Jag har fått klagomål, åthutning, kritik. Livet är hårt! Jag konstaterade på eftermiddagen idag att jag inte hade skrivit något på bloggen. Elände och skrivkramp… inget händer just nu, livet står stilla, inget händer och inte har jag något roligt heller. Det är väl inte helt sant, livet snurrar på, bilen tar mig konstant till nya platser, barnen stojar runt mig och vi gör både det ena och det andra. Men inget extra roligt händer. Anledningen till att jag fick skarp kritik (av min make) var att enligt honom var det skittråkigt att läsa bokrecentioner och annat skräp på bloggen. (Men låt bli att läs då.) Men frågan är om det är så mycket roligare att läsa om min förbannade spruckna fot som blir värre och värre ju mer jag går eller om mina spännande dagar på svenska skolan? Det är helt enkelt så att humöret ligger i träda när jag inte kan springa och studsa. Det är väl inte så konstigt?

Idag läste jag i DN att jag inte var någon medelsvensson. Då skulle jag varit 42 och lite överviktig och haft en matkostnad på 2900 kr/månad. Jag är inte överviktig, bara 38 år och jag vet att jag gör av med betydligt mer än 2900 kr på mat varje månad, betydligt mer. Jag borde vara lite kriminell om jag skulle vara en medelsvensson, antal brott har ökat i Sverige. Men hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte komma på något brottsligt som jag gjort eller gör. Visst kör jag lite för fort ibland men det är ju mest för att jag inte tänker på det, eller har lite bråttom. Men samtidigt så kör jag en hybrid bil så då borde jag ligga på plus. Jag avskyr, läs hatar, CSN men det är väl inget brottsligt utan antagligen något som större delen av Sveriges befolkning som läst vid något universitet gör. Eller?! För hur mycket jag än “strongly dislike” CSN så betalar jag. Jag slarvar lite med sopsorteringen ibland, men i amerika finns inga sopspioner som i Sverige så då räknas det inte. Jag tror inte heller att min alkoholkonsumtion har ökat vilket den borde ha gjort om jag varit en medelsvensson. Den har snarare minskat eftersom jag inte är en medelsvensson och tänker på midjemåttet… Jag kan konstatera att jag kan dricka lite mer, äta lite mer och spendera lite mindre pengar på mat och vara lite mer kriminell i år om jag vill leva upp till begreppet medelsvensson… om det nu är något att leva upp till?

En perfekt dag för en utflykt till Tacoma? Nja, jag vet inte riktigt. Men dagen var bokad sedan länge, det var dags för utflykt med gul skolbuss till Washington State History Museum. Tredje gången gillt! Sofia är den sista som går i 4an i vår familj och i 4an åker man till Tacoma och går på museum. Tidigare år hart jag åkt med de andra trollen och hasat mig runt med en grupp barn, idag kände jag mig som en expert. Koll på läget, visste vad som var värt att titta på och vad vi kunde skippa. Filmvisning om Colombia river, Boeings uppbyggnad, ransonering av smör under kriget, indian stammar, korgflätning, Louis and Clark… det är mycket som ryms under ett tak i Tacoma. Men vad tyckte  barnen var bäst? Bussresan och den medhavda lunchen, utan tvekan. Och att de får kalla mig vid förnamn, Mrs Brekkan går fetbort, jag heter bara Charlotte.   

Som vanligt så vaknar jag upp i totalt mörker. Det mörknade i oktober och det är fortfarande mörkt. Anledningen till det är ju inte enbart att det är vinter och korta dagar, utan något som gör att det är extra mörkt är det eviga regnandet. I morse slog det mot rutorna och det plaskade mot asfalten. Alla säger att det är mörkt i Sverige, att vintern är evighetsmörk, kall och eländig. Men jag vet inte vad som är värst… men nu har jag ju glömt bort hur det känns att vakna upp till snöslask i januari, rulla ut cykeln från trädgården och rassla mig till jobbet.

Idag behöver vi insupa lite ljus från sommaren när vi sväljer våra D vitamin piller. Några bilder från vandrarhemssemester på Arholma i augusti 2010.

I början av veckan var det bokklubbsmöte och den här gången avhandlade vi Ers Majestäts Olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E Samuelson.  Som vanligt så var det trevligt, härligt sällskap och god mat. Nu ett par dagar efter mötet var det dags att ställa in boken i hyllan och arkivera tankarna. Men jag vet inte om jag är redo att släppa Kurt Haijby riktigt än. Har ni inte läst boken så tycker jag att den är värd att ägna en kväll åt. Hajiby var en storbuse, uppenbarligen halvbegåvad, levde i en fantasivärld men förtjänade han egentligen sitt eländiga liv? Samtidigt var han tanklös, trodde på det han sa, en riktig partyprisse och säkert ganska spännande att umgås lite löst med. Hur mycket är sant och hur mycket är uppdiktat? Ett förhållande med kungen, gift och skild, katastrofala affärer, mängder av pengar som rullade, fängslad av Gestapo och inlagd på Beckomberga. Som om inte det skulle vara nog lägger vi till ett självmord.   

