San Juan Island Quest

Jag sitter i soffan med en karta i handen och försöker summera helgens äventyr. Kikar från ö till ö, över vatten och konturerna över land. Återigen har jag fått uppleva magnifk natur och äventyr i kombination med utmattning och tidspress. Jag är så tacksam och så nöjd så här på söndags eftermiddagen när det börjar bli dags att fundera på söndagssteken och morgondagen. Tacksam att jag blivit meddragen i galna äventyr och att jag fått möjligheten att få vara med och försöka hänga med proffsen. Nöjd på det sättet man blir när man tagit ut sig och kroppen gått in i vilomode. Jag är också otroligt nöjd över vår placering och att jag kommit hem med alla armar och ben i behåll den här gången, några få blåmärken är det enda jag kan hitta på kroppen som dessutom känns väldigt hel och smärtfri. Riktig bonus.

Helgens lopp var ett 12 timmars adventure race i ö miljö, ganska tuff natur och havspaddling som jag inte är så van vid. Som vanligt har man inte en aning om vad som ska hända innan incheckningen några minuter före start. Man kan gissa utifrån materiallistan ungefär vad som ska hända. Och man kan studera kartan runt incheckningsområdet och en lång radie runt. Sen blir det en överraskning.

Kampen mot klockan började redan under fredag eftermiddag när vi skull ta oss till färjan i Anacortes. Trafiken var helt galen, vägarbeten och helgtrafik. Stau. Bumper to bumper. Långsamt rull. Panikläge i bilen, blodsockerfall och kaftig hunger. Vi tog oss fram i snigelfart och parkerade vid färjeterminalen. Någonstans i kön satt vår lagkamrat som tagit sig upp vid lunchtid, för närmare 7 timmar sedan och hade sedan dess suttit i färjekön. Vi rullade in våra cyklar mellan bilarna, hittade rätt bil, hakade på cyklarna bakpå och gled in i baksätet. Kungligt gjort men kändes lite som om vi fuskade. Vi rullade så småningom på färjan och åkte ut mot det mörka havet och mot Orcas. Väl av färjan stannade vi på byns bästa hak och åt ostron, bläckfisk och crabcakes. Perfekt uppladdning. Något sent dock, middag vid 21.30 och sedan incheckning, ompackning i transition lådor och förberedelse inför morgondagen. Men vem behöver egentligen mer än 3-4 timmars sömn. Vi konstaterade att vi var en cykelhjälm kort. Vårt excellenta supportcrew skulle fixa det under förmiddagen innan cykeldelen.

Klockan ringde 04.10 och det blev full fart i huset direkt. Kläder på, mat i magen på stående fot och sedan ut med cyklarna från vardagsrummet och upp på bilen igen. Jag marcherade ut och var så fokuserad att jag missade att jag rullade förbi en stor hjort en meter åt höger.

Sedan rullade det på, incheckning, avlastning på nästa ställe, provsittning av kajak, avlämning av flytvästar, paddlar osv. Och sen tillbaka till starten, genomgång av regler, kartutdelning, toabesök och pang så gick starten. Vi sprang iväg i klunga ett par kilometer mot havet, i kajakerna och så ut mot evigheten. Dimman låg tung. 10 meter ut så såg vi inte någon eller något. Vi hörde någon motorbåt långt bort, mistlurar som tutade. Killarna navigerade i blindo med kompass. Vi paddlade mot Canada och vi visste att vi skulle ca 3 miles norr över till Sucia Island. Vi kom fram och började beta av alla kajak checkpoints vilket innebar ett varv runt hela ön. Kallt, dimmigt, magiskt. Vi hade sällskap av sälar och delfiner runt kajaken. Nyfikna huvuden stack upp ur det kalla vattnet och dök i lite lojt. Efter närmare 2 timmar klev vi upp på land och skakade ur benen, hakade på ryggsäckarna och började springa. Vår strålande navigatör fick kraftig kramp i båda benen och vi ägnade oss åt att försöka få i honom mat, salt och dryck. Vi gick och sprang länge, runt tre timmar och avverkade 14 checkpoints och vi täckte in hela ön. Redan efter några minuter hörde vi något som pyste på sidan av stigen och havskanten. Tre stora valar bjöd på en titt och vi sprang nöjt vidare. Timmarna gick och vi knatade på. När vi hade en checkpoint kvar sprang vi på rad på en stig längs vattnet. Mitt framför mina fötter täcks stigen av 8-10 skrikande, halvblöta, bruna djur som jag först identifierade som vildsvin. 3 sekunder senare när jag backat och dragit mig närmare en av killarna (jag blev skräckslagen och fick maxpuls på en halv sekund) inser jag att det är en grupp havsuttrar. Livrädda havsuttrar. Vilket oväsen. För första gången önskade vi att vi hade en GoPro så detta hade komit med på film. Efter att jag backat och alla vettskrämda uttrar tippat ner över kanten ner mot vattnet. De föll, rullade och skuttade om vartannat rakt nerför och tog sig i havet. När vi sedan sprang vidare såg vi ett antal utterögon som följde oss längs kanten runt hela udden. Arga utterögon.

