I natt ville inte sömnen riktigt infinna sig. Jag var så trött att jag knappt kunde sitta på kvällen och gav vika tidigt. Första gången jag vaknade var klockan 00.30 och det kändes som om jag hade försovit mig. Sedan fortsatte det, jag somnade och vaknade var tjugonde minut och varje gång kändes det som om det var dags att gå upp. Vid tretiden började jag läsa Marcus Samuelssons bok Oui, chef! Klockan 6 gav jag upp och åt fil och musli. Så spännande har natten varit. Vad är det egentligen som händer i kroppen?
Det är mycket funderande och surfande på vädersidor just nu. Hur många sekundmeter blir det? Det ser inte speciellt ljust ut men än hinner det vända.
Har jag inte lite ont i foten, eller i ryggen, eller i låret? Det gäller att inte känna efter för då gör det ont över allt. Men lyssnar man på min med medtävlare Anna så är det enkelt. När man tror att man håller på att ge vika och kroppen känns som om den ska lägga av då har man 80% kvar att ge, det känns betryggande.
Är på plats i Uppsala och har till och med hunnit med en tur till Västerås. Flygresan var ganska händelselös men självklart finns det ju en hel del att fundera över. Hade Icelandair kuppat när jag blev placerad bredvid en hostande man som behöll sin beiga garbardinjacka på sig under hela resan Seattle-Reykjavik. Han knaprade halstabletter och hostade i armvecket. Han så också lite allmänt skum ut. Jag drog mig så långt bort som det bara gick, på yttersta kanten av sätet. Men det är svårt att hålla sig på sin kant på ett flygsäte uppe i luften. En förkylning skulle nog vara det värsta som skulle kunna hända. Nästa tur, Reykjavik-Stockholm blev jag placerad bredvid en 2 årig pojke. Det är nästan första gången på 16 år jag flyger utan egna barn och då blir jag placerad bredvid en rätt trött och skavande yngling. Men jag hade ju i alla fall tur med vädret.
Idag har Anna och jag träffats i Västerås. Vi klämde i oss varsin pizza och diskuterade paddlar och ylleunderkläder. Allt känns toppen och vi ses ju igen på söndag när skärgårdssemestern börjar. Om bara vinden lägger sig så skulle det vara tipp topp.
Japp, det närmar sig. Borde vara i full gång med packningen men så är det inte riktigt. Jag fyllde precis en plastpåse med russin och nötter, om jag skulle bli hungrig på planet. Ungefär så långt har jag kommit med packningen. Det hakade upp sig när jag inte kunde hitta mina kompressions calf sleeves under eftermiddagen så då gav jag upp. Men passet är i alla fall framlagt och våtdräkten och skorna hänger på tork efter sista simmet igår. Idag har jag ägnat mig åt massage, ett besök hos kiropraktorn och så en pedikyr. Man vill ju ändå ha släta hälar om tånaglarna åker av. Uppladdning på hög nivå.
Regnet står som spön i backen för första gången på hela sommaren. Tjejerna är på try outs och skolan närmar sig. Hösten har kommit. Skönt eller inte, det spelar ingen roll. Jag vet i alla fall att ö till ö är om mindre än en vecka. Äntligen! Som vi har väntat på olika sidor av världen. Och nu äntligen får ut och knata i skärgården en hel dag. Kan det bli bättre. För er som vill vet hur det går för oss så kan man följa loppet live. Vi ska göra vårt bästa för att komma i mål. Och vi håller tummarna att vädret blir bra, lite ljumma vindar vill vi gärna ha men ingen storm.
Sista veckan har vi sugit ut det sista av sommarlovet med kvällsbad och turistattraktioner inne i stan. Så här kul har det varit:
Kräftskiva. Och jag måste bara få tillägga att moi vann årets tipspromenad. Yes, otroligt men sant!
Spännande brand på gatan.
Kvällsbad, Lake Sammamish
Seattle Great Wheel, hisnande högt och fin utsikt
Och det är inte varje dag man får se ett hembyggt takräcke.
