Jag har vågat mig ut på mina kryckor idag. Först till sjukgymnasten som när hon såg svettpärlorna i min panna konstaterade det gör mycket ont när hon drar i foten. Sedan åkte vi till affären för att handla mat och till skolan för att hämta barnen. Jag fick följa med på passagerarsidan, sitta på sidan av. Det är inte min starka sida enligt Brjann. Jag talar tydligen om hur han ska köra och hur dåligt han kör bilen. Förfärligt. Jag har alltid irriterat mig på sådana personer som bromsar på passagerarsidan och håller sig i handtaget vid taket för att inte glida runt i sätet. Jag är tydligen en av dessa töntiga människor. Eller är det bara så att jag HÅLLER PÅ ATT BLI GALEN. Det är nära kan jag lova.

Dagens lyckokaka:

Som ofta när jag handlar mat så blir jag stående i någon del av affären helt tom. Tom på ideer, tom på smakämnen, tom på vilja. Är det kul att laga mat varje dag, flera gånger om dagen, varje vecka, hela året? Nej, faktiskt inte. Ofta är det kul men inte jämt. Idag var det en till och med en struggle att ta sig runt i affären på kryckor. Vi har inte direkt någon kvartersaffär med tre hyllor och en mjölkdisk, här pratar vi supermarket. Bara flinghyllan är i runda slängar tjugo meter lång och tre meter hög. Till slut tog jag tag i mina tankar och hoppade runt medan Brjann körde vagnen. Det blir tunt skivad kyckling vänd i olika krydd/brödblandningar, en snabbt ihopkokad äppel/cranberrychutney, ris och sallad. Inte så illa för att vara torsdag. I morgon hoppas jag att jag kan köra bil annars är det en överhängande risk att även min man blir galen lagom till helgen.

I tre dagar har jag suttit, legat, lutat mig i soffan, läst böcker, tidningar, tittat på filmer, pratat i telefonen, läst mail. Nu är jag klar. Redo. Slut. Finito. Nu vill jag ut! Tre dygn av total ofrivillig stillhet. Färdig med det! Jag kan inte gå, jag kan hoppa på ett ben och det är lite begränsande. Alla längtar efter lata, lediga dagar. Dagar då man kan göra absolut ingenting, ligga i soffan och lata sig. Jag har provat, det räcker nu, helt klart överskattat.

Nu börjar det bli hög tid att fundera på sommaren 2011. Sverige, Danmark, San Juan Islands, Island, Seattle, Portland, Paris, Härjarö… Det finns många ställen som jag skulle vilja klämma in på semestern. I somras åkte vi ju som vanligt “hem” till Sverige och stannade nästan sex veckor. På vägen tillbaka till Seattle stannade vi till på Island för att hälsa på delar av familjen.

Ska du flyga hem i sommar eller ska du flyga hit kanske? Stanna ett par dagar på Island. Favorit i repris.

Ibland kan man behöva lite vägledning i livet. Vad passar då bättre än att knäcka en lyckokaka och få ett visdomsord designat just för dig. Detta var precis vad jag behövde idag, ett tvättäkta råd som är lätt att följa. Det här klarar ju till och med jag.

Väljer man att gå i skor som ser ut så här så får man ju egentligen skylla sig själv. Lägg till att hoppa över en bänk lite på sniskan så kan det bli så här:

Bara lite tillvriden pinsamt nog men ack så smärtsamt ;(

Och nu ser det ut så här:

 

Perfekt när det är 9 dagar kvar till skidåkning Whistler.

Kom precis hem från affären där jag inhandlat middagsmat. Ikväll blir det wok med kyckling, diverse grönsaker toppat med sweet chili. Eftersom wok anses asiatiskt drog jag mig till hyllan som har asian/hispanic mat. Det finns mycket spännande i den hyllan. Vissa saker kan man inte ens läsa på och förstå vad det är eftersom det skrivs med ett annat alfabet. När jag lyfter, vrider och vänder på burkarna och paketen riktar jag min blick rakt uppåt och vad får jag se?

  

Får det lov att vara ett Jesusljus till din mangonektar? Dessutom till extrapris. Vilket fynd!

Måndagar är lite konstiga dagar, början på något nytt men ändå så fruktade. Kvällen före är för många så ångestfylld att de inte kan sova och därför blir dagen efter förfärlig. Det hände hemma hos oss igår, inte mindre än två barn hade sömnproblem, tittade i taket och väntade in att klockan skulle ringa. Framåt 02.00 slocknade den sista och då slapp jag känna en armbåge i sidan när jag stängde mina ögon. 

