Giving up, giving in

When you have passed 40 you should know better. You should be mature enough to grant yourself permission to just be and do what you want to do. If that is what you want.

You are old and comfortable enough to leave the house with no makeup and with not so presentable clothing. But you are angry with your body for not giving you more, for not running faster, for not lifting heavier but at the same time you are old and smart enough to know your limits.

You are old enough to accept that your body looks the way it does but at the same time wish it was a little bit younger and stronger. And maybe a little bit better looking. Everything slips a little and sinks a few inches. I remember boobs, it was awesome. Kids and exercising make some body parts shrink and some grow and you can’t always make that decision yourself. Accepting and liking are not the same.

You are at that point in your life when you still haven’t figured out how this life thing works but it seems to work out anyway. It’s a lot about winging it. Every day.

Your brain basically reached its capacity. If you add on extra information something else slips out. You remember recipes and old phone numbers but you can’t seem to learn that last pin for your new Visa card. Again. And passwords…sigh. And names, at least you remember faces.

The tolerance level for mean and plain stupid people hit bottom, and you are old enough to choose your own company and friends. It gets easier to say no.

With all that said I should be old and smart enough to be able to take care of myself and make my own decisions. I have figured out why I am having second thoughts when it comes to the race in June. (I know it’s just a race but since this blog is about very small glimpses of my life I choose to make a big deal out of it.) When you feel it in your heart, in your whole body, in your mind, when it’s in your thoughts, then you know it is right for you. I don’t feel it. It sure is in my thoughts but I feel uncomfortable and listless when I think about it. Scared is not the right word but not far from. Uncomfortable can be really good as long as you work on getting more comfortable. I have aches and pains in more than one body part that keeps getting worse and I add on new all the time. Foot, knee and shoulder, kind of essential parts for swimming, biking and running. And it has messed up my sleep for a long time. I wake up all the time thinking about swimming. Last nights sleep, waking up 14 times, not a good sign.


I’ve been looking forward to all races I’ve done in the past 6 years. Sometimes with fear but the fear usually goes away the more you run or prepare. I remember my first marathon, I felt really worried the first weeks but the more you run the more you build your confidence. And on race day you really look forward to get it done. When we pile it on we usually grow stronger. We get more capable and work more effortless. Mileage, weights, laps, burdens… over time we build it up and grow stronger. But when we do things in a careless way you don’t really grow stronger, you usually feel impatient and might not comprehend why you don’t move forward and up. You might even become weaker since your body and mind don’t work together. You don’t get very far when you do things half-assed. When you don’t want it bad enough you don’t try hard enough, right. A bad sign for me is that I’ve been wearing more ‘human clothes’ and less running tights. And my hair has actually been dry a few hours every day. I make excuses and feel tired. I focus a lot on my problems instead of thinking past them. That is not me and I don’t recognize myself at all.

I just have to admit that this is not my dream. It sounds so cool when I hear people talk about it. The ultimate race. But someone else’s dream is not my dream. Maybe next year, in 5 or 10 years, or never, not in June.

What to do now? I have no clue. I am from today without a goal. I have no reason to get up at 5am and run. I don’t have a reason to run hills or hard intervals on Wednesdays. My long runs and long bike rides might not be done. How does it feel? Not good at all. Empty. I actually cried when I sent off the email to my most excellent coach this morning. I am not just letting myself down, I have wasted other peoples time. So, if I know myself I will still have my old training program in the back of my head for a while, try my limits a little, get up at 5am every once in a while, run my hills and I will keep on running my long runs since that’s what makes me happy. I might even sign up for a race or two to keep me going.

Later, I am going for a run…

Happy Earth Day

It’s been gorgeous weather the last few days around Seattle and it feels like summer is right around the corner. But, it changed really fast yesterday. I packed up my bike and gear around 4 and left for the first Adventure Race of the season. The rain started drizzling when I pulled out from the garage. When I reached Bellevue 15 minutes later it was pouring and I could barely see 100ft. Shorts, t-shirt and pink socks suddenly felt like a really bad choice of race gear and I felt happy I packed an extra bag and a puffy coat for after the race. The race went well. My super bestest master partner did awesome as usual and we crossed the finish line without any broken bones. And they waited for us with hot food and drinks. So nice. It’s been a while since I felt so miserably cold, I could not stop shaking. This early in the season it gets dark really fast and I could really tell I haven’t been biking trails in the dark in a while. I have some work to do. It doesn’t matter how good of a light you have. When I finally got in the tub before midnight my toes looked scary white and fingers red as little hot dogs. It was crazy wet the whole race and extra clothes felt unnecessary since it would have gotten wet again after 2 minutes. And nothing beats the feeling of soaking wet mountain bike shorts, sagging and hanging low. I switched gloves on the second bike but it didn’t help, couldn’t feel my fingers anyway. The last 30 minutes was fast biking with lots of hills and nothing gets you like fast downhill when you are soaking wet, so cold.

What an awesome start of the year, great race, lovely people, nice volunteers and basically in my back yard.

The sun is out again today. I packed up my bike but took it to the cycling shop. Last night, the last hill up to the finish line got really steep, I switched gear a few times as and tried to keep up. Suddenly my chain got all twisted and stuck. Ran a little with the bike and tried to fix it on the flat. Got up again and couldn’t change gear. Thought the whole thing got too muddy and just needed a nice wash after the race. When I got home I felt so cold I just hooked off the bike, parked it beside the other bikes and drove the car as far in as I could with the bike rack on and closed the door. But it didn’t look pretty this morning when I washed it off and tried it out.

