Ibland fungerar allt så bra. Barnen är glada, middagen står på bordet och är dessutom är den full av vitaminer och annan som främjar tillväxten, alla är utsövda och läxorna är gjorda. Jag kan nog inte klaga så mycket, alla kom iväg till skolan med frukost i magen och hyfsat struken skjorta på mustachmannen. Nu ser jag mig omkring och huset är i ruiner, nästan. Efter en helkväll med 11 bokklubbtjejer igår så skulle jag behöva röja lite, sätta igång diskmaskinen och bära ut tomflaskor. Men icke. Jag har nu gjort en andra kopp kaffe, skummat mjölk och skrämt upp en lussebulle i micron. Spotify går högt och jag har ställt larmet på telefonen så jag inte ska lata mig för länge. Det är vad jag kallar prioriteringar. Det är onsdagen före Thanksgiving och barnen går exakt 2 timmar och 45 minuter i skolan, sen ska vi lata oss på riktigt.

 

Nytt besök och mera värktabletter. Gipset har tack och lov åkt av och jag är nu utrustad med en robotarm från Össur, top of the line, best of the best. Nu kan det bara gå framåt, uppåt eller kanske utför. Armen är i alla fall ganska så obrukbar men snygg i färgen. Jag har alltid gillat blått.

Det är fredag gott folk. Mustachmannen och jag har handlat mat och nu väntar jag bara på att det ska bli dags att börja koka ihop något. Det blir parmalindad kyckling med basilika och tomat här i brist på andra uppslag.

Och så har det ju varit val. Det var ju en riktig otursdag, en cykelvurpa och ett konstigt val samma dag. Summan av kardemumman har väl ingen missat, Obama slipper åka till UHaul och hyra minilastbil för att flytta matbordet. Men resten då? Flipp eller flopp. Jag tycker att det är riktigt bra att Washington har ställt sig bakom några viktiga frågor som tex gay marriage som verkar kunna träda i kraft redan i början av december. Det är en otroligt viktig fråga här som inte bara handlar om att höra ihop utan viktigt är bla försäkringar. Att marijuana helt plötsligt ska bli helt legalt känns ju bara helt knäppt, galet. Men, alla tänker inte lika och det är ju inte så mycket man kan säga om det. Nu ska skinkan lindas och barn hämtas.

Until next time,

C

Att jogga i motvind är inte kul. Just nu känns det som om jag springer i storm och hagel, det går nästan bakåt. Och fort gick det att hamna bakåt. Ett litet tipp med cykeln, snett bakåt i nedförsbacke och så rasade alla glada endorfiner av. Nu sitter jag här med gips på armen och kör pekfingervalsen med en hand. Året största och mest efterlängtade tävling går av stapeln nästa söndag och det är på gränsen att jag kan ratta bilen så jag gissar att timmar på terrängcykeln på berget inte kommer att funka. Surt sa räven. Men jag har inte riktigt gett upp än. Och bara så att ni vet så håller jag mig nu till historien att jag körde mnt bike på bana, utan skydd på kroppen och galet coolt med ungdomarna. Så var det och den historien kommer jag hålla mig till.

Igår stod det cykling och löpning på schemat. Fram med trailcyklen och hjälm på. Ner för hela Willowsbranten, jätteförsiktigt. På vägen stannade jag och sprang intervaller på klubben och lämnade sedan kläder och skor och cyklade vidare för att träffa en kompis. Vi cyklade snällt och ganska långt. På asfalten, längs vattnet fram till Bothell. Där snurrade vi runt lite och  vände hemåt. När det var 15-20 minuter kvar skildes vi åt och jag hämtade mina kläder och cyklade sakta hem. Benen började bli trötta efter några timmar. Min sko var trasig så jag kunde inte klippa in den i trampan så jag hade cyklat lite ensidigt. Och så var jag i uppförsbacken några minuter hemifrån och jag cyklar sakta. Då fastnar min trasiga sko och jag tippar bakåt  och åt sidan. På armbågen. Och på ryggsäcken. Och vad tänker man när man ligger där. Jävlar tänker man. Det gjorde ont. Jag kommer inte upp. Hoppas ingen ser mig. Och åter igen jävlar fast på ett annat språk. Och så låg jag kvar ett tag och tyckte synd om mig själv och så tänkte jag alla ula ord jag bara kom på. Efter att jag hasat mig upp och kontaterat att något måste ha hänt går jag hem med cykeln. Väl hemma försöker jag få av mig korvskinnströjan och byxorna och ställer mig i duschen. Det var inte det lättaste. Varför ser min armbåge ut som en fotboll? Pust. Kände mig helt plötsligt lite kallsvettig. Jag satte mig i bilen och körde till doktorn.

