Vi bor på ett fantastiskt hotell med mängder av snorkiga utlänska gäster i moonboots och Gucciväskor. Vi har fått ett helt dygn själva och ikväll sluter resten av gänget på plus 30 personer upp. Efter eftermiddagsbadet smög vi förbi ett brudpar med efterföljande sju tärnor. Fancy! Dagen började helt strålande, frukost och sedan hämtade vi skidorna gick tio meter och sedan var vi ute i backen. Det krävdes mänger av tejp och kraft att få ner en sprucken fot i en skidpjäxa. Men nu var i liften och vi var på väg upp, upp, upp… i dimman. Väl uppe på toppen insåg jag att antingen biter jag ihop och åker ner med tårar i ögonen eller så blir det skoterambulans. Jag valde det första. Mitt första och enda åk på ett ben nedför hela härliga Blackcomb tog över en timme. Detta var årets andra stora nederlag. Jag var fullkomligt övertygad om att jag skulle kunna swischa runt som vanligt bara foten kom ner i pjäxan. Fel, fel, fel… Jag haltade upp på rummet med Caroline (som led av ett kraftigt fall av kramp i fötterna) som sällskap och vi satte oss och åt lunch i timmarna två. Efter långlunchen bytte jag barn och tog med mig en fullkomligt slutåkt och dyngsur Sofia och vi lade oss i bubbelpoolen några timmar. 

Nu har vi badat i varma poolen ute, druckit ett liten drink och smaskat i oss några nötter och livet känns faktiskt helt OK öven utan skidåkning. I morgon blir det skidåkning för alla andra utom mig. En ska på heldag snowboard skola och övriga tre åker vanliga skidor och jag möter upp på lunch om allt går enligt mina planer.

Nu mingel och mat med hela stora gänget som kommit från Seattle.

Snö, varm pool utomhus, skidbackar, snö, restauranger, snö, skidbackar, snö,… Härligt! Nu är vi borta från hemma, på resande fot, på semester, bortresta. I morgon drar vi upp på berget, många meter över havet, mot toppen av världen. Bilen är parkerad någonstans av en parkeringsvakt, väskorna upprullade på rummet, familjen är nybadad i den varma utomhuspoolen och nu dyker vi ner under duntäckena. So long!

Fick höra om den här artikeln av en vän idag. Där vi bor är det otroligt många inflyttade från hela världen och antalet asiater är oräkneligt. Jag har ofta undrat vad, varför och hur dessa barn kan ha så annorlunda beteende jämfört andra barn när jag jobbar som voluntär i skolan. Det är en markant skillnad på hur de ber om hjälp, tar emot hjälp och ofta nekar hjälp även vid stora problem. Jag tyckte den här artikeln var otroligt intressant. Hur kan dessa asiatiska barn överleva med enligt min åsikt en sådan behandling av sina mammor. Så annorlunda från hur jag tänker och behandlar mina barn. Men vad är rätt och vad är fel?  

Why Chinese Mothers Are Superior – WSJ.com

Jag var helt övertygad om att vi skulle få en snödag idag, sovmorgon och lat dag. Så blev det inte. Framåt natten övergick det häftiga snöandet till kraftigt regnande. Nu är marken täckt av gucka, slush, mänger av sörja som man kan likna med snöblandat regn. Tre besvikna och extra trötta barn väcktes i morse. Alla tre var övertygade om att jag hade hört fel på nyheterna, det måste ju bara vara stängt idag.

Dagens andra nederlag, årsbesked från CSN. Jag tog blodtrycket med min nya manschett och jag funderar på skicka en räkning till CSN på förkortande av livslängd, jag måste ha tappat 10 år när jag läste dokumentet. Jag straffas för gamla synder och det känns ju lite sniket. Nu funderar jag på att leta fram den här butiken som säljer regnbågar och sedan leta fram krukan med guld. En nätt investering på $250 är ju ingenting om man är säker på att man hittar en hel förmögenhet.

Make it a good one!

Det snöar! Mycket! Väldigt mycket! Nu är frågan om det blir skola i morgon eller inte? På två timmar har det snöat nästan en decimeter, det är jättemycket för att vara här. Fortsätter det kommer vi att ha över en meter lagom till skolan börjar i morgon. Nu håller vi tummarna att det blir sovmorgon och ledig dag med pulkaåkning på granngatan.    

Jag har precis kommit hem från ett snabbt läkarbesök, en koll på foten innan skidtrippen. Planen är att trycka ner foten i pjäxan, äta smärtstillande, och åka så mycket det går. Men jag har ett annat litet problem som jag ska ta tag i, ett skyhögt blodtryck. Jag ska tillbaka om sex veckor och jag har tänkt att utmana mig själv på en liten blodtryckssänkning till dess. Sex veckor är ju en kort tid men alltid en början. Kanske inte så intressant för er att läsa om men skriver jag det här är jag ju tvungen att genomföra planen.

Jag ska sluta dricka mängder av kaffe. Jag dricker just nu ca åtta koppar om dagen, ett par koppar för mycket. Nu får det bli en kopp på morgonen och en på eftermiddagen max.