I always have a hard time explaining what I think is wrong I what I think they need to fix. And I feel completely out of place. The chain was broken. When I tried to explain that the buttery feeling when I switch gears was gone the poor guy thought I was mad. And breaks didn’t feel right. I was right this time…it looks like I know my bike. Fixable for the price of nice dinner out for a dozen friends, totally worth it. And I got the nicest compliment when I left, that I must have biked like an aggressive young man to trash it like I did. Yeah. Thank you!

Since my bike is in the shop for a week I decided to run to the gym today. Oh my. My legs did not cooperate at all. I thought life was close to over on the first hill. But somehow my legs warmed up. 2 hours later, on the way back home, it felt really good. 9 minute miles became 8 minute miles on the way back and I somehow forgot about all aches and pains.

Happy Earth Day!

IMG_0228 (2)

Sunday morning 6.30

I am awake. What a disappointment. Ending up reading the news on my phone, browsing through Instagram and checking the latest on European news. And the rest of the world. First morning sleeping in months, no tournaments, no work and I’m wasting it with a perky mood and a growling sound in my stomach. And I might even feel some kind of soreness in my lower back area? Strange. I am trying really hard to go back to sleep and to stop thinking of my 5 mile easy run that needs to be done. It’s raining, it’s cold, I am feeling old today. It’s a huge sign of age when you wake up early. Even worse when you look for your slippers when you finally get out of bed. And making myself a cappuccino before even turning on the news.

After breakfast and a few more cappuccinos I got running clothes on and made my way out. And as always I have my brightest moments outside in the rain, alone with my extraordinary brain and body. Seriously, I am kidding. My body feels kind of tired and my mind… I don’t know really. I forced a few smiles today when I met other runners. I know smiling makes your stride relaxed and posture better, yada, yada… A serious guy in tiny split shorts passed me and I tried to keep his pace but I didn’t even last 100 meters. I forced a smile like a Russian ice skater in the 70s, got my braids tighter, somehow I got it done and felt 100% better when I got home. I’ve got to tell you, I am a serious sucker for exercise, I can’t help it, it is life changing. And yes, it is enjoyable. Every day.

Yesterday was a fun day. An interesting competition on a cold, grey day. I ran, lifted and laughed a little. I never really got warmed up. I felt like I didn’t even had started when I went home. I had coffee x 3 and as always some fancy fizzy water. I had a great partner, a really nice and fine man. He made my day. We finished the thing and I can add on another experience to my life. I mostly enjoyed the company actually. I liked the competition too but there are other things in life I enjoy more. A mountain, a trail, a beautiful view, a green forest, a quiet meadow far away. A fresh newspaper and a cup of coffee. A blue sea. Snow. A backpack filled with a space blanket, a first aid kit, a thermos with coffee and a sandwich wrapped up and saved for the right moment. And a piece of chocolate. A brisk walk up Mt Si. A bright sunrise or a pink sunset on the top of a mountain. Really muddy shoes, sweaty hair and a tired body.

Until next time.

Vi klättrar uppåt

  • 6:e december.
  • Antal inköpta julklappar: 4
  • Julstämning: Inte mycket men julskinkan är beställd.
  • Glögg nivå: 2 liter kokta.
  • Lussebullar: ca 60 st

Här kommer en uppdatering, kort sammanfattning innan julen helt tar över. Eller nyvalet. Det är spännande att följa, något på avstånd men ändå är vi med. Jag är ju fortfarande svensk och får ju såklart fortfarande rösta. Nu bor vi i ett annat land där vi inte får rösta vilket blir ett utanförskap. Det kanske vi måste ändra på så småningom.

December är så här långt ganska ok. Vädret är ju inte det bästa men vi börjar ju bli vana med fukt, drag och allmänt halsont. Hur kul är det med duggregn varje dag. Inte toppen. Vi hade några riktigt fina dagar med många minusgrader, solsken och blå himmel förra veckan. Så skulle det gärna få vara hela vintern. Luften blir fin att andas och kinderna blir rosiga. Nu är himlen grå, tjock och fuktig. Allmänt kasst.

Idag är det tävling igen. Klättringsdags. Det laddas med bananer, vatten och powerbars inne i isoleringen och jag väntar. Det är inte kul att vänta, varken i isoleringen eller som åskådare. Men snart smäller det.

Annars går det hyfast lugnt till i livet. Vi räknar ner till jullovet. Varför är skolan så eländig egentligen? Det verkar ju inte vara själva skolan i sig utan mer allt jobb runt omkring. Hur skulle vi vuxna tycka om att alltid ha 3-4 timmars jobb kvar när vi kommer hem efter arbetsdagen. Så har high school barnen det. Skoldagen är slut och det är dags att gå hem. Så fort de kommer hem så börjar resten av skoldagen som sedan slutar i bästa fall vid midnatt. Jag förstår inte hur man kan förespråka så löjligt mycket läxor. Ett stort misslyckande från skolans sida tycker jag. Ta åt er alla lärare som läser det här. Utvärdera ert eget arbete och fundera på varför ni ger läxor. Lägg ett extra jobb på jobbet liksom, kaka på kaka. Om det är det enda sättet barnen kan lära sig på så är ju hela institutionen skolan rätt så bortkastad. Anledningen till att lärare ger läxor är ofta för att förbereda barnen för att ta ansvar, bli vuxna och att de ska få känna på hur det är på universitetet. Skitsnack tycker jag. Var sak har sin tid och låt barnen var färdiga med high school innan de behöver känna på hur jobbigt nästa steg är. Nu är jag klar. Tack för det utrymmet i etern.

