June

7 loads of laundry and lawn moving, that is what this month’s last day consisted of. June, a month of craziness. It started out with a big graduation. Johanna got her cap and gown, we saw her on the big screen at Key Arena and all her cords of excellence shone in the camera flashes. A very proud moment for her and us. And I have to brag a little bit, top 10%, with honors. We had family visiting for the first two weeks of the month that were also the last days of school for the kids. Off to Bend, OR for a climbing competition for a few days. Stuffy nose, fever and all over achy but had a really nice time with Caroline. It’s a long drive for a few days but well worth it. We stayed at a nice place and ate really good food. The food trucks in Bend are worth a visit.

Back home, unpacked the puffy coat and packed shorts and volleyball gear and off to Orlando, FL. Jo’s last tournament as a volleyball player. Brjann coaching and the rest of us as supporters and team chauffeur/chaperone. Over 2200 teams from around the country and the world playing. 98 degrees and asphalt melting. It’s just too much. And we didn’t get to see any alligators this time. The supporter crew ran between games and Universal Studios, cheering on the team and riding rollercoasters in heat. We opted for the water rides and walked around in wet clothes most of the time. The new Harry Potter area was actually amazing if you are a fan and we spent endless time there. Still a stuffy nose, fever and achy. After little bit over a week at the number one retirement state, two flew to Anaheim, CA for another tournament and the rest of us had another day of heat and midnight burgers and then we flew the team home to Seattle, WA. We got a bit teary and sentimental when we got home, two kids and I. It’s a really great group of kids. It felt good breathing crisp air, the skyline is beautiful and the mountains look inviting. And here we are.

The kids that are back home are sleeping and climbing, enjoying the first few days without school and sleeping in their own beds. Three family members at home, three cars, we all have our freedom back. I am still trying to cure my cold after three weeks, catching up, cleaning my mailbox after a month of other commitments, making phone calls, doing some yardwork and baking. The tomato plants barely survived, grapes are growing and the grass is thriving. Its race time in two weeks and I have trouble breathing. I am running one mile at the time, literally. I run one mile in the slowest pace possible. How do you get your breath back after a cold?

What else? Nothing mucho.

And I forgot to post this. Another week passed and the cold is almost gone, the tomatoes are thriving and blackberries are getting darker and juicier. We are eagerly waiting for nicer weather and for getting into the summer feeling. We haven’t really seen the sun in days and we are heating up around the grill at night pretending its summer.

 

Nothing new

Just realized that it must have been over a month since my last update. That’s a long time. So, what happened since last time. A new Whole Life Challenge is going on again. And please remind me why I sign up for stuff like this. No fun, I’m not happy about it. I overusing nut butter, regular nuts and fruit. Overeating as it’s best. I’ve tried to take care of my ever screwed up foot, the fourth time draining a swollen tumor. Life at its best. That resulted meeting an orthopedist for my other knee that is now injected with a bunch of shots and I now hop around on crutches. All fun stuff, all good in the hood. This whole thing will be over after the weekend and life goes on. A never ending story. Limal had no clue how right he was.

More news since last time. I broke my laptop, that is probably why I haven’t posted an update in forever. It was my fault, I drenched it in fluid. I had a sad interaction at the store, begging for help. I tried really hard, opened it up completely, dried it with air in a can. It didn’t work out. At all. Brjann set me up with one of the old Surfaces at home. I am not amused. Don’t get me wrong here, it’s a great machine but it’s not enough. I’m not happy, my fingers complain, my eyes are not happy, it’s not enough. Talk about eyes, I had my eyes checked a while ago. I’m off the hook, only reading glasses… still in the zone people. I am still 25, but pushing 35. I also broke my Band and I just stopped what I was doing, in chock. So that meant that my steps didn’t count that day. No, just kidding. But I did break it again, it just torn. I’ve stopped obsessing about my sleep pattern (even if I find it extremely interesting), my steps are pretty much the same every week. More interesting now is the cardio minutes. Keep your heart rate up peeps.

Tournament weekend at UW. It’s camping weekend for a lot of people. I’m happy it’s not camping weekend for us. I’m pretty much done with that. I wouldn’t mind a 24 hour wander up the mountains but my no 1 company is resting for a while. I can’t wait for his return. A long car ride, a soggy sandwich, nuts and raisins, a few bars, water, sleeping bag, poles that I seem to loose and wool socks. And maybe new plans for 2017. I’m looking forward to it.