Efter röntgen och lite annat kunde jag i alla fall åka hem igen och duscha klart. Fraktur på armbågen. Så onödigt. Och så här morgonen efter kan jag  konstatera att man inte sover toppenbra när armbågen är i dubbel storlek och gör ont. Jag lovar, nu är det sista gången jag säger det men jävlar.

Efter ihärdigt isande var armbågen något mindre svullen.

Skolan har delat ut datorer till alla våra barn. Nu bär de alla på en liten men ganska tung netbook inklusive batteri och sladdar. De är ganska baktunga när de kliver ut ur bilen på mornarna. Det ska underlätta skolarbetet och föra in dem till framtiden. De ska bli framtidens vuxna, mer utbildade och smarta än någonsin. Det betvivlar jag inte alls att de kommer att bli. Skärmsmarta och på alla andra sätt smarta. De kör avancerad multitasking, dator, telefon, TV, Kindle och Surface samtidigt som de för en diskussion med den som sitter bredvid. Utan att tappa fokus. Jag kan knappt hålla fokus på en sak i taget. Läsglasen åker av och på och det är ju så meckigt med allt. Varje dag tror jag att synen har förändras kraftigt men ofta är det bara frukosten som hamnat på läsglasen.

Den inre tillväxten är starkare än någonsin. Hos alla, barn och vuxna. Ni vet väl att man alltid ska fortsätta att utveckla och utbilda sig om man vill att hjärnan ska åldras på ett bra sätt. Sudoku, plockipinn, korsord, fysik på ditt lokala komvux. Något svårt och utmanande är bra. Som att lära sig simma. Jag kanske inte skulle satsa på plockipinn utan välja något lite mer utmanande. Jag tror på böcker, alla typer av böcker. På något sätt växer man inombords när man läser, den inre tillväxten. Både hjärnan och hjärtat utvecklas.

Hos oss är det aningen blött, regnet väljer att droppa ner några timmar varje dag. Det kunde vara betydligt värre, men det skulle sitta fint med lite sol. Återuppbyggnaden efter Sandy har påbörjats och valet närmar sig. En början för vissa och slutspurten för några andra. Smutskastningen ligger på topp både på lokal och nationell nivå. Vi får väl se, vi får väl se…

Ny manick och nytt att lara. En ny Surface och ett tangentbord som klickats fast. Nytt, nytt. Som tur ar sa har vi fatt manga manader pa oss att vanja sig vid Win8 sa helt galet kanns det inte. Nytt och blankande svart. Och nu ska jag lista ut hur resten av alfabetet dyker upp med sina prickar over a och o.

Inte ett uns blått på himlen idag. Regnet är här för att stanna.  Och det känns ju mysigt. Nu är det höst.

Det låg en liten död mus framför vår ytterdörr när jag kom hem. Fötterna pekade rakt upp mot taket och nos-näbben hängde lite på sidan.  Vad betyder det? Har grannarna lagt en mus framför vår dörr? Eller var det en fågel? Eller en katt? Jag röstar bort katten. Katter går inte fritt här i vildmarken. Nu ligger musen i rabatten och väntar på en hederlig begravning vilket den kommer få så fort vi har tid. Men just nu ligger den med fötterna upp mot himlen och jag tittar på den stackars skogsmusen varje gång jag kommer hem med min tomma kaffekopp som varit full några timmar innan.

Efter en helg av både det ena och det andra vaknar jag fullkomligt ledbruten. Jag har inte tagit ett löpsteg. Är det åldern? Efter en snabb titt i spegeln inser jag att något har hänt. Det är en slags kombination av rynkor, behåring, blekhet och ungdomsfinnar. Är det då här det ska bli, är det så här det känns när man är medelålders? Jag blev raskt tvungen att slå upp gammal/old på urban dictionary där allt är påhittat med ändå ruskigt sant. Det visar sig att jag är slut som artist, helt utan framtidshopp.

