Back in the hood

The girls and I left Redmond Friday around lunch and took our first steps on Swedish grounds Saturday in the afternoon. No sleep for more than 24 hours. The kids did great as always, they are travelling pros. They plug in their music, get their books and zone out. The only thing they complain about is screaming kids and smelly people.

It’s good to be back. Not much have changed since last summer, maybe a few new houses and shops but that’s all. We managed to stay awake until 9.30ish the first night, not bad actually and slept until 11.30 and thought it was morning. It never gets dark here. After sleeping and waking up all the time I started reading at 3 and forced myself to stay in bed until 4.30 before I went for a run. The sun was up but the city was sleeping. After a couple of kilometers I ended up down town and started meeting people that was on their way home from pubs and restaurants. That never happens in Redmond or Kirkland. You meet runners, commuters and animals at 5ish in the morning but never drunk people. I met a few paperboys with their bikes and a lot of birds. I ran into two scared hares by the castle and a deer behind the hospital. No cars for more than 75 minutes but the bikes are still around. Summer in Uppsala is very sleepy, no students and kids. And it is not every day you get to run on cobblestones that’s been in the same place for hundreds and hundreds of years.

What really takes me back every time I come back here is the smell. The smell takes you back years and years gives you a sense of deja vu. The beautiful smell of flowers, trees and grass that takes you back and memories turns up in your head. You start thinking of people that reminds you of roses, jasmine and lilac. The nice smell of coffee outside the market, fish outside restaurants, the smell of the river that goes thru Uppsala. It gets very clear when you don’t smell it every day. And when I finished my run and got back into my parents garden I smelled the tomatoes from the green house. That is a lovely way to start your morning.        

I went to the pool this morning, that is not as relaxing as running. You need to bring your own towel, lock, shampoo, fins, buoy… I forgot how that works. Surprisingly I met a few people I know 6 in the morning. Very nice. I swam the 50m lanes and felt out of breath and tired. It looks like it is regular crowd that swims at this pool and I was clearly the outsider. A couple of old ladies in the slow lane took me to the side, against the wall by the sauna and asked if I planned to come back, in a very friendly way. And they say Swedish people are cold and unfriendly… I am part of the group ladies 85 and up now, the cool group that somehow manage to walk in and out of the pool without getting their hair wet.

Sore legs and probably going crazy

Summer and soon July. Two months to go, about 60 days or so. Almost no time. It’s been a busy spring, school, work and miles. Lonely miles most of the time. Lots of time to think. It is almost time to fly back for the summer and switch gear.

I’ve been incredible tired the last few weeks. I don’t really know what it is. Summer tired? Lack of sleep? Vitamin D? Who knows? Or this is what happens when you turn 40? On top of that I started getting really sore legs in the beginning of the week so I took Tuesday off. And it made it worse. After taking good friends to the airport today I got out from the car after a couple of hours in traffic and I felt like I added on 40 years to my body. My legs are so sore I can barely walk. If I sit down I can’t get up, if I stand I can’t sit down. Going up the stairs… not happening. I would love a hot bath but getting in and out of the tub is out of the question.

I ran this morning, really easy 6 miles and it felt like 12, 16 or 20. It is interesting how it works, how your mind talks. I heard voices today. Voices that told me to walk, to turn back. I did walk a bit, downhill. I am really ridiculous sometimes, I talk to myself, in my head. Not out loud, I am not that crazy…yet. I tried to tell myself this is when it counts, to keep on running. You can always go further, try a little harder. So what if it hurts a bit, get over it. Who wants to quit? Let me tell you, it was pathetic. These conversations usually happens after +2 hours on an endless road when you feel hot, uncomfortable, tired and hungry and not after 30 minutes on Power Line Trail.

It is interesting how your mind works even on a short run when you have a bad day. You are so uncomfortable. And why are you doing this to yourself? It all comes down to your head. What will you do to get over those thoughts? How will you handle it, turn your thoughts around. I really need to work on keeping my mind clear and stop listening to myself.

But then it ends, you finish and it wasn’t too bad. The time was ok, maybe not fast but nice and steady. Today, you are a little bit better than you were yesterday. Because you didn’t quit. Easy!

But I still have very sore legs.