Salt kan ju vara ett problem. Jag tror inte jag äter alltför mycket salt men ska i alla fall dra ner på saltet.

Dra in på viss mat. Jag äter inte direkt dåligt men det finns alltid delar man kan byta ut mot något hälsosammare, bröd, pasta och fet ost. Jag åt en pizza/firebread till lunch idag, ovanligt dåligt val

Jag kommer att fortsätta med träningen som jag gör idag, 5-6 pass i veckan. Löpningen går ju tyvärr bort så länge foten är dålig. Var på ett styrkepass idag med foten i paket och jag fick excellent hjälp med att byta ut det jag inte kunde göra.

Idag för exakt tre år sedan landade vi i ett regnigt och mörkt Seattle. Vi tryckte in fem personer och tio väskor i en hyrd Chevy minivan och körde ut i mörkret med en papperskarta i handen. Och nu är vi här!

Språk är ju alltid högst aktuellt. Vissa av oss som bor en bit bort där man inte talar sitt modersmål varje dag, förutom med några få utvalda i omgivningen, får jobba hårt för att bevara språket i hyfsad form. Framför allt tänker man dagligen på att barnen ska utvecklas språkligt och lära sig läsa och skriva som en hel svensk. Det är periodvis tjat och gnat och ibland får man ge sig och låta det enkla gå före. Jag trodde väl aldrig att barnen skulle välja att läsa på engelska framför svenska redan efter tre år i USA.

Något som man som förälder också funderar på till och från är hur en flytt påverkar barnen. Många flyttar och det har ju vi också gjort innan vi flyttade hit. Varje dag byter familjer med barn till en större eller mindre lägenhet eller hus, till och med stad ibland. Vi bytte från Uppsala till Seattle, vilket på många sätt är ett fantastiskt byte. Men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på hur detta har påverkat barnen. Vi packade ihop från en dag till en annan, hade en månad på oss att ställa om tanken. Jag tror att detta påverkar barnen otroligt mycket, både positivt och negativt. Efter tre år kan jag med ett halvt facit i handen säga att jag skulle gärna ha hoppat över de första 6 månaderna. Tre barn som inte pratade engelska, ny skola, ingen bostad, allmän hemlängtan, saknad av kollegor och regn varje dag, inget som man önskar ens sin fiende. När allt nytt blev invant och hemtamt så blev ju livet ganska bra och alla trivs. Vi har fått vara med om så mycket nytt och får varje dag nya upplevelser, nya vänner och hjärtat växer och fortsätter växa varje dag. Samtidigt gnager det lite i hjärtat när man klämmer på kaviartuben på morgonen. Vad enkelt allt hade varit om vi hade stannat hemma. Familj och vänner hade varit i samma stad/land, jobben hade lunkat på och vi hade åkt till fjällen varje sportlov. Nu är vi här och när vi pratar om alla hemma kan både den ena och den andra klämma fram en tår, men samtidigt kan jag säga att alla fem klämmer fram en tår eller två när vi tänker på att vi en dag kommer att lämna våra nya vänner och vårt liv här. För att på något sätt summera: Det är klart att alla blir påverkade av en flytt, både positivt och negativt men livet går vidare.

I boken Third Culture Kids, growing up among worlds (David C. Pollock och Ruth E van Reken) kan man läsa om barn som växer upp i olika länder och skaffar sig en egen kultur, som är mitt i mellan olika kulturer. Man kan vara hemma på flera platser eller inte känna sig hemma någonstans. Mycket läsvärd och till stor hjälp för föräldrar att förstå sig själv och sina barns nya upplevelser och känslor.

Karma, ödet… kalla det vad ni vill… Träffade en vän idag på Whole Foods i Redmond. Vi åt lunch och pratade om viktiga saker. Efter lunchen skuttade jag runt i affären, handlade lite, smakade lite, tittade lite och doftade lite. Härligt! Vid allergihyllan träffade jag en bekant, en ny vän eller en utsänd från en högre makt. Syltmunkstanten! Hi, sa jag! Hi, sa hon och nice to see you again! Jag fick genast hjärtklappning och kinderna hettade. Jösses! God bless you my friend, sa hon och gick mot persiljan. Have an excellent weekend sa jag och gick mot sparrisen. Wow! Konstig upplevelse! Syltmunkstanten och jag. Och jag vet inte ens vad hon heter. 

Veckan har med facit i handen gått oroligt fort! Och äntligten är det fredag och det är slut på eländesveckan.

Lunchväskorna är packade och barnen är redo för en ny dag. Jag har dagen till ära ålat ner för trappan och lagat kyckling på morgonen.

Idag är det spirit day på skolan och alla ska vara klädda i Seahawks tema. I morgon är det match och vi hoppas ju såklart på vinst!! GO HAWKS!

Jag har lunchmöte med min rektorskollega och vi ska planera inför terminen som startar för oss på söndag. Idag ska jag ratta bilen, Brjann är ledig från chafförstjänsten. Håll er borta från en svart Tahoe Hybrid, jag har lite svårt med pedalerna.

MAKE IT A GOOD ONE!!