Dagarna bara rullar på och sommarlovet blir allt kortare. Vi gör inte mycket alls. På något konstigt sätt så äter vi frukost, kör iväg någonstans, äter vi middag och sedan är det mörkt. Inte klokt. Och för varje dag så blir jag äldre, och inte tar jag vara på dagarna. Men det är kanske det som är sommarlov.

Idag har vi i alla fall gnott som bara den, imorgon har vi nämligen mattvätt. I Amerika är det ju tyvärr vanligt med heltäckande och så även hemma hos oss. Nu är det dags för en grovrengöring, ångning och sugning. Som alltid när man har hjälp med städning hemma så städar man liksom lite före. Hela dagen har gått åt för att städa. Av någon konstig anledning så blev ugnen städad också, trots att den är mattfri. Välkommen hem, Stanley Steemer.   

Jag ställde ingen klocka i morse, det behövdes inte. Men det blev sovmorgon. 6-tiden måste man ju ändå säga är ganska bra. Efter att ha stekt två högar pannkakor med olika mjölinnehåll, vinkat av Brjann som drog till sjön för att simma med en kompis, fyllde jag mitt splirrans nya lime/lilafärgade vätskebälte och drog iväg för några kilometer trottoargnetande. Jag ska träna på att dricka vatten och springa samtidigt. Det är inte så lätt som det låter. Jag är riktigt usel på att dricka vatten och springa, jag gillar inte klucket i magen. Det var jättehärligt väder, 18 grader och omväxlande sol och moln och inget regn inom mils avstånd. Det låter ju inte direkt som västra Washington.

132a gatan, springer söderut och börjar direkt misströsta. Jag får konstant stanna för alla bilar med folk som ska till City Church. Det är tv sändning idag och folk kommer från när och fjärran för att lyssna på Pastor Joel. Jag undrar vad i helskotta jag håller på med. Det är en svag backe upp i 1-2 km, jag andas kraftigt och det känns som jag maxat pulsen på uppvärmningskilometern. Skulle detta vara roligt eller? Men sedan möts jag av den underbara doften av… hästskit. Jag är i Bridal Trails som måste vara det mest hästtäta bostadsområdet i Washington, villor och hästar i varje trädgård. En svensk hälsovårdsinspektör skulle slita sitt hår men jag njuter just nu av hästdoften. Jag är på toppen av backen. På stigen som tar mig bakom golfbanan och mellan två gator vet jag att det finns flera skällande hundar som är inne i sina trädgårdar. Idag hade jag turen att träffa en av dessa live. Jag gillar hundar men jag gillar inte lösa hundar utan husse eller matte. Jag visade tänderna, morrade högt och burrade upp mig så jag skulle se lite skrämmande ut. Det gjorde susen och jag susade vidare och lämnade en skakad lurvig lejonliknande hund kvar på stigen. Jag tror att jag ska skaffa hundspray (om det nu finns). Det borde ju vara ungefär som björnspray och det har ju var och varannan människa hemma eller? Nu går det nedför i 7 km. Det är ju lätt det här att jogga, undrar varför jag klagade ljudligt i huvudet för bara några minuter sedan. Det flyter och nu känns ju livet bra härligt. Tänk vad mycket jag hinner tänka och se. När jag kommer ner mot Idlewood ligger vattnet spegelblankt och det står några fiskare längs strandkanten. Jag sätter mig på en sten och funderar. Hur tänkte jag nu? Det är ca 8-9 km hem i kraftig uppförbacke. Jag måste hem. Då kommer det en man och slår sig ner och vi pratar lite. What’s you mileage Honey? Jag blir lite full i skratt och av någon anledning så får jag kortslutning i den nytänkta hjärnan som håller på koka när jag tänker på uppförsbacken. Varför vill han veta hur gammal jag är. Almost 39. That’s impressive! Men så svarar jag att jag är halvvägs. Jösses hur dum får man vara? 39 miles, det ni, då är det långt hem! Vi skrattade lite tillsammans sa hej och sprang vidare åt olika håll. Nu är planen att springa utmed vattnet och så långt det går undvika backen hem. Det går hyfsat till jag möter säkert 2000 personer som är på walkathon och samlat in pengar som säkert är till något otroligt behjärtansvärt. Jag gillar inte när man får trängas med barnvagnar, cyklar och rollerblades så jag vek av och attans vad härligt det är att springa. Klockan visar 14km och det flyter. Vägarna kantas av björnbärsbuskar och snart är bären mogna. Oh, jösses vad hungrig jag är. Jag skulle ju inte alls springa så här långt… Livet är schysst och jag har kallt vatten att dricka. Till slut var jag tvungen att ta tag i backproblemen och valde att dra mig upp genom skogen och ta trapporna sista biten. Och hem kom jag efter 19 km. Sista kilometern hade jag behövt stavar att luta mig emot i backen. Sen blev det dusch, Mexilunch och minigolf med favoritfamiljen. Och vem som vann tänker jag inte berätta, för det blir så skrytsamt.

