Det har snart passerat ett långt år av nedstängning och isolering. För ett år sedan tog en jag vända till Uppsala för att hälsa på. När jag kom tillbaka hem stängde Washington ner och så har det varit sen dess. Pandemin hade sitt riktiga utbrott här och Kirkland hamnade på kartan när det första sjukhemmet i USA drabbades av många Coronadödsfall.

I måndags öppnade det lite, vi fick en glimt av livet som det en gång var. Det är helt plötsligt möjligt att knalla in på gymmet och till och med äta på restaurang med några få människor och med väldigt få bord. Att gå till biblioteket eller något av stans museum är fortfarande inte möjligt. Aldrig har väl livet varit så asocialt och ensamt. Aldrig har man väl hunnit tänka så mycket och ändå inte avslutat en enda tanke.

Jag måste erkänna att jag njöt en aning av lugnet till en början. Det var ganska skönt att vara hemma, våren kom och det var allt lättare att vara ute. Alla barnen bodde hemma igen och det var mest mysigt och njutbart. Och sen kom sommaren, hösten och vintern och det var inte så härligt att bara vara hemma längre. Med tiden så blev det mer och fler förbud och nedstängningar. Munskydd och kraftigt avståndstagande har varit vår vardag under en väldigt lång tid. Handlar gör man på nätet, umgås gör man via Zoom, tränar gör man ensam. Skolorna har snart varit stängda ett helt år. Inte bara för universitet och gymnasium utan för alla, oavsett ålder. Garaget har blivit kittat och laddat med mer och mer prylar, allt för att komma ut ur huset. Under en väldigt lång tid var även State Parks förbommade och trails avstängda med tejp. Vägarna var tomma på trafik och vi bodde i en spökstad.

Nu ser det trots allt lite ljusare ut och vaccinationerna verkar sakta men säkert distribueras ut i världen. Även om det är långt ifrån det vi brukade kalla normalt så känns det ändå lite ljusare och lättare. Kanske beror det på att solen skiner idag.

Idag har himlen varit blå med några vita, tussiga moln här och var. Vinden ven då och då, och kröp innanför tröjan när man minst anade det. Leran var djup och sög ner skorna här och var på stigarna och i nerförsbackarna blev lätt lite på glid. Träden låg lite stökigt i skogen, ibland över stigarna, ibland vid sidan av. Det har blåst och regnat en hel del de senaste veckorna och på sina håll så ser det ut som ett enormt plockepinn.

Jag gillar rutiner, det är skönt att veta vad som ska hända och när. När livet är som vanligt tar jag mig till skogen några gånger i veckan och springer en timme eller två eller tre. Sista året har allt blivit hattigt, av pandemin, av att allt blivit lite upp och ner, av att alla jobbar hemma, men även av skador i fötter och knän. Rutin är viktigt, inte minst när allt annat runt omkring oss är upp och ner. Jag är van att följa en plan, träna enligt uppsatt schema men med flexibilitet, ha tävlingar att träna inför och veta hur mycket och varför. Dessutom är jag van att göra delar av detta med andra människor som har ett gemensamt mål. Nu är det planlöst, kontaktlöst och då blir hela livet lite upp och ner. Detta får mig att tänka på KASAM – Känsla av sammanhang som jag gissar att många av er är bekanta med. Det handlar om begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet och upplevelsen av livskvalitet. Dagens löprunda ägnades åt att fundera på just KASAM och hur det faktiskt stämmer. Om livets hörnstenar inte finns på plats så mår man inte bra. Men man kan må bra även om man inte är fysisiskt 100% . En av mina stadiga hörnstenar är just tiden i naturen, oavsett om jag kan springa eller inte så är tiden viktig och det är lätt att välja bort den tiden för att rutinen rubbas. Allas fysiska kontaker har ju på många sätt förändras men det säger inte att man inte kan ha sociala kontakter, bara att det är betydligt svårare. Därför är det kanske ännu viktigare att lägga extra krut på sin tid ute och på att röra på sig för att kompensera bristande sociala kontakter och att det allmänt är tråkigt just nu. Det gör faktiskt att man mår bättre. Så jag vill som vanligt slå ett slag för rörelse och för rörelse i naturen. Ut och njut! Även om det inte kompenserar allt man missar, alla kramar man inte får, eller allt skratt man missar med vänner så gör det i alla fall lite gott.  

