Hjärtarnas dag #Blogg100

Jag fick en valentines tidigt imorse i skenet av en gatlykta utanför ett café. Det var min springkompis som möter mig innan solen gått upp flera gånger i veckan om så påpassligt hade med sig superchoklad. Choklad som gör att man springer stadigt och snabbt. Vi skildes åt kl 7 efter 11 km, genomblöta av allt regn och med varsin inhandlad kaffekopp i handen och med energi att möta dagen. Men min energi var som bortblåst efter 15 minuters bilfärd hem så jag la mig i soffan efter att jag hade duschat för nog blir man lite matt när man går upp vid 5. Sedan har barnens lediga dag rullat på med tandläkarbesök och träningar.

Tjejerna gick på restaurang och åt lunch med pappa och jag for iväg till ett sjukhus långtbortistan och gjorde en magnetröntgen av den knasiga armbågen. Vi får väl se om den håller på att ramla av? Jag fick i alla fall ligga i en intressant ställning med armen fastspänd över huvudet och med poppig radiokanal i öronen. Jag skötte mig sa tekninkern. Hur gör man om man inte sköter sig? Jag borde kanske varit lite mer rebellisk? Det enda som gäller är ju att ligga still och inte tänka på att det är trångt.  Det var ju ett bra sätt att träna upp sin mentala förmåga, att förskjuta obehagligheten till något som är ganska behagligt. Och så fick jag ju nästan en timmes extra sömn.

Nu har jag tagit en paus från matlagandet. Allt är förberett och ska bara avslutas innan Johanna och Brjann kommer från träningen. Smådamerna och jag har gjort oss till lite extra idag för att fira alla hjärtan. Jag har gjort skagenröra som står till sig i kylen som sedan ska serveras på lättrostad baguette. Vi har också en magisk köttbit som ska lätt fräsas med timjan och sedan få ligga till sig i ugnen. Sedan ska den toppas med en svamp-och lökfräs och en liten ros av parmaskinka. Till den serveras skivad och ungsrostad fingerlingpotatis (som det säkert finns ett svenskt namn på?) och små grönsaksgratänger. Tjejerna har bakat små hjärtformade kladdiga chokladkakor som det ska serveras kokosmjölk/yoghurtglass och blåbär till. De har också dukat fint och väntar nu otåligt på att få äta. Något resultat kan jag ju inte visa men processen är ju mer intressant. För nog är vi allt lite trötta på biler av mat på enorma, vita tallrikar.

Stora kramar till alla hjärtan och extra stor födelsedagskram hela vägen till Paris!

photo

Vardagsfundering

Ljuset har inte hunnit infinna sig, solen sover, klockan är 06.30 och idag är det inte jag som är uppe och skubbar. Barnen är redan avlämnade på skolan. Bilen värmdes upp och packades full av barn, ryggsäckar, lunchväskor, guitarrer och termosmuggar med te redan kl 6. Nu har jag hunnit hem igen och väntar på nästa upplockning straxt före halv 8. Det är volleyboll igen. Vårsäsongen i skolan har börjat för alla under 15 och den över 15 beslutade sig för att vara hjälptränare och ställde därför klockan på 5.15. Jag gissar att de gillar volleyboll. Sen ska 15 åringen vidare till sin skola och ha sin vanliga dag och då står jag i givakt och skjutsar.

Men vad har hänt med världen? Mudslides och jordbävningar på vår sida. Brist på dagsljus och regn som faller utan måtta. Armstrong i konstant motvind på cykeln. Ingen postutdelning på lördagar och så får vi höra att vi blev vilseledda med Mary Ingalls blindhet på 70 talet. Vad är egentligen värst? Debatten om vapen och allas rätt att äga ett eller tio, att bära dessa med sig eller sova med ett skarpladdat under kudden fortsätter. Jag vet inte längre vad jag ska tycka mer än att det gått aningen för långt. Jag förstår att det är djupt rotat hela vägen tillbaka från vilda västern. Vi får väl ändå hoppas att världen utvecklats sedan vilda västerns tid. Visst kan det vara obehagligt med vilda djur i trädgården när man bor i vildmarken. Men det är ju trots allt så att det inte finns vildbattingar där de allra flesta bor. Nog skulle väl alla kunna stå ut med en rejäl bakgrundskontroll och ett mer restriktivt förhållande till vapen. Det känns väldigt onödigt att vem som helst ska kunna knalla runt beväpnad. Eller mest är det så att jag inte riktigt förstår behovet. Så många arga röster och så många modiga som lyfter sin åsikt. Det är tur att det finns modiga människor i världen.   

