Jag har ganska lätt för att stressa upp mig över småsaker men däremot blir jag inte så stressad av mycket jobb eller större problem. Jag kan bli riktigt stressad om jag hamnar i en dålig kö på ICA, i en seg bankomatkö eller hos en “ny på jobbet” på Apoteket.

Sedan vi flyttade hit till Seattle så har jag gång på gång fått tänka om. Det ska småpratas och utväxlas artighetsfraser. Allt tar längre tid här. Jag har alltid sagt att jag aldrig kommer att bli någon inflyttad Stockholmare. Jag har ingenting emot Stockholm som stad men jag vill gärna fortsätta vara besökare och inte Stockholmsbo. Tar jag tåget in så ökar pulsen avsevärt när jag passerat Märsta och när jag väl når Stockholm Central så är jag i en anaerobic fas då det känns som om jag sprintar ett 100m lopp. Varför vet jag inte riktigt, det är ju inte på något sätt så att jag känner mig bortkommen eller nervös. Nu kör jag in till Seattle city flera gånger i veckan och pulsen håller sig i viloläge trots skyskrapor och sexfiliga motorvägar. Det är helt enkelt ett Stockholmsyndrom. När jag läste DN idag så snubblade jag förbi en artikel om microstress och jag kände mig riktigt träffad. Jag läste vidare och fick en liten tankeställare. Är jag kanske lite microstressad och bor det en liten stockholmare i mig? Jag tog ju raskt testet för att få svar på mina frågor. Jag kan slappna av. Jag fick svaret att jag är en halvtidsarbetande livsnjutare som är mästare på långlunch och after work. Skönt! Och vilken tur att jag bor i Seattle och inte i Stockholm.

http://www.pastan.nu/merpastan/mikrostressen-1.1239358

OK, jag erkänner, jag är inte tuffast i familjen. Brjann är tuffast! Idag valde jag att springa inne. Planen var att springa 45 minuter innan det var dags för PT för foten och sedan avrapportera läget. Regnet öser ner litervis, det är precis som om någon tömmer hinkar från molnen. Brjann satte sig på cykeln och cyklade 26 miles, i ösregnet. Tufft. Backe upp och backe ner. Jag sprang i perfekta förhållanden, lagom varmt, bra musik, helt ensam på hela gymmet och ändå gick de trögt. Otacksamt att springa på löpband, man kommer liksom aldrig fram.

“You are NOT almost there” Marathon Cheering Signs”

Nu fortsätter dagen med kalas, sleepovers, bakning, matlagning och annat skoj. Men just nu maratontittar vi på Twilight. Igen. På återhörande!

Har ägnat dagen åt att städa, eller åtminstonde delar av dagen. Jag ska ju inte överdriva. Jag fick lite fart när ett av barnen kommenterade vår situation  som en “krigszon”. S sa ill mig nu är det nog dags att börja städa, morfar kommer snart och han gillar inte när det är rörigt. Jag har verkligen ärvt det, att inte gilla när det är rörigt men jag ärvde inte riktigt förmågan att ta tag i det. Eller, går det riktigt långt så… Jag saknar nog en städgen. Det är nog fakiskt så att min syster fick min också. Det är ju i alla fall så att mamma och pappa kommer om några veckor och då gäller det snygga till. Jag har planer på att städa kryddhyllan efter helgen. Det gäller att sätta upp mål som är nåbara. Idag var målet tre rena badrum. Det är uppnått. Plus en bakad kavring, en sockerkaka, crème brulee till efterrätt ikväll och ett delvis städat kök och vardagsrum. Jag förhalade det hela länge. Började dagen med ett box pass och i stället för att åka hem så stannade jag ett styrkepass också. Sen var det ju kört, kroppen orkade inte mer så då var det bara att hugga i. Man har sina begränsningar.

Nu har jag lite funderingar kring mustachmannen och Jämtin. Oj! Hur tänkte de nu? Förnyelseviljan kan ju inte riktigt ligga på topp. En ensamvarg som är kompis med Göran Persson. Det låter ju inte direkt som en trevlig Nobelfest utan mer som ett uflippat raveparty på ett äldreboende. Men vem är jag att döma, jag som alltid tycker att det var bättre förr. Men nog ska de bli spännande att se vad som kommer att hända. Man kan väl lugnt säga att det inte fanns så många att välja från. Och hade de valt Nuder så hade de ju lätt hamnat under % gränsen för att vara kvar i riksdagen. Tillåt mig småle så här en fredagkväll!

I morse var våren här, 12 grader varmt och faktiskt lite solsken. Nu är det kväll och det blåser storm. Det ligger stora grenar överallt och har man otur så blir man pepprad av tallkottar stora som amerikanska fotbollar när man går ut. Det gäller att passa taket på bilen när man parkerar. Idag har jag och en kompis varit fram och tillbaka till stan för att äta lunch med en annan kompis. Vattnet slog från en sida till en annan när vi körde över bron. På ena sidan var det kav lugnt men på andra sidan slog vågorna flera meter. Det är lite omväxlande. Bron var till och med stängd ett tag under dagen. Tur att vi hann hem till eftermiddagsskiftet.

