Sedan lite drygt tio dagar  tillbaka har vi följt vår kompis  och tränares färd genom det vilda Tasmanien utanför Australien. Han har tävlat i XPD World Championship i Adventure Race med två kompisar (de startade med tre i stället för fyra i laget vilket har gjort allt extra jobbigt). Brjann och jag har följt deras satellitprick, skickat trail mail och hejjat på. Idag går de antagligen i mål, efter 11 dygn på cykel, kajak och till fots. Nästan utan sömn och i regn och rusk bärande på allt sitt material inklusive sina båtar. En otrolig prestation! Jag är full av beundran men också en aning avundsjuk faktiskt. Vilket äventyr! Det var ett svenskt lag som vann och det var dessutom ett svenskt lag som kom tvåa. Nu har jag läst ett par intervjuer med lagen och om varför svenskarna har gjort så bra ifrån sig i år igen. Det låter som om vi svenskar har en bra grund att stå på. Vi är vana vid ruggigt väder, regn och kyla. Vi har ett stort land med mycket tillgänglig natur även nära storstäderna. Med allemansrätten kan vi i princip knalla ut var som helst. Men det jag tyckte var lustigast var att lagen konstaterade att vi alla har orienteringsvana eftersom det är obligatoriskt att orientera på skolgymnastiken. Det stämmer faktiskt och just det kom upp häromdagen när jag pratade med några kompisar. Innan jag opererade axel var ju min plan att jag skulle anmält mig på ett par lokala äventyrslopp. Nu blev det inte så i våras men planen finns kvar och vi är lite närmare målet. Det mina lagkamrater mest oroar sig för är kartläsningen och kompassen vilket jag tycker är det minsta problemet. När vi pratade om det så kom vi just fram till att alla som gått i skolan i Sverige kan läsa en karta och använda en kompass. Jag var urkass på orientering men jag tror att det mest hängde på att jag inte hade lust. Men uppenbarligen så verkar grunderna ha fastnat. Jag har helt plötsligt blivit huvudnavigator! Det kunde man inte tro 1988 i Stabby Skogen. Till våren ser fram emot löp/cykelorientering i skogarna med mitt hemliga lag. Jag tror att vi kommer att bli farliga för motståndarna.

Det har varit en tuff vecka! Det har varit kvällslånga tryouts i på olika platser på Eastside. Vissa mer krävande än andra. Johanna började spela volleyboll med skollaget under förra året och blev genast biten till Brjanns stora lycka. Vi började genast leta klubblag och lista ut hur det fungerade när man ville spela. Det visade sig inte vara på det svenska viset att man hänger på en klubb och spelar. Hon ägnade alltså hela förra veckan i olika salar för att visa framfötterna och spika hårt. Alla ni som känner äldsta fröken Brekkan vet att detta inte är hennes favoritsysselsättning, att ta plats framför andra. Hon kämpade på och gjorde bra ifrån sig och kom med i det laget som hon önskade allra mest. I slutet av november börjar det riktiga jobbet, träningar och matcher. Det ska bli otroligt kul och Brjann är överlycklig att hon har valt volleybollen framför fotbollen. Well done Jo!

När allt var över konstaterade hon att kroppen gjorde ont efter+15 timmars volleybollspelande förra veckan. Men här kör vi till vi kollapsar…

När man blir sittande i en kall skinnsoffa i en timme och lite till så hinner man fundera en aning på det ena och det andra, över dagen, folk som passerar, kylan, löven som faller och livet i allmänhet. Huvudet fullkomligt kryllar av tankar.

