Luften gick liksom ur mig efter söndagen. Jag är något stum i benen och förkylningen gör sig konstant påmind. Målet är i alla fall uppnått och framtiden känns ganska tom. Jag måste erkänna att det lutar åt en ny anmälan bara för att ha något att se fram emot. Idag spenderade jag mest dagen i bilen. Efter en kort vända på klubben där jag bokstavligen mest satt och rullade på motionscykeln och pratade strunt drog jag mig mot bron. Jag var in till stan och vände för att äta lunch med en kompis. Kastvindar och skyfall var det som mötte mig på bron i båda riktningarna. Otroligt dåligt väder och då blir trafiken alltid outhärdlig. Dagen passerade snabbt i förarsätet. Efter ett antal upphämtningar och upplockningar var det tillslut dags för kväll och samlad middag efter alla aktiviteter. Jag bestämde mig för att grilla lite lammspett eftersom vädret var så upplyftande. Det blev trots allt ganska bra men aningen kallt att stå bakom husknuten vid Webern. Nu ligger alla små ärtor i sängarna och läser. Alla läxor är gjorda och vi är alla något bättre på franska och spanska. En bok har mystiskt försvunnit från ryggsäcken eller köket eller skolan eller var den senast var. Inte mycket att göra så här vid 22.30. Jag plockade precis ut den sista plåten knäckebröd och en form med kavring ur ugnen så nu får jag också läsa en stund innan lampan släcks. 

I april sprang jag en halvmara i Kirkland. Jag vaknade en morgon i mars och fick för mig att kan alla andra så kan faktiskt jag. Sprang gjorde jag ju några dagar i veckan men en fot med en stressfraktur hade stört träningen lite sedan i januari. Foten läkte och jag sprang min första halvmara i april. Samma kväll anmälde jag mig till Portland Marathon. Det skulle bli en perfekt uppladdning och jag hade om jag inte minns fel 27 veckor för löpträning. Jag började köra boot camp träning två okristligt tidiga mornar i veckan för att få lite hjälp med löpningen. Det gjorde ju att det blev lite mycket och axeln som hade börjat trassla i november trasslade till det ordentligt. Det gjorde riktigt ont jämt, jag kunde inte hålla upp armen över huvudet, jag tappade vikterna och inte mindre än 8 gånger fick jag den tillbaka satt i rätt läge med efterföljande isning, avsvällande och knäsvaghet. Tillslut gick jag till en axelspecialist och blev insugen på operation snabbare än kvickt. I mitten av juni, 10 dagar innan Sverigeresan sov jag några timmar och vaknade upp som ny. Det gjorde faktiskt ont, första månaden vaknade jag varje gång jag rörde mig i sömnen men det gjorde ännu ondare innan operationen. När vi kom hem från Sverige i slutet av augusti träffade jag doktorn och han ville att jag skulle vila minst en månad till. Men nu kände jag att det fick vara nog. Jag gick tillbaka till mina vanliga träningspass och började på det springa 3-4 ggr i veckan. Jag hade helt klart tappat flåset och lagt på mig en hel del under sommaren. Som en testtur gjorde jag en halvmara på Labor Day i ohygglig värme. Förra veckan kände jag mig ganska laddad men något nervös när jag sprang min sista långrunda. Jag visste att jag skulle kunna avsluta utan att skämmas. I onsdags gick jag som vanligt på träningen på morgonen och kände efter 2000ft på versa climbern att hela golvet gungade och två timmar senare var jag genomförkyld och hade feber. Torsdagen tillbringades i soffan och fredagen likaså. Jäv&a &#”! vad orättvist! I går lördag åkte vi till Portland och planen var att gå runt med näsduken i handen och dricka vatten för att dämpa hostan. Jag hade faktiskt ingen lust att ge upp så nära målsnöret.