Vi har numera 5 användbara pass i vår ägo. Alla i familjen kan numera flytta sig över landsgränser utan att hamna i arresten. Jo tack, det känns bra. Det enda som jag skulle kunna önska mig så här till jul är en eller två ambassader till på vår sida av världen. Vet ni egentligen hur många svenskar vi är på den här sidan havet? Det vet inte jag heller men det är betydligt fler än vad jag kan räkna till. Vi tog ju en tur till Washington DC för att förnya våra pass. Först och främt är det inte bara att dra iväg, man måste boka en tid många månader i förväg. För mig tog det närmare 4 månader att få en tid. Och sedan spelade det liksom ingen roll hur bra det passade, det var bara att ta ledigt från skolan och jobb och flyga dit. För oss är det en flygresa på 6-7 timmar. Jag förstår att det kostar pengar att driva ambassader och jag vet att det är en fin service för oss utlandssvenskar men häxan surtant vaknade till liv när jag summerade ihop passavgifterna. Ett svenskt pass kostar 350 kr om man har turen att besöka polisen i Sverige. Det skulle bli 1400 kr för oss fyra som förnyade våra svenska pass i DC. Vi betalade den facila summan av 1100 dollar (8500 kr) för våra 4 pass. Det inkuderade passavgiften samt att vi sedan fick den skickade till konsulatet i Seattle. Det är en vansinnigt stor summa för shipping and handling. Det blev en fin semester i DC. Vi hade det trevligt på alla sätt men kikar man på Amex räkningen så hade vi ju nästan kunnat flyga till och semestra i Sverige för samma slant. Men å sndra idan hhade jag ju inte fått äta finfina duck fat fries på ett hak på ett gathörn i DC.

Nu är tävlingen slut för idag. Tackar som frågar, det gick bra. Vill ni veta hur bra? 3a, hon kom 3a. Och vi far vidare till Reno, Nevada i januari. Det blir kul. Jag har aldrig varit i Reno tidigare. Jag fick känslan av att jag borde färga håret blått och ladda för kasinobesök. Men gladheten går nästan inte att mäta i guldstjärnor. Stor lycka. Glädjetårarna i bilen hem blev sorgsna. Vi saknar vår bästa vän och coach som vi skulle viljat dela glädjen med.

Jag tränar på mot nya mål. Jag har fortfarande inte riktigt förstått att jag spenderat en rejäl summa på en IronMan tävling framåt sommaren. Och vet ni hur trist det är att simma fram och tillbaka i poolen? Och det är ännu värre att sitta på en fräsig cykel i garaget där bakhjulet snurrar runt runt men sitter fast. Och värre lär det bli…

San Juan Island Quest

Jag sitter i soffan med en karta i handen och försöker summera helgens äventyr. Kikar från ö till ö, över vatten och konturerna över land. Återigen har jag fått uppleva magnifk natur och äventyr i kombination med utmattning och tidspress. Jag är så tacksam och så nöjd så här på söndags eftermiddagen när det börjar bli dags att fundera på söndagssteken och morgondagen. Tacksam att jag blivit meddragen i galna äventyr och att jag fått möjligheten att få vara med och försöka hänga med proffsen. Nöjd på det sättet man blir när man tagit ut sig och kroppen gått in i vilomode. Jag är också otroligt nöjd över vår placering och att jag kommit hem med alla armar och ben i behåll den här gången, några få blåmärken är det enda jag kan hitta på kroppen som dessutom känns väldigt hel och smärtfri. Riktig bonus.

Helgens lopp var ett 12 timmars adventure race i ö miljö, ganska tuff natur och havspaddling som jag inte är så van vid. Som vanligt har man inte en aning om vad som ska hända innan incheckningen några minuter före start. Man kan gissa utifrån materiallistan ungefär vad som ska hända. Och man kan studera kartan runt incheckningsområdet och en lång radie runt. Sen blir det en överraskning.

Kampen mot klockan började redan under fredag eftermiddag när vi skull ta oss till färjan i Anacortes. Trafiken var helt galen, vägarbeten och helgtrafik. Stau. Bumper to bumper. Långsamt rull. Panikläge i bilen, blodsockerfall och kaftig hunger. Vi tog oss fram i snigelfart och parkerade vid färjeterminalen. Någonstans i kön satt vår lagkamrat som tagit sig upp vid lunchtid, för närmare 7 timmar sedan och hade sedan dess suttit i färjekön. Vi rullade in våra cyklar mellan bilarna, hittade rätt bil, hakade på cyklarna bakpå och gled in i baksätet. Kungligt gjort men kändes lite som om vi fuskade. Vi rullade så småningom på färjan och åkte ut mot det mörka havet och mot Orcas. Väl av färjan stannade vi på byns bästa hak och åt ostron, bläckfisk och crabcakes. Perfekt uppladdning. Något sent dock, middag vid 21.30 och sedan incheckning, ompackning i transition lådor och förberedelse inför morgondagen. Men vem behöver egentligen mer än 3-4 timmars sömn. Vi konstaterade att vi var en cykelhjälm kort. Vårt excellenta supportcrew skulle fixa det under förmiddagen innan cykeldelen.