Jag gillar måndagar. Allt blir normalt, barnen är i skolan, det är bra träningspass på morgonkvisten och på kvällen. Måndagar är dessutom ofta ganska öppna, det är sällan jag bokar saker under måndagen förutom en liten kort timme i barnens skola och ett träningspass. Jag har ju oftast jobbat under söndagen. Jobbar man söndag så blir måndag en ny söndag, utan familjen hemma. Det kan ju faktiskt vara ganska bra. Idag hade jag turen att få tillbringa delar av dagen med maken. Efter morgonträningen så åkte vi mot Bellevue Square och smaskade i oss en stor mängd sushi bredvid bandet. Det är ju nästan farligt när man bara plockar av små fat, ett efter ett, till slut har man byggt ett helt torn av små fat och man undrar om bordsgrannen har staplat på min stapel.

Idag börjar skolan igen. Buhu! Solen skiner, isen gnistrar, himlen är klarblå och det skulle vara blåbärssoppsväder om vi var i fjällen. Men nu är vi i Redmond och allvaret har börjat igen efter ett jättekort jullov. Barn ett har redan börjat, ena bilen gick mot Kirkland för 30 minuter sedan. Nästa bil går om 20 minuter mot en annan del av Kirkland. Två små barn ligger utslagna i soffan och tänker strejka in i det sista. Här strejkas inte, mitt träningspass börjar om en timme och jag tänker vara där i god tid. Upp och hoppa! Nu är det bara 10 dagar kvar till Whistler. Yohoooo!

Solen sken på sitt allra vackraste sätt idag, bergen tronade vita och glänsande på ena sidan av oss och vattnet glittrade på andra sidan. Redmond hade vädergudarna med sig idag och jag knöt på mig kängorna och promenerade långt, backe upp och backe ner. Jag önskade att jag hade tagit med mig kameran så jag hade kunnat visa er utsikten i kvarteret. Vita bergstoppar med sol slår havsutsikten med hästlänger på vintern. Det är ett färskt, nytt år idag. Ny framtid, nya utmaningar och nya möjligheter!

Vad jag kan minnas så har jag aldrig avlagt något nyårslöfte, i stället brukar jag sprida mina löften under hela året. Lite här och lite där, äta lite mindre, springa lite mer… På så sätt är det ju lättare att leva upp till sina löften. Eller så märks det inte så mycket om man inte lever upp till sina löften. Efter ett telefonsamtal från Sverige idag önskar jag att jag kunde avge ett löfte om att vara närmare, jag önskar verkligen att vi skulle kunna ses som vanligt, då och då, till vardags, ofta och hela tiden. Det är inte roligt att vara långt ifrån sina nära. Det var länge sedan jag hade kraftig hemlängtan. Visst känner jag ibland att jag skulle vilja vara hemma hos mamma och pappa, cykla ner till Hambergs och äta rimmad lax och stuvad potatis, ta en öl och en fiskburgare på Saluhallen, sitta på trappan på baksidan och dricka en kopp kaffe i radhusdrömmen. Men det blir mer och mer avlägset. Trots vacker utsikt och strålande sol skulle jag vilja äta krokan och fira bröllpsdag i Uppsala idag. Så mitt nyårslöfte för i år är att vara lite närmare, på något sätt, men hur har jag inte riktigt räknat ut än.

Ibland slår det mig hur allt runt omkring oss har förändrats på kort tid. För 16 år sedan bodde jag en kort tid i Belgien, då skrev jag vanliga brev hem, vanliga brev på papper. Då var mobilerna stora som tegelstenar och det knastrade fortfarande på telefonledningarna när man ringde utomlands. Nu kommunicerar alla via mail och text, det är knappt att man ens ringer mer än till sina närmaste.

För en fyra, fem år sedan bad jag barnen ringa ett samtal när vi var hemma hos min mormor. De stod och stirrade på telefonen länge och väl innan de bad om hjälp. Det fanns inga knappar! De hade aldrig sett en telefon med snurrskiva på. Kom ni ihåg när Telia Respons telefonerna kom, så häftiga och så dyra!

Alldeles nyss läste jag lite mail och blev pingad av ett par vänner från olika håll. En liten kusin till barnen från Sverige som frågade hur läget var idag, en granne från Uppsala som hade en kort fråga och en kompis från tidiga pluggtiden från pedagogen, numera bosatt i Afrika. Hur konstigt är det inte att chatta med sina vänner och bekanta så som om de satt i rummet bredvid. Seattle – Uppsala – Sudan – världen har krympt!

När vi åkte hem från träningen idag konstaterade dotter nr 3 att hon fått numret till en av sina nya klättringskompisar. Vad bra att du har fått hennes hemnummer sa jag, då kan ni ju ringa och ses. Men då kom det gapskratt från baksätet. Herre jösses så pinsamt, hemnummer! Varför skulle man ringa hem till någon!? Mamma, vi ska bara texta!