Idag ringde det på dörren och utanför fanns ett grönt paket från Sverige. Först funderade jag på om jag kanske skulle vänta till barnen kom hem så att de fick öppna paketet. Det var ju ändå adresserat till hela familjen. Men… nej… jag slet upp det gröna paketet fastän jag var alldeles ensam. I paketet fanns godis och tidningar i alla smakriktningar och en film. Nu har innehållet stirrat på mig hela eftermiddagen och vädjat till mig att slita upp påsen med lakritspatroner. Sagt och gjort! Hjärtfrekvensen har gått ner till normala siffror och tungan är lite lätt uppluckrad av lakrits. När lycka ryms i ett grönt paket…

Slängpussar och TACK från oss alla till gänget!

När man flyttar långt bort, till ett annat hörn av världen, betyder det att man lämnar allt. Man lämnar sin familj, sina vänner, sina rutiner, sina arbeten och arbetskamrater, sitt hem… Listan kan göras oändlig. Vi var otroligt oförberedda och naiva. Och detta gjorde vi frivilligt om än lite hastigt. Självklart var beslutet genomtänkt, i alla fall genompratat under några kvällar på stranden i San Tropez. Första året kändes omväxlande panikartat, spännande, ledsamt, roligt och alla känslor man kan ha på en gång. Det andra året blev lite mer känslosamt stabilt, vi började känna oss hemma samtidigt som man känner en sorg att man missar så mycket “hemma”. Nyfödda och växande kusiner till barnen, sjuka föräldrar, syskon som man vill krama om nästan varje dag, vänner som man känt länge och barnens vänner som växer så mycket att man inte känner igen dem. Tredje året, som vi är inne på nu, känns avtrubbat och allt innan flytten känns avlägset. Nu är hemma här hemma och hemma i Sverige är semester. Vi åker inte längre hem utan till Sverige för att hälsa på. Sorgligt men sant. Och det gör att man får dåligt samvete.

När vi flyttade hit träffade vi nya vänner och vi jobbar fortfarande på att lära känna varandra. Vänskap tar tid. Vänskap måste ta tid. När vi kom hit och var sugna på att lära känna andra “inflyttade” svensk/amerikaner var det flera som var tveksamma om de ville träffa “nya” svenskar. Anledningen var att det var så jobbigt när de sedan flyttade “hem”. Jag tyckte det var lite fjantigt. Men… nu ska vänner till oss flytta mot nya äventyr i ett annat land på en annan kontinent så nu börjar jag förstå. Inte kul! Visst är det kul när det händer saker men vem sjutton gillar förändringar.

http://www.youtube.com/watch?v=xGbnua2kSa8

Söndag kväll, slutet på veckan eller början på veckan beroende på var du bor. Här har en ny vecka börjat idag, dag ett, söndag. Jag har alltid trott att söndag är dag sju, slutet på en lång vecka, vilodagen. Eller ska man börja veckan med att vila på dag ett?

Idag har det varit en kylig söndag, regnig och blåsig, några mil körda, en förlorad match, en läst bok, en frukost, en lunch, en middag och nu snart en tandborstning. Ser fram emot en ny vecka som börjar med dag två.

This one is for you Pappa!

Ibland hänger inte hjärnan ihop med munnen. Så är det faktiskt ganska ofta för mig, ord slipper ut innan tanken har hunnit landa. Det blir hjärnmos, kortslutning, förlamning eller kanske är jag helt enkelt lite korkad? Eller ganska mycket? Eller har jag bara dålig kontakt mellan mellan synapserna…? Och det värsta av allt… har jag fört över detta på mina barn? Jag vet ju vem jag har fått det ifrån!

Idag upplevde vi ett sådant ögonblick som säkert kommer att låta helt meningslöst här men som var fullkomligt förlösande just när orden hoppade ur munnen. Barnen och jag satt åt lunch på en restaurang i Bellevue och diskuterade vad kläder var gjorda av. Vilket skinn är t ex vanligast i skor och skinnjackor. Då kom vi fram till att våra vänner som är veganer inte använder skor eller handskar gjorda av skinn eller dunjackor med fel sorts dun i. Då klämde ett av barnen ur sig att det måste vara jobbigt att inte heller kunna använda gummistövlar när det är regnigt när man är vegan?? Sedan kom gapskratten, ett långbord med tre asiatiska familjer  totaltystnade och vi andra krävde efter skratten en förklaring. Gummiapor, gummikor, gummiankor…? I det här fallet var det i tanken gummybears  som inte funkade och den som skrattade mest var den som sa det. Inte bara kortslutning utan också en språkligt förvirring. Kortslutning på en 9 årings nivå.