Old

1) Aged. Can be referring to something alive or nonliving.
2) Outdated.
3) No longer funny.

eller

Old is when its more expensive to buy the candles, than the cake to put it on.

Jag är alltså outdated, slut som artist, finito. Trist!

Bor man i Seattle är livet så här glänsande och rosenrött. Spring bort sömnproblem och känn luften under vingarna man akta så du inte trampar på en liten orm och håll ögonen på alla pumor på skogsstigarna. Pust!

Läs om mig, örnarna och det vackra vädret i Seattle. Här springer vi fastän det regnar och vi är glada samtidigt!

http://blog.svd.se/maratonbloggen/2012/10/02/charlotte-anna-ar-min-battre-traningshalft/

Solsken och höstluft, kan det bli bättre. Därför har vi tillbringat dagen i ett köpcentrum med siktet inställt på ett par skor med skyhöga klackar. Och varit hos frisören och stylat barret. Det är homecoming och skoldans. Igår var det match och hemmalaget vann och alla var otroligt nöjda. Homecoming queen åkte cab och livet var så där som på film igen. Fasiken så glassigt vi lever. Ikväll blir det partybuss, middag och dans. Den som ändå vore 15 igen. Men det är ju inte helt fel att var lite äldre heller, då får man ju njuta av att se sina barn ha roligt. Jag ska försöka övertala 15 åringen att jag får publicera några bilder på härligheten.

Så här såg det ut på matchen igår när våra killar vann och livet lekte:

http://www.king5.com/sports/high-school/BIG-Game-of-the-Week-Lake-Washington-38-Liberty-7-171899681.html?fb_action_ids=4830788014466&fb_action_types=og.recommends&fb_source=aggregation&fb_aggregation_id=288381481237582

Och här kommer bildbevis:

För några dagar sedan kom regnet efter mer än 40 regnfria dagar i det evigt gröna och fuktiga Seattle. Regnet försvann lika fort som det kom, men med regnet kom mörkret eller rättare sagt så blev ljuset långsammare. Solen vill inte riktigt krypa fram mellan träden. Kylan börjar också tränga sig in i märgen på morgonkvisten. Det blir långärmat och handskar på. Det börjar bli lite kusligt och jag är så tacksam att jag är i bra sällskap, både människor och hund. Vi pratar allt mer när vi springer. Antingen är det så att vi lärt känna varann ordentligt eller så är den där rädslan för köttätande djur som kommer krypande vid 5.30 på morgonen. Oavsett vad det är så har vi det trevligt.

Det har varit lite tyst från min sida den senaste veckan. Det är nog så att jag försökt smälta att jag precis tagit mig över strecket. Nu är jag officiellt medelålders. Hängande kroppsdelar och större öron. Det är så har jag hört av alla andra som överlevt sin 40 års dag, men jag vet inte riktigt. Jag känner mig ungefär lika hängig och rynkig som förra veckan så det kommer nog smyga på.

Det har i alla fall varit en fin helg. Fredag morgon smet jag iväg 5.40 och blev glatt överraskad av mina två löpisar på en parkeringsplats i mörkret. Ballonger och presenter som var väl uttänkta. Jag känner mig mycket träffad och tacksam. Vilka fina vänner!

 

Resten av dagen avnjöts i U Village. Härligt slött! Och sedan blev det en liten överraskningsmiddag som blev alldeles magisk på fredagkvällen. Några härliga vänner hade fixat en fantastik trollkarl som kom och trollade alldeles otroligt roligt vid bordet på restaurangen där vi satt. Vansinnigt trevligt vuxet kalas som jag vet att även barnen uppskattade. Framåt hösten blir det party och klackarna i taket!

 

Lördagen avnjöts inne i stan med barnen. Favoritresturangen serverade delikata musslor i solskenet, sedan blev det lite shopping och promenad och spel och middag framåt kvällen. Nu avslutar vi helgen med en isländsk lammstek efter en solig dag med skolstart på svenska skolan. Jag  har fått ett helt nytt gäng av spralliga krabater att få umgås med varje söndag hela skolåret. Vilken lycka för mig. Jag tror att det kommer bli mycket lek och bus i år.