En helt vanlig söndag men lite mörkare än vanligt. Här, precis som i Sverige, är det lite mörkt och ruggigt så här års. Solen tittar knappt fram alls under dagen. De senaste dagarna har det regnat rejält men tyvärr ingen snö så här nära kusten. När jag åkte över bron in mot stan i morse för att jobba funderade jag på om jag någonsin skulle se ljuset igen. Det kändes som att gå på plankan, rakt ut i evigheten. Samtidigt var det som att köra in i en vägg men väldigt grått och väldigt blött. Det var inte många båtar på sjön.

När jag sedan var på väg hem fram mot eftermiddagen fick jag ett samtal hemifrån. Snälla kom hem! Strömmen gick vid 10, det är mörkt och det svämmar över utanför huset. Jag for hem och hämtade den strandsatta familjen och vi for iväg för att få lite varm mat i magen. Tillbaka hem igen och vi alla placerade oss på diverse ställen i huset med ficklampor, ljus och filtar. Nu var det riktigt mörkt och kallt. Det enda stället som började tina upp var frysen. Texten gick varma på barnens telefoner. Kommer vi att överleva? Tonåringen i familjen började få lite panik, skola i morgon och inget varmvatten. Ohållbart!

Nu har vi varit på klubben och badat och duschat. Vi är rena trots nästan 10 timmar utan ström. Barnen ligger i varma sängar, mätta, nöjda och rena. Och strömmen har kommit tillbaka!     

 

Klockan ringde 06.15 och det är lördag. Jag rullade ett varv och bestämde att Brjann fick gå själv på triathlon träningen. Jag borde ju förstått att jag skulle backa ur redan första gången, allt talar emot detta. 07.15 lördagar, tvåtimmars pass, simning, löpning och cykling. Jag simmar inte. Självklart kan jag simma men jag kan absolut inte crawla. Jag har gjort ett par försök och det inkluderade livräddning av mig. Det är något med andningen som gör att jag slutar andas. Dessutom äter jag inte gröt, ingen typ av gröt. Tränar man triathlon måste man äta gröt, det säger sig själv. Brjann kom hem darrig och nöjd. Han har beskrivit allt in i minsta detalj. Jag hade ju lätt fixat träningspasset utan gröt men problemet med 2 km crawl i öppet hav kvarstår.

Förmiddagen har ägnats åt att försöka städa. Jag gjorde ett litet nätt försök att komma fram med dammsugaren i barnens sovrum och misslyckades totalt. Inte nog med att det är stökigt, både sakerna och doften har börjat krypa mot mig i dörröppningarna. Bootcamp mamma plockade fram sin allra bästa och myndiga röst och påbörjade operation rensing. Jag hotade med att inga nya julklappar kommer att komma in över trösklarna på rummen om inte allt viks ihop, slängs och rensas innan lunch. Ett av barnen kontrade med att säga att vi har heltäckande på hela övervåningen och det finns inga trösklar.

Vi har nu suttit inne i garderoberna, slängt och lagt i 3 olika högar, kläder har bytt ägare och kläder har smugglats ut och gömts i garaget. Tre flickor genererar en stor mängd textil. Var kommer allt ifrån? Det konstiga är att ingen av dem har någonsin något att ha på sig?!

Precis nu, för en stund sedan, alldeles nyss var tomten här. I egen hög person. Det tutade och tjöt från en gammal brandbil med handpump. Det tjöt så eländigt mycket att vi var tvungna att gå ut och titta. Det var tomten! Tomten åkte en brandbil cabriolet från ‘52 med sirener och allt. Och brandbilen var blankputsad och skinande röd. Det hade man ju kunnat gissa att han skulle åka brandbil som är röd och fin. För vem tror på att tomten dras av renar? Han hoppade till och med av och gav oss godis. Paketen har han ju såklart med på julafton. Det konstiga var att han pratade engelska… Han brukar ju prata svenska med oss!? Tack för titten tomten! Vi ses igen om två veckor!

Är ditt glas halvfullt eller halvtomt? Jag vill ju gärna säga att mitt är halvfullt! I morse när klockan ringde kändes det ovanligt dystert. Efter att ha klurat och funderat en stund kände jag att det var ovanligt kallt utanför täcket, näsan och pannan nästan värkte av kyla. Väl nere i köket ser jag inomhus termometern på kylen visar 62 F! 16C varmt och lite lagom ruggigt och ännu kallare i sovrummet. Pannan hade helt plötsligt lagt av.

Dricker kaffekopp nr 1 och ska sedan fylla på nr 2. Inga bönor!

Det är svårt att se burken halvfull när det skramlar lite på botten!

Nu har klockan hunnit bli 8.30. Burken är nu helfull, barnen har hunnit vara på hopprepsläger och är nu i skolan. Kaffet är snart uppdrucket och handskarna och pannan är uppvärmda!

Make it a great day!!

Trött på att vara trött och ska förändra min livsinställning… Med positivt tänkande kommer man långt! Jag har varit uppe sedan 06.30 och är still going strong. Pigg som en lärka! Däremot är det ett par andra som nästan slocknat bredvid mig.

Nu ska ni få se ett urval av dagen i bilder:

06.40 yberpiggelin, ska precis göra en latte, äta frukost och laga lunch till lunchväskorna

09.20 fortfarande yberpiggelin och inne på kaffekopp nr 3, precis hemkommen från avsläpp och lite jobb på skolan.

09.35 Ombytt och laddad med musik, på väg ut i löparspåret

10.50 Tillbaka, genomsvettig efter långrunda från North Rose Hill till Bridal Trails, South Rose Hill och sedan hem till North Rose Hill

11.00 – 14.45 dusch och diverse – dammsugning, vetefritt bröd bak, tre tvättar, lunch, mail, telefonprat, blandat med jobb bestyr…

14.45 Upphämtning av barn nr 1 och körning till skola 2, pratstund i bilen och allsång till Salem al Fakir

15.50 Upphämtning av barn nr 2 och 3, mellanmål och ombyte för två, avsläpp på klättring. Hem för ombyte för oss andra två för Cardio pass på klubben.

19.00 Träning avslutad för alla fyra och upphämtning av två klättrare. Hem via affären, slut på mjölk…

19.30 Hemma igen svettiga och färdigtränade, middag och dusch (en vill inte vara med på bild)

20.00 Nu drog maken iväg på pick up vollyboll på klubben, förväntas komma hem 23.00

20.30 Läxläsning

21.00 Kakbak, en omgång med vete och en utan vete

21.30 Bloggning, bokläsning och bedtime för nr 3, nr 1 och 2 fortsätter med läxorna

Kvällen fortsätter och jag känner mig uppfriskande pigg! Jag har skaffat mig en ny bok som jag tror starkt på, Hunting and Gathering av Anna Gavalda. Förhoppningsvis lika bra som hennes andra. Avslutade Igelkottens Elegans (The elegance of the hedgehog) igår kväll – rekommenderas!

Senaste veckan har jag hört flera klaga på att de är så trötta och inte riktigt orkar gå upp på morgonkvisten. Kanske beror det på vintertiden som slagit om från sommartid till ett enda mörker? Eller beror det på det eviga regnandet och bristen på dagsljus och sol? Jag måste erkänna att jag också känner mig som en överkörd tvättbjörn på morgonen. Blodet pumpar i tinningarna, armarna hänger som två hallonremmar längs sidorna, benen är som nykokt spagetti, kroppen värker av trötthet och det sista jag är sugen på vid 06.30 är att laga lunch till lådorna och packa eftermiddagens träningskläder.

Är du en morgonmänniska? Eller är du en sån som sitter uppe och ugglar hela kvällarna? Kan man vara lite av varje? Eller inget alls? Jag har alltid varit en kvällsuggla men nu ska det bli ändring på det. Nu ska jag bara vara en dagslärka och en mittpådagenörn och en eftermiddagsfalk, allt i ett. Jag ska vara käck och ärtig under bästa sändningstid! Utvilad, vacker och alltid reagera med eftertänksamhet!

Jag har alltid fått höra att jag är så otrevlig på morgonen. Att jag snäser och fräser, kastar arga blickar och inte svarar på tilltal före tio snåret. Jag måste bara berätta att det har blivit mycket bättre. Här ringer klockan 06.30. För vissa av er så låter väl inte det så farligt men här hemma har det alltid varit förenat med stora suckar, anfall av aggression och minst fem svärord. Nu är det slut med klagovisorna! Jag tror nämligen att mycket hänger på vad man själv tänker. Positivt tänkande!!

Vi får väl se i morgon vid 06.30 hur glad och käck jag känner mig! I morgon börjar en ny tid, min tid som mittpådagenörn!

För några veckor sedan när jag körde runt i stan upptäckte jag av misstag en ny radiokanal. Jag skulle ställa in GPSn för att hitta hem, jag var som vanligt helt borta från min inre karta och dessutom verkar det ha varit ett smärre satellitmörker precis där jag körde mellan skyskraporna i downtown. Vad gör man då? Andas ut och trycker på alla knappar! Då, mitt i all trafikstress, hoppar en ny radiokanal på och börjar spela Frosty the snowman i en upphottad variant. Medtrafikanterna var som vanligt mycket vänliga och lugna  i Seattle så jag kunde andas ut och lyssna på Frosty. Efter upptäckten av julkanalen är jag som alldeles besatt. Varje gång jag sitter i bilen lyssnar jag och sjunger fanatiskt, högt och falskt. Som om inte det skulle vara nog så har jag letat upp alla julskivor vi har hemma och laddat ner otaliga julhits på min Zune. Julen är här! Mitt i regnet och rusket lyser julgranar och julgirlanger, pepparkaksgubbar och renar med röda nosar.    

Happy rainy Xmas!

Riktigt cheesey och glöggigt men ulligt och gulligt… Mycket bättre än Frosty! Jag vet att det kommer att bli både den ena och den andra kommentaren men kommentera på… inget går upp mot en svensk jul med trallvänliga hits! Enjoy!

Det regnar här idag igen. Det regnar alltid här, varje dag, året runt, varje natt, året runt. Regnet gör att det blir grönt och rent så på sätt och vis så har vi ju tur. Lycko oss, det regnar! Men samtidigt är det så synd om er andra som omöligt kan få en vattendroppe fallande från himlen. Det kan inte finnas något kvar att krama ur där uppe. Urlakat på regn. Pacific Northwest måste få 99% av världens nederbörd i form av regn. På ett sätt tycker jag synd om resten av världen, som inte har regn varje dag utan bara en skur då och då. Lycko oss som har regn hela tiden.

På med regnrocken gott folk och glöm inte dagens näve av D vitamin tabletter!

Har precis kommit hem från en trevlig kväll med trevliga tjejer/damer/kvinnor. Stor lycka, värdinnan bjöd på grönkålssoppa med ägghalva, saffranskaka och gott vin. Grönkålssoppa, mat som man begriper sig på! Varmt och gott i magen och i sinnet. Är sinnet glatt blir kroppen glad. Lägg till trevligt sällskap, vacker utsikt och avslappnad atmosfär. Tip top!

Vissa saker får jag lite panik av, ångest kanske jag kan säga, lite dåliga vibbar i magen. Tandläkarbesök tillhör tyvärr ett av mina ångest tillfällen. Självklart är jag vuxen nog att gå till tandläkaren väldigt ofta men jag njuter inte det minsta. Jag har hittat en trevlig ny karl som jag träffar med jämna mellanrum. Däremot har jag alltid njutit av att bli lite tillknäckt i skelettet. Kiropraktorn har jag gått till regelbundet under 25+ (!) år, och då också till samma man (Kjell). Tyvärr jag har träffat andra män vid ett par tillfällen jag helst vill glömma. Nu har jag ju flyttat bort från min vanliga kiropraktor och var i det läget att jag var tvungen att hitta en ny för något år sedan. Vi har fortfarande ett komplicerat förhållande, det känns som om jag går bakom ryggen. Men idag var en sådan dag då jag kände att nu är det dags, så jag körde förbi för att få en “adjustment”. När jag väl sitter där och väntar ser jag två andra vuxna människor behandlas, det värsta är egentligen att jag hör hur det låter. Paniken växer! Och axeln värker mer och mer när jag tänker på att han kanske inte kommer att vara försiktig. Kommer jag komma ut som ett paket lagom till jul? Jag har ju gjort detta massor av gånger, men aldrig har jag tänkt på att det låter som om skelettet söndersmulas. Problemet är ju nu att Jeremy har sett mig så jag kan inte sticka. Det blir dags för min tur och vi snackar lite om väder, vind, hockey (!) och julbelysning, och till slut kommer vi in på min axel som fortfarande känns som om den sitter på sniskan. Han klämmer lite, fixar höfterna, nedre delen av ryggen som vanligt och sedan får jag sitta upp. Vi pratar lite mer om julen och om helgens matcher i amerikansk fotboll OCH vad hör jag om inte kraftig benknäckning och så satt axeln på plats! Han pratade och drog utan att jag ens märkte det! Jag kan sträcka upp armarna i luften utan att höger klickar ur led, nästan klia mig på ryggen, hålla i handväskan på ett snyggt sätt, snurra på ratten och handen är till och med varm igen. Vilken lycka! Jag tror nog att jag måste lägga till en person på julklappslistan, en kanadensisk avdankad hockeyspelare med benknäckartalanger!