Gott Nytt År! Det börjde lite rassligt på den här sidan med stök och bök i politiken. Det är ju inte så mycket att prata om eftersom alla kan läsa tidningarna och skapa sig en egen uppfattning. Det enda som jag tycker kan vara värt att påminna alla om är att USA är stort och det bor mer än 300 miljoner människor i landet och väldigt få syns i media just nu. Mest de som bär pälsmössa syns. Jag är inte så imponerad av pälsmössan och de andra i det gänget. Och vi här har stora förhoppningar att det kommer att bli ett bra år.    

Vi har börjat året med att ha alla barn hemma. Vilken lycka, vilken ynnest. Vi är fulla av mat och dryck och det har spelats spel och umgåtts i dagarna 21 eller lite mer. Det planeras menyer, dricks högtidsdrycker och bakas mest varje dag. Nu har universiteten har börjat, jobben har startat upp sen ett par veckor och granen ligger åter igen på hyllan i garaget inpackad i en röd granväska. Hundarna frodas och promeneras, barnen blommar och träden har precis börjat knoppa. Våren gott folk, våren är nära. Men också väldigt långt borta. Skidbackarna har precis öppnat och vintern har i princip kommit till bergen. Själv är jag rätt så redo för vår och sol på kinderna. Det är väldigt grått och mörkt nu. Och blött. Jag tror inte att ni riktigt förstår hur blött det är. Jätteblött. Övervämningsvarning varje dag på nyheterna och väldigt plaskigt i naturen. Och så blev det storm i dagarna två och fullt av träd rasade ner och lade sig fint över vägar och stigar. Vi förlorade ett fint japansk körsbärsträd. Strömmen försvann för många men tack och lov så surfar vi fritt och läser med vanlig lampa. Och vi kan koka te och laga mat som vanligt vilket är ett plus.

Här hemma har vi firat jul, nyår, två hundfödelsedagar och så klart trettondagshelgen. Nej, jag skojar ju. Trettondagen gör mig som vanligt lite tveksam. Vad firar man egentligen? Och på riktigt, det känns ju som om alla är lediga från jobbet (inte här i Amerikat) men ingen vet varför. OK, de tre vise männen kom fram, dök upp, infann sig, men vem vet, eftersom trettondagen inte firas här så blir man ju tveksam.  Guld, rökelse och myrra. Men tjena, kul grejer när man har en nyfödd.

Idag spang vi i skogen, Carro och jag. Jag hade nya skor med extra mycket sula. Skorna skulle liksom studsa fram. Det var absolut inte fallet. Det blev väldigt lite studsande, mer hasande och sakta nedstigande. Kul nästan jämt. Det var dimma och förbannat kallt första halvtimmen, sen öppnade det sig och vi såg ljuset. Solen kom fram och sken så starkt att vi fick kisa. Skogen var lerig, stigarna var tomma på folk och det var… alldeles underbart. Som det faktiskt brukar vara när vi skubbar i skogen.

First Sunday of Advent passed. And then the second Sunday passed too, and Lucia, and the Third Sunday and all gingersnaps are eaten. The stars are up, lighting up the windows and house. It should only be one star because – Jesus. But since the world evolved the number of stars grew. And we are all suckers for light, so you know – stars. If you are not religious, now is the time. Some Swedes never went to church back in the day but putting a star in your window is something you do, just because, it is now a cultural thing.  I grew up with church, stone buildings, more than 1000 years old, culture, white Christmas lights… America is just the opposite and all the lights are in different colors and blinking. I am still trying to adjust after all these years.

Back in the day, many years ago, you had one star made out of straw, basically made during the time of  Jesus and it was a bit burned and broken but it shone like the one and only every year. And then paper happened, and all Swedes went crazy. Paper stars with lightbulbs inside. And we all went crazy, visiting IKEA, buying more and more every year. And then the minimalistic era happened, and we scaled back. One star, one metal light in the kitchen window. One statement Eldflugan (that we happened to leave in Sweden when we moved) in the living room window. In 2020, I only care about light and bright stuff. We need happiness and vitamin D in our lives. Green trees, blue skies, friendly faces, trails, and online shopping.

We just finished Thanksgiving and we just finished the leftovers. And Christmas will happen this year too, even if it feels very unlikely. Apparently, Christmas shopping started early and as usual I am oblivious, no clue. For me it all starts December 20^th. You need the glorious smell of glögg, saffron, ginger, cinnamon… you hear everyone else talk about everything being ready and I look around and see chaos. It is something I inherited from my parents. And the fun, interesting thing is that it all works out. With a few hours to spare. Same procedure every year.