Vi lämnade till slut ön och paddlade ut i dimman igen mot Orcas. Det kändes långt, dimman låg tät och vi började bli något trötta. Min plan var att dricka två flaskor på den turen vilket inte hände, vi bara tryckte på och paddlade. Väl i land bytte vi ut alla blöta kläder och satte oss på cyklarna och trampade vidare. Innan vi åkte fick jag hjälp att sätta på mig en tröja och ett par handskar och jag kan inte riktigt minnas om jag var kall eller stel. Redan då borde jag förstått att jag gjort något fel.

Vi tog alla checkpoints inne i stan innan vi började den långa kälttringen upp mot Moran State Park och Mt Constitution. Ungefär 30 minuter in i cyklingen gav mina ben upp. Stel efter 6 timmar av paddling och löpning trodde jag. Det var bara att fortsätta sakta upp och över ön, kilometer efter kilometer. Vi tog oss till berget och började den långsamma cykelklättringen uppför. Då kom väggen, helt uppmurad i pannbenet och benen kunde inte ta ett steg. Total urvattning, jag hade inte druckigt tillräckligt. Det var så brant att vi var tvungna att dra cyklarna uppför i lite mer än en timme. Jag gick och ältade kansiga tankar. Försökte summera mat och vätska. Bakom mig hörde jag att de diskuterade mitt vätskeintag. Det var bara att bita ihop och gå, det är så det funkar. Och konstigt nog så funkar det. Benen rör sig även om man tror att det inte går. Jag gav mig själv 30 minuter att vätska upp mig. Vattnet tog slut och killarna höll sig i närheten och tvångsvätskade mig. Snälla hintar om ”nu trycker du för f*n i dig”. Vi kom upp till toppen av berget och hade fin singletrack runt och ner för hela berget. Jag kunde helt plötsligt meddela killarna att, I’m back! Jag kände mig på topp igen och solen kom fram. Mjuka stigar som rullade ner, härliga drops och grön skog. Vi rundade toppsjöarna, Twin Lakes och for fort ner, så fort har jag nog aldrig cyklat. Och vi kom i mål efter att ha cyklat i närmare 3,5 timme. Vi blev slagna av en solo tävlare som vi tror var övermänsklig, vi såg aldrig skuggan av honom ens men vi hade ett långt glapp till tredje laget.

Vi haltade tillbaka till huset, spolade av oss, satte oss i hot tuben, bytte kläder, packade och tog oss till färjan. Sträckte ut oss på varsin bänk och granskade kartan ännu en gång. Hasade mot bilen och körde 1,5 timme hem i natten. Laddade om och gick till svenska skolan och hade lektion imorse. Livet är på topp.

Summan av kardemumman, attans vilken trevlig helg. Vilken upplevelse, vilken natur. Jag lär mig så mycket varje gång jag hänger med grabbarna på upplevelsetävling. Jag känner fortfarande som om jag inte bidrar så mycket till laget men det blir lite bättre varje gång. Navigering på cykel känns som en omöjlighet men det går framåt. Tipp topp! Nu är det söndag och jag är vrålhungrig. Kroppen känns tom på mat och dryck och nu blir det påfyllning. Imorgon är det måndag, då är det omladdning och ny vecka.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s