En stor fördel att flytta till ett annat hörn av världen är att barnen blir naturligt tvåspråkiga. Det var ju inte helt smärtfritt i början men nu går ju engelskan av bara farten. Svenskan trodde ju jag skulle sitta som en smäck hela tiden, utan problem och bekymmer. Nu tjatas det och gnatas det från min sida att barnen ska läsa och lyssna på böcker, svenskan kommer lätt i andra hand. Självklart pratar vi alltid svenska tillsammans, så fort vi är tillsammans växlar vi över. Barnen är specialister på att koppla om så fort kompisarna är utom hörhåll. Min hjärna har lite svårare, det går lite trögare. Jag tycker fortfarande att jag låter som en annan person när jag pratar engelska.

Idag har ett par i familjen gjort några härliga språktabbar:

Brjann blev irriterad när jag bad honom bära matkassarna och sa: varför snappar du åt mig.

Johanna var så glad för att hon fick en fin compliment i skolan och i samma stund sa hon att vattnet var gott för att det var filtrat.

Trevlig lördag!

Idag är en sådan dag då vi mest väntar. Barnen har väntat i flera, flera veckor och kan inte fatta att det äntligen är den 13 november. Kusinen sitter på planet och kommer om några timmar, kusinen med stort K. Äntligen! Det har planerats och funderats på vad vi ska göra. Picassoutställning, shopping, spela spel, Harry Potter utställning, laga mat, baka, äta på säkert hundra restauranger och se minst 20 filmer på bio. Hur ska allt hinnas med några timmar varje efter skolan.

Julen 2001 på Staby

Kusinen i lila till vänster sitter på planet och hon är betydligt större nu.

Vad händer en fredagkväll i Redmond? Inte mycket… och det är ju det som är så skönt! Familjen är fulltalig, Brjann har förärat oss med sin närvaro efter alltför lång tid i världens mitt, Europa. Väskan är tömd och det står en ny ask med belgisk choklad på köksbänken. Det blir nog en bit till espresson efter maten. Här hemma väntar vi in det sista barnet som tränar in i det sista innan middagen serveras. Ikväll ska vi våga oss ut på verandan för att grilla på en köttbit till potatisgratängen. Mörkret har lagt sig och vi vill inte se 6-7 par gula ögon när vi öppnar dörren till baksidan. Vem vet om coyotes lockas av grillat kött? Vem kan motstå doften? Men egentligen kan jag ju tänka mig värre djur än coyotes att träffa ute vid grillen. I våras när jag skulle ut och grilla på lite lax en vanlig måndag kväll lyfte jag på locket innan jag satte igång brännarna. Vad hittar jag under locket om inte en pigg råtta med en slingrande svans. Råttan var den som blev räddast, vi sprang åt varsitt håll. Varje gång jag går ut till grillen ökar pulsen och svettningarna tar vid… det är tufft att grilla! Och vi har ju så gott om vilddjur i förorten.

Sitter i soffan med kraftig panik, svettningar och humörsvängningar som får en 13 åring att bli avundsjuk. Jag tränar och jobbar på att få tillbaka rätt rytm i andningen och hade en fundering, om än kort, att ringa Åke (som jag tror skulle passa bra som min personliga psykolog) trots tidsskillnaden. Min dator la av, först blev hela skärmen sned, hoppade åt fel håll och sedan gick allt åt pipan. Jag försökte först att fixa detta genom att trycka på alla knappar jag hittade och söka på hjälpfunktionen. Helt fruktlöst! Jag kan till och med erkänna jag utövade fysiskt våld mot min vackra dator. Jag startade om och statade om och fick sedan rekommendationen att kontakta tillverkaren. Grymt dåligt tecken! Det är samma sak som att säga att allt är förlorat och livet är slut. Och det värsta av allt, Brjann är i Berlin. Vad i ******* ska jag göra? Jag bor i hjärtat av Microsoft HQ men hittar ingen som kan hjälpa mig. Till och med mina barn smög sakta upp för trappan och gick snabbt och lade sig. 145 andetag senare sitter jag här med kraftig hjärtklappning och en släng av panik. Jag har precis fått igång datorn men med kraftigt nedsatt funktion. Och nu tänkte jag att livet kan vara slut efter detta, lika bra att jag skriver något, det kan ju vara sista gången.