 

             

Läste “udda nyheter” i Dagens Nyheter och fick se att Harry Potter får skulden för att det är brist på ugglor i Indien. Sedan vi flyttade hit har jag med jämna mellanrum träffat på ugglor. En morgon när vi var ganska ny hitflyttade fick jag äran att beskåda denna vackra fågel utanför köksfönstret. Jag fyllde på kaffe i kaffebryggaren på morgonkvisten och det kändes som om någon tittade på mig. Och om någon gjorde… Både länge och väl tittade vi på varandra, den ena luddigare än den andra, med bara ett fönster mellan oss. Jag är glad att jag hann få fram kameran. I vår familj kommer inte en uggla bli årets julklapp. Låt ugglorna whoahohoa fritt!

http://www.dn.se/nyheter/varlden/harry-potter-far-skulden-for-ugglebrist-i-indien-1.1201737

Titta vilken dröm, en Chevy truck 1953. Högst på önskelistan just nu.

 

Liljevalchssoffan från 1934 var den första möbel som Josef Frank formgav för Svenskt Tenn. Jag har varit så nära att få en på en auktion, men skam den som ger sig. En dag…

Bild från www.svenskttenn.se

 

En liten minitax vill väl alla ha…

Vad får man se när man läser UNT – sina föräldrar. Läs om detta i UNT:

“Allhelgona ger liv åt kyrkogården” – Uppsala – UNT.se.

Jag har precis insett att jag är beroende. Jag är lite lätt beroende av många saker men jag har hittills trott att jag har dolt det ganska väl. Inget är väl egentligen utstickande och livsavgörande. Jag kan bjuda på några detaljer bara för att det är fredag och jag känner mig ganska generös. Badkarsbad är viktiga och pocketböcker i mängder har jag svårt att vara utan. Kaffeberoendet kan jag också bjuda på när jag ändå är på gång. När man ska fylla i antalet koppar när man t ex är hos doktorn eller tandläkaren tror de alltid att jag har skrivit fel. Och det kan de ju tro om de vill. Combat träningen har blivit lite lätt beroendeframkallande. Det är en kick att få boxas och sparkas till armarna och benen känns som nykokt tagliatelle eller som halvtuggade kolaremmar. Jag har också utvecklat ett lite lätt tv beroende, med betoning på lätt. Iron Chef och Chopped är något jag mer än gärna somnar framför. Men idag har jag fått lära mig något nytt om mig själv.

Jag har precis varit på Whole Foods och handlat. De senaste månaderna har jag handlat där allt oftare. Jag har svårt att motstå doften och sortimentet i allergihyllan. Idag gick jag min vanliga runda och killen i fiskdisken frågade hur många scampi jag skulle ha idag. Oopppps! Brukar jag köpa scampi? Ja, det gör jag nog men idag sa jag nej tack bara för att jag blev lite överrumplad. Fram mot nästa disk… Hej, blir det lamm ikväll? Jag skakar bara på huvudet. Jag börjar känna mig lite besvärad… Drar mig mot ostdisken och vad frågar inte ostmannen… vill du ha det vanliga? Då vad jag bara tvungen att fråga vad mitt vanliga var. Jo det visste han, en bit Morbier och en mogen fransk brie. Det blev ingen ost idag! Nu har jag packat upp mina varor och som tur var så hittade jag en rejäl bit Morbier i kylen. Mitt sista erkännande – jag är ostberoende!

En snygg och ibland färgglad halsduk hör till en av mina standard accessoarer. Det är ett enkelt sätt att piffa upp en trist svart polotröja, något som jag tyvärr alltför ofta slänger på mig vid 06.30 snåret varje morgon. Till mitt försvar måste jag säga att det är ofta kallt, ruggigt och väldigt tidigt på morgonen, då tar man det som ligger överst i klädhögen. Men då passar det ju bra att piffa till utsyrseln med en scarf. Eller hur?! Inte alltid så genomtänkt, man fiskar fram den halsduk som hänger ut på väg ut ur garderoben.

Idag är dagen då jag ska sluta med polo och scarf. Jag sprang in på Starbucks för att hämta en kaffe i farten och var väl inte alltför uppsnyggad och rosig men vem är det en vanlig torsdag framåt fyra snåret efter en lång dag. När jag står i kön kommer en kvinna och ställer sig bakom mig och ger mig en nick. Jaha, nick och hej säger jag med en nick. Än så länge är allt bra. Jag beställer min kaffe och drar mig bortåt “vänta-på-latte-kön” och nickkvinnan beställer och drar sig efter.

Snygg scarf, säger hon helt plötsligt.

Tack, säger jag.

Visst är det väl praktiskt, fortsätter hon, med en liten scarf och polo när man börjat fått kalkonhals.

Kalkonhals, my **!! Kaffet hamnar i vrångstupen och min förmodade kalkonhals guppar förnärmat. Nu blir det Drive-thru nästa gång!

Kalkonhals, ha… bara lite vågig!