Några gånger i veckan hasar jag mig till poolen med tunga steg och badmössan i handen. Jag börjar uppskatta simturerna allt mer men det är fortfarande ingen studs i stegen ner för trappan från omklädningsrummet. När jag väl är där är det ju inte så illa och jag har riktigt trevligt vissa dagar. Jag simmar ungefär samma tider varje vecka och det verkar som om fler än jag lever efter en inbokad almanacka, jag träffar samma människor på poolkanten flera gånger i veckan. Det är ett avklätt liv vi lever, vi pooltyper. Och vissa mer avklädda än andra.

På klubben finns det fyra pooler med olika djup och temperaturer. Jag börjar undra om jag har någon mental åkomma eftersom jag alltid väljer samma pool och höger sida av den poolen. Ibland har man ju inget val och då funkar det ju ändå, men det är knappt.

Det är ett mycket trevligt äldre par som simmar tillsammans i samma bana. Finns det ingen bana ledig så simmar de på rad och väntar in varandra vid varje vändning. Damen är modigare än mig, hon har en mössa med blommor på, utstickande blommor, tusenskönor. Mannen ger en hjälpande hand, med allt från simglasögon och öronproppar till uppklättringen ur poolen. De samtalar alltid och inkluderar alla andra runt omkring i samtalen.  

En man med yvigt grått hår och ännu yvigare ögonbryn nickar åt mig varje gång vi ses. Han bär med sig en väska ner till poolområdet och ställer den bredvid poolen. Sen sträcker han armarna i hundra olika vinklar och skuttar lite på plats. Och sen hoppar han ner i poolen och crawlar oavbrutet i samma tempo i en hel evighet. Så klättrar han upp igen och hämtar sin väska och går. Vad som finns i väskan har jag inte en aning om.

Det är en lång ynglig som älgar fram på kakelplattorna. Han är smal som en sticka och längre än någon jag känner. Han sitter på golvet och stretchar sin evighetslånga kropp och är alltid väldig tydlig med att vända sin rygg och högra sida mot poolen. Där har han en stor och färgglad drake tatuerad. Han stretchar mer än han simmar. Han verkar gilla poolkanten mer än poolen.

Där är också en man som är mer än väl solbränd. Han har en mörkbrun färg som verkar vara allt annat än hälsosam. Och ganska stora muskler på överkroppen men väldigt smala ben. Hans ögon är väldigt pigga, jämt. Han har till och med lite svårt att stänga dem. Ögonlocken är släta och fina, inte som mina, trots att han säkert är 15 år äldre än mig. Kinderna är också rynkfria och släta. Han simmar intensivt. Han pratar också intensivt, med alla, iförd Speedos. Jajjamen.

Sedan har vi några medelålders män som simmar så snabbt att jag knappt har sett dem live ovanför ytan, ofta sticker bara latexmössan upp och så ena halvan av munnen för att ta lite luft. Men vissa verkar knappt andas. På mössorna kan man läsa namn på olika IronMan tävlingar runt om i världen. Och när de kliver upp ser man ofta en liten IronMan tatuering nere vid foten, diskret men synligt.

Sen har vi några frilansare som kommer och går… Några kvinnor som simmar i par och pratar samtidigt. Några som inte doppar huvudet, några som vattenjoggar, några som verkar stressade, och några som har all tid i världen…

Och så personalen, samma outtröttliga livvakter som sitter och tittar, går ett varv runt poolen och pratar lite. Hjälper barn med simglasögonen, ger en hjälpande hand till någon som går illa eller ser dåligt, ger någon en klapp på ryggen. 

Idag drog jag mig ner till sjön för att köra en liten kort vända i strandkanten. Jag gillar inte att simma själv utomhus men samtidigt behöver jag all tid jag kan få iförd våtdräkt. Det är ohyggligt annorlunda att simma iförd latexbeklädnad, stramt, bökigt och spännigt. Lägg till en bottenlös, svart och kall sjö, lite alger och annat grönt jox. Drömläge för en vattenälskare. Det är träningsläge, många timmar behövs för att vänja sig. Idag sken solen och en vithövdad örn cirkulerade över badplatsen. Vad den letade efter vet jag inte riktigt, antagligen fisk. Tursamt nog hade jag neonrosa badmössa så jag inte kunde bli förväxlad med en firre.

På väg upp till bilen hejade en för mig okänt herre väldigt hjärtligt. Han hade löpartights och svart t-shirt, keps och solglasögon. Jag hade inte en aning om vem han var. Han stannade och pratade lite, frågade hur simmet gick  och om det var varmt i vattnet. Och när han tar av sig glasögonen ser jag att det är Speedokillen med de släta kinderna och den kraftiga solbrännan. Poolpolarna är numera strandpolare.

Det är bara torsdag men det känns som om veckan har pågått i flera veckor. Den tar liksom aldrig slut. Men sommaren är nära. Vi räknar skoldagar och vanliga dagar, dagar till Sverige och dagar till Arizona och dagar till tävling. Det blir många dagar sammanlagt. Men idag är det fortfarande bara torsdag.  Medan jag räknar och funderar så äter jag solrosfrön. Nyttigt som bara den. Synd bara att dessa små frön är doppade i choklad. Det är tacotorsdag idag hemma hos oss. Fiskägaren, 12 åringen, önskar alltid tacos när man ber om middagstips. Så då blev det tacos och fredagskänslan kommer smygande. Dagen har kämpat sig förbi, timme efter timme. Det var mycket i kalendern som skulle betas av. Jag kom till och med ihåg att hämta upp kemtvätten.

Idag har det simmats igen. I poolen tack och lov. Där är jag fortfarande hyfsat proffsig. Imorgon bär det av till sjön. Idag träffade jag ett europeiskt simpro. Och jag fick höra sitt namn sägas ett par hundra gånger på franskt vis, underbart. Med gester och allt. Han sprutade ut tips, pekade med hela handen och tryckte på lite extra genom att använda mitt namn i varje mening. Han sa åt mig att veva på, hålla ner huvudet och sluta andas åt vänster. Andas lite mer sällan allså. Man måste inte andas så ofta på 25 meter, bara sådär en eller två gånger. Jassårå. Det är bara att bita ihop och inte bubbla för mycket. Bra tips. Hoppas bara inte att vågorna slår från höger, då kommer jag gå under. Jag simmade i alla fall så fort att jag nästan tappade andan efter 45 minuter och blev alldeles vimmelkantig. När jag bytte om efter simmet skulle jag droppa lite ögondroppar i mina sprängröda pollenögon men råkade droppa barnens örondroppar i ögonen kände jag att det var dags att vila. Och andas åt båda hållen igen. Det är viktigt med syre. Man blir lite syrefattig när man simmar med proffs.

Och annars så regnar det mest. Morgon och kväll. Lätt och tungt. Men på något sätt så vet vi ju att sommaren kommer eftersom alla Seattlebor klär sig i flipflops och cargoshorts efter 1 mars och då är ju sommaren påväg. Och så har björnarna vaknat i skogen, så nu får man passa sig.

Sometimes it’s good to take a step back and watch yourself and your surroundings. Change perspective and let everything sink in before you move on. I went to Boot Camp this morning, it is a 6am group work out with strength followed by a run. I am trying to build miles back slowly since I hurt my ankle a bit. I got a new training plan last week with new miles and new longer swims. 12k/7.5 miles, that was my start after a long time of shorter pain filled runs. I got a bit annoyed, 12k, and started to add up kilometers and time, indoor cycle classes and how I could use my time well and squeeze the rest of my life in. 12k, that’s short. Is it really worth getting dressed for 12k? Well, I did my 12k runs last week and all the other stuff that my plan told me to do.

We all know that it’s not the result that matters, it’s the journey. Yeah right, I would say 50/50. Of course it is a satisfaction to accomplish small goals and get the rewards along the way, learn from your mistakes and feel that you grow from it. I really have all my eggs in one basket here and all I want to do is finish. And the question is moving around in the back of my head, popping up every now and then, will I manage? Will I keep good form, develop my fitness and avoid feeling fatigue. The f-words. Good form to get more efficient, increase my fitness level so my body can handle more miles and recognize the symptoms of fatigue and back off or push through depending on how and when? I will never get fast and furious… and I am extremely impatient. I can’t wait and it constantly feels like I don’t do enough. But I guess it is always some comfort in discomfort, the discomfort of not feeling full control and not knowing the outcome. You just have to be willing to find it.

It was raining this morning, not the regular drizzle, it was really raining. Grey skies and clouds. I made a route in my head and took off with the rest of the group. Half way in my run, at turn around point I started listening to my breathing since my heart rate looked kind of funky. Everything good, tied my shoes and turned around, almost done, only 6k left. 6k, 6k… that’s nothing, 30 minutes something. Thinking for a while, 4 years ago I would have sat down and cried if I had 6k left of a run. Remembered the limping after my hip surgery and touching my scar to see if it’s still there. I remember my first half marathon and the first full, and how relieved I felt after, and tired. It’s only been a few years. Life sure is easy to turn around. It takes time and willpower, and it helps to have nice people around you. Take a step back and enjoy the view, smell the flowers, breath and move on. And I really hope my runs will get much longer in June, more time to enjoy the view.

Det är dags för utrustningsuppdatering, rustning för livet och allt annat. Idag väntade en ny telefon utanför dörren när vi kom hem. Min toalettdykande trotjänare håller just nu på att bytas ut av en blank, vit iPhone5. Den ligger inpluggad och jobbar på att hämta alla fakta uppe i molnet. Jag funderade både länge och väl på om det skulle bli en Windows men insåg att det blir jobbigt för alla i min närmsate omgivning eftersom jag är delvis tekniskt handikappad. Det blir lugnast så här.

Jag har också skaffat mig ännu ett par skor som jag tror ska funka bättre i vattnet än de jag har sen tidigare. Vi gjorde ett snabbt simförsök i sjön nära oss förra helgen. Simformen var sådär. Första gången gick det mer än toppen trots isande grader och klämmande kropp i gummidräkten. Den här gången kändes väl inte jättetoppen. Vattnet var varmt, skönt och fåglarna kvittrade. Bojjen guppade långt från bryggan och jag kände paniken växa innanför våtdräkten. Det klämde mot halsen den här gången och faktiskt lite mot bröstkorgen och jag var nästan övertygad om att det närmade sig slutet i Lake Sammamish en söndag eftermiddag i maj. Men så var det ju inte. Efter en uppmaning om att simma åtminstone lite så crawlade jag ut en liten bit och sedan tillbaka, och så en gång till. Skorna satt fint men blev snabbt tunga men armtagen såg perfekta ut. Och det här med våtdräkt är ju fiffigt, man flyter ju. Men vattnet sipprade in i näsan och munnen kunde inte andas alls. Den bara ville inte. Det kommer att lösa sig, det är bara på det igen. Flytet är bra det är bara paniken som måste dämpas. Ungefär som när man åker bergochdalbana, första gången flyger fjärilarna fritt i magen men tionde gången kan man både dricka kaffe och skriva en roman samtidigt som vagnen flyger upp och ner. Det är bara en tidsfråga. Jag ska simma ut igen om ett par dagar i nya, fina Icebug skor som är extra lätta och som enligt reklamen inte suger åt sig en massa onödigt vatten. 170 gram per sko, känn på den du. Och grova som ett traktordäck under för att fastna på klipporna som en fluga klibbar fast på flugspiralen i sommarfönstret. Fint som snus. Jag har också införskaffat våtdräkt nummer 2 som ska klippas av i armar och ben om det är för varm i vattnet i september. Det blev en lätt begangnad svart ålig sak som jag lyckades få till ett finurligt reapris. Det går framåt… den som ändå var haj på att simma…    

Jag ska också uppdatera mina reservdelar den här veckan. Efter ett mindre upplyftande återbesök hos armbågsdoktorn blev jag förflyttad till en snäll herre som tillverkade kolfiberdelar till trasiga kroppar. Armen blev snabbt avgjuten och utmätt, försäkringsbolaget kontaktat och jag skrev på och lade mitt liv i teknikerns händer. Nja inte riktigt, men armen i alla fall. Armen vill inte läka, den är besvärlig och bör opereras för att få tillbaka gnistan. Det finns inte tid för det just nu och då blev det näst bästa lösningen, en ny robotarm som är gjord speciellt för mig. Flott! Om några dagar ser jag resultatet och blir säkert snabbare i poolen. Det känns lite lyxigt att få en specialbeställd arm, men vad gör man. Det kanske lyckas och jag vilar mig så gott som hel.

Idag har det cyklats, lyfts vikter, vickats traktordäck och simmats i poolen i närmare 3 timmar. Imorgon blir det lugn löpning i regnet, med ungdomligt sällskap om jag har tur. Och snart är det juni och då är det sommar. Härligt!