The steeper the mountain the harder the climb the better the view from the finishing line. Så rätt! Jag tror att jag klättrade 2000 feet på Versa Climbern idag, äntligen! Och nog var det skönt när jag kom till toppen eller till 2000 markeringen, det var ett tag sedan. Jag börjar gilla nio timmars tidskillnad, i alla fall på morgonen. Det är rätt skönt att vakna före 5 och vara klarvaken. Jag gick upp, åt frukost, körde mitt första 75 minuters Cardio Blast pass på 2,5 månad, duschade, snackade lite och var hemma igen 7.40. Då smakar det bra med en kopp kaffe till och det är fortfarande 4 timmar till lunch. Nu gäller det att hålla i de tidiga mornarna och inte falla in i tv missbrukarfasoner på sensommarkvällarna.

Jag har också hunnit beställa ett RoadID som kommer på posten om några veckor. RoadID är ett armband som du har på dig om du är ensam ute i naturen eller på vägarna, springer, cyklar, paddlar eller kanske glidflyger. På armbandet finns ditt namn, kontaktuppgifter till de du väljer och om du har några sjukdomar/allergier. Så händer det dig något så är det lättare att kontakta dina nära och kära. En otroligt bra ide för en liten slant. www.RoadID.com

Idag var jag uppe innan solen och spanade ut mot evigheten. Brjann packade livräddningsdynan och for mot Pine Lake före 6 för att beta av några kilometer i sjön och jag grundade med en espresso och for runt i huset och letade efter favoritshortsen. Säg inte att vi inte lever ett spännande liv. Bilen rullade nästan ljudlöst till Pro Club, löpbandet och trappmaskinen. Måtte det ta slut på den här perioden, trappmaskiner gör verkligen inget för att höja humöret. Det är ju helt sorgligt, jag är helt slut i kroppen. Tungan släpar i marken som på en utmattad fårhund i motvind. Vad hände med flåset? Jag har haft kroppslig renovering idag. Jag började med ett återbesök hos axeloperatören, det blev +A, jag hade skött mig så bra och allt såg strålande ut. Snart kommer jag kunna pitcha igen eller eventuellt kunna söka mig ett jobb som quaterback i Seahawks. Jag kommer att vara slagtålig! Två månader till Combat och efterlängtad boxning om allt går som det ska! Sedan var det dags att träffa sjukgymnasten och även där var det glada miner och hejjiga tillrop. Jag hade skött mig! Själv känner jag mig helt frågande, vad hände egentligen? Jag halvhjärtat gjort mina övningar och definitivt inte haft mitellan på. Men det lyckades ändå. På eftermiddagen hade jag bokat massage hos kiropraktorn och jag blev fullkomligt genomgången och sönderknådad. Jag blev behandlad som en idrottsman och fick förklarningar på knölar och förhårdnader både här och där. Man blir så där lagom seg efteråt. Och inte har jag hinkat vatten som jag lovade att jag skulle göra. Jag hinkade i mig två Corona med en liten limeklyfta i, hur ska det nu gå med återhämtningen och muskelbyggandet? Kanske axeln går ur led igen?

Nu gäller det att leva upp till ryktet och träna upp flåset och återbygga förtvinade muskler. Imorgon blir det nog till att renovera själen… ett Cardiopass med favorittränaren innan solen gått upp och sedan blir det lunch med barnen, en kopp kaffe på stranden och sol på näsan.

Så här söta är barnen som jag blivit utlovad en lunchdate med… minus Tintin, JFK och Elvis. De får stanna hemma.

Jag har börjat rensa mailboxen. Det verkar vara det man ska göra om man upptagen och tillbaka på jobbet. Jag jobbar ju ibland och även om det dröjer lite innan skolan börjar så finns det jobb att ta tag i. Alltså börjar jag med brevlådan och det är inte alltför spännande. Mailen tjattrar som små apor som flyger mellan lianerna i djungeln. Det ena leder till det andra och nu är det bara att fortsätta. Svarar man en så måste man svara en annan. Och jag kan bara tänka på lunchen, vad blir det för lunch idag? Men det verkar ju ofta vara så när man jobbar på riktigt, varje dag, att lunchen står i fokus. Nu blir det lunchpaus. Och sedan bär det av till sjukgymnasten och massören. Det var den arbetsdagen…