Klockan ringde 04.10 och det blev full fart i huset direkt. Kläder på, mat i magen på stående fot och sedan ut med cyklarna från vardagsrummet och upp på bilen igen. Jag marcherade ut och var så fokuserad att jag missade att jag rullade förbi en stor hjort en meter åt höger.

Sedan rullade det på, incheckning, avlastning på nästa ställe, provsittning av kajak, avlämning av flytvästar, paddlar osv. Och sen tillbaka till starten, genomgång av regler, kartutdelning, toabesök och pang så gick starten. Vi sprang iväg i klunga ett par kilometer mot havet, i kajakerna och så ut mot evigheten. Dimman låg tung. 10 meter ut så såg vi inte någon eller något. Vi hörde någon motorbåt långt bort, mistlurar som tutade. Killarna navigerade i blindo med kompass. Vi paddlade mot Canada och vi visste att vi skulle ca 3 miles norr över till Sucia Island. Vi kom fram och började beta av alla kajak checkpoints vilket innebar ett varv runt hela ön. Kallt, dimmigt, magiskt. Vi hade sällskap av sälar och delfiner runt kajaken. Nyfikna huvuden stack upp ur det kalla vattnet och dök i lite lojt. Efter närmare 2 timmar klev vi upp på land och skakade ur benen, hakade på ryggsäckarna och började springa. Vår strålande navigatör fick kraftig kramp i båda benen och vi ägnade oss åt att försöka få i honom mat, salt och dryck. Vi gick och sprang länge, runt tre timmar och avverkade 14 checkpoints och vi täckte in hela ön. Redan efter några minuter hörde vi något som pyste på sidan av stigen och havskanten. Tre stora valar bjöd på en titt och vi sprang nöjt vidare. Timmarna gick och vi knatade på. När vi hade en checkpoint kvar sprang vi på rad på en stig längs vattnet. Mitt framför mina fötter täcks stigen av 8-10 skrikande, halvblöta, bruna djur som jag först identifierade som vildsvin. 3 sekunder senare när jag backat och dragit mig närmare en av killarna (jag blev skräckslagen och fick maxpuls på en halv sekund) inser jag att det är en grupp havsuttrar. Livrädda havsuttrar. Vilket oväsen. För första gången önskade vi att vi hade en GoPro så detta hade komit med på film. Efter att jag backat och alla vettskrämda uttrar tippat ner över kanten ner mot vattnet. De föll, rullade och skuttade om vartannat rakt nerför och tog sig i havet. När vi sedan sprang vidare såg vi ett antal utterögon som följde oss längs kanten runt hela udden. Arga utterögon.

Vi lämnade till slut ön och paddlade ut i dimman igen mot Orcas. Det kändes långt, dimman låg tät och vi började bli något trötta. Min plan var att dricka två flaskor på den turen vilket inte hände, vi bara tryckte på och paddlade. Väl i land bytte vi ut alla blöta kläder och satte oss på cyklarna och trampade vidare. Innan vi åkte fick jag hjälp att sätta på mig en tröja och ett par handskar och jag kan inte riktigt minnas om jag var kall eller stel. Redan då borde jag förstått att jag gjort något fel.

Vi tog alla checkpoints inne i stan innan vi började den långa kälttringen upp mot Moran State Park och Mt Constitution. Ungefär 30 minuter in i cyklingen gav mina ben upp. Stel efter 6 timmar av paddling och löpning trodde jag. Det var bara att fortsätta sakta upp och över ön, kilometer efter kilometer. Vi tog oss till berget och började den långsamma cykelklättringen uppför. Då kom väggen, helt uppmurad i pannbenet och benen kunde inte ta ett steg. Total urvattning, jag hade inte druckigt tillräckligt. Det var så brant att vi var tvungna att dra cyklarna uppför i lite mer än en timme. Jag gick och ältade kansiga tankar. Försökte summera mat och vätska. Bakom mig hörde jag att de diskuterade mitt vätskeintag. Det var bara att bita ihop och gå, det är så det funkar. Och konstigt nog så funkar det. Benen rör sig även om man tror att det inte går. Jag gav mig själv 30 minuter att vätska upp mig. Vattnet tog slut och killarna höll sig i närheten och tvångsvätskade mig. Snälla hintar om ”nu trycker du för f*n i dig”. Vi kom upp till toppen av berget och hade fin singletrack runt och ner för hela berget. Jag kunde helt plötsligt meddela killarna att, I’m back! Jag kände mig på topp igen och solen kom fram. Mjuka stigar som rullade ner, härliga drops och grön skog. Vi rundade toppsjöarna, Twin Lakes och for fort ner, så fort har jag nog aldrig cyklat. Och vi kom i mål efter att ha cyklat i närmare 3,5 timme. Vi blev slagna av en solo tävlare som vi tror var övermänsklig, vi såg aldrig skuggan av honom ens men vi hade ett långt glapp till tredje laget.

Vi haltade tillbaka till huset, spolade av oss, satte oss i hot tuben, bytte kläder, packade och tog oss till färjan. Sträckte ut oss på varsin bänk och granskade kartan ännu en gång. Hasade mot bilen och körde 1,5 timme hem i natten. Laddade om och gick till svenska skolan och hade lektion imorse. Livet är på topp.

