Obetydligt använd vänsterstövel säljes till högstbjudande. Svart med resår och dekorativa spännen, bekväm, ganska plastig, tål ösregn och helt ny i stl 38. Alla seriösa bud mottages. Skickas med flyg över hela världen (utom till varmare länder, det skulle inte vara bekvämt med så plastiga stövlar på en varm plats) till självkostnadspris.
Ordningen är återställd! Veteranerna fick sin önskan uppfylld idag. Coach J lyssnade och fixade. Vi fick egen tid med monsterrep som lånats från en oceanångare, kettles och säckar. Straffet blev 40 pounds extra vikt i form av viktväst. Hela rutinen skulle göras med 40 pounds extra runt magen, armhävningar som kändes extra djupa… Tungt, men kul var det. Moohahah… Knäckte till ryggen i glädjen och fick åka en tur till kiropraktorn. En win, win situation… jag blev glad och han tjänade en slant… Återställd och redo att fortsätta dagen utan viktväst.
Det blev en trevlig kväll med goda vänner och nu har jag innan tandborstningen hunnit bläddra i en kokbok. I morgon ska jag baka knäckebröd och göra hemgjord falukorv. Det blir något det! Over and out…
Fredag! Härligt! Morgontv, kaffe, grapefrukt och hårt bröd med ost. Tänker inte skriva Life is good för att det skriver alla på facebook så det har blivit helt uttjatat. Livet är ganska schysst. Har få klagomål just nu. Efter några riktiga djupdyk i början av veckan känner jag att det mesta har klättrat uppåt. Förutom foten som sitter kvar på golvnivå. Och min stövel fortfarande borta.
Igår köpte jag tidningen Runner’s world. Jag lockades av framsidan där det stod injury-prevention plan. Jag läste tidningen med stort intresse från början till slut. Det blev 20 minuters vältran i självömkan. Jag hade tänkt att avnittet med skador skulle bli livsförändrande. Så blev det inte. Jag insåg att det redan var kört. 8-10 veckor utan att ens försöka gå eller springa var tipset, jag är inne på vecka 5. Jag funderar inte ens på en kort promenad. Jag hade förväntat mig att det skulle vara bra nu. Buhu.
Det fanns också ett avsnitt med mat som skulle ge bränsle för det mesta. Men jag vet inte riktigt…? Det handlade om gryn och fröaktiga saker. Jag kan ju inte ens äta havregrynsgröt (det enda som håller mig ifrån att genomföra ett triathlon). Tipset var att äta t ex amaranth, teff, quinoa, kamut osv morgon, middag och kväll. Quinoa har jag inget emot men teff… verkligen. Jag vet inte riktigt. Och till frukost? Jag tror att jag fortsätter i mina vanliga banor med hyfsat varierad kost som innehåller det mesta men mycket mindre kaffe än tidigare. Ikväll blir det nog efterrätt också som säkert kommer att innehålla smör, grädde och mjöl… hujedamig.
Nästa månad kommer jag säkert köpa Cosmopolitan, Vouge eller Country Homes igen eller kanske till och med O Magazine. Runner’s World var alldeles för verklighetsnära och kalorifattig.
Det finns många saker man måste göra för att klara sig i livet. Äta, dricka, umgås, jobba… Hur viktigt kan det vara att få en svensk gurka på middagsbordet några månader innan normal tid. Gurka odlad med värmelampor. Jag hoppas att någon på gurkauktionen uppskattar lampgurkor mer än jag gör.
Mysteriet med den försvunna stöveln är inte på långa vägar löst. Jag har varit tillbaka tre gånger av olika anledningar men ingen har återlämnat min stövel. Jag har försökt kravla mig upp för att titta bakom men hålet är så litet så det vore otroligt konstigt om den har ramlat ner där.
Frågan har kommit upp hur jag tog mig hem. Det var ju inte svårt alls eftersom jag hade mina svettiga gympaskor att sätta på mig till min svarta kjol och svarta strumpor. Glamor på hög nivå. Jag hade egentligen andra planer men jag tog turen hem och bytte mina glammiga gympisar till ett par andra stövlar.
Dagens lyckokaka säger väl det som jag vill höra? Letar jag efter min stövel på Proclub så kommer jag att hitta den. Eller är det kanske så att letar jag efter ett par nya stövlar på skoaffären så kommer jag hitta ett par där? I vilket fall som helst så kommer jag att ha ett par stövlar vid veckans slut.
Mångas liv förenklas, eller styrs om du så vill, av appar på mobilen. Det är träningshjälp, bankkontakt, spel, språk översättningar, radio, skype… Själv är jag ingen vidare stor app vän, jag har det jag har och det ska mycket till innan jag betalar för att få något nytt onödigt eller något nytt spel. Nedladdningen av Angry Birds höll ju på att sluta i total sömnlöshet så den låter jag bli numera. Starbucksappen kan jag nog inte leva utan. Det är ju fullkomligt nödvändigt att snabbt hitta närmaste Starbucks när man är ute och frotterar sig med omgivningarna.
Jag har en liten missbrukstendens, jag kan inte låta bli lyckokakor. Jag öppnar allas kakor och tror självklart på att allt ska slå in. Jag har fått oändligt med lyckonummer och visdomsord gratis genom många asiatiska lådmiddagar. Det har till och med gått så långt att jag köpt burkar med lyckokakor på affären. Problemet är att själva kakan smakar otrevligt, det är ju bara lappen jag vill åt. Och nu har jag hittat den ultimata appen. Fortunecookie appen som ger mig en liten visdom och några lyckonummer varje dag. (Man kan också fuska och få flera om dagen.) Så nu kommer jag plåga er då och då med riktiga visdomar som kan leda er alla till framgång och lycka.