One of those days…

That feeling you get when you nail a workout. Not so much today. 150 minutes of suffering, trying to convince myself that I love life. Trying to sing very quiet, think happy thoughts, transfer myself to a happy place. It is not very often I don’t enjoy training. Almost never.

 

 

Some days are worse than others. And some days are just bad. Like today. Destructive thoughts, bad breathing, unfocused, trying to talk myself into cheating and cutting it short… Glad it’s over. And of course I finished, but not with a smile. Started out by staying in bed an extra hour, trying to go back to sleep. That hour between 6 and 7 when you feel so tired but you are already awake so it is impossible to go back to sleep. Made bad breakfast choices, ate too much and had a latte instead of the double espresso.

I think the water was colder than usual today, freezing. My goggles leaked, my foot, my arms and shoulders felt sore, my legs were crazy tired and I forgot my elbow brace. Had no power in my arms and swear that I had 15 more strokes/25yds than usual. And my boeye didn’t float. It was raining and I choose to run in hotpink Brooks Cadence, super slippery. It was muddy, the sky was grey and I had to stop at every stoplight. When I finally got into the right pace than it was time to swim again. Hepp, love training. One of those days.

Happy midsummer to all of you back home. We will have our herring, Jansson, meatballs and potatoes tonight. But without the snaps.

Söndag

Söndag. Och jorden snurrar vidare. Vi fick sovmorgon imorse, tjejerna och jag. Brjann drog iväg tidigt igår morse, innan solen gått upp, mot Canada. Det var dags för Victora Half Ironman igen. Årets första halva. Nu är han i mål. Och det verkar ha gått bra! Tack och lov för internet. Varje år önskar vi att vi skulle kunna följa med och heja på men den här helgen är alltid fullproppad med tävlingar, avslutningar och examensfester så vi får alltid dela upp oss i fem delar. Jag och tjejerna blev kvar här i Washington. Och tur var väl det. Idag har vi firat sommarfest – skolavslutning på Svenska Skolan med sommarsånger, jordgubbstårta och glada barn. Den blomstertid låter lika vacker var man än i världen befinner sig. Och har jag berättat att vi har världens bästa svenska skola i utlandet. Nu kan det ju vara så att jag är aningen jävig men det är så. Utbildade lärare från Sverige, engagerad styrelse, ett stort bibliotek med bibliotekarier, i runda slängar 100 tvåspråkiga barn (och ibland tre-fyr)och till det alla fantastiska föräldrar. Vi är bra! Och tack för året som gått. Jag ser fram emot hösten!

På vägen hem blev vi riktigt hungriga. Vi hann inte ens ut på motorvägen innan diskussionen om lunchintag var igång. Vi kände oss vingliga. Alla konstaterade att det kurrade rejält. Själv började jag få tunnelseende lagom till vi kom fram till bron. Det kändes som om jag tittade igenom ett litet, smalt sugrör, sikten blev begränsad. Vi konstaterade att vi alla blir på dåligt humör när vi blir hungriga, och ganska ilskna och eländiga. Vissa blir värre än andra. Enligt ljushuvudena i baksätet blir jag förfärligt elak och barsk. Det är därför man ska bära runt en Snickers gissar jag. Nu har vi hittat hem och skickat i oss lunch. Nu har jag till och med fått en kopp kaffe och snart går bilen mot nya äventyr. Jorden snurrar vidare och jag tror att Juran ska få mala en omgång böner till innan vi ger oss av.