Jag sprang runt hela loppet, halvsakta, men jag sprang. Jag kom långt ifrån den tid jag hade räknat med men kom in långt innan skamgränsen. Strax före 20e milen dök Brjann och tjejerna upp och det enda jag fick fram var att jag var förbannat trött, vi ses vid målgången. Vilket lyft att se de fyra huttra vid kanten. Alla har varnat mig för 20 milen, någonstans vid 33km, där har flera sagt att jag kommer gå i väggen. Det fanns inga väggar på mitt lopp. Däremot var det förbannat regnigt och kallt. Fingrarna var blåvita efter 5km och kläderna var blöta och kalla av regn och inte av svett. På påfarten till sista bron gjorde helt plötsligt ena foten ont och när jag tittade ner var ena skon röd av blod. Då var det bara några kilometer kvar så varför stanna då.

Jag träffade folk från hela USA på vägen. Det pratas, stöttas och peppas och ibland får man hjälp att glömma att det är mil kvar och ibland får man någon annan att glömma. Det är grisigt att springa, svettigt, dreggligt, äcklig sportdryck och halvätna bananer längs vägkanten. Men samtidigt så var det alldeles fantastiskt. Det var människor längs hela vägen som tjoade mitt namn som så påpassligt stog på nummerlappen och vid varje mile var det musikunderhållning i form av storband, säckpipor, marinkårsband, countryband, you name it. Sista hundra meterna kändes helt otroligt bra, jag hade ju kunnat fortsatt hur långt som helt. Och sedan är det slut och löjligt nog så blinkade jag bort några tårar när jag gömde mig under filten helt genomfrusen. Och sen stog hela Brekkan teamet där och väntade med Snickers och vatten. Och nu måste jag helt enkelt koncentrera mig på att ta mig på spårvagnen och sedan till bilen, för attans vad stel jag är. Ett snabbt ombyte i parkeringsgaraget och sedan hem till Redmond, 3-4 timmar i bilen.

Det enda jag kunde tänka på från början till slut att jag måste bara göra om det här när jag är frisk. Nästa gång vet jag hur coolt det är!

   

Har på något sätt kommit av mig lite… Tranströmer fick äntligen Nobelpriset! Stort grattis och inte en dag för tidigt!
Halva stan är blockerad av demonstranter, eller folk i protest. De protesterar genom att ockupera Westlake och blir bortlyfta en och en av polisen. Det är ju behjärtansvärt att känna så starkt för något att man placerar sig på torget i regnet, natt efter natt. Jag befinner mig inte i det stadiet i livet. Jag känner mig otroligt tacksam för att värmen i köket, en mjuk säng och närheten till Juran. Jag vet att det kan tänkas låta lite ytligt och verklighetsflyende, men så är det bara.
Steve Jobs dog igår efter en lång kamp mot cancer. Så onödigt och alldeles för tidigt. Världen har genom honom tagit en helt annan vändning. Blombergen växer utanför Applebutikerna även på Eastside.

Jag önskar att världen just nu tog en annan vändning. Jag har tre dagar före Portland Marathon blivit dunderförkyld. Det var nog ett år sedan sist och då passar det ju extra bra att bli förkyld nu. Min kompis som också ska spring vaknade igår med maginfluensa, det är ju också bra uppladdning. Det känns som om det kommer att bli ett lånngsamt marathon för oss, risken är väl att vi får gå runt. Vi har i alla fall bestämt oss för att vi ska runt, gående eller springande.

Världen är full av twittrare och alla har så otroligt mycket att säga. Jag måste erkänna att jag inte riktigt har förstått mig på allt runt omkring twitteriet. Jag har i alla fall gjort ett försök men jag vet inte om det har varit speciellt lyckat. Det är svårt att säga ingenting på ett par rader.

Men det svåraste av allt är att skriva sin bio, några bra ord om sig själv för att locka till sig followers, eller följare.  Mamma, ungefär medelålders, har dammigt hemma, tycker om böcker och kaffe. Upplyftande! Det får man inga följare på. Vad tycker ni att jag ska skriva om mig själv?