We are wrapping up school for this semester. Jo has a few days left before graduation. Caroline is choosing classes for BC next year and Sof is panicking over being left behind at high school by her two older sisters. I am thinking and planning that maybe we need to buy a fourth car, or maybe I should bike every day. Or maybe just get a bigger pack and run. Oh, I got a new car a few weeks ago, not a hybrid this time. But black, for course. It’s difficult, I keep losing it when I park. It’s small. I will not fit a blown up pack raft in this one. The mother ship is long gone.

Elections are getting closer here. Shocking! All of it. I’m not pleased. I have an argument with the news anchors every morning. The country is messed up. Big time. The guy should be a pet mortician or something that didn’t involve people and world politics. But vote like you feel it’s right. It’s all in the hair and spray tan peeps. Irresistible.

Band social challenge

Medan alla Uppsalabor förbereder sig för Valborgsfirande så fortsätter en helt vanlig helg här, utan mösspåtagning, champagne och forsränning. Jag började dagen med en kort promenad i regnet och upptäckte att rosorna blommar. Här är det vanlig fredag med vanligt jobb och skola. Vi får väl klämma i oss en flaska champagne bara för att sympatisera lite.

Eftersom jag inte har något mål i sikte mer än att kanske våga cykla på skumpigt underlag och så småningom med sällskap svischande fort ner för läskiga backar utan att axeln hoppar ur led så måste jag ju fokusera på något annat. Microsoft Band har de senaste veckorna uppdaterats lite och några funktioner har lagts till, bl en social funktion. Numera kan man koppla ihop sig med kompisar som också är utrustade med ett Band och då utmana varann på tex antal steg under några dagar. Såklart hoppade jag på detta även om jag var skeptisk till en början. Man kan ju tycka vad man vill om detta men i slutändan tror jag att det uppmanar de allra flesta att ta trapporna och ta en liten promenad varje dag vilket ju är bra. Sen kan det också gå för långt… som det brukar göra när jag är involverad i någon form av social tävling. Ja, det har hänt att jag sprungit upp och ner för trapporna några gånger hemma innan jag gått och lagt mig. Igår kväll blev jag utmanad av en kompis som jobbar som pt så han är alltså i rörelse hela dagarna. Självklart accepterade jag utmaningen, 7 dagar av stegräkning. Om jag ska komma upp i hans nivå så kommer jag få jobba hårt. Vad en av oss kommer att vinna eller förlora vet jag inte än, antagligen en kopp kaffe eller en chokladkaka men det är ju inte det viktiga. Jag visste redan i morse att det skulle bli svårt att få ihop tillräckligt med steg idag med hela dagen inbokad och mesta delen sittande. På väg till mitt första möte dör Bandet, jag har glömt att ladda det. Fail. Nu måste jag då erkänna att efter mötet tog jag mig hem till sladden för att ladda istället för att göra massor av viktiga saker. Och här sitter jag nu. The game is on! Nu måste jag klämma in en löprunda och ju snabbare man springer ju fler steg blir det. Det kommer bli en lång vecka…

Våren har snart passerat

Så blev det äntligen fredag igen. Våren drar sin sista suck här. Träden har blommat förbi och lämnat rosavita täcken av blomblad på marken. Jag kilpper gräsmattan varje vecka, det växer så det knakar. Solen har gjort himlen blå och värmt luften ljummen sista veckan och vi har ätit middag ute varje kväll. Till och med myggorna har vaknat. Förra helgen tillbringade Johanna och jag i Los Angeles. Vi flög ner mitt i veckan för att möta upp hennes lag och spela en lång volleybollturnering i änglarnas stad. Jag vet inte om det är rätt att kalla Los Angeles en stad. Det är ett myller, fantastiskt vackert längs stränder och där palmerna står spikrakt mot himlen men avgrundsdjupt, otrevligt på sina håll. Värme, smuts och människor som utstrålar trötthet. Solbruna ben, skrattande barn och god mat. Trafik som inte går att komma undan, morgonrusning, lunchkö och även nattliga köer. Staden som aldrig sover. Varje gång jag återkommer upplever jag något nytt och jag kan aldrig riktigt avgöra om jag gillar det eller inte. De var en av de sista resorna med laget. Vi har en långkörare till Florida kvar men annars är det bara lokala turneringar fram till juli. Slutet på en era. När vi var borta firade Sofia sin 15e födelsedag. Ett år äldre, mer vuxen och ännu längre. Jag är snart omvuxen på alla sätt. Stora barn.