Last week disappeared in a blur and a flour cloud. I am part of a board that decided to do a last-minute fundraising event to cheer up our members and raise some money before this interesting year ends. My part: bake saffron buns, a traditional Christmas bread. This event grew fast and so did the number of buns. I ended up baking over 350 buns. And the fun part, we ran out, so I need to bake some for us before Christmas.

Christmas food is Christmas. It is particularly important and as always, you gather around food and the dinner table. The love of food is one of the important things you can give your children. If you know the food, you feel more at home in a country. Music and culture are up there too. And of course, the language, how to communicate and express yourself.  

The Christmas ham, sweet ginger ribs, pickled herring, all the salmon, vegetables, bread, cheeses, baked goods, chocolate… I am proud to pass this on to my kids, the small Swedes in a new country. Every year this is a problem. Where to find it and what to make yourself. The baked stuff, we are on it. We bake and bake, every day. It is all the odd things that are hard to find or make. And is it worth it? Things, rituals, routines, is it worth it? Why do you do it, make it? Some of it, absolutely. But I must admit that I have not had sylta or eel since we left Sweden. Sad, yes, but I would ever make it. No, I focus on the stuff we really like. Christmas food in America is…cannot think of anything. I cannot think of anything that feels Christmassy. A lot of cookies, eggnog, and hot chocolate. Peppermint. Candy. But no food. Thanksgiving will cover it all. That is the food holiday of the US. But that is good for us, we can focus on the Scandinavian food for Christmas.

The first few holidays we spent here were odd, missing family and the usual. And then we found our own ways. Our own routines and our own new holiday traditions. For us it is mainly about family and food. We hang out, play endless games and cook. You cannot really buy stuff readymade if you want it your way. We make some and we skip some. Bake the stuff that we crave, buy what we can and make the rest. Create new traditions mixed with old ones. We have not spent one Christmas in Sweden since we moved here. But somehow Christmas is celebrated every year with a bang.

I am on a few months rest from running and biking for a very stubborn knee injury that I got treated. My last run for the year happened a few weeks ago. I am trying to remember the running feeling when I hop out in the garage for some assault biking with arms only. If you can spend time outside, do so. Walk, run or bike if you can. I sure wish I could. I usually get up before sunrise. Get out of the house so early the birds are still sleeping and are all fluffed up like wooly balls and you can hear the leaves fall slowly from the trees. So early that the only one you meet is an occasional coyote sneaking around the neighborhood. I am not an early bird anymore, like I used to be. I like waking up and getting the fire started, coffee going and news on. Really early is fine, but I prefer staying in the house. Maybe it is a quarantine laziness or extreme stiff muscles, what do I know. My mornings used to be busy… dressed in running tights and layered clothes, one quick cup of coffee and a banana, comfy shoes and in the car, it’s not too bad. The moon shines and the air feels crisp. The puddles on the track or trail are frozen and shine in the moonlight. I run and run and it gets lighter. And then the sun comes up and waves to the moon and the sky is all of a sudden blue. And I regret not getting a picture of the spectacular phenomenon, how the moon goes to sleep, and the sun wakes up and turns the world light and blue. Instead I hop in the car and turn on my favorite song and drive home. If you could check how many times I have listened to this song it would break Spotify. It is almost embarrassing. Now I watch that phenomenon from the couch sipping coffee. I will try to remember to never complain once I can run again. Early morning trail runs, headlight on, rosy cheeks and happiness.  

Another month in quarantine passed, we are getting close to a full year (or is it a decade?) of social distancing and isolation. I lost count of weeks, months, and sleeps. I think we are getting close to 9500 days. Life is slow, we are all getting used to a new pace and not many social interactions in everyday life. Life is not too bad, but I must admit it is a bit boring and sluggish. A drive that usually takes 30 minutes is down to 10. We have had a gradual re-opening, restaurants started up again with lower capacity, stores opened, gyms ran with smaller numbers, museums re-opened with a lot of social distancing. You get used to waiting outside and calling to be let in. I have had my temperature taken so many times the past months, and it is always 97.1F. Then the election happened, yada yada…. fake news, lies, craziness… and then a sigh of relief. And then the Covid19 numbers started to move up, and more up, and it was time for a new closedown. So, we are back to more isolation, outdoor workouts, and not even meeting your pod of quarantine buddies just in time for Thanksgiving. How on earth will we finish a +15lbs turkey with sides on our own. The weather is getting a bit more challenging, the sky is mostly dark, it is windy, wet, and muddy. My runs are slower and do not happen as often as before. The Peloton, our friend in the cold garage has more mileage then my running shoes. I am grateful for our new friend; I believe the dark months will get more bearable with Pelle Petronella Puccini Peloton.             