Jag har en fundering på att köra Boot Camp i april, ett program som börjar 06.00 två dagar i veckan och som pågår 1,5 timme utomhus. Jag har varit lite tveksam mycket därför att det är utomhus. Men så sprang jag på ett citat som kände att attans… nu är det bara att skriva upp sig. Vem vill vara soft? (Men jag ska fundera ett par dagar till.)

“There’s no such thing as bad weather, just soft people.” -Bill Bowerman

I morse tittade jag ut över gatan och sedan över vår lilla trädgård, vilket går fort eftersom den är minimal, och vad får jag se om inte en kraftig byggd man med plastpåsar i handen. Vår granne var ute och städade efter sin hund. Han har väl kännt blickarna bränna genom husväggarna. Det var ju bra men jag känner mig fortfarande inte nöjd. Jag tycker att han kan koppla hunden och promenera så länge han inte har staket runt sin tomt. Javisst, kalla mig otrevlig och häxan surtant om du vill. Jag vill bara vara säker på att jag kan gå över vår egen gräsmatta utan att trampa i hundskit.

Pinsamt länge sedan jag orkade uppdatera min Zune playlist. Jag har bara struntat i det här på bloggen men jag lyssnar ju på massor… önskar att Charlie Sheen skulle sjunga, jag skulle vara hans no 1! OMG vad roligt!!

Piano man – Billy Joel

If I die young – The band Perry

Put your records on – Corinne Bailey Rae

Secrets – Seal

Where is the love? – BEP

The big bang – Rock Mafia

Set fire to the rain – Adele

In my place – Coldplay’

Just can’t get enough – BEP

The river of dreams – Billy Joel

Don’t you wanna stay – Jason Aldean and Kelly Clarksson

Tonight, tonight – Hot Chelle Rae

21 guns – Green Day

I don’t want to miss a thing – Aerosmith

Breathe (2 am) – Anna Nalick

Mr Tambourine man – Dylan

Lets be friend skin to skin – Springsteen

Talking to the moon – Bruno Mars

Evighet – Carola

If you want to sing out, sing out – Cat Stevens

The Way I am – Ingrid Michealsson

Två dagar i rad har jag kommit hem i mörkret efter kvällsträningen och mötts av ett par blänkande labradoodle ögon. Ryssarnas hund*** sitter på vår gräsmatta och gör sina behov. Nu får det sjutton vara nog! Hundskrället tittar på mig som om jag har klampat in på någon annas party. Verkligen! Jag tror nog att du har hamnat lite fel.

Frågan är bara hur jag ska gå tillväga?? Knatar man rakt in i köket hos sina grannar och säger –Ta hand om hundskrället och motionera den och glöm inte att ta med rejält med påsar. Eller plockar man snällt upp själv och låtsas som ingenting. Brjann har ju vid flera tillfällen visat var han står. Hans inställning är “show no mercy”. Han brukar skopa upp eländet och placera detta på grannarnas trappa. Men uppenbarligen har det inte gått in. Är det viktigare att behålla grannsämjan eller är det inte värt något.

Nu hoppas jag att packet med coyotes kommer tillbaka och slukar grannens krulliga hund, då är problemet löst!

Nu är det ju inte så illa som det låter, eller det beror ju på hur man ser det. Jag kom hem från träningen i morse och fann hela huset i något slags postpartymode, efter en helt vanlig tisdag. Jag var på bokklubbsmöte och fick god mat, gott vin och en trevlig stund med härliga svenskor. Hemmet förvandlades snabbt till en krigszon. Tallrikar, glas, skålar, kläder, väskar, tidningar… överallt. Hela biljardbordet är täckt med post, handväskor och en stor dunkappa. Eventuellt ligger det nytvättade skjortor under hela härligheten. Det står papperskassar fulla med återvinningssopor runt köksdörren. Tulpanerna på köksbänken ålar sig ner mot granitskivan i hopp om att hitta vatten eftersom någon har glömt att fylla på vasen som är snustorr. Dammsugaren står mitt på golvet, lite lätt dammig och jag tror jag ser spindelväv börja trassla sig in runt slangen. Mitt i allt detta står strykbrädan med strykjärnet stelt och kallt på ena sidan, redo att hettas upp. Pust, vad jag känner mig välkommen hem. Nu borde det enda rätta vara att hugga tag i eländet men så lätt är det inte. Det finns så otroligt mycket annat att göra. Som att ringa ett samtal till sin syster på 49 minuter, sätta en deg på jäsning, ta en dusch och äta lite rökt lax och äggröra. Men jag är ju inte hur hopplös som helst, tulpanerna fick först en skvätt vatten. Och imorgon ska jag antagligen börja feng shuia livet i hopp om att hitta ner till den rena tvätten att stryka som ligger täckt under all post. Det enda stället som fortfarande är brukbart i hemmet är zonen runt Juran, tack och lov. Jag tror minsann att det är lattedags!   

Seattle visar sin allra vackraste sida!

Emerald City – A Scenic Short Film on Vimeo

Woot, woot!!! Tjohoooo! Även om jag faktskt skriver för mig själv, för min egen mentala hälsa så blir jag ju så otroligt glad för att någon annan läser det jag skriver. 10,000 gott folk, 10,000 klick på ett par månader. Jag tackar och bugar! Och delar med mig med två av mina favoriter, Sting och Chris Botti – röst och trumpet – alltiett.