Det fortstätter att vara sommar på vår sida av världen. Solen kommer fram titt som tätt och himlen ser blå ut. Allt som oftast är det kvavt och luften är tjock men det är ju trots allt varmt och så länge det är sommarlov så är det sommar.
Idag for vi alla iväg före klockan slog fem för att jobba som voluntärer på Iron Girl Triathlon inne i stan. Himlen var ovanligt grå fram till det blev förmiddag och solen kom fram lagom till målgången och nedrivningen av transition area. Det var fullt av kvinnor i våtdräkter, baddräkter, cykelkläder och snabba skor. Det åts bananer, granolabars, gels och choklad. Många hade fjärliar i magen, andra var mer rutinerade och lugna. De allra flesta kom i mål med ett leende på läpparna och lättnad i kroppen. Vi kände oss nöjda med dagens insats och speciellt glada var alla att tre tonåringar ställde upp nästan mitt i natten och hjälpte till. Väl hemma la vi oss alla i olika soffor och sedan försvann nästan hela eftermiddagen i dimman.
Imorgon börjar första steget mot ett nytt skolår. Skolan börjar ju inte officiellt förrän den 3e september, dagen efter Labour Day och Ö till Ö. Imorgon är första incheckningen på high school och sedan drar det sakta igång. Imorgon ska alla papper och checker in och sedan sätter volleybollen fart och då börjar allvaret. Äntligen!
Jag kom precis från simhallen. Söndag kväll och tomt i bassängen trodde jag att det skulle vara. Helt fel. Det var fullt i varenda bana och till och med barn i familjebassängen. Det är uppenbarligen fortfarande sommarlov. Jag smet in och fick i alla fall en egen bana i djupa poolen och där höjde livvakterna den klassiska musiken och dämpade ljuset. Bra avslut på helgen.
En kort och varm halvmara efter frukost med Brjann där vi båda fick chokladmedaljer och stumma ben. Efter det, familjemästerskap i minigolf. En hård match med en ganska jämn utgång. Vem som vann tänker jag inte avslöja.
Efter rundan handlade vi mat och fann denna:
Slimcado-Avokado lite, 50% mindre fett och 35% färre kalorier. Va? Inte klokt.
Fann detta på twitter (Runnersworld) och kände att det var passande efter veckans långa timmar löpning som jag gissar har blivit runt 10 mil. Nu blir det en lugnare vecka med långsammare löp och massage.
We are back! We arrived after a long trip with 8 suitcases and one dog. Heavy suitcases and a dog that felt very happy to get out of his box and find a bush after a very long time. It’s good to be home and it was good to be away.
We all slept better than we thought we would and our morning has been filled with gluten free panncakes and lattes, many lattes. We’ve started to unpack but it will probably take us days to finish. The only problem so far, one bag filled with blueberry- and rosehip soupmix, two big boxes exploded and left a nice scent in one of our bags. We brought an incedible amount of candy and books, and it will hopefully last for a year.
Thank you all for dinners, lunches, crawfishparties, walks, runs, coffeedates, hugs, talks and swims. Thanks for making our month in Sweden great!
The girls and I left Redmond Friday around lunch and took our first steps on Swedish grounds Saturday in the afternoon. No sleep for more than 24 hours. The kids did great as always, they are travelling pros. They plug in their music, get their books and zone out. The only thing they complain about is screaming kids and smelly people.
It’s good to be back. Not much have changed since last summer, maybe a few new houses and shops but that’s all. We managed to stay awake until 9.30ish the first night, not bad actually and slept until 11.30 and thought it was morning. It never gets dark here. After sleeping and waking up all the time I started reading at 3 and forced myself to stay in bed until 4.30 before I went for a run. The sun was up but the city was sleeping. After a couple of kilometers I ended up down town and started meeting people that was on their way home from pubs and restaurants. That never happens in Redmond or Kirkland. You meet runners, commuters and animals at 5ish in the morning but never drunk people. I met a few paperboys with their bikes and a lot of birds. I ran into two scared hares by the castle and a deer behind the hospital. No cars for more than 75 minutes but the bikes are still around. Summer in Uppsala is very sleepy, no students and kids. And it is not every day you get to run on cobblestones that’s been in the same place for hundreds and hundreds of years.