Summan av kardemumman, attans vilken trevlig helg. Vilken upplevelse, vilken natur. Jag lär mig så mycket varje gång jag hänger med grabbarna på upplevelsetävling. Jag känner fortfarande som om jag inte bidrar så mycket till laget men det blir lite bättre varje gång. Navigering på cykel känns som en omöjlighet men det går framåt. Tipp topp! Nu är det söndag och jag är vrålhungrig. Kroppen känns tom på mat och dryck och nu blir det påfyllning. Imorgon är det måndag, då är det omladdning och ny vecka.


Krälar runt på golvet och lägger fram det obligatoriska materialet för helgen. Tävlingspackning. Lampor för hjälm och panna, skarpt baklyse, flytväst, paddel, kompass, kartfodral osv. Färdigpackade kalorier. Fotkit och extrakläder, mössa och cykelhandskar. På lördag är det den sista seriösa tävlingen för säsongen. Paddla i havet, springa på berg, paddla igen, spring igen och cykla i spenaten upp och ner för ett högt berg samtidigt som vi läser karta och letar kontroller. Fort ska det gå och helst ska det se hyfsat elegant ut. Och allra viktigast är att vi ska komma i mål på en bra tid och med rätt kontroller, och samtidigt vara hela men ej rena. Då känner vi oss lyckliga. Långt bort från civilisationen. En tur med bil och färja och sedan incheckning kl 05.00 på morgonen, ett riktigt helgnöje. Det blir toppen. Dagen efter hasar vi runt och hoppas på att vi inte ska behöva gå upp och ner för några trappor.

Jag har gjort detta några år nu. Tävlat i roligheter, gjort saker som känts i kroppen och i pannbenet och vet ni, det stärker. Nu är det ett nytt mål i horisonten. Antagligen det värsta jag kan tänka mig och lite till. En Ironman i grannstaten i juni. 3.85km simning, 180.25km cycling och 42.2km löpning. Jag gillar att springa men jag gillar inte att simma i havet och inte heller att cykla fort på asfalt. Men det blir bra, det blir en utmaning. Spännande i vardagen. Nu har jag hunnit klämt på detta några veckor sedan jag anmälde mig och betalade och det känns ganska bra. Men jag är glad att jag har många månader på mig att träna.

Under de sista åren har jag samlat på mig grej efter grej som behövs på multisporttävlingar. Småsaker och lite större som kompass, kartfodral, dry sacks, cyklar, flytväst, first aid kit osv. Idag gjorde jag ett akut inköp som jag dragit mig för i en evighet. Jag har lånat och hyrt under flera år för att jag tyckt att det varit lite onödigt. Idag var dagen då jag köpte en paddel. Jag parkerade utanför kajakaffären medan jag åt en smörgås. Torkade mig lite snyggt om munnen och gick världsvant och paddelvant in i butiken. Tjena, jag skule vilja ha en paddel. En Werner, kolfiber vid namn Kalliste. Jag pekade på den jag skulle ha, fick den i handen och var liksom såld direkt. Efter att ha fått låna olika paddlar av mina snälla lagkamrater så har jag blivit borskämd. Jag har fått paddla med paddlar som farit jorden runt, gjort världsmästerskap i Austrailen och Tazmanien, långpaddlat med valar och glidit runt bland uttrar och sälar på helgerna. En svart kolfiber paddel, lätt och strömlinjeformad var planen. Till det nätta priset av en lätt begagnad europeisk småbil. För en paddel. Herrejösses. Paddlar jag inte extra fort i havet utanför Orcas Island i helgen så är det antagligen något större fel på min förmåga för det kan inte vara något fel på paddeln.

Idag var också dagen för att sätta igång med simmet igen. Jag har simmat några gånger de senaste veckorna och det har gått hyfsat. Jag kan ju simma och plaska runt, men simma nästan 4 km på raken utomhus och sedan cykla och springa på det är ju en helt annan sak. Jag bokade in en halvtimmes lektion med favoritsimmaren och dök i med öronproppar, glasögon och badmössa från Uppsala Simsällskap. Och det gick ju toppen. Det såg fint ut sa coachen. Jag fick finfina övningar som jag ska göra några veckor för att gå framåt. Jajjamen, nu är det bara att simma fram och tillbaka några månader så ska det nog gå bra. Så ser det ut just nu.

Krank +24 hours

Saturday morning at 4.45 I found myself sitting on the side of the tub in the bathroom checking Instagram really quick before I got dressed. I saw pictures of painted toenails on beaches, beer bottles in hands, beautiful vacation houses and smiling people. A normal Saturday around the world. I tried to get ready for a +24 hours adventure race. Is that even possible? I brushed my teeth, put sunscreen on and took a couple of deep breaths. I had breakfast and scrambled through the newspapers and got picked up about an hour later. We left for Roslyn, WA. The first time I heard of Roslyn (population ca 875) was when I lived in Leuven, Belgium ’94 and attended KU Leuven. I made a few American friends who came from Roslyn and Seattle. I remember they showed me the map over Washington and pointed it out. In the middle of nowhere, far out there and nothing around. They told me the show Northern Exposure (90-95) was filmed there and I knew exactly what they were talking about. Large moose, lots of bears, a quaint bar and genuine people. Nice place.

We got ready, checked in, changed, drank a few bottles, had a banana and a bar, got the maps, checked the bags, packed the last stuff, got our transition bin ready… And I really had no clue. Didn’t know what to expect, didn’t know what to put in the bin. How does +24 hours feel? Will I fall asleep standing, sitting on the bike? Will I ruin the race for the guys? Will my body stop working? How do you know?