I och med att det blev sovmorgon till 7.30 imorse så har jag sparat mina kilometer som står på schemat. Det kändes som en otroligt bra deal kl 5 i morse, nu mindre bra. Den mesta av träningen gör jag i veckorna, på helgen är det oftast bara 2-3 timmar löpning. På något sätt ska ju det ändå springas och snart är helgen slut. Medan jag har funderat på det, hur jag ska hitta två timmar i dagsljus har jag tröstat mig själv med två lakritspipor. (Det är viktigt med dagsljus! Bara de senaste veckorna har flera löpare blivit påkörda när de sprungit tidgt på mornarna. Visserligen knatar jag mest i skogen men dagsljus är viktigt! Tänk på det! Reflexväst och lampor, det är ok att se ut som en julgran fast det är juni.) Jag har vilat lite extra och bara haft roligt de senaste dagarna. I fredags hade jag turen att få hänga med en halvgalen fransman och få lite specialträning i kajakpaddling i blåst. Armarna och magen har fått sig en omgång, och tummarna är lite blå och blåsiga efter några timmar på sjön. Vi styrde rakt ut mot brobygget i Lake Washington och kajkade runt i för mig en hejdundrande fart. Han tyckte nog att det gick lite sakta. Men som han sa, han var ju inte där för att träna, bara för att ha trevligt. Jag svettades ymnigt. Det blåste vita gäss och det krängde hit och dit. Men eftersom det faktiskt var 19 grader i vattnet och kajaken kändes otroligt stabil så gjorde det mig inte det minsta om jag skulle hamnat i plurret. Trots båttrafiken runt omkring och pontonplanen som landade och startade runt kajaken. Och trevligt var det, så trevligt att jag raskt tog mig hem och började leta begangnad kajak att införskaffa eller åtminstone kanske en egen kolfiberpaddel. Lyxliv! Riktig lyx att få hasa runt på sjön och diskutera mogna brieostar, vita långkokta bönor och franska berg med en alldeles riktig paddlande bergsget från södra Frankrike. Lyx på en pinne! Tänk så mycket jag får vara med om.

Nej ni, på’t igen. Nu kör vi vidare.

Tjing!

Poolare

Några gånger i veckan hasar jag mig till poolen med tunga steg och badmössan i handen. Jag börjar uppskatta simturerna allt mer men det är fortfarande ingen studs i stegen ner för trappan från omklädningsrummet. När jag väl är där är det ju inte så illa och jag har riktigt trevligt vissa dagar. Jag simmar ungefär samma tider varje vecka och det verkar som om fler än jag lever efter en inbokad almanacka, jag träffar samma människor på poolkanten flera gånger i veckan. Det är ett avklätt liv vi lever, vi pooltyper. Och vissa mer avklädda än andra.

På klubben finns det fyra pooler med olika djup och temperaturer. Jag börjar undra om jag har någon mental åkomma eftersom jag alltid väljer samma pool och höger sida av den poolen. Ibland har man ju inget val och då funkar det ju ändå, men det är knappt.

Det är ett mycket trevligt äldre par som simmar tillsammans i samma bana. Finns det ingen bana ledig så simmar de på rad och väntar in varandra vid varje vändning. Damen är modigare än mig, hon har en mössa med blommor på, utstickande blommor, tusenskönor. Mannen ger en hjälpande hand, med allt från simglasögon och öronproppar till uppklättringen ur poolen. De samtalar alltid och inkluderar alla andra runt omkring i samtalen.  

En man med yvigt grått hår och ännu yvigare ögonbryn nickar åt mig varje gång vi ses. Han bär med sig en väska ner till poolområdet och ställer den bredvid poolen. Sen sträcker han armarna i hundra olika vinklar och skuttar lite på plats. Och sen hoppar han ner i poolen och crawlar oavbrutet i samma tempo i en hel evighet. Så klättrar han upp igen och hämtar sin väska och går. Vad som finns i väskan har jag inte en aning om.

Det är en lång ynglig som älgar fram på kakelplattorna. Han är smal som en sticka och längre än någon jag känner. Han sitter på golvet och stretchar sin evighetslånga kropp och är alltid väldig tydlig med att vända sin rygg och högra sida mot poolen. Där har han en stor och färgglad drake tatuerad. Han stretchar mer än han simmar. Han verkar gilla poolkanten mer än poolen.

Där är också en man som är mer än väl solbränd. Han har en mörkbrun färg som verkar vara allt annat än hälsosam. Och ganska stora muskler på överkroppen men väldigt smala ben. Hans ögon är väldigt pigga, jämt. Han har till och med lite svårt att stänga dem. Ögonlocken är släta och fina, inte som mina, trots att han säkert är 15 år äldre än mig. Kinderna är också rynkfria och släta. Han simmar intensivt. Han pratar också intensivt, med alla, iförd Speedos. Jajjamen.

Sedan har vi några medelålders män som simmar så snabbt att jag knappt har sett dem live ovanför ytan, ofta sticker bara latexmössan upp och så ena halvan av munnen för att ta lite luft. Men vissa verkar knappt andas. På mössorna kan man läsa namn på olika IronMan tävlingar runt om i världen. Och när de kliver upp ser man ofta en liten IronMan tatuering nere vid foten, diskret men synligt.