Här hemma började jag dagen med någon slags rengöring och upplockning. Det är alltid uppfriskande att jaga sopbilen vid 6.30 när vi glömt att dra ut tunnorna till vägen. Det hopar sig, både i hörnen och på öppna ytor. Lagom till det värsta var upplockat och undanstoppat så drog dammsugaren sin sista suck. Tvärdöd, tyst och väldigt stilla. Nu blir det ofrivillig shopping lagom till helgen. Och den gröna Electroluxen får hamna på sopberget.

Klättringen går stadigt uppåt och det tävlades ute på öarna när vi andra hasade runt i Convention Center i LA. Ytterligheter, glesbygd, färjor och naturen i gripbart avstånd.

Jag hade hoppats på säsongspremiär under veckan som varit och ännu ett lopp på lördag men det blir inte riktigt så. Segdragen förkylning, eller kanske allergier och en fot som lever sitt eget liv gör att det får bli några veckors lätt träning. Jag ägnade mig åt löpbandskilometer på hotellet för att undkomma trafik och värme vilket är så långt från uppfriskande skogslöpningar man kan komma. Kroppen är trots allt anpassningsbar och det är ju bättre att springa lite än inget alls. Jag delade hotellgymmet med några 20 åringar som körde discofredag trots att det både var tordag, fredag, lördag och söndag. Pumpade biceps, gjorde grimaser och kollade in resultaten i spegeln. Det är uppfriskande på något sätt. Själv har jag ju en sån otroligt helhetssyn, ha. Vem bryr sig om biceps när kolesterolet stiger och hjärtat åldras.

Jag försökte få upp de unga vuxna och äta frukost, lunch och middag, frisk luft, promenader och annat larvigt. De ville bara sova när det var spelfritt. Min egen dotter lydde mig trots allt men jag tror inte att hon uppskattade mina tidiga morgonringningar då jag gav sista chansen innan frukosten stängde. Jag predikar för aningen döva öron och inser att även de vuxna i sammanhanget tycker att jag är lite knasig. Men det bjuder jag på. Vadå rutiner, fasta måltider, frisk luft och rörelse för att kunna prestera bättre varje dag på en turnering?

Nu ska jag gå och röra på mig. Tacksam över att jag aldrig känner någon träningsbaksmälla, träningsvärken finns alltid men jag känner aldrig att jag inte har lust. Kroppen är lite av ett diesellok ni vet. Den mår bra av att köras runt, står den stilla så rostar den ihop lite. Kanske blir det discofredag, bänkpress och sånt man gör för syns skull. Eller kanske något mer viktigt. Jag famlar planlöst utan lopp och plan att följa. Men jag vet i alla fall att man vinner inga lopp med välpumpade biceps.

Vad som händer runt omkring oss har jag tappat kontroll över. Kanske Trump vinner, valutan devalveras och kanske våren vänder och ger oss floder av regn och dränker mina nyplanterade grönsaker? Vilken toalett får man egentligen besöka, dam eller herr? Och vem vill skaka hand med vem?Tydligen får man göra som man vill. Ve och fasa, världen är förskräcklig. Men ändå ganska bra.

The Open ending

CrossFit Open is for the fittest people on earth. It’s truly amazing the stuff they accomplish with their bodies. But at the same time CrossFit Open is for pretty ordinary, half-assed athletes, middle aged moms like moi. I can’t say that I’ve taken it so very serious but I feel like I want to finish what I started. Last year was a disaster, pneumonia first week of Open. And you probably know that it takes more than a few days to rest up. I am not very proud that I kept training with pneumonia but that’s life. Add a couple of tumors and surgery the months before and the mental part of life got very mental. And Ironman training on top of that, a stress that I didn’t get my 100 mile bike rides and long runs in on the right day because of nonfunctioning lungs. Sometimes you need to stick to your plan to keep your life on track. It all worked out and I was race ready, switched races and went to Alaska. Great decision.

This year’s Open is interesting. I am constantly worried that I will rip my shoulder out of place so I tend to be over careful. My inner athlete is stronger than the outside, it’s frustrating. And then I got some back issues during 16.4 because of bad lifestyle choices and french fries. Started 16.5 but had to stop after 5 minutes. Went to the chiropractor and straightened things out, rested for a few hours and went back to finish it. Phew. Closure. It is always good to finish something you started. A race is a race. Open is not like running a marathon or finishing a nasty adventure race when you finish exhausted but high on endorphins but I think it’s good to finish what you started. It’s a relief. Closure.