Solen har inte riktigt kommit fram idag trots att jag var uppe redan klockan 4 och spanade mot evigheten. Och inte vill man ju chansa och sätta sig upp mot evigheten så jag klädde på mig och gick ner och gjorde mig en latte och en till faktiskt. Alla sov förvånansvärt bra i natt. Kanske beror det på att det inte är några skällande grodor vid våtmarken just nu. Första barnet kom upp 6, nästa 9 och det sista och allra största vid 11. Vid sextiden serverades glutenfria amerikanska pannkakor som badade i lönnsirap sedan drog jag till gymmet för att vara lite social. Skönt att vara tillbaka och roligt att träffa några svettbästisar. Därefter flöt dagen på som en helt vanlig ledig dag. Sofia bakade lite brownies, vi handlade många kassar mat, åt lunch och vilade lite på maten. Jag smet iväg för en liten knäckning hos kiropraktorn. Oj så skönt! Inte en dag för tidigt. När barnen vilade framför en film under värsta eftermiddagsdippen åkte jag och fixade tånaglarna. Under tiden vi har varit borta hade hon som jag går hos ibland hunnit fått barn och kommit tillbaka till jobbet. Pust. Nu står det en mjuk pepparkaka i ugnen och Brjann och barnen är ute och joggar. Dagens höjdpunkt måste nog ändå ha varit en liten shoppingtur på Whole Foods. Jag älskar Whole Foods! Dagen till ära så hittade vi en ny produkt i hyllan, svensk filmjölk. Vilken lycka. Även om nu en skål med fil kommer att kosta lika mycket som en mindre varmrätt på Grand Hotell så känns det bra att det finns möjlighet att få slurpa i sig lite kalcium en dag med kraftig hemlängtan. Den ska högtidligt testas till frukost i morgon med några blåbär i. Omdöme och antal kajor/getingar/stjärnor kommer senare. Whole Foods dingnade av grönsaker, frukt och bär. Jag fyndade bigaråer, nektariner, aprikoser och melon från Lake Chelan och blåbär och hallon vår sida av bergen. Helt underbart! 

 

Packningen är inte riktigt ur väskorna än, men tvättmaskinen har trots det gått varm. Det blir kanske morgondagens projekt att förflytta alla plagg in i garderoberna. På något sätt så växer kläderna när dessa kommer ur väskorna, det väller över kanten och hamnar på golvet. Men tanken att jag ska packa upp allas resväskor puffar jag bort som en elefant smäller flugor med svansen. En annan dag blir bra. Men jag har plockat ur alla pocketböcker. Ohhh happy day! Nu har jag lite att göra när jag surplar filmjölk.

Dagens jippi: Spotify funkar och vi har helt plötsligt massor av svensk musik att lyssna på samtidigt som vi äter bigaråer.

Vi är tillbaka! Hemma, home away from home. I Redmond. Det var en lång resa som vanligt. Svettigt, myror i benen, varmt, överbokat och alldeles…alldeles underbart. Ja, någon flygvärdinna kommer jag ju aldrig att bli. Blonda och välsminkade damer med blå dräkt och dåliga strumpbyxor med för hög tjockhalt. Något har hänt de sista åren när inget ingår och allt ska köpas. Jag är ju i vanliga fall ganska mycket emot all-inclusive (intelligensbefriande) semestrar a la charter utan något kulturellt att titta på förutom alla ryssar och tyskar men det skulle ju vara skönt om man skulle bli utfodrad på planet över Atlanten. Summan av kardemumman är att det är väldigt skönt att vara hemma. Någon har påtat i vår lilla trädgård, Brjann hade städat hela huset och färgsorterat burkarna och flaskorna i badrummet. Vi blev till och med serverade middag precis innan John Blund kom. Nu ligger två av tre små damer i soffan och hade tänkt titta på favoritserien men kom inte längre än till första reklamsnutten. Det snarkas ljudligt. Den tredje rör sig konstant, far runt och pratar om at åka och klättra. Just nu, innan det är försent.

Nu sitter jag här och irriterar mig över att jag glömde 350gram x 3 messmör i kylskåpet i Uppsala, men vi fick ju ändå med oss mycket annat som får glädja oss åt. För första gången hamnade vi i tullen, tre barn, sju resväskor, 6 handbagage och jag. Det blev genomlysning av både det ena och det andra. Mest intressant var allt tax free godis i Carolines väska. Jag höll andan i flera minuter medan de mycket trevliga tulltjänstemännen genomlyste 3 oljemålningar inpackade i en hård resväska som jag mystiskt nog inte hade deklarerat. Nu står tavlorna här och känner in rummet och nu är det nog sovdags.    