Online shopping is big around here. I must admit that I am a big part of that too. There are delivering trucks dropping by our house not every day but too often. Not so many unnecessary things, mostly food items, dog stuff and maybe a pair of shoes or two. Well, dill chips, cheese doodlez and lingongrova are not really necessities but all is fair in love and war (or isolation). I got a bit annoyed this morning watching the news. They showed the best, cheap deals (crappy stuff) to buy for the holidays. Polyester ponchos, fleece blankets, plastic kitchen stuff, skincare, scented candles… I know it is easy to just click and buy some cheap stuff from the big company starting with an A. Easy retail happiness that will pass incredibly fast. Not very lasting. And at the same time, I got 4 different invites to do a holiday $10 online gift exchange from different friends. The thought is fantastic, that you and your friends will get a bunch of small gifts coming during December and cheer you up. But seriously, do you really need to add on to the mountain of garbage in the world with a bunch of stuff you really do not need or want?  

The quarantine is not only stressing our regular systems, but also messing up everything from food to sleep and work life balance. We decided to track our water and vegetable/fruit intake, so we drink and eat the right stuff. I know we all eat enough but do we really eat the right things? Of course not! And we do not drink water, the fluids are less clear.  This past week’s dinners have been fabulous, colorful, and rich of vegetables. Today’s dinner consisted of pasta with smoked salmon, peas, spinach, chives, capers, lemon and Dijon and a salad on the side. Yesterday, roasted tomato soup and ciabatta. We will see how long it lasts.      

Life and the world are still upside down and extremely limited. We are more than isolated from the rest of the world but on the other hand work, friends, exercise and so on happens in your home. It basically invaded your home, life, and emotions. Our house is busy and quite boring. There are closed doors and meetings going on in every room. Loud voices, headphones, coffee cups, water bottles, post its and restless legs. Too much screen time, not enough outside time. Outside time!! The most exciting here this week was a killed rat by the youngest dog. I know, disgusting… and one more vaccine for him…

The word resilience pops up when I think of 2020. The ability or capacity to recover from difficulties. Toughness and flexibility. Hardiness and adaptability. We all need a sense of meaning and a sense of context. To thrive and live we need to feel that our life is manageable and apprehensible. I am usually on top of my game here, I do believe that I have a resilient brain. But I also think that this year has been extremely cruel to a lot of people. Change is a part of life and the goal is to manage it efficiently. Positive thoughts and optimism are a choice. Sometimes you must focus on the good things.

People, human beings are social creatures, we are supposed to be in group constellations. Maybe not all the time but often, or at least every now and then, and this isolation is not doing us much good. There are things that we humans miss when we do not interact with each other. As a parent, teacher, principal… I know for a fact that kids need other kids to interact socially, grow, learn, and develop. I do believe it is the exact same thing with adults. Even if you are tall, educated and fully grown, and in your forties or fifties, you still need other people to integrate and work with, talk, hug and laugh. Life is a constant learning opportunity, we grow, work on our social skills, learn about other people and their life, get more knowledge of things around us, at work and at home. We all need to work on our emotional intelligence and some more than others. Positive relationships, mindfulness, communication, you know all the good stuff is important. But ability to make plans, solve problems, and manage difficult emotions, that is just as important. We need to surround ourselves with other human beings, interact and be moved in many ways. And to write something obvious… physical activity and your health… we all know it is the most important thing. Not going to point it out one more time… you know, right…. Your brain will thank you.

På något sätt så missade jag att sommaren var på väg ut och hösten på väg in. Det blev en chock för systemet när ylletröjan och regnjackan åkte på. Hur kunde det bli så här igen?

Jag klippte gräsmattan idag. Tjockt, tätt, skrikgrönt och fuktigt gräs som gjorde att gräsklipparen stannade flera gånger. Härligt med höst ändå. Regnet är här, gräset gror och ekorrarna är feta och mössen letar sig in i garaget. Äpplena har trillat av, svamparna finns säkert någonstans i skogen men inte sjutton vet jag var. När jag sprang i skogen i helgen trodde jag att jag såg kantareller överallt men det var gula löv som fallit. Idag var första dagen jag sprang med långärmat och vantar. Kylchock första minuterna innan kroppen vant sig. Chockartat. Klockan 6 på morgonen låg dimman nära marken, månen var fortfrande uppe och mörkret var tjockt. Om nu mörker kan vara tjockt. Jag sprang i alla fall i mörkret, med pannlampa, i dimma, med vantar på. Det blev små pustiga moln när jag andades och kylan kröp in under tröjan. Då är det höst. Slutet på sommaren. Jag hade helt glömt hur det känns att pusta små moln. Rakt ut i mörkret. Pannlampan gled ner på den svettiga pannan. Nästa gång blir det mössa på så pannlampan fastnar och inte glider.

Skolan är igång. Det känns lite dubbelt att skriva att skolan har börjat. Ingen här går i vanlig skola. Universitet kan ju inte räknas som skola på det sättet. Men om det räknas så är några igång med sina universitetsstudier. Typ alla tre men en är inte här längre, utan i Sverige. Och alla sitter hemma med datorn framför nosen.

Sista veckorna, sen hösten kom, så har det ändrats fokus här. Det är jobb och universitet i huset. Ingen lämnar ju hemmet här eftersom vi fortfarande är i fas två; skolor, arbetsplatser etc är fortfarande stängda och kommer vara det länge. Alla kryper in i sina kontor/sovrum och startar Zoom/Teams/Google och hundarna känner sig övergivna. Jag tar en promenad med ett koppel i var hand och vi snackar lite om dagen. Ibland jagar vi ekorrar eller kaniner och ibland är det dött och vi bara sniffar. Det jag har sniffat fram under den här tiden är att det är ju tur att jag har två små hundar som gillar rutiner och tråkiga promenader. Barnen är inga barn längre och hemmet är inte riktigt allas hem längre. En har till och med flyttat till en annan kontinent, och de andra två bor hemma fast de lever uanför hemmet på något sett. I en annan fas, mittemellan.

Det är märkigt att se sina barn att bli vuxna. Jag är vansinnigt stolt. Alla tre ejsar sina studier. Rakt av presidents list. Och nu vet jag alla i Sverige inte fattar någonting. Men det betyder att alla är riktigt bra och gör det de ska plus lite till. Alla har dessutom jobb på sidan av som de sköter med bravur. Eller kanske man ska säga att de har jobb och sköter sina studier på sidan av. De är i alla fall helt vuxna, och hur hände det?

Men så är jag också ett barn till föräldrar som jag inte träffat sen i februari. Föräldrar som alltid varit på plats, redo och asballa. Och den här veckan firade vi mamma som fyllde 80! Hurra! Och om jag önskar att jag kunde varit där. Caroline fick representera oss och så vet vi att vi har ett firande tillgodo när viruset lagt sig och det är lite lättare att resa. Födelsedagsbarnet och övriga gjorde sig bra på FaceTime och vi är trots all glada att det var en finfin dag. Långt bort.

Covid har gjort och gör att allt är annorlunda och lite hit och dit. Själv tycker jag att det vore trevligt med lite mer mänskliga kontakter. Vi är så tacksamma för vår lilla pod men känner ändå att det är begränsat sen i mars. Vi har mer eller mindre varit i huskarantän sen i mars (7 månader) Här har vi obligatoriskt munskydd, träffar ingen, har inte kunnat handla mat normalt, gjort något utanför hemmet sen i mars. Livet går vidare.

Ett år har aldrig känts så långt. Oändligt. Det känns som om det var mars förra veckan och vi blev ombedda att hålla oss hemma och för oss själva. Nu är det augusti och vi är fortfarande hemma. Vi är där vi är. Hänger här omkring. När vi lämnar huset så har vi obligatorisk ansiktsmask och håller avstånd. Fortfarande. Och det fortsätter. Arbetsplatser och skolor är fortfarande stängda och kommer att vara stängda under hösten. Det är till och med bestämt på vissa håll att det inte blir något jobb på plats förrän nästa sommar. Det är inte speciellt muntert. Vi Zoomar och Teamar med vänner och kollegor. Håller kontakt, tappar kontakt, försöker ha naturliga relationer men allt är ändå upp och ner. Inget känns egentligen naturligt. Hur bra vore det inte med en riktig kram när man träffar någon man saknat och tycker om. Det kanske kommer att hända nästa år eller så.

Ansiktsmask är obligatoriskt och det är -no mask, no service- som gäller överallt, i mataffärer, apotek, sjukhus, restauranger, Starbucks etc. Det är bara att gilla läget. När jag springer i skogen och möter någon är det bara att täcka munnen och näsan. Det är lite underligt. Många är lite nervösa eller kanske det är ett uttryck av att de är obekväma, vad vet jag. Det är i vilket fall som helst en konstig värld vi lever i just nu.   

Vädret har varit toppen i några veckor och löprundorna har duggat tätt. Det är lättare att hålla humöret uppe när solen skiner. Håret är något blondare och kroppen aningen solbränd. Jag har bott in mig i ett par gamla jeansshorts hela sommaren, inte min bästa look. Jag vet att jag har normala, hyfsade kläder någonstans men det känns så otroligt avlägset att klä på sig något snyggt. Garderoben är stängd och halvt förbommad. Hundarna har konstant sällskap och underhållning, de är nog till och med lite trötta på att alltid ha folk omkring sig. Vi sitter ute morgon och kväll, och lite däremellan. Vi delar trädgården med kaniner och kolibris. Frukosten brukar intas under ett träd i trädgården där hundarna njuter före 8, innan solen blivit för varm. Den yngre jagar kaniner och den äldre övervakar vår trädgård som hon anser är hennes privata State Park. Vi äter utomhus varje kväll, spelar spel, sitter ute längre än vad grannarna gillar gissar jag. Det är lördag hela veckan här. Men så ringer ju klockan ändå tidigt. Vissa börjar 4 på morgonen några dagar i veckan, andra börjar jobba framåt förmiddagen. Tack och lov är nattföreläsningarna på Sverigetid över. Två barn (som egentligen är vuxna nu) fortsatte studierna över sommaren så det är inte mycket till sommarlov med både extrajobb och plugg. Jag har haft träningstid kl 6 ett par dagar i veckan under juli-augusti, det är ju lite stelt och knarrigt innan man vaknar. Dudley är alltid sugen på en tidig morgon och vaknar med humöret på topp.

Jag har hittat en liten avskild plats i en av skogarna jag springer, en liten sandstrand som gjord för några få personer. Jag och någon barnen knatar dit några timmar och badar, dricker kaffe, plockar färgglada stenar, äter bullar och tittar på sjöplanen som startar och landar. En sandstrand, om än liten,  och klart vatten, vad mer kan man önska när vädret är fint.

Mycket mer än så gör vi inte. Eller jag springer en hel del, knatar runt i skogen, skubbar uppför berg i sakta mak och flyger ner. Joggar när kroppen är knakig, spurtar när värmen har mjukat upp gamla leder. Går kraftfullt när det är alltför brant, hikar när det är riktiga berg. Skuttar lätt som en gasell när viljan infinner sig vilket är nästan aldrig. Skuttandets tid verkar vara förbi, det lutar mer åt struttande. Så lätt men ändå så svårt. Så nedbrytande men ändå så upplyftande och helande för kropp och själ. Logiskt.

We probably all have that feeling when we know that something will break soon. A squeaky bike, a noisy washer, or a very whiny dishwasher… or worse, a car that acts weird. You know when the car starts with a cough, but that tomorrow will be different. I got that feeling yesterday and I almost choked up, tears in my eyes and I felt like the world was about to end. Right there running in the garage, listening to Stolen Car (by Sting and will.I.am), on my fifth interval, the treadmill picked up and squeaked in a new higher octave. This is it; I know it will be over soon. It will not survive the quarantine.

It is around 12 years ago since I started running on a regular basis. It started with short neighborhood runs, a few miles here and there that became long trail runs every week and the need for air under my wings. It started with signing up for a half marathon and just kept going. It took a few months before I realized that I did not have the chance to get out when I wanted, the kids where young, B was travelling a lot and I didn’t have enough hours in the day. We got a cheap and pretty crappy treadmill to get me through the winter months that year and it is still running. That treadmill has been moving around from different houses and from bedroom, to bonus room, to guestroom, to the garage. I had to watch tv the first few years, I followed series to keep me going. The treadmill moved out to the garage and has been there for the last 5-6 years and there is no tv around. It does not take much now. Even if I do 90% of my runs outside, I use it more or less every day. To warm up, to run intervals, to get some cardio in my workouts, to move my legs, to get out if the weather is bad. And now it squeaks. It is very tired, not happy and it makes me so sad. So sad.