Jag satt i ett uppehållsrum för bilägare i går, i Chevys väntrum för bilar inne på service. Jag hade bilen inne på service, däckrotering, filterbyten och oljebyte. En helkroppskontroll. Jag fick min flushot förra veckan och nu var det dags för bilen. När man lämnar in bilen är det alltid med hjärtat i halsgropen. Trots att allt är bra så kommer det vara något stort som måste åtgärdas för en rejäl summa så inte hela apparaten ska sprängas alternativt skära ihop. Pinsamt nog så var bilen i oerhört dåligt skick utseendemässigt. Dagen före hjälpte jag en kompis att flytta och hela insidan bilen var täckt med små kvistar från hennes enorma krukväxter. Utsidan var inte direkt ren heller. Tänk Paris-Dakar och så lite regn på det. Ganska smutsig trots att mitt rally håller sig mellan Seattle-Kirkland-Redmond-Bellevue, skolupplockningskö och Whole Foods. Jag måste erkänna att jag aldrig tvättar bilen. Jag brukar låna ut bilen till Brjann ibland och då blir han nästan illamående och kör bort till tvätten och får den tvättad och dammsugen.   

Förra gången jag satt i samma rum och i samma soffa blev jag näst intill religiöst trakasserad av en asiatisk, kraftigt överviktig dam som slukade syltmunk efter syltmunk som om det vore vitaminer. Den här gången var jag ensam ganska länge och jag spanade in den sista munken i lådan. Inget för mig. En gammal torr munk från morgonskiftet. Kanske hade tanten redan varit här och slukat alla övriga munkar i dussinet.

 

Jag sippade helt lugnt på mitt medhavda bubbelvatten.

Medan jag sippade vatten och skrev lite i min lilla skrivbok som jag brukar ha med mig i min 10 kilos handväska dök det upp säljare som skulle till kaffeautomaten. En av säljarna slog sig ner på en stol bredvid mig och började prata. Han frågade vad jag körde för bil och jag svarade smart nog “en Chevy”. Jajjamen, här sitter man på Chevys serviceavdelning och inte är jag här för att serva en Volvo. Efter lite småprat och artighetsfraser kom vi båda fram till att jag behöver en ny bil och han var mannen att fixa det till samma summa som jag betalar idag. Han har helgen på sig och sedan får vi se om han hör av sig och vill snacka 2012 års modell. Jag måste vara en säljares dröm. Vet inget, kan inget. Vet inte vad jag har och vet inte vad jag vill ha. Idag kunde jag i alla fall svara på hur mycket min bil hade gått (för jag hade pappret framför mig). Om han blev imponerad!  

Jag fick tillbaka bilen dammsugen och nytvättad… vilka killar. Klart jag ska ha en ny bil!

 

Jag var på klubben i morse och tog en dusch efter träningspasset. Inget ovanligt med det. På något konstigt sätt så låste mitt skåp sig när jag var inne i duschen. Där stod jag med två handdukar runt kroppen och kompisarna hämtade någon med huvudelnyckel för att öppna upp skåpet. Inget ovanligt, ibland går skåpen i baklås eller folk glömmer koden. Efter ett antal försök och många suckar senare står jag kvar med mina handdukar och trampar försiktigt på stället. Elöppnarsaken funkar inte. Mitt skåp är tvärlåst och i det finns mina kläder, mobilen, bilnycklar… allt man behöver för att klara sig en dag utanför hemmets väggar. In kommer kaffe med mjölk till mig och min kompis hela vägen från Starbucks. Det bärs in kläder från shoppen för att jag ska kunna skyla min lekamen. Det rings till vaktmästeriet på stora klubben, säkerhetsvakter, chefer… men ingen har någon lösning mer än att bryta upp skåpet. Sagt och gjort, fram med kofoten. Efter en timme har vi lokaliserat en kofot och med ett knäck går skåpet upp och där inne ligger allt jag behöver. Och inte behövde jag blåsa håret för det hade ju hunnit självtorka.

Nu har luften gått ur oss och vi sitter helt apatiska på diverse ställen i huset. Vad hände med helgen? Vi har alla fem passerat varann vid flera tillfällen och jag vet att det har varit många andra individer i vårt hem under helgen men jag har helt tappat kontrollen. Helgen passerade i ett töcken. Jag är också helt medveten om att jag tankade 20 gallon för några dagar sedan och gjorde detsamma idag så uppenbarligen har jag varit ute och kört i timmar. Hybriden drar ca litern milen (tar 8 personer) och jag har tankat ca 160 liter den senaste veckan… ni kan själva räkna… och nej, jag röstar inte på miljöpartitet… jag är otroligt tacksam för båda våra bilar vilka vi inte kan leva utan.