Sen har vi några frilansare som kommer och går… Några kvinnor som simmar i par och pratar samtidigt. Några som inte doppar huvudet, några som vattenjoggar, några som verkar stressade, och några som har all tid i världen…

Och så personalen, samma outtröttliga livvakter som sitter och tittar, går ett varv runt poolen och pratar lite. Hjälper barn med simglasögonen, ger en hjälpande hand till någon som går illa eller ser dåligt, ger någon en klapp på ryggen. 

Idag drog jag mig ner till sjön för att köra en liten kort vända i strandkanten. Jag gillar inte att simma själv utomhus men samtidigt behöver jag all tid jag kan få iförd våtdräkt. Det är ohyggligt annorlunda att simma iförd latexbeklädnad, stramt, bökigt och spännigt. Lägg till en bottenlös, svart och kall sjö, lite alger och annat grönt jox. Drömläge för en vattenälskare. Det är träningsläge, många timmar behövs för att vänja sig. Idag sken solen och en vithövdad örn cirkulerade över badplatsen. Vad den letade efter vet jag inte riktigt, antagligen fisk. Tursamt nog hade jag neonrosa badmössa så jag inte kunde bli förväxlad med en firre.

På väg upp till bilen hejade en för mig okänt herre väldigt hjärtligt. Han hade löpartights och svart t-shirt, keps och solglasögon. Jag hade inte en aning om vem han var. Han stannade och pratade lite, frågade hur simmet gick  och om det var varmt i vattnet. Och när han tar av sig glasögonen ser jag att det är Speedokillen med de släta kinderna och den kraftiga solbrännan. Poolpolarna är numera strandpolare.

photo

Är det verkligen bara torsdag?

Det är bara torsdag men det känns som om veckan har pågått i flera veckor. Den tar liksom aldrig slut. Men sommaren är nära. Vi räknar skoldagar och vanliga dagar, dagar till Sverige och dagar till Arizona och dagar till tävling. Det blir många dagar sammanlagt. Men idag är det fortfarande bara torsdag.  Medan jag räknar och funderar så äter jag solrosfrön. Nyttigt som bara den. Synd bara att dessa små frön är doppade i choklad. Det är tacotorsdag idag hemma hos oss. Fiskägaren, 12 åringen, önskar alltid tacos när man ber om middagstips. Så då blev det tacos och fredagskänslan kommer smygande. Dagen har kämpat sig förbi, timme efter timme. Det var mycket i kalendern som skulle betas av. Jag kom till och med ihåg att hämta upp kemtvätten.

Idag har det simmats igen. I poolen tack och lov. Där är jag fortfarande hyfsat proffsig. Imorgon bär det av till sjön. Idag träffade jag ett europeiskt simpro. Och jag fick höra sitt namn sägas ett par hundra gånger på franskt vis, underbart. Med gester och allt. Han sprutade ut tips, pekade med hela handen och tryckte på lite extra genom att använda mitt namn i varje mening. Han sa åt mig att veva på, hålla ner huvudet och sluta andas åt vänster. Andas lite mer sällan allså. Man måste inte andas så ofta på 25 meter, bara sådär en eller två gånger. Jassårå. Det är bara att bita ihop och inte bubbla för mycket. Bra tips. Hoppas bara inte att vågorna slår från höger, då kommer jag gå under. Jag simmade i alla fall så fort att jag nästan tappade andan efter 45 minuter och blev alldeles vimmelkantig. När jag bytte om efter simmet skulle jag droppa lite ögondroppar i mina sprängröda pollenögon men råkade droppa barnens örondroppar i ögonen kände jag att det var dags att vila. Och andas åt båda hållen igen. Det är viktigt med syre. Man blir lite syrefattig när man simmar med proffs.

Och annars så regnar det mest. Morgon och kväll. Lätt och tungt. Men på något sätt så vet vi ju att sommaren kommer eftersom alla Seattlebor klär sig i flipflops och cargoshorts efter 1 mars och då är ju sommaren påväg. Och så har björnarna vaknat i skogen, så nu får man passa sig.