Det jag planerar just nu är att äta en (ev två) av bullarna som precis kommit ut ur ugnen…
…och sedan är det tack och god natt!
Sol, blå himmel och –2, det låter som sportlov. Kan kännas lite kyligt om man är utan stövel. Efter en lång förmiddag på gymmet var det dags att duscha och klä på sig. Allt låg prydligt och fint i mitt skåp redo för dagens äventyr, allt utom handdukar och stövlar som de allra flesta ställer på skåpet. När jag var klädd och klar var det bara stövlarna kvar och då fanns det bara en kvar ovanpå skåpet, en vänster stövel. Så ser ni någon hoppa runt på ett ben med en höger stövel i svart så vet ni att det mycket möjligt kan vara min. Det är lite skumt att en stövel försvunnit och den kan mycket möjligt ha ramlat bakom skåpen. Då ligger den där den ligger. Och jag är stövellös.
Två av barnen och jag hade turen att få äta lunch tillsammans idag. Det var halvdag i skolan och ledigt efter lunch. Efter önskemål bar det av mot BOOM i Bellevue, ett japanskt nudelhak där man äter delikata nudlar i stora skålar med god buljong, lite skott och annat grönt. C var utsvulten, det hade ju gått fyra timmar sedan hon åt frukost, så hon beställde någon slags teriaki med ris och grönsaker i stället, buljong kändes lite snålt för magen som kurrade. Två kycklingfileer slank ner och allt annat på tallriken försvann lika fort. Efter det klämde hon en frozen yoghurt med banan och choklad topping. Jag undrar var allt tar vägen?
Vid bordet bredvid satt ett litet gäng med tre kompisar i trettioårs åldern. De surplade nudelsoppa precis som vi. Mellan surplingarna hade de en intensiv diskussion om en kompis som vad jag förstod var singel och runt 40. Han hade precis backat tio år i tiden genom att börja dejta kvinnor som var runt 30 i stället för 40. De tyckte att det var otroligt smart, för vem vill dejta en gammal tant, en 40 åring. Jag surplade på. Vem vill dejta en gammal tant? Jag funderade på om jag skulle ställa mig upp och ropa SE HIT! Här ser ni en gammal tant. Men det gjorde jag ju inte. Jag surplade vidare. Jag visste inte att man var tant vid 40 och odejtbar. Men så är det kanske?!
Gammal tant eller gammal tant?
Helgen har ägnats åt mat. Jag tror inte jag har ätit så här mycket på flera år. I kväll tog vi oss till en annan av våra (läs barnens) favorit restauranger, ett thai ställe med massor av curry och många stjärnor i styrka. Alla äter samma sak varje gång och plockar hejvilt ur varandras skålar. Man vill ju vara säker på vad man får. C hade oerhört svårt att äta idag. Hon lirkade in sina chop sticks mot munnen, svettades ymningt och led när hon tuggade. Till slut gav hon upp och slutade att äta. Hon konstaterade att hon var mätt-ish, nästan mätt, det dög, räckte, hon orkade inte mer. Hon hade en lös tand som bokstavligen hängde på en tråd. I flera dagar har hon snurrat och ryckt utan resultat. Efter, som vanligt, väldigt mycket snackande, gestikulerande och viftande med chop sticks, så riktade hon en pinne mot tanden för att skämta och tryckte till. Hon missbedömde avståndet totalt och slog ut tanden rakt ner i sin gröna curry. Middagen övergick till ett hysteriskt kacklande och skrattande och servitören höll sig borta. Mitt i hysterin placeras ett par vid bordet bredvid oss. Kvinnan har märkbart för stora kläder och mannen har ryggsäck a la 70 tals Mulle samt orange toppluva med grön kant som han behöll på i sittande läge. Fjantigt och omoget nog så börjar jag med dåliga skämt och säger Goddag Televerket. Brjann kan inte heller hålla sig men konstaterar snabbt viskande att de måste vara svenskar…
Idag har vi blivit lovade snö. Nu vill jag inte ha snö, det är alldeles försent med snö nu. Jag har vant mig vid barmarken och knopparna i rabatten. Det är ganska skönt att knalla ut med bara en fleecetröja på sig. Vi har inte köpt några vinterskor till barnen i år och nu skulle det kännas lite snopet att behöva köpa kängor. Eller det är ju inte riktigt sant, Johanna har köpt ett par manchester Toms med ludd foder. Det var ju vinterskor light enligt henne, innetofflor enligt mig.
Idag är det söndag, arbetsdag. Alfabet, bokstäver och ord på svenska. Mellis, saga och rast. På väg in till stan vinkar jag alltid till den vithövdade örnen som sitter på samma lyktstolpe på bron varje söndag. Han vakar över trafiken och båtarna. Har jag tur så är roddlaget på University of Washington ute och ror. Jag försöker få något av barnen att ta upp rodd, jag har bara för mig att det borde vara bra stipendiechans om man ror. Ingen är intresserad och jag är för gammal. Att jag inte tänkte på det för 20 år sedan i stället för att skicka in ansökan till CSN 1991. Då hande jag kunnat varit roddproffs idag. Vilket liv det hade varit! Glamour och glitter, breda axlar, ett vattendjur och ett tufft humör. Då hade jag säkert kunnat crawla. Då hade jag kunnat glida förbi alla bilarna och vinkat till örnen från vattnet i stället för från bron.
charlottebrekkan.com 