10am and we are off. It’s hot. Two checkpoints down and I don’t get any air. My left hand burns and my heart rate is so high it feels like my heart will stop working. My fingernails turned purple and I got off the bike and had to lay down. The guys stopped and my poor teammates looked puzzled. It’s not looking good, 30 minutes in to a very long race and she cracks. Overheated? We start walking and we walk with our bikes for a long time. I cool down and we start over. Lots of time passed and we should have been going faster. I don’t know how much time we lost, 20 min, 1hour, 2hours… it felt like a long time.

The race was divided into 5 chunks with 4 transitions (bike/trek/bike/trek/bike). The first was a very long bike section. We knew it was going to take time but it took a lot longer than I expected. The first hours felt like a blur, I can’t really remember what happened. We started walking with our bikes, basically hiking with a lot of extra weight. Pushing our bikes, walking on rocks with big drops beside us trying not to fall. It was hot. Sweat was dripping from random body parts. 3 hours and 15 minutes in it started hailing. It was popping down on our helmets, making funny noises. Got on the bike for 20 meters and off and over a river, pushed it up, up, up and got on for 30 seconds. Don’t look down. Don’t fall. Don’t walk too close to the edge. It rains a little and we hear thunder every now and then. Crossed the river again, again, again. Up, up, up, pushing the bike, checkpoint after checkpoint. The only think I could think was:

We all ran out of water when we had a few hours left. I emptied 5l of water really fast. Hot weather and no water, kind of a nightmare. I felt like the raisin version of myself, started to crumble up and could only think of the blackberry lemonade I made a few days ago. Or a cold beer. We crossed another river and filled up our bottles. I am too tired to dig out my iodine tablets from the bottom of my pack and decide to drink little sips and filter away the dirt with my teeth. How bad can it be? We are in the middle of a huge national park, no people, lots of animals and the water looks clear. And I found a nötcreme in the bag on the bike. What a treat. Next time I am going to have my parents send over Dextrosol and Nötcreme. Huge amounts.

I remember checking the time and thinking that I had pushed my bike uphill for more than 2 marathons. The last miles of a marathon usually feel pretty hard, the legs start to cramp a little bit and the body feels done. When you run a longer run/race you usually have plenty of time to regret your decision, curse and doubt your ability to finish. At least that is how I work. I did not think once that I couldn’t do this. It really sucked, it was not fun at all but I didn’t think, just walked. And ate and drank when I walked. More than 11 hours passed. A long day mostly bike hiking up mountains.

We got in to transition and filled up new water. 5 new fresh liters. Changed in to dry clothes and packed the pockets with more food. Ate a sandwich. I took off my shoes and socks and looked at my feet. Purple? Rotten? I count my nails, all there and with a turquoise polish. Looks very odd in the middle of the forest. Wet shoes for a day makes your feet really pretty. Dry socks and shoes feels like a treat. I sit on the ground and I can’t bother to go hide somewhere to change. (Really apologize for not being very modest guys). 10 minutes and we are on our way. It’s dark, our headlights are on and we are walking. It feels great. I am not tired. We are hiking up , up, up looking for new checkpoints. I am really impressed with Robins navigation. It is pitch-dark, in the middle of the night, we are on top of a mountain and he is spot on. All the time. And cycle on a trail, read a map and eat at the same time.

We spent hours wading through water that was full of crayfish and a gorgeous red water snake and the dry shoes and socks is a thing of the past. It’s dark, the temperature feels so much better. We walk the whole night, waiting for the sun that never shows up. It’s a long night looking for reflective bands/checkpoints. We are on the top of a mountain again looking for a cave, climbing boulders, shuffles around, climbing big trees that fell years ago. Trying to hold on to branches so I don’t slide down the hillside. My hands are full of thorns and I don’t really care. The mani-pedi last week was money well spent. We run out of water again. It’s mixed feelings, the pack is getting lighter when you drink but it’s a scary feeling to run dry. My body is really beat up. My left foot is swollen and is constantly pounding after a wrong step a few hours into the race. I have bruises and scrapes all over. My legs look like ground meat, dripping blood from a few spots, covered with dirt. I have a bad cut on my wrist from sliding down a cliff. Looks a bit suicidal. My left hand is completely numb, very convenient since I can’t feel if I am holding on to rosebushes with thorns. I am starting to think of things that are worse than climbing over sharp objects on a hillside. I can think of lot of things and it really helps. Watching a burlesque show, jump out of a plane, carry my bike and climb at the same time, eat crickets… I am in a long-term relationship with my brain, trying to stay focused.

Back on our bikes and I lost track of time. It’s getting lighter and the sun starts to show. It’s going to be a hot day. We move, we bike and we push our bikes. The view is gorgeous, we are 6000ft up and on top of the world. The trails are full of sand, big boulders and logs. A bit technical for me and the guys slow down. We keep on moving, walking our bikes, carrying our bikes, falling, walking… Hours pass and I am not tired. My body feels a bit slower but my mind is still there. I actually enjoy the day. This is great and I don’t want it to end.