Glöm inte att ta en paus under förmiddagen och eftermiddagen. Häll upp en kopp kaffe och ta en bulle eller kanske två. Fira kanelbullens dag! Det ska jag göra. Tur att frysen är laddad!

http://www.dn.se/livsstil/halsa/pausen-nyttigare-an-bullen

Lägg upp fötterna, fram med en bok och på med brillorna. Mal bönorna och värm en bulle. Nu är det kafferast!

Jag har haft några bloggfria dagar. Har inte haft lust eller tid heller för den delen. Jag har varit fullt upptagen med att göra så lite som möjligt. Under helgen har det varit en handfull födelsedagspartyn för barnen och en hel del bilkörninng för oss andra två. Det gäller att logistiken fungerar. Lördag morgon smet Brjann och jag iväg för säsongens första off season triathlonträning. Jag förväntade mig att jag skulle känna mig lite bortkommen bland alla triathleter men för att skryta lite så var de inte så otroligt hippa och defiitivt inte starka. De är väldigt bra på att cykla länge, springa med onda fötter och simma i motvind, men styrka är de rätt svaga på. Jag gick hem leende utan att skämmas det minsta. Det här måste jag bara vara med på under vintern så får vi se om det blir någon triathlet av mig också. Man vet ju aldrig. Jag har börjat räkna ner… 5 dagar kvar.

Twitter har inte riktigt varit min grej men med lite påtryckning så har jag faktiskt loggat in några gånger de senaste dagarna. Jag får väl se om det kanske kan bli något, kolla in på #lillahjarnan. Jag gillar ju när andra skriver fiffiga och tänkvärda saker, och då kan man ju fråga sig varför jag följer Anders Timell och Magnus Uggla.

Nu är det måndag kväll i Redmond och kompisarna ska snart puttas hem så vi får möjlighet att äta middag tillsammans. Triathleten kände pressen och åkte iväg för ett styrkepass på klubben. Jag funderar mest på bacon just nu. Baconet ska i pannan tillsammans med raggmunkarna. Och lingonen ska fram.

Huset är fullt med barn, mina och andras. Alla husets rum och tv-apparater utnyttjas maximalt. Bredvid mig spelas ett parti Wipe-out och det känns nästan som om det är på riktigt. Som tur är så är ingen täckt av lera eller vatten och båda barnen verkar fortfarande stå på båda benen. Det skuttas samtidigt som fredagspopcornen utan någon som helst måttlighet trycks in i munnarna. Hälften verkar komma utanför, med är det fredag så är det. Två andra barn ligger på golvet i arbetsrummet och jobbar på ett skolprojekt som ska vara inne nästa vecka, Det är superglue,  papperstallrikar och plastgafflar involverade i den amerikanska litteraturhistorien. Eller har de totalt feltolkat uppgiften… fantasin flödar och det är väl ändå det viktigaste. Nu hämtades en potatissticka från kökslådan och jag måste säga att jag känner mig lite nyfiken på resultatet.

Idag är det sista dagen i september. Varje månad summerar jag mina träningspass på funbeat.se och idag tittade jag tillbaka och kikade hur det gått. September har varit en riktig bra träningsmånad. 2163 träningsminuter fördelat på 33 pass och 6 dagar vila (pga camping). Månaden bjöd även på två lopp som gick hyfsat. Jag är hel, ganska läkt och vid god vigör. Det ska firas med Thaimat och ett glas rött till fredagsfilmen. Imorgon ska jag testa något nytt, 2 långa timmar triathlonträning. Vi får se vem som vinner, vem som klarar av att köra hem, Brjann eller jag. 