I do not know how many races I have that treadmill to thank for. Probably hundreds of half marathons, marathons, adventure races, swim runs, major injuries and life moments. Incline walks after shoulder surgeries, short start up runs after broken feet, jogs with a bad knee (still happening), a few stress fractures, tumors, and overall a broken body… 12 years later and that treadmill is still running…and I am so grateful to have it. It is my safety net, my time away from home, my burn off, my own spot. And it is giving up. What should I do? Buy a new fancy one? Will it be the same? Survive without? It is a luxury to have taking up space. Get a bit more modern and buy a Peloton bike? Or maybe just get a new crappy one. Life should not be all soft and easy.

Nu har det passerat veckor av Stay Home order och hemma isolering. Vi är inne på 8 veckor av att bara vara hemma. Idag fick jag efter ett samtal med Sverige anledning att utvärdera situationen för mig själv. Det är en numera helt normal situation men också helt absurd. Det är isolerat. Vi är ensamma men ändå tillsammans. Vi är bara med närmaste familjen hemma hos oss, hela dagarna. De gånger vi lämnar huset och trädgården så åker vi till affären för att handla mat eller promenera med hundarna. Vi har också varit till veterinären för vaccinationer men då lämnade vi inte bilen. Vi försöker också hämta mat på några restauranger då och då. Man drar sig nästan lite för att åka ut, det är en konstig känsla. På något sätt så behöver man ju inte så mycket. Om det är något vi alla har lärt oss så är det nog det. Allt går långsammare. Vi äter långsammare, spelar spel på kvällarna, lagar mat, sover, läser böcker, tränar i garaget, springer.

Hur är det då? Det är ju bra, alla mår bra. Men nog får vi spunk vissa dagar. Vi är väl alla lite otrevliga att vara omkring när det kliar i kroppen. Eller ärligt talat så blir vi alla med jämna mellanrum skogstokiga av situationen. Alla har vi vårt att fundera över. Bryta ihop och börja om brukar man ju säga. Nu blir det väl inte riktigt så, mer ny dag och ny start. Vissa dagar känns lite hopplösa men andra dagar så känns allt toppen. Det är ju bättre när vädret är fint. Det har blivit mycket påtande i trädgården, många kaffekoppar i solen och det är ju en bra dag när man får klippa gräset.

Jag vill ut. Ut i naturen. Cykla långt i skogen eller vandra upp för ett berg och sitta på en stubbe där man inte hör trafik, dricka termoskaffe på en bergstopp. Jag skulle vilja sitta tillsammans med våra vänner och äta middag och inte framför en Zoom skärm och skåla på fredagar. Men jag är ändå tacksam för att vi har möjligheten att ses via skärmen.

Jag skulle vilja åka till gymmet och lyfta lite, snacka lite, hänga lite, träffa vänner och bekanta. Åka till en bokhandel, bläddra, läsa. Strosa runt på Whole Foods utan att känna att man inte får röra, inte skynda sig, prata med folk jag inte känner. Ta med hundarna på promenad någonstans som inte är runt kvarteret eller i närområdet. Ta en kopp kaffe och sitta och titta på folk. Handla blommor och äta musslor på Pike Place, ta en löptur på något nytt ställe.

Washington hade det första bekräftade fallet av corona. Efter det gick det fort utför. I och med att alla håller sig hemma sen ganska lång tid så har det lugnat sig betydligt. Det verkar som sjukhusen har återhämtat sig, antal sjuka sjunker och dödsfallen likaså. Det var ju ändå syftet med isoleringen, att det skulle plana ut så sjukvården skulle hinna med att behandla. Nu gäller det bara att sakta börja öppna samhället igen. Många har vant sig vid att jobba hemifrån och vill nog fortsätta med det. Det är skönt att inte sitta i timmar i trafiken varje dag. Det har på många sätt varit bra för många att ändra och dra ner på tempot. Den 5e maj ska vissa State parks öppna och vi ska få börja vara ute i naturen mer.

Frågan om Sverige och vad som är bra och dåligt och varför man väljer att göra så annorlunda kom upp idag. Jag tror mycket men vet ingenting. Det har skrivits mycket utomlands om Sveriges inställning till corona. I många fall tycker man att svenskarna sticker huvudet i sanden och i andra fall tycker man att det kan vara rätt. Jag vet inte. Jag vet bara att vi känner en oro över att vi inte kan åka till Sverige, hälsa på och hjälpa till när det behövs. På så sätt blir ju isoleringen jobbig, att man inte vet något om framtiden och när vi kan åka och hälsa på.