Det har varit en helt galen helg och vi samlades bara vi fem vid middagsbordet för ett par timmar sedan. Jag tror att det var första gången vi var ensamma under hela helgen. Huset verkar ha blivit utrustat med svängdörrar både back och fram, extratäcken, bäddade gästsängar och våra bilar har taxilampor på taken. Det är klart att det är roligt att barnen gör saker, har partaj och är bortbjudna. Konstigt nog så händer allt alltid samma helg. Vi hade som vanligt fotbollsmatch i leran och en heldags klättringstävling i Tacoma som grädde på moset. Party för 15 fjortonåringar, sleepover med 3st 10 åringar som stannade närmare ett dygn, bio med 2st 12 åringar, på det två halloweenkalas varav ett låg vid världens ände norr om Woodinville.

Smurfan på väg på Smurfkalas

 

Goda nyheter är att ugnen är fixad och vi firade det med en plommonspäckad fläskkarre. Vi har också hunnit baka lite sedan lunchtid då luckan blev upplåst mellan alla taxikörningar. Chokladkakor, cocostoppar doppade i choklad och brownies. Nyttigt värre. Brjann har också installerat en sprajtans ny diskmaskin. Extra plus till honom eftersom han gjorde det liggande på golvet med ryggskott. Jag var på klättringstävling och kom hem till nydiskad disk. Vilken lycka! Dessutom har vi träffat vår trevliga hyresvärld en stund under förmiddagen och serverat amerikanska pannkakor och bacon till våra frukostgäster. Sista rycket var när Sofia (utklädd till Smurfan), Brjann och jag i sista minuten stannade på en farm för att köpa ännu en pumpa att tömma och skära ur. Det var ganska tomt på pumpor så här dagen före pumpa dagen. Sofia hade ju egentligen inte karvat någon pumpa i år. Klart barnet ska få karva ur en pumpa! Det fanns enbart monsterpumpor kvar. Kändes nästan som när vi för några år sedan köpte en julgran för tresiffriga belopp och svor i tre timmar med religiösa sånger i bakgrunden medan vi försökte få upp skrället på taket på bilen. (Nu har vi platsgran.) Men nu gav jag efter innan första blicken. Klart att vi ska ha en mosterpumpa för x antal hundralappar! Brjann med ryggontet satt kvar i bilen medan Smurfan körde skottkärra i leran och jag använde alla kroppens muskler för att lyfta en av de minsta monsterpumporna upp på kärran och sedan in i bakluckan. Nu är den karvad och lyser vackert utanför dörren. Det är nog vår största hittills. Och nog är den vacker!

.

I morgon är det måndag och då fortsätter Halloweenfirandet. Jag har helgen till ära redan hunnit sätta i mig minst 10st Almond Joy vilket motsvarar 10 st fullstora Bountys för er som äter svenskt godis. I morgon fortsätter vi med kalas i skolan och sedan trick or treat. Jag hatar Halloween! Ser ingen som helst vits med insamlande av godis av snälla grannar, hetsätning av självlysande cupcakes och läskdrickande på skoltid. För att inte tala om pumpor… vad ska man egentligen med pumporna till?

Oj, vilken dag. En hel lördag har passerat och nu sitter jag här och samlar ihop resterna… Dagen började med sovmorgon, klockan ringde 7.30 och jag lyckades dröja mig kvar i sängen till 8.45. Under den tiden passerade alla min säng och frågade om frukostinnehåll, tävlingskläder och matchstrumpor. Helt okej eftersom jag fick stanna i horisontellt läge, jag vet inte när det hände senast. Två drog iväg på fotbollsmatch. Otroligt nog var det uppehållsväder så utsikterna så här en lördag förmiddag var ganska bra. Under tiden åt vi andra frukost och packade matsäck för klättringstävling i Tacoma, en timmes körning bort. Det är en årligt förekommande tävling som inträffar varje Halloweenhelg. Det är en blacklight tävling, självlysande grepp och hela lokalen är nedsläckt. Varje år kommer vi ut i friska luften efter 5 timmar av mörker, illamående och syrefattighet. Nu är det gjort. Innan tävlingen är alla så “pumped” och det ska bli så kul. Kropparna målas med självlysande färger och alla hjälps åt. Efter tävlingen vill man bara dricka mänger av vatten och ta en dusch. Kul men extremt dålig luft. Så här snygga var gänget innan tävlingen! Resultatet var nog inte strålande idag men det var skönt att komma hem och duscha.