När jag var och handlade lite mat sent igår kväll körde en kvinna upp sin bil bredvid min och vevade ner rutan. Hon sa att hon trodde att hade kört bort sig lite och frågade efter vägen. Hon skulle till Bellevue centrum. Vi konstaterade att hon var i Redmond, i grannstaden, en bra bit bort. Jaha, svarade hon då var hon var nog lite fel.

Att vara lite fel är ju lätt att vara. Jag är helt på rätt ställe, sitter på min vanliga plats i soffan och dricker mitt morgonkaffe. Men däremot beklagade sig barn nr 3 i morse att hon satt på fel plats i skolan. Mellan två ****. Inte bra, det kändes helt fel. Barn nr 1 beklagade sig också över att vara på fel plats, på bussen i stället för att få skjuts. Det var helt fel, åker hon skolbussen till skolan missar hon 15 minuters extra sömn. Barn nr 2 verkar ha hittat rätt plats, i hörnet på soffan med en filt över sig. Hon har inte sagt ett pip sedan hon vaknade. Brjann var på helt fel ställe i natt, han kom hem kl 05.00 från jobbet.

Vi får hoppas att damen hittade rätt och kom fram till Bellevue efter sin avstickare i Redmond. Brjann är återigen på jobbet efter att ha varit på rätt plats och sovit i knappt 1 1/2 timme. Jag vet att jag har tre saker inbokade i min kalender idag och jag hoppas att jag hittar rätt. Stopp nr 1, lärarmöte på, jajjamen, IKEAs restaurang, dit hittar jag.

Starbucks erbjuder i dagarna en ny storlek på en kopp som ska heta  Trenta, 31 ounce. Hur galet är inte det? 31ounce är ca 9,2 dl. Det borde ta hand om kaffesuget på förmiddagen. Två Trenta om dagen så håller jag nog kaffesuget borta men får nog räkna med lite skakningar och sömnbesvär framåt kvällen.

Local News | Starbucks expanding rollout of 31-ounce drink size | Seattle Times Newspaper.

Ibland är det ju tur att jag läser tidningen och tar upp dagsaktuella händelser. Innan jul skrev jag om en europeisk banks klädregler och självklart lyssnade de och lättade upp sina regler lite. Ordets makt! Nu får de anställda i banken använda röda underkläder igen.   

Business & Technology | Swiss bank UBS to change much-mocked dress code | Seattle Times Newspaper.

Nu är vi tillbaka hemma och jag har återigen tid att fundera på ingenting, därför har jag funderat lite på en diskussion eller mer ett knasigt samtal vi hade med några av min mans arbetskamrater under en middag när vi var i Whistler. Efter att vi hade ätit middag satt vi tillsammans med några andra och tittade på barnen som sprang runt. Alla konstaterade att våra barn satt trevligt och åt under middagen och nu deltog de i normala samtal på ett icke springande sätt. Vilket bra äktenskap vi måste ha! Så lyckat arrangemang! Frågan kom upp hur länge vi varit gifta och Brjann redogjorde för historien, att vi faktiskt hade bott ihop 4-5 år innan vi gifte oss. Ohlala… tystnaden lade sig som ett lock på hela sällskapet. Hur var det möjligt? Alla andra runt bordet hade fått sina äktenskap arrangerade av släkten men vi hade faktiskt valt varandra. Alla andra undrade hur vi skulle stå ut, tänk om vi tröttnade en dag. Är det inte så att det är större risk att man tröttnar på varandra om man inte själva har valt att gifta sig? Eller lär man sig att stå ut? Hur tänker man? Men de hade en halt annan åsikt än vi. Risken att man tröttnar på varandra om äktenskapet är arrangerat är lika med noll, risken finns inte. Äktenskapet är ett avtal och det finns ingen väg ut, arrangemanget pågår hela livet. Det är som ett jobb, man står ut. Tilltalar inte mig direkt. Jag är glad att vi arrangerade våra egna liv.

Semester är på något sätt överskattat. Man packar och donar innan resan och packar upp och tvättar efter resan. Jag kan bara konstatera att det här var inte vår bästa semester. Jag kan stå ut med att inte åka skidor, det funkar att göra annat några dagar. Men nu jag fast på rummet med stackars Caroline. Idag skulle vara dagen då hon blev snowboardåkare, hon laddade hela dagen igår för en heldagslektion på berget. Istället blev det magsjuka i timmarna tolv och det ser inte ut att vara någon ljusning. Vi gick från fem förväntansfulla skidåkare till tre.  

Vi är i vackra Whistler, BC Canada. Vackra berg, underbar skidåkning för de som kan åka, oändligt med restauranger och barer för de som inte åker och ett underbart hotell. Ses i morgon!