Category: Utflykter/outings

Kilimanjaro

On By lillahjarnanIn In English, Okategoriserade, Resor/travel, Utflykter/outingsLeave a comment

Today’s early morning dog walk happened in the woods around our house, falling leaves on the ground, big trees, easy trails and fall in the air. The dogs and I took deep breaths, jumped over fallen logs, talked a little, barked a little, said hi to neighbors, listened to the forest sounds. I am lucky to live where I live, walk the trails I walk every day. A few days ago, the morning walk was the last miles after the summit of Kilimanjaro. The other side of the world, a magic mountain, different trails, same two feet. Alpine desert, jungle, ice, rocks, slabs, grass, scree, mud, dust… Lucky me!

Adventure and travel are that extra spice to life, the little kick you get when trying something new, experiencing something different from your everyday story. Different for everyone and no adventure will be the same. I have been fortunate to have experienced a lot of interesting adventures, trips, and races, met a lot of nice humans and this one was nothing like anything I have done before. I want to believe that I am a citizen of the world, and I must say that I got a big welcome from the tallest mountain in Africa, Kilimanjaro 5895 meters/19,340ft tall and proud, Africa’s rooftop.

The Kilimanjaro climb was different than other adventures, it was not a race; I didn’t have to perform, just participate, and finish. Not fast, not slow, just steady. Pole Pole – slow slow.

I flew to Kilimanjaro International Airport, Tanzania, via Amsterdam, a fun 24h trip. The bag stayed halfway for a little vacation time on its own but decided to show up the morning of the first climbing day. Not a moment too soon.

The views were exceptional, the sky reached high above, and the stars lit up the night with thousands and thousands of sparkly lights. The cities did not look like cities and the people lived a very different life. What an honor to get to visit something so different from my everyday life and environment, nothing I have seen before. It feels like going back in time and slowing down to 5mph. A mix of traditional clothing, old cars, kids running around, food vendors, smells, dirt, mud, phones, cows… a mix of old and new.       

After a three-hour ride from Arusha to Moshi and Machame Gate where the 7-day Machame route starts, we got registered, had lunch, packed the last things, filled up water, met the porters and took off. We were 9 people in the group, some I knew before, some new faces. We had a big group of guides, porters, cook etc with us. That’s the way it’s done, you carry your day pack, and the porters carry your duffel. I am used to taking care of my own stuff, carrying my own things so it feels a bit odd, a bit wrong in the beginning.

We left the gate in the afternoon and walked through the rainforest on a muddy trail up a ridge until we reached Machame Camp. It was a long walk; I think we moved for more than 7 hours. We walked the last hour in darkness listening to the sounds of birds, monkeys, and a half sleeping forest. When we get to camp our tents are up and dinner is ready.

Every night we get served dinner in the mess tent. All supplies are carried up the mountain by the porters and are prepared over one burner. Sitting on a mountain, it does feel a bit primitive. The meal starts with a vegetable soup that quickly becomes an everyday favorite. We drink enormous amounts of tea, some drink a questionable chocolate drink, we eat and chat. Our tents are set up and we roll in, unpack our sleeping bags, and stretch out.

It’s difficult to sleep the first night, it’s humid and uncomfortable. I keep on falling off the pad and rolling around. There are new sounds, and I must run to the bathroom an alarming amount of time because of the Diamox, altitude medicine. I am not the only one, I meet someone with a headlamp every time I’m out and about. At high altitude you need to drink a lot, more than you think, liter after liter, that and small meals are the cure for altitude sickness.

Every morning we get a wake-up knock on the tent, we get coffee to sip on, some heated water to wash our faces and other body parts. Each morning, a “good morning, Mama.” After breakfast it’s time to move again. We leave the rain forest and continue an ascending path to a steep, rocky ridge. We climb and climb, hour after hour until we finally get to Shira campsite at 3750m/12,303ft. We get into a routine quickly. Climb, eat, sleep, and drink a lot of water. The day after we continued east and climbed up a ridge to Lava Tower. I am starting to feel a bit woozy. It’s difficult to eat and drink, and nothing tastes good. After lunch it is time to slowly descent and we end at the Barranco campsite. I feel tired for the first time. During the descent I slip and lose my footing and end up on my back, hitting a couple of rocks. Stuff that happens when you get tired. We are at 4630m/15190ft during lunch but descend to 3900m/12795ft to rest overnight and get used to the elevation. Climb high/sleep low.

The next day we conquer the famous Barranco Wall and continue up to the high alpine desert. The first thing we see when we get to the trail is a porter falling and breaking his leg and getting carried out by his friends. Not ideal, for anyone, really, to experience or see at this point. It’s a scramble up a rock face. Not too technical but a bit scary from time to time. The guide is nice and takes my pack, my shoulder got a bit bruised after the fall. It takes hours and hours to get up on top of the wall. There are a lot of groups waiting and some are faster than others. Time seems to loose meaning. We ended our day at camp Karanga. The next day we arrive at Barafu Hut, 4673m/15331ft. It is the last rest before summit, and we get an early dinner and a few hours of rest before it is time for the last push.

A couple of cups of coffee and a very light snack, it was time to start. Summit night will always be summit night, Rainier, Kilimanjaro, Glacier Peak… it is the same feeling. It is a weird nervous sensation, empty mind, awake but sleepy. If I remember it right, we started walking at 11.30pm and got to Stella Point at sunrise, before 6.30am. It was a long slog, a steep climb over loose volcanic scree and rocks. I don’t know where the hours went, it felt like an hour or 10 hours. The air got difficult to breathe (who knew?), it was chilly, and the wind picked up. One step at a time and slowly counting in your head. Just count to 100, look up and start over. I never got to 100, I messed up around 25 every time, mixing languages, starting to think about other things. So cold, so tired. Did I even get enough oxygen to my head? I am just so ridiculously tired.