 

Hemma skedde underverk. Efter månader av dålig disk kom äntligen vår nya diskmaskin. Det tog bara 3 timmar att installera underverket. Allt är annorlunda här, el, vatten, kopplingar… Men nu har vi kört första disken och ack så bra det gick.

Igår tog Sofia och jag oss en tur till grannkommunen för att träffa en ny allergiläkare som lystrade till det otroligt coola förnamnet Pandora. Det visade sig bli en ganska informativ tur. Sofia har haft lite otur i några månader. Vi har trott att vi har haft koll på vad som kan ätas och inte för att hålla svullnader nere och magen i schack. Nu har det inte riktigt varit så. Vi har haft några golvliggare med svullen tunga, läppar, kinder och kraftiga svettningar och svimmningar. Igår gjorde vi ännu en testning och det visade sig vara ganska bra och informativt.

Alla nötter är riktiga otrevligheter. Cashews som tillhör vårt dagliga intag av snacks är antagligen det som triggat alla anfall och sist var det knäckning av råa ägg som satte igång härligheten. Nu hoppas vi att tungan, halsen och läpparna kan hålla sig i normal storlek, inga nötter kommer numera över vår tröskel. Soja i alla former är bannlyst numera, om man ens andas tofu så sväller vi. Sojafri sojasås låter ju spännande. Problemet är att soja finns i allt. Morötter och andra rotfrukter verkar också vara hopplöst. Om vi ens andas nära en rå potatis så slår andningen av. Frukt funkar fortfarande inte men blåbär och hallon är ju smaskens. Så summan är att vi fortsätter äta glutenfritt och delvis mjölkfritt, fruktfritt och helt utan nötter. Grönsker är ju lite enklare, sparris, broccoli, majs, kronärtskockor, gurka, paprika och tomater funkar fint. Krabba är inte att tänka på men lax, scampi och hummer tillhör nu våra dagliga varor. Tack och lov så funkar en stor köttbit med bakad potatis och några sparrisar till!

Efter den spännande testningen blev det medicin för att få ner svullnaderna och sedan for vi hem och hade partaj för 15 fjortonåringar. Johanna firade födelsedag några veckor sent. Det började med bowling på det lokala bowlinghaket och efter det packade vi bilarna fulla med tonåringar och for hem för film och grillade burgare på grillen. Framåt natten blev alla upphämtade och vi somnade tungt.

Nu sitter volleybollstjärnan som också lystrar till namnet Sofia framför tvn med två kompisar och spelar Rockband och dansar hiphop. Det är en sleepover på gång och föräldrarna känner sig alltmer gråhåriga.

Vissa har uttryckt oro att jag är sjuk. Så är inte alls läget. Mer tidsbrist än sjukdom. Jag borde i alla fall vara frisk, igår togs den sista penicillin tabletten efter närmare tre veckors knaprande. Jag har också en hjärtmonitor som kollar hjärtat dygnet runt för min sk arytmi. Rutinkoll, gjorde samma sak för 10 år sedan. Apparaturen har blivit betydligt mindre på 10 år. Jag kommer med glädje knäppa av mig apparaten och skicka tillbaka den om ett par veckor och hoppas på att det inte kommer att ske igen på 10 år. Jag går på sjukgymnastik för en ansträngd vad men annars så är jag i hyfsad form. Även Johanna och Caroline är numera kunder hos sjukgymnasten. Johanna dras med sitt glappande knä som beklagar sig efter mycket ansträngning. Caroline har sista veckorna haft återkommande nackspärr som vi försöker få bukt med. Men tack för att ni bekymrar er. Det har bara varit dåligt med tid för uppdateringar.