Nu är sista dagen här i år igen. 6 veckor och lite till är ju en hel evighet första dagarna. Nu är vi framme vid sista dagen och det känns inte alls rätt, bara onödigt. Det skulle vara skönt att bara hoppa över sista dagen. Jag måste erkänna att det ska bli ganska skönt att komma hem till vårt eget, min egen Tempur och löjligt nog till min bil. Men det är inte roligt att se barnen med tårfyllda ögon och darrande underläppar. Eländes, elände. Samma sak varje år. Det är deppigt under resan hem, inte många ord som yppas på den långa färden mot den andra kontinenten. Sedan brukar stämningen lättas upp och det är ju trots allt skönt att komma hem. Grillad sparris, majs, ananas och kyckling är beställt av den yngre delen av familjen. Jag ser fram emot en riktig Starbucks, dubbel shot och fettfri mjölk. Väskorna är packade och hopslagna. Tandbortarna ligger kvar, redo att användas efter frukosten. Sista morgonen med fil och rågfras. Sedan är det bara ett år kvar till nästa resa…      

Det börjar närma sig. Det är dags att se över väskor och innehåll. Hur mycket messmör är realistiskt att ta med sig hem? Majsenaredning? Flingsalt? Hur många pocketböcker är värt att släpa med sig över Atlanten? Jag är uppe i 12 böcker att packa och 15 lästa sedan jag kom hit. Men det är ju några dagar kvar så jag hinner nog köpa några bra böcker till.

Det har varit en ganska händelserik dag trots inplanerad slöshopping. Jag tillbringade förmiddagen på en golfaffär i Barkarby. Jag lyckades med konststycket att inhandla zip zero. Ganska skickligt. Efter lunch drog tjejerna ner för den ultimata shoppingrundan i Uppsala city. Det låter så spännande så man får kalla kårar utmed ryggraden. Nu var det så lyckat att mitt kort strejkade och jag inbillade mig att någon tokig taliban hade hijackat mina siffror och övertrasserat kredittaket som egentligen inte är möjligt. Jag var på helspänn under den underbara turen och kände att expediterna på H&M och Gina Tricot borde varit lite mer hjälpsamma i min svåra stund. Mina egna barn förstod inte riktigt problemet utan tyckte att jag bara kunde använda något annat kort och inte fundera så mycket. Vi kom trots strejkande kort hem med några nya plagg och fräschade till oss och drog vidare på nya äventyr. Snabbt ner till Le Park för en snabb drink och sedan…äntligen, äntligen var det dags att besöka Trattoria Commedia, vår absoluta favoritrestaurang och vår extra, speciella, extraordinära Charlie. Tjejerna fick sina Charlieben (lambracks) och gnagde så benen glänste. På vägen hem blev det glass och lite gungning med några av kussarna i Vasaparken.

Dagens inslag från vår vackra natur. Inget platt djur idag utan ett livs levande. Vi mötte en liten igelkott i Vasaparken (och en farbror i shorts som nästan är hundra år men han kom inte med på bild). 

 

Ännu en dag i solen. Jag tror inte vi har haft så här tur med vädret sedan långt innan den långa flytten till Amerika. Vi börjar bli lite solmätta och sätter oss i skuggan om vi kan välja. Idag kom vi till hällen samtidigt som Birkabåten passerade och vi hann precis hoppa ner i vågorna efter att båten passerat. Det blev en något kort dag. Sofia åt melon på eftermiddagen och då var det helt plötsligt lite bråttom att packa ihop. Svullen tunga, svullen kind och rejäla utslag i ansiketet gjorde att vi kände oss lite sugna på att dra oss mot stan. Vi pratade lite med det pensionerade paret från Enköping som vi delar häll med innan vi stormade iväg genom naturreservatet. Vi konstaterade att idag var sista dagen i paradiset för oss och vi önskade en riktigt skön augusti. God Jul och Gott Nytt År svarade de och så ses vi nästa år. Det känns långt bort.

På vägen hem passerade vi en platt ekorre. Den plattades till av oss på vägen hem igår och jag fick ett snabbt infall av dåligt samvete. Borde jag idag stannat för att ge ekorren en hederlig begravning vid vägkanten, Härlig är jorden, jada jada… Men nej, jag körde förbi och tänkte att jag får kompensera det med fem andra goda gärningar. Vi hade just i den stunden allsång i bilen ledd av Magnus Uggla och Johnny Cash så jag var aning distraherad. Längre än så har jag inte kommit. Nu gäller det att hitta några äldre damer att leda över gatan, plocka skräp i naturen eller rädda något utrotningshotat som kompensation.

Ikväll har jag ätit årets första kräftor. Gott som vanligt och jag ser fram emot några till innan återfärden till Amerika. 

Allsångsmaterial: