Phone: Crushed screen, dropped it running the other day. Apparently running in a bouncy way. Need to work on running form. And need to work on better language when sh** happens.

Computer: Dead, very dead. Quiet and cold. Been booting, praying, cursing, charging… 

Weather: Rain every day and night so far. No joke, worst summer since RV tour around Sweden 1977. Pale as an uncooked shrimp. Cold as a frozen lobster tail. Freckles gone.

Body: Still not cooperating. Been resting more than a person in a full body cast. Working my brain more than my body. And filling every little piece of it with bread. 

Activity level: Ehhh, a bit itchy so C and I joined a gym. Found a climbing wall and some kettle bells. Made a lot of interesting discoveries. I need to change my work out clothes to blend in. Get some ink and pump my biceps. And be quiet. Will try again tomorrow.

Tältsaden där vi förvarat all utrustning är riven. Cykellådor, TA bins, klätterutrustning och glaciärutrustning är packat och placerat i olika lastbilar. Vi har packat våra ryggsäckar och hänger på rummet och försöker lugna våra nerver. Kartorna är packade och vi har en viss aning om vad som kommer ske de närmsta dagarna. Glaciär och tundra trek första etappen, straxt under 60km. Finfint. Det kommer bli tufft från första rycket. Följer ni oss på trackern så kommer pricken inte rusa fram direkt. 

Vi vill gärna ha trailmail. Skicka en hälsning eller många via hemsidan så får vi den när vi kommer till nästa TA där vi byter till en ny etapp. Det piggar upp! 

Följ oss på ExpeditionAK.com

Tjing 

 

Sista frukosten innan avfärd imorgon. Sista koppen kaffe. Igår fortsatte förberedelserna med björnsäkerhet och kartutdelning. Vi vet var vi ska nu. Glaciärtrekken första två dagarna kommer bli brutal. Om ni följer oss på spotten så bli inte förvånade om den knappt rör sig. Björnkunskapen var egentligen inget nytt mer än att det finns grizzlybjörn här omkring och brun och svart vanlig björn. De räknar med att vi kommer möta björn många gånger per dag. 

Vi fortsatte med glaciär genomgång och test. Allt som vi faktiskt kunde innan kändes som bortblåst. Efter ett antal räddningsförsök och uppsättningar så känns det faktiskt som det sitter. De gissar att flera av lagen kommer behöva använda sina räddningskunskaper och vi tänker inte bli en av dem. Det är oerhört mycket glaciärsprickor. Vi kommer välja att ta oss långsamt fram för att hitta en säker rutt, eller så säkert det kan gå. 

Vi packade och packade igår. Och idag ska jag åter igen packa om. Det finns ju ingen chans att vända eller fixa något när vi väl är på gång. 

Nu följer wilderness first aid. Och ompackning. Och mer kartgenomgång. 

     

Denali, Alaska. Lång bussresa norr över. Björnspan från bussen. Incheckning och upplockning, urlastning och allmänt kaos. Packade upp och monterade ihop cyklar som varit nerstuvade i lådor. Lite vint framhjul. Började packa matpåsar och klädpåsar. Maten håller inte hög standard.

Idag har vi i timmar fått mer utbildning i glaciär räddning, sprickor etc. Strålande sol och blå himmel. Alla blev aningen uttorkade och dammiga. Framåt kvällen cykling med full packning ner till floden där vi gick en snabb genomgång i hur man tar sig upp i flotten om man tippar. Torrdräkt och flytväst gör det hela lite meckigt. Strömt och väldigt kallt vatten, ännu mer besvärligt. Tur att vi är aningen vana efter träning i WA och har lite skinn på näsan. Läskiga saker. Efter turen packade vi ihop cyklarna och stoppade ner dessa i lådorna igen. Japp, cykelmeck och sånt pysslar vi också med.

Imorgon fortsätter vi glaciär träningen med prov och sedan björnkunskap. Pust. Och gear check. Hoppas att vi inte glömt något hemma.

Nu sover vi så gott vi kan. Lite lägerkänsla. Något taskigt och fuktig lukt. Och tydligen så snarkar jag. 

           

Efter 8 timmars shopping och matintag har vi hyrbilen full med konserver och allmän skräpmat som klarar sig ute i rabarbern.  

 

Vi hämtar också upp björnsprej och insekts sprej som ska kunna ta död på mygg stora som svalor eller örnar, cykelpump och lite annat smått och nödvändigt.

 

Nu bär det av mot wiffi fritt land… Tjing

Då var det dags. Okristligt tidig uppgång och färd norröver. All utrustning dök upp på bandet och vi lastade kärror, hyrde bil och lämnade cyklarna på hyrutrymme bland älghorn och frusen fisk.  

   Nästa stopp lunch och sedan upphämtande av lagmedlem nummer 4 från östkusten. Nu gällde det att tänka till bunkra upp för långlopp och stora kaloriintag. 

Sun is out and it’s Sunday. The family is out and about. One car took off Friday for a climbing comp in Oregon. The rest of the bunch have other things to do. Going in different directions. I’ve been enjoying lots and lots of pictures from graduations and last day of school parties from Sweden but we are not quite there yet. We have another week of school and finals. I know my former colleagues are now taking a deep breath and have cleaned out their classrooms after a long school year. Happy summer to you.