What really takes me back every time I come back here is the smell. The smell takes you back years and years gives you a sense of deja vu. The beautiful smell of flowers, trees and grass that takes you back and memories turns up in your head. You start thinking of people that reminds you of roses, jasmine and lilac. The nice smell of coffee outside the market, fish outside restaurants, the smell of the river that goes thru Uppsala. It gets very clear when you don’t smell it every day. And when I finished my run and got back into my parents garden I smelled the tomatoes from the green house. That is a lovely way to start your morning.
I went to the pool this morning, that is not as relaxing as running. You need to bring your own towel, lock, shampoo, fins, buoy… I forgot how that works. Surprisingly I met a few people I know 6 in the morning. Very nice. I swam the 50m lanes and felt out of breath and tired. It looks like it is regular crowd that swims at this pool and I was clearly the outsider. A couple of old ladies in the slow lane took me to the side, against the wall by the sauna and asked if I planned to come back, in a very friendly way. And they say Swedish people are cold and unfriendly… I am part of the group ladies 85 and up now, the cool group that somehow manage to walk in and out of the pool without getting their hair wet.
We packed our swim bags and left after breakfast this morning, headed up north to Lynnwood. Brjann decided to come with me, he probably had a feeling he needed to be there for support. (Thank you!) Martha Lake 1 mile swim, that’s only 1,6 km. Not much! My problem was that Martha Lake is not a pool, it’s an actual lake. And I had to leave my flippers and my shoes at home.
It was a nice day for a swim and it was a big crowd getting ready by the water. I felt too calm, it felt easy. The water was warm, sky was blue and I will be on my way home in a heartbeat. Yeah, really.
We all got in to the water in waves. The 2 milers took off and 2 minutes later it’s time for us with the pink caps. I decided to go slow and took off. And here we go… I’ve got this! I swam beautifully last night into the sunset. Not a problem. Easy!
I stopped breathing after 5 strokes and then I basically never started again. So I decided to breaststroke for a while to calm down. Tried to go back to crawl and no… not breathing again. Gliding on one side… not breathing. Awesome, it’s going to be a very long mile. Brjann swam beside me and told me to inhale/exhale and go on my back for a while. Not going to happen, I just need to move forward. One buoy down, two to go. Let me tell you, this was the longest mile in my life. I could have jumped on one leg faster than this, in the water. But now I know I can breast stroke for 1 mile.
The interesting part is how I felt. I guess this is how you feel when you panic but stay in a very good mood. I didn’t understand that I panicked until after I was done, I just thought I had breathing problems. It felt like my wetsuit was too tight over my chest, like I put it on wrong. I had problems with this a couple of weeks ago but it’s been all good since then, getting better and better every time. Last night when I swam I felt like a million bucks, fast and strong.
We chatted the whole way, breast stroking slow around Martha Lake. I had time to check out houses and boats and I realized pretty fast that I will be the last one in. The only reason I didn’t turn back was that I don’t do DNF’s. My heart rate was really high the whole time, too high. I could actually feel my heart in every part of my body, it was all over. And my breathing, not good. After the second buoy I heard wheezing and and squeaking. Was that me or my wetsuit? Have no clue?
And then we walked up from the water over the finish line. I am pretty sure Brjann and I were the last in and that’s a first. Interesting day! I thought I would feel exhausted after but not at all, so I guess my heart worked really hard but the rest of my body was gilding around Martha Lake house watching. It would be so easy to pack up the wetsuit and never get it out in the sun again. But that will not happen. We all have good days and bad days. And I am pretty sure tomorrow will be a better day. And now I’ve done the first leg in my race and I only have to do 5 more miles that day. Not too bad.
Have you seen Piglet and his magic earmuffs? If you don’t have time to watch the 10 min video I’ll explain why I posted it here. My flippers are Piglets earmuffs. Piglet can’t ice skate without his earmuffs, I can’t swim without my flippers. Magic flippers!
charlottebrekkan.com 