The flipperlady returns

Idag har jag simmat och fladdrat med armarna i vattnet. Viktlösheten vill liksom inte riktigt infinna sig. Det kanske beror på allt vatten i näsan och det svarta vadderade skyddet på armbågen. Men skam den som ger sig. Det blir väl till att skaffa näsklämma. Och jag tror att jag ska köpa en snyggare badmössa, med blommor på. Jag borde ha satsat på synkroniserad simning istället, då får man ha bra mycket snyggare attiraljer och glittersmink i rosa och turkost. Bredvid mig simmade en kvinna som hade en vana att plaska och stänka en hel del. Irriterande, man vill ju inte bli nedstänkt. Och på andra sidan simmade en man som mest stod vid kanten och lutade sig, rättade till glasögonen och sträckte benen framåt. Poolliv är intressant. Och väldigt avklätt. Men annars gick det bra, förutom viktlösheten. Jag simmade fram och tillbaka, fram och tillbaka, ganska länge. Men vad tråkigt det är att simma. Lagom till att man får upp farten så är det dags att vända och då kommer man ur rytmen. Och så får jag börja om igen. Men badvakterna vinkade, tjoade och sa välkommen tillbaka FlipperLady. Kul att vara välkommen. Och kul för dem att de får någon att passa på vid den djupa delen av poolen. Lite synd att de inte hade glömt bort mitt smeknamn. Det kändes mer tomt än någonsin utan Anna och utan gemensam Caesarsallad efter simmet.

Igår var det Super Bowl söndag. Årets viktigaste chips och dipp dag. Här dippades det också, med både barn, tonåringar och vuxna. Men jag såg ingenting av matchen. På något konstigt sätt så filtrerade jag bort den från köksön, dippet, hamburgarna och rödvinet. Jag såg helt enkelt inte hela vägen bort till tvn. Skön kvalitet att ha. Att filtrera. Jag ska lägga till det på mitt cv, duktig på långdistanslöpning, baka bullar och filtera omgivningen. Mindre bra på koka ärtsoppa, tvätta bilen och tala franska. Jag gillar inte att tvätta bilen i tvättapparat. En gång för länge sedan trodde jag att jag hade pajjat pappas bil när jag körde in lite skevt på Statoiltvätten i Uppsala. Det sitter i fastän det var tidigt 90-tal. Nödstopp och förbannad mackägare. Mina 19 åriga knän skakade av skräck. Men det var inte en endaste lite skavank på bilen men det kändes som den var kvaddad. Nu tvättar jag bara bilen under hot och det är ju inte ofta det händer.

Idag började officiellt vecka två mot ötillö. Jag inledde med 2,5 timmar varierad och välblandad träning, inget ovanligt bara en helt vanlig måndag. Än så länge är allt som vanligt. Snart blir det ovanligt, när jag och gurun gör en ny plan. Jag har mina aningar att det blir mer sim och längre löppass. Det känns. I kroppen. Och i håret, som aldrig hinner torka mellan passen.

Crush it without being crushed

I feel a bit anxious and impatient. I got the latest from my doctor concerning my broken elbow. It is not healing well. My fault or bad wibes? Don’t know. I am pretty tired of the left part of my body and need a positive boost. Life is like intervalls on the treadmill. If you push it too hard the first four you will never finish your 8th. You will quit after number 7, ready to puke. How you feel is always a choice. If you keep a steady pace, get your ponytail soaked and your feet wet you know you’re on the right track. And I am planning on getting back on track. Soon.

I am waiting for the weekend to come. I am taking a little trip with my runningbuddies. Roadtrip, ferryride and sleepover. One of our buddies left for other adventures but we are adding on a very interesting guy from CA. I am afraid he is a little bit faster than all of us together, but we get to enjoy the view a little bit longer. I am planning on a long run, I might even bring a picnic. And a map. I am not getting lost this time. And I don’t want to get crushed so I have decided to crush it. Give it a good shot and try my best. Who am I kidding, I’ll be happy if I’ll finish this one.

I am so grateful for my little group of peeps. If it wasn’t for them I probably would have spent an enormous sum of money on therapy by now. We are talking mafiaamounts. And running is far better than stretching on a shrink’s couch, at least that’s what I have heard. It is a constant journey and you never get there. It’s always a new day tomorrow. A new sunrise and a new drizzle.

I used to be a night owl, reading until the sun woke up and then I was ready to crawl under the covers. Most of the days when my alarm makes a soft noise before 5 I am awake and ready to eat breakfast in two seconds. I don’t mind getting up early but I am in a constant tired mode because I don’t go to bed in time. I wish the day had 3 more hours so I would get nice 8 hours of sleep. Saturdays at 6.30, heck that is late.

We used to be four, but now we are only three. The blond one took off. Hopefully we will meet our fourth somewhere in the world and run some new trails soon. We really miss her and I know our running dog does too. There are so many differences between us but somehow that makes it more interesting. We represent three different countries and have varied backgrounds. Small kids, big kids, no kids. Pets, lots of pets and no pets. And our life’s that we live right now are like night and day. What a strange combination but a very good one. How great is that? It is so nice to meet, think new and big thoughts or not think at all. The conversations that take place 6am on a dark trail in the light of a couple of headlamps are very different from the conversations you have on Starbucks during the day. Time spent with these ladies are luxury. And as long as we have the road and each other to look forward to, it’s all good. We’re laced up and ready!

photo_thumb_thumb

And some golden wings for the days you feel like flying.

Dimma tjock som fjällfil

Man skulle tro att jag semestrar eller gör något annat spännande men så är det inte alls. Livet rullar på som vanligt och jag försöker kurera en bihåleinflammation med en ny orange burk med vitt skruvlock. Vi har under de senaste dagarna haft så tjock dimma att man faktiskt inte ser bilen framför sig. Mjölkvitt och filmjölktjockt. Och många kör utan lysen. Smart kombination. Efter träning i Lynnwood häromkvällen hittade vi inte hem trots att vi kör samma väg flera gånger i veckan utan var tvungna att stanna och läsa skyltarna på motorvägen. Men vad har detta att göra med dagsformen och har ni något intresse av detta? Inte det minsta. Jag ska flyga iväg med bilen en stund och sen återkommer jag med ett inlägg av klass. Kanske till och med något roligt, spännande och informativt. Ungefär som ett Kinderägg. Vet ni att Kinderägg är förbjudna här i Washington. Det är ju så mycket läskigt som kan kan hända med ett Kinderägg. Vi åker till Canada och smugglar in Kinderägg över gränsen när vi verkligen längtar.

Life lessons for my three daughters and Happy Brekkan America Day

I have three amazing kids, three beautiful girls. I don’t know how it happened but they are growing up. What feels like a couple of years ago we worried about preschool and swimming lessons, now we deal with drivers ed and honors classes at high school. The days go by slow but the years fly by so fast. 15 years feels like 5.

Today, January 10th we celebrate 5 years in this country, 5 years in Washington, 5 years away from what used to be our home. Our move here was a big change in our girls’ life, both good and bad. As a parent you always question your decisions that involve your kids. You always wonder if you did the right thing, made the right decision. We have all learned and experienced so much and it has been a lot of laughter but also tears. I can’t even remember the first year we lived here, my mind blocked it somehow. Did we make the right decision? I do think so and I really hope so. This adventure will be a life long experience that we will all carry with us for the rest of our lifes. And I am sure growing up in different cultures has shaped their lifes. They will always view life through a lens that is different from their friends. Friends that lives on two different continents. We live in different cultures instead of reading about it in textbooks, we meet people that are very different from us every day. What awesomeness.

The only thing you really want for your kids is happiness. Not power or money, just for them to find their sweet spot, their thing that gives them goose bumps. You want them to grow up doing what they like to do, enjoy their lives. And you don’t want them to make the same mistakes as you did. But maybe they’ll have to. To get the experience and to feel some sort of pain. If I could I would pass my experience down to them but I can only give some advice. Just a few life lessons on the way, some more serious than others…

Keep swimming girls… before you blink high school will be over.

  • Be nice to your sisters, always.
  • It is ok to be homesick and long for all loved ones in our other country… they will still be there next summer.
  • Never get in a car with a drunk driver. Call home, any time.
  • Work out. As much as you can and as hard as you can. And it is ok to look sweaty, not very cute and feel like you are going to puke. It is actually good for you.
  • Always work hard in school, it will pay off. But remember, you can only do your best.
  • Never be afraid to ask for help.
  • It is ok to spend a lot of money on shoes, especially running shoes.
  • Don’t worry about love when you are 15, you have plenty of time. I am sure you will not even remember the name of the cutest guy in 9th grade when you turn 30. Life goes on.
  • Accept people around you. Nobody is perfect. Not even you.
  • Do your thing. Be different. But don’t wear too short skirts.
  • Travel as much as you can.
  • Laugh often and hard. And laugh at yourself.
  • Keep your eyes on the ball, in sports and in life.
  • Learn how to drive a stick.
  • Learn how to cook and bake bread. Enjoy food, it is good for you and it brings people together.
  • Change is good, scary but good.
  • Do things that scare you.
  • No tattoos or visible piercings. And no, I will not change my mind about this.
  • You are all three so much stronger than you think.
  • If you can’t think, go for a run, a long run.
  • Don’t stress… you have a long life ahead of you.

Life is a great big canvas, and you should throw all the paint on it you can.  ~Danny Kaye

Our favorite backseat song

2013 Know your limits, but never stop trying to exceed them

Nu är det helt plötsligt ett nytt år och vardagen knackade på dörren imorse när jullovet var slut och bilen skulle ut och värmas upp när månen fortfarande var uppe. Det känns som om jullovet var extra kort i år så nu hoppas vi på ett riktigt kraftigt snöfall så vi kan få några extra snödagar. Helst i slutet av januari, när det är finals. Frosten ligger vit på marken och taken men ingen snö hos oss. Det är extra mycket snö i bergen några snabba mil bort. Vi firade in det nya året med goda vänner och en drös av ungdomar. En riktigt trevlig kväll som blev till sen natt. Det tackar vi och bockar för.

Nytt år innebär för många nyårslöften och nya tag. Jag vill egentligen inte avlägga några löften som jag antagligen skulle raskt bryta innan januari har tagit slut, men jag kan ändå inte riktigt låta bli. Vem vill egentligen misslyckas offentligt? Framåt januari vet jag mer hur året kommer se ut men kan ju fram till dess avge några vaga livsord. Tillräckligt vaga för att för att man inte kan misslyckas. Mina riktiga löften behåller jag för mig sjäv. Ett tag till i alla fall.

  • Lära sig något nytt. Här snackar vi inte ett franskt ord eller att steka lagom bruna pannkakor, utan det ska vara något riktigt som att ta körkort (om man inte skulle ha något), bygga en dator från grunden, lära sig dansa flamenco etc. Det ska enligt säkra källor vara utvecklande och bra för hjärnan att lära sig kluriga saker. Jag vet inte hur många gånger jag har hört att sudoku, korsord och musik är bra. Men nu är det dags att gå ett snäpp till. Kanske lära sig ett nytt språk eller ta en ny examen i något spännande tekniskt.  Vad jag ska lära mig vet jag inte riktigt men det brukar dyka upp spännande saker framför ögonen, om man bara tittar.
  • Sova lagom mycket. Det är ju bra för alla. Här vet jag att vi alla periodvis sover för lite och sen försöker vi ta igen det var fjärde helg eller så, inte så lyckat. Vi började i alla fall det nya året med att ta sovmorgon. Det är väl ett bra mål för alla inblandade. Och nu sitter jag här och räknar lite enkelt på ena handen att det blir dåligt med sömn i natt. Klockan ringer 4.45 för mörkermöte. Tur att man har ett helt år för att jobba på det målet.

Och sedan har jag några enkla mål som hänger kvar från förra året men vi tar dessa på engelska.

And for all of you English speaking people. This years New Years resolutions:

  • I will do less laundry and use more deodorant
  • I won’t worry so much.
  • I will cut my hair.
  • I will grow my hair.
  • I will stop considering other people’s feelings when they so obviously don’t consider mine – if that unwashed fellow sits next to me again, I’ll tell him he stinks!

Well, that’s not really what I meant… here we go…

  1. Push past my comfort zone.
  2. Know my limits, but never stop trying to exceed them.
  3. Try to not get injured… or only if it is worth it…

Cheers,

Lillahjärnan

Ett spring vid sjön

Efter en evighet och nästan två veckor reste jag mig, klädde på mig tightsen, snörade på mig skorna och mötte upp nära sjön. Ett ganska långt men långsamt spring, en trevlig konversation som varade i 90 minuter. Kanske sista springet med Anna innan hon far. Min pannlampekompis far hem och får njuta av falukorv och filmjölk. Hon som skyddat mig mot björn och bergslejon, manat på lite extra vid 6 snåret på morgonen och fått mig att känna att ingenting är omöjligt. Lite vemodigt är det allt. Men livet går vidare och det finns fler berg att klättra, fler stigar att springa på både här och i Sverige. Sen möts vi någonstans och springer ihop. Träningsläger på halva vägen, blåbärssoppa, underställ och blöta skor. Kanske på Island. Vem vet. Eller vid en sjö i Sverige. Nu springer vi via Skype ett tag. Luftkram från den här sidan till den andra.

Vi gjorde några stopp och fotade solnedgången som blänkte i sjön och färgade himlen i alla regnbågens färger. Sen tog andningen slut och hostan tog vid. Då var det slutsprunget för idag. Nästa gång simmar vi över sjön istället för att hålla oss på kanten.

photo

Idag vågade barnen och jag oss ut för att byta lite kläder som tomten kom med. Jag höll på att ge upp redan vid parkeringsgaraget. Virriga och irriga tanter i Lexusar, aggressiva män i pälsmössa och långsamma barnvagnsdragare kan få mig att komma ur balans vilken dag som helst. Tror ni inte att man blir aningen aggressiv när man har pälsmössa när det är 7 grader varm och regn? Vissa av oss lyckades i alla fall ganska bra med våra byten, andra höll på bryta ihop av värmeslag och cellskräck i en provhytt i Bellevue. Det slutade med att inga kläder i världen kan vara värda en möjligt kommande panikattack på Bellevue Square så vi åt lunch istället. Vi passade på att sörpla asiatiska nudlar ur stora skålar. Det kändes som ett bra alternativ till julmaten som nästan är uppäten. 

Over and out!