torra på. All blyghet och försök till att vara diskret är som bortblåst. Vända ryggen till är den enda ansträngningen någon gör. Jag känner mig oerhört tacksam att jag packade ner två Perrier som är mer än rumstempererade och lite mat i ombytesväskan. Europeiskt, miljöovänligt dyrvatten är en av mina laster.

photo 3

Och så kryper vi fram över håliga, skumpiga grusvägar och åker hem. Jag är så tacksam att det inte var min tur att köra. När vi passerar passet och kommer över på vår sida av bergen har jag redan hunnit sova i en evighet, 30 minuter känns som en halv natt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s