And we came in for a third transition, starting to run out of time before the cut off. And we get a big welcome from Rick and Jen. So nice. We take off for a short trek. I feel extremely tired for the first time. It’s hot, around 35. The skin burns, there are no shade and the cloths are once again sticking to my body. I smell, my hair stinks and a cold shower would feel great. Where is that river when you need it. And 26 hours something and we race through transition again and are on the last part of the race. We need to make it to Roslyn before 4pm, before the cut off. We hear in transition that most of the teams went back and didn’t finish the checkpoints. Apparently it’s been a tough race. I don’t know since it’s my first +24h adventure race and have nothing to compare with. I am just surprised that time went by fast. And I am still awake.

We have one more bike hike before the finish. 1500ft, trails with deep sand and the sun is extreme. One step up and two down. We never seem to finish the bike hike, we will never reach the top. When you think you are there another hill shows up behind the trees. We finally made it but it took forever. We bike over the ridge and keep moving. Sinking in sand, broiling in the sun. We saw a random black cow standing in the heat in the middle of nothing.

The last part back to Roslyn is a nice single track down the mountain. We enter a bike park with two different paths. My nightmare. I don’t like this at all. I am tired, I can’t focus. If I look to the right, I turn to the right. It’s been a long race. Instead of just go and try to focus, I start slowing down, breaking too much. And I fall. I hit my previous broken elbow really hard and swear. Up again and trying to catch up. Josh is the nicest guy you can imagine, tells me to take it slow, walk if I need to. I am bubbling inside, angry, disappointed that I am such a coward. The guys walk through parts of it and that makes me even more mad since it’s my fault. Just go, don’t wait for me. Down on a trail and found the last checkpoint and I can’t say the word cottonwood. I am tired, I am done, I can’t move my lips. One mile left. ½ mile left. For the first time I feel so tired that I can barely move my legs. Robin tells me to bike like someone is chasing me. And we are done. Finished. Finito. I mål. 29 hours and 44 minutes of constant movement. That’s a long workout. And I thought when we reached Roslyn again it would feel like a super happy moment.

But it felt more like

I am not going to lie to you, it was a long day, night and day. The 24 hour race spilled over to the next day and became close to 30 hours. It’s a long time. Constant movement for 30 hours. Long time. Getting myself in to this I thought not sleeping for 30 something hours would be the biggest problem. Eating and drinking is what’s important, all the time. And keep moving.

En ny erfarenhet

Tvära svängar, från toppen av höga berg förra veckan till crossfit tävling idag. Vad är bäst? Frisk luft eller konstgräs och tunga vikter? Idag var det dags för en ny upplevelse i form av crossfit tävling med seriösa crossfittare. Jag tränar inte crossfit. Inte ens i närheten. Jag går två gånger i veckan på något som kallas för xtreme, en slags variant av crossfit, styrka, tävling fusion. Kul tycker jag. Vansinningt jobbigt och tävling i all vänskaplighet. Det är mindre gymnastiska inslag och något mindre skaderisk. Framför allt så är det trevligt och svettigt. För ett tag sedan fick en vän och jag nys på att vår klubb skulle anordna en crossfit tävling och vi tänkte att det var en toppenide att anmäla oss.Eftersom det var vår klubb som var organisatörer så trodde ju i alla fall jag att många av mina vänner skulle ta tillfället i akt och köra. Jag trodde fel. Glad i hågen knallade jag innanför dörrarna vid 7 i morse. Där trodde jag att jag skulle stöta på mina medelålders bekanta i träningskläder. Men icke. Medelåldern var ca 27, kädseln var aningen lätt och de gråa håren gick inte att finna ens med förstoringsglas. Spännande. Inte så många likasinnade men desto fler seriösa crossfittande 20åringar med minimala shorts och maffiga axlar. Det var ju bara att bita ihop och köra.

Efter genomgång, ombyte, vattendrickning och allmän uppstressning så var det dags. Vi körde på, svettades, kämpade, skuttade, lyfte, hasade, tryckte på och gjorde det vi kunde. Svettigt var det och de äldre damerna belv aning stressade och kunde inte riktigt hitta tävlingsandan. Efter en lång dag och många kilon över våra huvuden var det äntligen slut. Vi gjorde en hyfsad insats för att inte vara crossfittare. Kommer vi göra det igen? Vet inte riktigt? Det var ju lite läskigt med så mycket publik som tittade på varje litet steg, varje litet kilo som skulle lyftas, varje liten boll som skulle kastas. Det var mer än läskigt att ha en egen domare som stod väldigt nära och myndigt skrek no rep när 16 kg kettelbell inte blev tillräckligt rak ovanför huvudet. Det var stressigt, jobbigt och hetsigt. Kanske jag borde träna lite riktig crossfit innan nästa tävling? Och det vore ju toppen om det fanns en masters division nästa gång.

Så här allvarliga var vi:






Tävlingsdags, pannlampa på

Igår hängde jag med de coola killarna. Killarna med rutin och kunskap som inte räds ett stup eller två. Själv hade jag hjärtat i halsgropen ungefär halva kvällen, men på ett ganska bra sätt. Och jag kom hem till slut. Summerade kvällen, drack en kopp te och åt en bulle och stapplade sakta uppför trappan på trötta ben.

Det började lite dåligt, jag fastnade i trafiken. Med cykeln bakpå bilen och en dubbel ostmacka i handen körde jag söder över i god tid. Det kröp, rullade fram i snigelfart. Mackan tog fort slut och magen fortsatte kurra. Regnet började ösa ner när jag kom några kilometer hemifrån och jag började fundera på om jag skulle vända. Nervositeten började infinna sig löjligt nog. Jag kom fram till slut och rusade till registreringen och upptäckte att killarna hade skrivit in mig och allt var förberett. Hakade snabbt av cykeln, på med ryggan och packade det sista och svalde några klunkar i all hast. Jag hann till och med springa till bajamajan innan starten gick.