Change your perspective

Sometimes it’s good to take a step back and watch yourself and your surroundings. Change perspective and let everything sink in before you move on. I went to Boot Camp this morning, it is a 6am group work out with strength followed by a run. I am trying to build miles back slowly since I hurt my ankle a bit. I got a new training plan last week with new miles and new longer swims. 12k/7.5 miles, that was my start after a long time of shorter pain filled runs. I got a bit annoyed, 12k, and started to add up kilometers and time, indoor cycle classes and how I could use my time well and squeeze the rest of my life in. 12k, that’s short. Is it really worth getting dressed for 12k? Well, I did my 12k runs last week and all the other stuff that my plan told me to do.

We all know that it’s not the result that matters, it’s the journey. Yeah right, I would say 50/50. Of course it is a satisfaction to accomplish small goals and get the rewards along the way, learn from your mistakes and feel that you grow from it. I really have all my eggs in one basket here and all I want to do is finish. And the question is moving around in the back of my head, popping up every now and then, will I manage? Will I keep good form, develop my fitness and avoid feeling fatigue. The f-words. Good form to get more efficient, increase my fitness level so my body can handle more miles and recognize the symptoms of fatigue and back off or push through depending on how and when? I will never get fast and furious… and I am extremely impatient. I can’t wait and it constantly feels like I don’t do enough. But I guess it is always some comfort in discomfort, the discomfort of not feeling full control and not knowing the outcome. You just have to be willing to find it.

It was raining this morning, not the regular drizzle, it was really raining. Grey skies and clouds. I made a route in my head and took off with the rest of the group. Half way in my run, at turn around point I started listening to my breathing since my heart rate looked kind of funky. Everything good, tied my shoes and turned around, almost done, only 6k left. 6k, 6k… that’s nothing, 30 minutes something. Thinking for a while, 4 years ago I would have sat down and cried if I had 6k left of a run. Remembered the limping after my hip surgery and touching my scar to see if it’s still there. I remember my first half marathon and the first full, and how relieved I felt after, and tired. It’s only been a few years. Life sure is easy to turn around. It takes time and willpower, and it helps to have nice people around you. Take a step back and enjoy the view, smell the flowers, breath and move on. And I really hope my runs will get much longer in June, more time to enjoy the view.

Uppdatering av utrustning och reservdelar

Det är dags för utrustningsuppdatering, rustning för livet och allt annat. Idag väntade en ny telefon utanför dörren när vi kom hem. Min toalettdykande trotjänare håller just nu på att bytas ut av en blank, vit iPhone5. Den ligger inpluggad och jobbar på att hämta alla fakta uppe i molnet. Jag funderade både länge och väl på om det skulle bli en Windows men insåg att det blir jobbigt för alla i min närmsate omgivning eftersom jag är delvis tekniskt handikappad. Det blir lugnast så här.

Jag har också skaffat mig ännu ett par skor som jag tror ska funka bättre i vattnet än de jag har sen tidigare. Vi gjorde ett snabbt simförsök i sjön nära oss förra helgen. Simformen var sådär. Första gången gick det mer än toppen trots isande grader och klämmande kropp i gummidräkten. Den här gången kändes väl inte jättetoppen. Vattnet var varmt, skönt och fåglarna kvittrade. Bojjen guppade långt från bryggan och jag kände paniken växa innanför våtdräkten. Det klämde mot halsen den här gången och faktiskt lite mot bröstkorgen och jag var nästan övertygad om att det närmade sig slutet i Lake Sammamish en söndag eftermiddag i maj. Men så var det ju inte. Efter en uppmaning om att simma åtminstone lite så crawlade jag ut en liten bit och sedan tillbaka, och så en gång till. Skorna satt fint men blev snabbt tunga men armtagen såg perfekta ut. Och det här med våtdräkt är ju fiffigt, man flyter ju. Men vattnet sipprade in i näsan och munnen kunde inte andas alls. Den bara ville inte. Det kommer att lösa sig, det är bara på det igen. Flytet är bra det är bara paniken som måste dämpas. Ungefär som när man åker bergochdalbana, första gången flyger fjärilarna fritt i magen men tionde gången kan man både dricka kaffe och skriva en roman samtidigt som vagnen flyger upp och ner. Det är bara en tidsfråga. Jag ska simma ut igen om ett par dagar i nya, fina Icebug skor som är extra lätta och som enligt reklamen inte suger åt sig en massa onödigt vatten. 170 gram per sko, känn på den du. Och grova som ett traktordäck under för att fastna på klipporna som en fluga klibbar fast på flugspiralen i sommarfönstret. Fint som snus. Jag har också införskaffat våtdräkt nummer 2 som ska klippas av i armar och ben om det är för varm i vattnet i september. Det blev en lätt begangnad svart ålig sak som jag lyckades få till ett finurligt reapris. Det går framåt… den som ändå var haj på att simma…    