It’s easy to lose track and not see what’s around you. I just want to take a moment to say that I think you all are awesome. We all have different goals, backgrounds and lives but somehow we come in day after day and lift the same barbells, swing the same bells and stretch out on the same floor in our puddles of sweat. We all have our limits and barriers, mental or physical but we do the same thing. It’s all good. It’s more than good, it’s pretty amazing. A huge reason we all plan our life’s around class times is our coaches. I know we don’t always do what you tell us to, we drop empty barbells, we sometimes workout in a half assed way but we all appreciate all the work you do. But if you tell me to push my knees out one more time I will freaking explode.

Happy Easter

Charlotte

Kalket dammar

Jag har något slags ryggskott och jag har en teori. Under de senaste 7-8 åren har jag rört på mig dagligen, mer eller mindre. Inte något otroligt, fantastiskt men hasat mig fram, skuttat hit och dit, plumsat runt och hävt tunga saker runt omkring och upp. Ibland helhjärtat och ibland ganska mycket på rutin. Det konstiga är att jag njuter av detta. Jag kan dra benen efter mig när jag städar, mailar, handlar eller jobbar. Jag kan också dra benen efter mig när jag tänker att nu är det dags att springa. Det går i snigelfart, upp för trappan till garderoben. Jag maskar, känner efter. När jag väl kommer utanför dörren går det per automatik. Det är rätt skönt. Tro inte att det alltid har varit så, det tar tid att bygga upp. Som ni kanske har förstått så gillar jag när det är lite motstånd, halv storm, regn och lera. Varför duscha om man inte behöver liksom.

Förra veckan åkte vi till Spokane. Sex timmar i bilen och sedan 3 dagar av volleyboll på det. Jag agerade mamma, chaufför och medföljande kompis. Det var dubbla turnerningar, förmiddag och eftermiddag/kväll, alltså ingen dötid. Det var så illa att vi åt middag på hotellet vi 10 på kvällarna och då bodde vi på Holiday Inn, ingen väljer att äta på Hoiday Inn om det inte är panik. Det var tidiga mornar och sena kvällar och vi var totalt utmattade varje kväll. Vi satt på metallbänkar mest hela tiden, ibland på golvet och så stod vi lite på golvet. Och så sov vi på hotell och satt några timmar i bilen varje dag. Jag tränade inte en minut. Jag åkte till och med hiss men tog trapporna i stället för rulltrappan ibland. Och så drack jag en massa urdåligt kaffe och åt pommes frites varje dag. Och så körde vi hem. Och så blev det måndag och jag hade tid för att göra om ett tävlingspass (16.4 CrossFit Open) som jag missat pga resan. Hepp. Nu kör vi. Jag värmde så klart upp. Länge. Men sen satte jag igång med domarn bredvid mig. 55 marklyft på 155, check. 55 wallballs, check. 55 kalorier rodd, check. Sen rätade jag ut mig och det gick nästan, nej egentligen inte. Det var lite ostbågsform över det hela. Allt som jag egentligen är bra på blev jättejobbigt. Jag tänkte DNF i huvudet under hela tiden, vilket var knappt 12 minuter. Jag hann tänka jättemånga tankar på 12 minuter. Tänk om jag andas så hårt att jag till slut bara tappar andan. Vad irriterande att byxorna hasar. Vad konstigt det känns, jag älskar ju att ro. Jävla byxor. Andnöd. Nä, skärpning. Är alla snabbare eller är jag bara grymt långsam. Andnöd. Undrar om man kan ha en puls på 250. Springer man en tävling så måste man ju alltid ta sig i mål eftersom man måste ta sig till bilen och går man tar det bara längre tid. Sitter man på en roddmaskin är det ju bara att kliva av, motivationen försvinner liksom. Det var samma hjärnspöken som på Vancouver marathon för några år sedan, sista 300 meterna. Jag var övertygad om att det inte fanns någon målbåge och jag blev så förbannad att jag tänkte bara skita i sista minuten och kasta in handduken när det var 0.2 miles kvar av 26.2. Publiken vinkade och tjoade och jag tänkte bara va, har ni inga hem att va i, varför står ni här och tjoar? Och jo, jag kom i mål.

I alla fall så var det ganska pyton med ostbågen i tisdags men på något sätt så mjukar det upp sig under dagarna. Veckan har passerat och ryggen har varit hyfsat rak. Men min teori då? Jo, jag tror att sånt här händer när man inte rör sig tillräckligt (och sitter på kalla, hårda metallbänkar på arenor). Jag tror att om jag hade klämt in ett pass varje dag så hade kroppen mått bättre och ryggen hade nog inte bråkat så förfärligt när jag väl tog i. Enkelt. Så enkelt.