Idag är dagen då vi hedrar och tänker på alla veteraner. Det är Veterans Day. Barnen har ledigt från skolan och det känns lite som långfredag, fast utan påskafton, för imorgon är det skola igen. I går var det assembly på barnens skola i “veteran-anda”. Det sjöngs patriotiska sånger, lästes dikter och brev, inte ett vuxet öga var torrt, inte ens mina två. Men… så är det ju ofta i och för sig. Det räcker att höra en barnkör eller nationalsången så är det kört. Åtta farbröder satt längst fram iklädda sina upputsade uniformer och tog del av sången och allt det vackra, bara det gör att man får tårar i ögonen för då går tanken till sina egna raringar i himlen. Rektorn bad alla farbröderna ställa sig upp och berätta var de hade tjänstgjort. En rysning gick igenom kroppen, käpparna klapprade mot gympagolvet samtidigt som några tårar tårkades bort med uniformsärmarna… Det kan vara lite klurigt att snabbt ställa sig upp om man tjänstgjorde under andra världskriget, Korea och Vietnam, kroppen kan ju bli ju lite stel efter sådär 88-90. Alla höll andan och allt gick bra. Jag drömde mig tillbaka till Omaha Beach och landstigningen, vackra monument, ostron och musslor. Sist vi var där hoppade fiskarna högt över vågorna, vattnet var iskallt när vi badade och monumenten isgrå och fastnade i minnet för att plocka fram en sådan här dag.

Omaha Beach, Normandie Frankrike

En vän lade ut denna på fb och kände att jag bara var tvungen att sno den…

Tack för länken Marie!

 

Alla vet ju hur skönt det är att komma hem efter en resa…

Sitter och tittar på CMA, Country Music Awards, och jag måste erkänna att jag njuter. Den ena efter den andra ramlar in på scenen och pratar med härlig sydstatsdialekt. Underbart. Det är något hemtrevligt och lite töntigt med countrymusik som gör att man inte kan låta bli att bli lite glad. Det är en härlig kombination av långklänningar med paljetter, jeans, cowboyhattar, boots och höga klackar. Det blir nog till att skaffa sig ett par nya boots och en ny hatt och ta en tur ner till södern snart…

Vissa saker gör jag bara inte. Inte för att jag inte kan men för att jag bara inte gör det något bra. Eller en sak kan jag inte faktiskt. I söndags drog vi tillbaka klockorna till vintertid. Jag har ändrat alla klockor, stora som små, köksklockan, bilklockan, barnens väckarklockor (som inte verkar användas), microklockan… Men min väckarklocka är inte ändringsvänlig, den går inte att ändra till vintertid. Klockan vill tydligen hålla kvar sommaren så länge det bara går. Den visar förutom sommartid fyra tidszoner, har bakgrundlampa och går som tåget. Förra gången, när klockan skulle ställas om till sommartid hade jag samma problem. Jag trixade och fixade men lyckades inte ställa om den. Då fixade och trixade teknikgurun och utan att veta vad han hade gjort så var klockan omställd. Nu är gurun på Europaresa sedan länge tillbaka. Det betyder att jag lever i sommartid på natten. Jag ställer klockan enligt en komplicerad matematisk formel och väcker J en timme senare enligt klockan men enligt min telefonväckare i normal 6.30 tid. Detta är komplicerat. Varje morgon vaknar jag med hjärtat i halsgropen och tror att klockan är 7.30.

Brandvarnare klarar jag inte heller av, även detta helt ofrivilligt. Vanliga svenska brandvarnare är ju inget bekymmer men amerikanska inbrottssäkra brandvarnare och ett hem med höjd takhöjd klarar jag inte av. Jag får panik, det blir basebollträ tekniken om de piper. Jag slår ner apparaten. Problemet är att dessa sitter fast med elsladdar upp i taket så hela eldragningen förstörs. Just nu verkar det vara dags att byta alla batterier för att alla piper och helst på natten. Kanske jag borde boka in en elektriker?

Bilar och framför allt biltvättar har jag också problem med, men det spar jag till en annan gång…

Jag har fått en fråga mailad från en vän. Varför lillahjarnan eller Lilla Hjärnan? Ja, varför, varför inte? Det tänker jag inte berätta just idag. En annan gång kanske. Ska suga lite på den. Vissa har många smeknamn … jag har några som jag vårdar ömt och Lilla Hjärnan är ett av dem.  

Oförklarligt så var det kaos på vägarna i morse. Det var torrt på morgonen, det regnade inte på hela förmiddagen. Det var ljust, ingen sol men ljusgråa moln. Ingen snö här omkring men varning uppe i bergen. Ingen frost, det var 7-8 grader varmt hela förmiddagen. Idag tog en 15 minutrs resa 75 minuter. Varför är det så här? Trafiktanten på morgon tv var i extas när hon rapporterade om jamfactor 10. Som tur är så är det mer jamfactor 5 där jag kör, samma bilar varje dag, samma poliser som står och lurar varje dag. Nästan så man hejjar på bilisterna man möter samma tid, varje dag på samma gator. Skönt med rutiner. I kväll skippade vi den rutinen att man ska gå och lägga sig i tid när man är under 15 eller 40 eller så… barnen stannade uppe tills nu ungefär. Vi fick nya spel. Budfirman tog en tur hit på kvällskvisten. Ännu en gång ringde det på dörren idag, en till överraskning. Vilken dag! Brjann hade beställt och skickat hem fastän han är på andra sidan jordklotet. Vilken hjälte! Vi har dansat hela kvällen och vi har talang, alla fyra! Jamfactor 10! BOOO JA!