Det var dags för ett Adventure Race igen. Mörkerorientering på mountainbike och till fots, långt och länge. Pust. Regnet öste ner lite då och då. Eller egentligen mest hela tiden men när man är i skogen så känns det inte som regn utan mer som ett våtvarmt omslag. Vad kan jag säga? Hög puls, lera och backar. Det började med en kort loop till fots med 6 kontroller för att separera klungan. Det är inte så enkelt att det bara är att stämpla sitt pass utan det står ofta en fråga som man ska svara på. Jag insåg snabbt att det skulle bli problem. Vad är en shackle? Och en alloy? I samma mening. Uppslagsboken var ju kvar hemma. Killarna tog täten och svarade på frågorna, läste kartan och slussade oss mot cyklarna. Hjälm på och handskarna på händerna. Vi var iväg. Vi började plocka kontroller och fick ihop alla 8. Jag cyklade på och insåg att det skulle bli en lång kväll. Äntligen kom vi till löpdelen och jag fick knata på utan att flåsa. Uppenbarligen så är detta min starka sida. Jag hann till och med kolla kartan, orientera mig, leta kontroller. Jag fick fram lite energi att äta och vätskade upp mig en aning och försökte få i killarna lite också. Men den roliga löpningen varade inte så länge. Vi plockade våra 13 kontroller och in till transition igen. Upp på cyklarna och iväg. Nu regnar det ordentligt och det är mer än kolsvart. Vi ser lite baklyktor blinka här och var och våra lampor lyser skarpt i det tjocka mörkret. Nu blir skogen tät och stigarna smala och branta, både uppför och nedför. Jag måste erkänna att jag bara hakade på i det här läget. Jag är helt slut i benen, midjan och ner skriker efter syre och lungorna jobbar. Hjärtat går på överfart och det gäller att hålla tungan rätt i munnen. Det är svårt att se och lätt att hamna fel. Under en kort sekund tappar jag kontrollen över bakhjulet och hamnar med baken över en bro kant. Simma eller cykla? Det är bara att trampa på, hänga lite framåt och ta sig vidare om man inte vill plumsa i, då är tävlingen slut. Killarna ropade och hejjade på, varnade vid 90 graders kurvor och trappor, sa åt mig att det var ok att hoppa av cykeln om det var för trixigt. Leran blev djupare och djupare, backarna brantare och benen skrek. Ögonen tårade sig i farten och jag tänkte att är det en sten jag inte ser så flyger jag, eller ännu värre en mörk stock som jag inte hinner hoppa över. Vi cyklade på och kom äntligen fram till asfalten. Nu går det undan och för en gångs skull har jag kontroll över cykeln och får upp farten. Aha, här har vi skillnaden på en 29a, det går riktigt fort.

Jag vet inte riktigt hur det gick, om jag saktade ner proffsen eller om jag skötte mig. Alla kontroller plockades, 19 st (sammanlagt 47) tror jag det blev och vi kom i mål med 4 minuters marginal. Tack vare att vi plockade alla proffs kontroller kommer vi få tidsavdrag vilket gör att vi placerar oss bra. Hur bra vet jag inte än.

En lång och blöt kväll. Otroligt spännande och jag känner mig så glad över att jag får hänga på. Vilka grabbar! Eller män kanske man ska säga när de är i min ålder. Nu är det bara att träna vidare och börja cykla lite på nätterna bland björnarna för att bli lite tuffare till nästa gång. Och jag behöver en ny proffslampa på hjälmen, när det är mörkt så är det riktigt mörkt.

After Christmas Orienteering

Christmas is almost over. We’ve had a nice, lazy holiday. Lots of food and chocolate, movies and books. And it’s only a couple of days left of 2013. Time for a new year, new goals and new adventures. I will try to summarize 2013 in a couple of days, I’ve been busy doing nothing for a few weeks. Nothing has been good for all of us, nothing as in some volleyball, racquetball, running, biking, reading, eating, socializing… I got a new mtn bike before Christmas and I finally got out on a ride the other day. Nice and fast. I’ve got some work to do to get used to this BMC machine.

I survived my first orienteering competition today. I have a complicated relationship with orienteering. As a Swede you go through navigation in school. Everybody has to do orienteering in PE, endless hours out in the woods with old fashion maps and borrowed compasses. You are kind of forced to like the outdoors. I did not like it. I think it was because I did it in a big group and you lost control of the map and then you get this feeling of that you are lost. And who wants to feel lost? And how cool is it to read a map when you are in high school trying to look awesome. Not cool. We got to do a lot of cool stuff in PE back then. Cross country skiing, ice skating, track and field day, hiking. Really inspiring teachers with lots of patience. 

Orienteering is the most non glamorous sport you can imagine, but really enjoyable. Nice people, lots of fresh air and out in the middle of nowhere. And mud. And I love mud. I had a really good time today. My plan was to do the beginners course or maybe the intermediate and go safe. Who wants to fail on the first try? I ended up doing the advanced and long course together with a new friend of mine. I was really worried that I would slow him down, and I am sure I did. We ended up doing pretty well and finished without any major navigation mistakes. And I can’t wait to do it again. 

And our favorite commercial. This is how we talk.