Och idag var det dags igen. Sista tävlingsdagen 16.5. Tjoohoo. Astaggad. Jag kom förbi 21 thrusters och 21 burpees och sen kände jag att det är nog lika bra jag går hem nu. Jag tittade på när de andra svettades så det blev pölar på golvet. Ostbågsformen kom raskt tillaka och jag tog en tur förbi kiropraktorn på vägen hem. Nu är jag lika rak som en salt pinne. Och så har jag köpt tungdlyftarbälte. Det är lite fusk. Det går egentligen bättre om man bara skaffar sig magmuskler av titan. Men jag kände att jag skulle kunna göra lite både och, titan och bälte. Hängslen och livrem. Dubbelplåster. Och visst, det känns ju lite 60-tal, manligt och ryskt. Kalket far och skriken kommer hela vägen från magen och det matchar jag med rosa skor.

March

My finger hovers over the mouse these days, I don’t seem to be able to post anything, unable to click.

Back from a long weekend of double tournaments in Spokane, the extraordinary city in the eastern part of Washington. I love to pack up the car and drive far. It seems like I am the only one in the family. One kid staying at one hotel and playing downtown, and the other kid staying at another hotel and playing at another arena. The car going back and forth, early mornings and late nights. Cracked the windshield the first day, not a good start. Add on a ton of bad food, lack of sleep, and sore bodies. Tournaments are tough for kids. It doesn’t matter how fun it is or how well you play, it’s intense. It’s a team effort. Rough patches in sports can feel like opening your heart to someone who doesn’t love you back. A long tournament really sucks the energy out of both kids and adults. Monday comes, the week goes on and the whole family is left with a hangover. The kids came home wanting real food, they are like super humans with metabolisms like Spiderman.

We came back to sad news from Brussels. Once again terrorism strikes Europe. I am grateful that friends living in Brussels checked in on Facebook. It’s difficult to understand, and maybe we don’t want to understand. Anger and sadness, and feeling helpless. Terrorists getting too close. Disturbing peace and trying to mess with our everyday life’s. The heart of Europe that was my hometown for a short time in the 90s. Je suis sick of this shit! And I follow the news from here and it seems so far away. I hear the kids talk about Belgium and their friends don’t know if it close to France or Russia, and that worries me. The world is growing smaller and closer yet some countries live outside and far away. Where is the center of the world? Trump worries me. A lot of things make me worried. And angry. And sad. It’s even more important to vote for a person capable of running a big country in a world in stress.

I’ve been following a debate in the Swedish news the past weeks. If they should allow only women a few hours per day at pools. There has been incidents were men get too close, men that can’t handle seeing women swimming with lighter clothes on. And women that swims covered with clothes believes that they should be able to swim with only women. This worries me too. It has taken a long time to get where we are now. Women’s rights, equal rights, men and women, voting, equal pay, maternity and paternity leave. Why? No. Equal. Think about it. At first I felt that the women should have their hours for themselves but when I actually thought about it… no. I don’t think it is right. We are different. If there are men that can’t handle it, move on. We swim, live, work, run…together. Don’t ruin decades of work. Men and women are different but we live under the same sun.

And as always…a training update. I try. I really do try. I am not really a Marvel superhero at the moment, not even trying to act a part. But I am healthy, balanced and pretty strong. Maybe that is good enough. I am trying to build the machine, feed the flame with firewood. But sometimes it’s not all that fun. That’s where I am now, at the intersection of I’m putting in 2 hours per day and not feeling it. I complain in my head before I run. I hear myself take deep breaths, of boredom. I can’t help it. I need something to look forward to, something impossible and beautiful. Mud, rain, wind and some snow. It builds character. You want to look forward to a warm shower. You want to look up at a mountaintop with a pumping heart and tired legs feeling overwhelmed and saying to yourself – Hey, it looks pretty gnarly but think of the view at the top. At the intersection of pushing your limits and experiencing joy is where the magic happens. I need to find that check point on the map. It’s close, I am sure. And goddammit, I really want to be fast again.

We have two scary opossums in our backyard. A man and a woman. We have even seen some opossum porn and it was not very nice. Rabbits, birds, dear, raccoons… you are all welcome. But opossums. Holy crap. Have you seen the teeth? And the tail? Just sayin’. I am more scared of opossums than bears. I sing every time I take the trash out.