September bjöd på en hel del grillat

och lite hemkokt

sol, sol, sol…

sand och salta bad

lite svett…

och flera badmössor

och så lite fotboll såklart

Molten tyckte det var allra skönast på stranden på Whidbey Island

Det börjar lite rassligt på morgnarna, under tio grader och dimma men dagarna vänder ofta före lunch och sommarvärmen ligger som ett lock över Redmond. Mt Rainer lyser med sin snö över hela Washington och sikten är oändlig. Då passar det bra att gå ut och springa… Jag lyckade inte ta mig ut igår. Intervaller stod på schemat efter morgonens cardiopass. Det blev inte så, jag blev upptagen av att prata, duscha och sedan åkte jag hem. Efter allt annat när mörket låg som en fuktig keps över huset backade jag ut ur garaget och for till klubben för intervaller på löpband. Tråkigt som attans. Många pratar om att det är viktigt med återhämtning. Det är si och så många proteiner och kolhydrater som ska intas si och så många minuter efter si och så många minuters träning. Jag är lite ointresserad och dålig på just den delen av träningen. Men nu har vi fått svart på vitt att det bara är ett glas O’boj som behövs. Svårare än så är det inte.

http://www.utexas.edu/news/2011/06/22/milk_studies/

http://youtu.be/9nt02fQIcAw

Onsdag kväll i förorten. Middagen avslutades 21.10 efter över en och en halv timmes babbel. Vi har pratsamma barn som pratar om skolbusskompisar, vanliga kompisar, kläder som bara måste köpas, kommande tävlingar och lördagsaktiviteter. Vi ska gå på triathlonparty i helgen. Avslut på säsongen. Sallad och kött, öl och vatten… och eventuellt lite sportdryck. Molten är självklart med. Vår nygamla familjemedlem Molten. Varje morgon väcker jag de två äldre vid 6.30. Molten vaknar först och han brukar höras ganska snart, studsande mot väggen eller taket. Efter några minuter hör man Molten studsa ner för trappan och sedan kommer Johanna sakta hasande. Molten har det lite förspänt, han behöver inte klä på sig. Träffa Molten:

 

Molten är Johannas volleyboll och bästa vän. Han är där Johanna är. När hon är i skolan ligger Molten hemma, deprimerad och kall. Två minuter efter att bussen stannar har Molten fått den första studsen och sen är han igång till lampan släcks vid 23. Molten har från och med idag fått efternamnet Brekkan och status familjemedlem och är säkert  snart innehavare av ett Green Card.

Igår la jag en liten ansiktsmask på lilla facet. 5 minuter av inkletning och sedan 7 dygn av skönhet. Så var det lovat. En gång i veckan är det bra att upprepa insmörjandet. Kletet var av samma kvalisort som jag brukar använda morgon och kväll i form av creme. En bra sort som går att inhandla på Apoteket i Sverige. Då måste det ju bara vara vänligt mot mig och miljön. Det trodde jag. När jag hade smetat klart tvättade jag ansiktet med hjälp av en tvättlapp. Tvättlappen blev sedan liggande på kanten till handfatet. Imorse möttes jag av en något fläckig tvättlapp. Den var från början turkos men är numera halvt vit. Hela tvättlappen hade bleknat och såg inte så spännande ut längre. Jag tror att jag skaffar en annan mask till nästa veckas inkletning. Inte undra på att jag ser lite blek ut om nosen.

 

Nu ska jag och Molten titta lite på X-factor och äta en bulle innan jag plockar fram morgondagens lunchväskor och träningskläder.

Igår bakade jag 60 kardemummabullar, idag är siffran nere på 40. Två i familjen är glutenintoleranta så det betyder att 3 personer har ätit 20 bullar på ett dygn. Jag är en av dessa tre. Det känns lite…okontrollerat… Samtidigt bakades 24 glutenfria kakor. Det finns 5,5 kvar. Jag frågade vem sjutton som hade ätit så många kakor. Jag åt en halv, pep Molten.

Igår hämtade vi gyros till middag. Världens bästa gyros. I ett litet krypin i Redmond kan man köpa dessa yoghurtdrypande lamm- och kycklingunderverk med smaskiga oliver, tomater, såser och smaskens. När vi stod och väntade på att våra fem paket skulle bli klara började jag titta mig omkring i den lilla lokalen. Det är verkligen så att de lägger ner all sin tid på sina gyros och inte på inredningen. Jösses, vilka charmiga gardiner.

Snygga garntofsar på rad eller ett mycket utdaterat draperi… De vinner nog inte några nya kunder på sin inredning.