Jag ska också uppdatera mina reservdelar den här veckan. Efter ett mindre upplyftande återbesök hos armbågsdoktorn blev jag förflyttad till en snäll herre som tillverkade kolfiberdelar till trasiga kroppar. Armen blev snabbt avgjuten och utmätt, försäkringsbolaget kontaktat och jag skrev på och lade mitt liv i teknikerns händer. Nja inte riktigt, men armen i alla fall. Armen vill inte läka, den är besvärlig och bör opereras för att få tillbaka gnistan. Det finns inte tid för det just nu och då blev det näst bästa lösningen, en ny robotarm som är gjord speciellt för mig. Flott! Om några dagar ser jag resultatet och blir säkert snabbare i poolen. Det känns lite lyxigt att få en specialbeställd arm, men vad gör man. Det kanske lyckas och jag vilar mig så gott som hel.

Idag har det cyklats, lyfts vikter, vickats traktordäck och simmats i poolen i närmare 3 timmar. Imorgon blir det lugn löpning i regnet, med ungdomligt sällskap om jag har tur. Och snart är det juni och då är det sommar. Härligt!

Uppdatering

Känns som om det är dags för en uppdatering från den här sidan av Atlanten. Livet rullar på inget speciellt händer här och vi knatar runt i ekorrhjulet. Barnen har just nu sin årliga MSP testning och tycker väl så där lite allmänt att den delen av skolan är pest. Jag kan bara hålla med. Vem gillar prov egentligen? I amerikanska skolsystemet älskar man prov. Allt som går att mäta är fantastiskt. Till vilken nytta kan man undra. Vi biter ihop och går vidare.

Jag är återigen kontaktbar. Jag lyckades tappa min telefon i toaletten men har haft den i en påse med riskorn i dagarna fyra. Nu lever den igen, men går lite på sparlåga. Utan min egen telefon men med en av Brjanns gamla insåg jag hur tom man blir utan. Alla kontakter, telefonnummer och lösenord så stannar världen. Inte jättekul. Men vilken bra telefon jag har som repade sig efter ett dyk.

Brjann är just nu och skaffar sig en ny cykel eftersom den andra blev stulen. Det ser ut som om han tycker att det är ok. En ny cykel är ju alltid en ny cykel. Antagligen kommer den gå lite fortare och vara lite bättre, det är ju alltid bra. Jag tror också att den ser lite snyggare ut. Det bästa är att han hinner cykla en hel del innan säsongens stora tävling i mitten av juni.

Svenska skolan håller igång en månad till och sen är det dags för sommarlov. Det ska bli skönt för alla barn som kämpar på hela söndagarna och gör en extra skoldag i veckan. Nu återstår bara planeringen inför nästa läsår för oss rektorer och lärare. Nytt år, nya tag.

Jag lägger ner allt mer tid på träningen. Minuterna och timmarna känns ganska många även om det inte är så stor skillnad än så länge. 14-15 timmars träning i veckan känns i den halvtrasiga och halvgamla kroppen. Vissa dagar är riktigt intensiva och uttröttande medan andra är lite mer snälla. Det enda som har varit tråkigt är att jag inte har kunnat sprungit på några veckor på grund av en stukad fot men idag blev det ett kort 45 minuters försök. Peppar, peppar, det verkar ha funkat och det visar sig nog imorgon om den behållit normal form. Så nu blir det miluppbyggnad igen, lite lugnt och försiktigt. Jag är ganska trött på att sitta på Le Mond cykeln och stirra in i väggen när solen skiner ute. Men all träning är riktigt fokuserad och jag gör inget i onödan längre. Armen tar sig riktigt bra även om jag har ganska dålig styrka. Simmet gör jag i kortare pass så armen inte ska strejka. Det är så genomtänkt att jag blir imponerad själv. 110 dagar kvar till start. Det är bara att jobba på… och kul ska det bli!