Utgångsläget är annorlunda här och jag gissar att det kan finnas med i besluten. Jag tror att människors utsatthet visar sig på ett annat sätt. Man kan inte vara sjukskriven, det finns ingen sjukpenning. På vissa arbetsplatser blir man uppsagd om man är hemma för att man är sjuk och det finns ingen hjälp att få om man blir av med jobbet, sjukvården är inte för alla och blir man av med jobbet och sjukförsäkringen så går familjer under. I Sverige finns trots allt ett skyddsnät och många förlitar sig på att bli omhändertagna, samhället är helt enkelt uppbyggt på ett annat sätt. Människor är vana vid en grundtrygghet i samhället.

Något som däremot verkar fungera väldigt bra är hjälp för de som behöver, snälla medmänniskor, hjälp med gratis mat för både unga, gamla och familjer, skolluncher som kan hämtas upp för barn som inte har tillräckligt hemma etc. Sorgligt nog är alla vana vid problematiska situationer här. Skolan stänger när det är snöstorm. Det är ofta höststormar och ibland många dagar med strömlösa hus. Det är laviner, skyfall, mudd slides och översvämningar. På många platser är det jordbävningar och vi har upplevt enorma skogsbränder nästan varje år sedan vi flyttade hit. Det skapar hjälpsamhet och medmänsklighet.

We have been in quarantine for 3 weeks and counting. This is the 4^th week working from home. Days and weeks pass, and I have no idea what day it is. It feels like March has been going on for 7 weeks. We have our routine and I am happy we have dogs, so we get to go out from the house for walks. It seems like the social distancing and stay at home is working for Washington. The streets are dead and it’s a ghost town. From what we have heard it has slowed down a little bit. The hospitals are still swamped, and many are still dying but you get the feeling it’s more under control.

I follow the Swedish news from here and we are of course worried for our loved ones back there. Not much to say about that. I read a column this morning that I thought was worth reading.

https://www.svd.se/till-den-tredjedel-som-inte-bryr-sig

My plan was to read even more than usual, watch all those series and movies I never have time to watch, clean out every single closet and deep clean the kitchen. What is happening around here in reality? The kids all have online classes and they are all busy with homework, lectures, exams. B is mostly in the office upstairs working. His days are longer than ever. I don’t get much done.

We bake, every single day. Blueberry pie, carrot cake, cinnamon rolls, bread, chocolate cake, crackers… everything you can imagine. And we cook food. All the time. We treat every meal like it’s our last or at least like a fancy Saturday. Set the table, light candles and eat for hours, play board games and mix drinks. When it’s dark and late we move a little, clean the kitchen and go to bed. And nothing happened in the cleaning department that day. The closets are still a mess. And I don’t think I have watched one movie yet.

I’ve never been good with planning meals in advance. I usually go to the store every day, spending way too much money on food. Getting takeout if I feel like it, a fancy fish if that’s what I want. The only thing that is planned around here now are the meals. We are making chicken tortilla soup tonight and I possibly dessert after. Pasta with lots of good stuff in it tomorrow and beef tacos the day after. Something good has come out of this mess. We have avocados, cilantro, chips, fancy ice cream, cheeses… we are good.

The one thing we cleaned out first week was the garage. We dug out the treadmill and set up the tri bike on the trainer. Got some kettlebells, bands and some basic stuff out from the over filled shelfs. Caroline’s hang board is out from hiding behind spider web. The golf simulator is being used by more than one now. I try to get a workout in every day but it’s not all that fun anymore. I write up big post it notes with long chippers, intervals, metcons that are being used by other people. It seems like we are all going out there for some alone time, away from the rest of the family. Speaker on and door closed. I’m happy we have a backyard for the dogs to roam around and I can’t wait for the sun to return at the end of this week. I don’t know how many burpees I have done or how many 800m intervals that’s been run on the treadmill. The 35lbs kettlebell gets swung up and around yet it feels like I’m getting weaker every day. Maybe all the food planning is getting to me.

I am happy that I am a runner. I can get my runners on and sneak out for an hour or two in the neighborhood. And I got a new pair of running shoes in the mail a few days ago, best thing that happened that day. But I miss hiking, I miss going to the woods, I miss the crisp air on a mountain top, the rainy days in the woods. Things I’ve been taken for granted. The alone time in nature. That’s the thing, I miss my outdoor time, running and walking around the neighborhood is not that exciting. And a pedicure and haircut would be nice. I haven’t worn makeup in a month, and I misplaced my good hairbrush but who cares.

I’m grateful for fantastic kids, annoying dogs and virtual friends. We have happy hour every Friday, chatting away for an hour or so. Clinking our glasses together but far away.

Stay at home, stay healthy, wash your hands.