Veckan har varit lång, längre än vanligt. Mina åtaganden har varit många och jag har trots allt ett jobb att sköta. Brjann har varit i San Jose och Sacramento men är nu åter i den kalla och regniga staten Washinton. Det har inte varit mycket regn sista veckan men kylan är definitivt här. Ganska skönt faktiskt. Jag haft dunjackan på varje morgon men som vanligt varit utan ytterkläder framåt eftermiddagen. När solen är framme så värmer den ordentigt. Träden har ändrat färg från grönt till knallrött och gult och vi borde nog egentligen planera en tripp till en bergstopp för att titta på hela härligheten från ovan.

Sofia hade sin allra första volleybollmatch igår och det gick strålande. Vinst, glada miner och sviktande knän. Volleybollådran har barnen absolut inte fått från mig. Hummm, jag undrar egentligen vilka goda egensakper de fått från mig?

Johanna och Caroline har haft en tuff vecka, de har varit tvungna att ta bussen varje morgon eftersom den tidiga chauffören har varit på tur. Det har varit spiritweek i skolan, varje dag med ett nytt tema. Det har varit bl a crazy color, collegeday och idag är det purple and white, skolans färger. Vi ska lägga sista handen vid håret innan de rullar iväg till skolan. Den lila hårspraysflaskan står redo.

Kvällen ska ägnas på det lokala bowlinghaket och sedan här hemma. Johanna ska ha partay med ett stort gäng tjejer. Vi hoppas att vi överlever kvällen.

Själv har jag gått in i nya träningsrutiner. Nya tider och nya pass. Jag kan fortfarande inte springa eftersom vaden gör riktigt ont och det är ganska irriterande. Dåligt med frisk luft gör ingen glad. Gurun har dragit iväg för att tävla för USA i World Championship i Adventure Race i Tazmanien. Jag vet  inte om jag ska hålla på honom eller svenskarna som tävlar. Vi följer i alla fall tävlingen med spänning. De har kontakt med yttervärlden genom en satellit där vi kan gå in och se var i Tazmanien de befinner sig. Rättare sagt, de har ingen kontakt utan bara vi kan se dem. De har karta, kompass och utrustning på ryggen och hoppas att de kommer att ta sig i mål inom 8 dagar. Vi håller tummarna att allt går bra.

Over and out… nu fortsätter fredagen.

Vi intalar oss att det är praktiskt och bekvämt att hyra ett hus. Att vi slänger en säck med guldpengar i sjön varje månad är något vi försöker blunda för. Eftersom vårt liv inte har någon tidsplan så har vi valt att bo kvar i ett 7-8 år gammalt hus som vi hyr av en mycket trevlig man. Vi har ju också vårt hus kvar i Sverige som en livlina, det känns skönt att veta att vi har någonstans att ta vägen. Den dagen vi ska flytta hem vill vi ju bo precis på samma fläck där vi bodde tidigare. Att vi nu bor på 350 kvm till har vi inte funderat mycket på. Det löser sig den dagen vi står där på våra 200 kvm.

Hyr man ett hus gör man inte mycket. Inga tapeter sätts upp, inga väggar målas, det är ju ändå inte vårt hus. Gardiner behöver man inte eftersom det inte riktigt känns som hemma. Hyresvärden fixar och lagar om det är något enormt som går sönder men små saker fixar vi själva. Små saker har hittills varit en sned stupränna, ett sprinklerhuvud på gräsmattan, någon droppande kran och en gräsmatta att klippa. Elen på nedre botten funkar sådär men det har vi lärt oss att leva med.

Så gick diskmaskinen sönder. Den slutade inte att funka men den diskar lika illa som jag crawlar. Bottenläge. I praktiken är allt mer smutsigt efter 2 timmars intensivdiskning. Vi har försökt allt, rensat, skrubbat, fejat, skakat, svurit och övertygat hyresvärden att den faktiskt inte funkar… och nu är äntligen en ny beställd och borde komma inom två veckor. Det känns ju bra. Även om vi fortfarande kämpar med den gamla ett tag till.

Vi har haft lite problem med värmen och varmvattnet. Men eftersom det blev sommar och varmt så kändes inte det problemet så akut så vi sköt det framåt. För ett par veckor sedan blev det höst och kallt och då ångrade vi bittert att vi inte hade gjort något tidigare. I fredags fick vi äntligen värme och obegränsat med varmvatten efter ett tre timmar långt besök av en trevlig värmeman med skoskydd.

Och så andades vi ut… allt funkar hyfsat och det känns som mailväxlingen med hyresvärden kan minska lite nu. (Det krävs många mail för en ny diskmaskin.)

Vi dricker inte direkt vattnet i kranen. Det är inget fel på det men vattnet som går via filtret i kylen smakar bättre och är dessutom avkalkat så inte Juran skär ihop. Brjann skulle ta vatten igår och själva tryckknappen hakade upp sig. Vattnet slutade inte rinna och spärren satt fast. Efter många om och men fick han stopp på den och fick nu torka hela köksgolvet från filtrerat och smaskigt iskallt vatten. Skrot, nu måste ännu en sak beställas, hämtas och bytas ut. Kvällen närmar sig och vi börjar med maten. Bakpotatisarna ska in i ugnen och jag drar i handtaget. Ugnen går inte att öppna. Det känns som om någon står bakom hörnet och skrattar högt. Ugnsluckan är låst. Den går upp 2 cm och sedan är det tvärstopp. Vi trycker och söker på nätet och gör allt det står att man ska göra. Luckan sitter fast. Det enda som funkar är lampan, den går inte att stänga av alls. Till slut ger vi upp och micrar potatisarna och lägger sedan dessa på grillen. Köttbitarna åker sedan på grillen och allt är frid och fröjd. Vi kommer att få mat i magen ikväll också. Och då tar gasen slut…

Nu måste vi börja maila igen…

Och så kom Johanna ner i morse och klagar över att det var kallt vatten i duschen imorse, det var något fel på kranen enligt henne… den gick inte att vrida hela vägen åt sidan… Jag vet inte men det känns som om det är dags att flytta och hitta ett nyare hus.

Jag har kraftig skrivkramp. Eller det är väl egentligen inte helt rätt, jag har idetorka. Jag brukar sätta mig ner vid datorn och skriva något och så är det klart, 10 minuter med ord och sedan vidaretill annat. Nu är det torrt, kav lugnt i hjärnan, utan uppslag och tvärtomt. Vad gör man då? Jag tror inte det direkt har hänt förrut.

Det får bli ett boktips:

Jag läser just nu en bok som handlar om en kvinna som får livet drastiskt förändrat genom en bilolycka. Efter en hjärnoperation “tappar” hon sin vänstra sida, hon varken ser eller känner den. Boken heter Left neglected och är skriven av Lisa Genova. Hon har skrivit en bok som jag läste för ett par år sedan som heter Still Alice. Även den en otroligt bra bok som beskriver en människas insjuknande i Alzheimer.

Idag har jag som vanligt varit inne i stan och jobbat lite. Det är alltid lika roligt att åka in men det är lika skönt att komma hem på eftermiddagen. På något konstigt sätt så är timmarna i skolan en lång enmansshow, stand up comedy för 5 åringar. Intensivt, mycket ljud och allt ska hända under en kort dag. Jag hinner aldrig med allt jag ska hinna med. Dålig planering eller för mycket planering? Det är slutet av oktober och idag började vi träna på luciasångerna. Snart är det jul! Och vi hoppas såklart att vi ska begåvas med snö i mängder i år. Vi vill ha vitt på marken och kyla i luften. Nu börjar det i alla fall närma sig söndag kväll och en ny vecka ska ses över och planeras. Brjann ska mot värmen och vi andra ska fortsätta här hemma med skola, klättring, fotboll, volleyboll, kompisar och allt annat kul. 

Idag bjuder jag på en Linnros-Robyn combo.