We have less than two weeks left before takeoff for Alaska. We met up yesterday morning at a park and ride in Lynnwood and drove up to Baker, a nice two hour drive. I couldn’t sleep the night before and got more and more stressed until I just accepted that this would be another sleep training weekend with a good chunk of training without sleep. I got up at 4.45 after about 2 hours of sleep, packed up and left. It was a gorgeous day, not too warm, sunshine and lots of snow. Heavy backpacks on with all race gear, crampons, ice axe, tent, 50yrd rope, harnesses, food etc. After walking uphill for 2 hours the mountain opens up and leaves you breathless. It is beautiful! And I instantly understand why people go mountain crazy and don’t want to leave. We started walking up on the snow. Avoiding crevasses, big and small, and finding the best route. We met other climbers, saw a few tents and chatted a bit with a bunch of guys. We came to practice roping up and climbing together, so that’s what we did. Around 2 in the afternoon we sat on a tarp at 7600ft, ate a little, drank a little and talked. The summit would only take us a few more hours but today is not the day for that. We definitely have to come back. We packed up and started walking, gliding down. I even tried gliding on my butt. An absolutely fantastic day. I wish I had good pictures but somehow I messed up with sunglasses on and sun in my face all the time.

And we are back on the trail, walking and walking. We walk for miles on a ridge and there are marmots everywhere. They are whistling and heat up their furry bodies in the sun. I am trying to figure out the Swedish word for marmot but I can’t think of it. I don’t know why it always takes forever to walk back. The pack feels heavy, I am sweating, my face hurts from not using enough sunblock on the glacier and the car feels far away. And after about 14 hours I am back home and the oldest and the youngest have dinner ready for us and I fall asleep in front of a movie. One day closer.

I stole a few pictures…

It’s a new week and March is almost over. In less than 48 hours I managed to get obsessed with my sleep pattern and heartrate. The Band is singing like a little hummingbird that gets fed sweet things. It’s buzzing and buzzing and buzzing. Emails, texts, phone calls… And it’s buzzing every mile I run or bike to remind me to go faster. And I don’t care that it’s there anymore. After the first annoying hours of getting stuck and feeling itchy I got used to it and ditched my regular watch. Yes, I know I am a bit stuck in the 70s, I am probably the only one under 70 still wearing a regular watch.

The Band on my wrist is pestering me, in good way I guess.  Yesterday after work I decided to take a nap. Not because I felt extremely tired, just to check how it would look on my phone if I fell asleep during the day. My own sleep really fascinates me. What do I wear in bed? Why, Band, of course. I go to bed tired but end up wired most of the time. Last three nights I actually know how sleep looks. It’s a lot of purple light sleep, a few staples dark purple restful sleep and lots of pink stripes when I wake up. Purple and pink, purple and pink… Now I just need to figure out what to do with this information and how to read it. And even more interesting is the heart that goes in to a hibernate kind of state, a nice rhythm of 43 beats per minute. And activities like driving, 68-72 beats. That must mean that I am extremely calm when driving, right.

And steps, usually not a problem for me. I am always 10 000/day and up depending on what I do. Apparently I had a very slow and tranquil day yesterday. Realized when cooking dinner that I only had 6000 steps and had to take a fast walk while the stew was boiling and the cake was getting ready in the oven. Why?? Just because I wanted that display to turn to 10000. Running up and down the stairs at home 3 times is about 100 steps, just to inform you.

The only disappointing thing so far is the calorie burn. If you are like me, never ever paid attention to calories it will not make you do cartwheels and handstands of pure joy. I know I have the function burned calories on my Garmin but I usually turn that off. It’s not going to make me run faster or longer if I have the calories on display. Only time I have checked and gloated is after a long race when it’s numbers like 3500-4000 cal. I checked this morning when I ran intervals. Oh my. Kind of sad. I burned around 350 calories. And then I went home and had a large cup of coffee with a splash of milk and two slices of rye bread with cheese to make up for it. I actually burned more calories when epilating my legs yesterday. So I might skip intervals next week and work on getting smooth legs instead.

Gjorde skuttiga hopp och korta sprintar med en partner imorse. Ganska långsamma sprintar eftersom lungpajjet inte riktigt har lagt sig. Några dagar till med antibiotika och sen tror jag nog att jag kan skubba snabbt igen. Bara flåset ger sig. Det var i alla fall repklättringar på menyn efter hoppen och sprintarna. Nu är det ju så att 42 åringen har överraskat sig själv och lärt sig skava fortare än blixten upp till taket och ner till golvet. Många meter högt. Svindelvarning och skak. Men huj vad bra det går.

Någon timme senare upptäcktes trasiga delar av sula i köket hemma. Jag klättrade så intensivt att halva skon gick sönder. Va! Slarvigt och dumt att ha springpuppor på och inte något stadigare. Närmare bestämt favoritskorna, Nike Free 5 rosa/svarta med leopardmönster. Efter 3 minuters sörjande bestämde jag mig för att kompensera med nya skor. Nya av samma modell men kanariegula och ett par nya rosa Flyknits. Något förvånande kom jag även hem med ett par Adidas Boost. Är 70 talet påväg tillbaka? Jag cirkulerade runt WCT overallerna ett tag men bestämde mig för att spara något till nästa tur.