We pass groups of people. Empty faces, friendly guides trying to help, people throwing up, crying, feeling sick. We just move past and breathe. Two steps forward, one step back. Stop every hour or so for water and snacks. I promised myself to drink and eat every time. I sipped a little and finished one Kexchoklad in 6 hours. Not good, not enough. I got a huge puffy coat placed over my shoulders when I stopped and sat for a minute. Good friends are golden. Especially high up. I tend to get cold when I am tired. Especially high up.  

And then we are up at Stella Point. I put my pole on the ground and wiped tears from my eyes. It’s emotional, I choke up a little, no matter the summit. I get a few hugs and high fives. We made it up in time for the sunrise and it is gorgeous. Someone gave me a cup of warm ginger tea. We have 3 minutes to rest and then we are off again. We walk along the crater rim and reach Uhuru Peak 5895m/19,340ft, around 45 minutes later. We took a few pictures, waiting for our time to sit by the sign. We all look exhausted. We eat and drink a little, look around us and see clouds. We are on top of the world. The sun is up, and it is a new day.

The celebration is short lived, we need to head down again. I’m freezing. It’s a long way down and we need to break camp and continue down the mountain to Mweka Camp.

On the way down we meet the rest of the people from our group. Some who eventually summit, others who do not. They had a rough time on the way up but are strongminded, they are getting up. Altitude is not an easy thing; you never know what is going to happen.

We speed up and roll down, dust is flying in the air, it’s getting hot, finally, and our legs and feet are getting tired. After hours and hours, then we reached camp. We get to rest in our tents, drink water, pack up our stuff. When we meet in the mess tent for food the whole group is back and some look extremely tired. We still have a long way to go to the next camp, our last one. Then, in what feels like no time, we are on the trail again, heading to our last camp in the jungle. It’s a slow walk, we drag our feet a little. It’s really a simple 8 mile walk that takes forever and we reach camp before it gets dark. For the last time we gather for dinner in the mess tent. We munch on popcorn and tea, share our summit stories and are happy that we are on our way home. One more sleep, one more night in the tent and the next day brings us a jungle full of muddy trails and a long way down. One final good night, mama, and good morning, mama. Later that night I flew out from Kilimanjaro to Dar el Salam, Amsterdam to Seattle. Home again and the shower never felt better…   

A few photos borrowed from Azfar M

The great outdoors

On By lillahjarnanIn Utflykter/outingsLeave a comment

Our neighbor called over the fence and told me to bring our dogs in the house. He scared off a huge eagle that has been circulating our houses for a few weeks. We have seen him in one of the trees beside our yard. The eagle had a party on the neighbor’s lawn, eating a rabbit for lunch. Our dogs are not much bigger than a fat rabbit. They bark more but I am not sure what they would do if Mr. Eagle dropped by. My grandparents lost one of their dachshunds to an eagle way back in the day. I have heard the story since I was a kid, but I never thought it could be a problem up until now. Our dogs walk in and out all day, make sure the cars are parked in the right spot, bark at delivery trucks, chase rabbits and squirrels, make life miserable for people walking by. Now, it looks like we have a bird problem in the neighborhood. I am lucky to spot eagles basically every day. I hang out where they hang out, by the water, in the forest, on mountaintops.

The wildlife and the nature around here are amazing. Gigantic trees, mountains, deep forests, rain forests, water, beaches, trails… We have been here so long I often forget how amazed I felt the first few years. The first time I saw an owl up close, sitting on our deck by the kitchen window, staring into my soul. The first few times I saw coyotes on our street, roaming around and howling at night. The first time I met coyotes when running scared me and can still make my heart skip a beat. Caroline and I had to sprint away from one last summer. He was clearly guarding something and did not want to let us pass. Similarly, the fear when I realized I had been followed by a cougar during a late-night orienteering in the forest. The amazing mountain goats climbing around us when hiking. Last year’s stare down with a bobcat in our neighborhood: I froze, she froze. Bears…they do not like getting close but sometimes they pass your route, or maybe vice versa. You live and you learn and try to not disturb and interrupt their lives and their homes.

With the pandemic we have seen big crowds out in nature, and it is great that so many choose to go outside. Our most used trails are like highways. When you hike, try to pick a trail that is not overused. You share the great outdoors with animals and their babies, hikers, runners, mountain bikers, hunters, etc. Be kind and share the space, be respectful and friendly. If it is very muddy, choose another trail to bike, do not go off trail; leave no trace and make sure to leash your pup.

A few days late, but Happy Earth Day! A little goes a long way, small actions have big results.     

Det går uppför igen

On By lillahjarnanIn Tävlingar/races, Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Igår kväll var det lagträning igen. Andra veckan i rad, nu är det en vana och då ska det ju bli lättare för varje gång. Vi har satt igång igen, killarna och jag. Jag har trumpetat ut att jag har gått i pension efter min ganska korta men vansinnigt spännande adventure racing karriär. Långrejstiden var passe. Det var slut på långa nätter med alldeles för tung ryggsäck, aldrig mer skulle jag finna mig själv flyta fram på en kall flod bland höga berg i en uppblåst packraft. Aldrig mer fightas liggande upp och ner i flod med gråten i halsen. Aldrig mer cykla med pannlampa och tung ryggsäck utan att veta när dagen börjar och livet slutar. Jag var färdig och nöjd. Och så fick jag ett kort meddelande att det var dags att börja om en sista gång. Och så fick jag en liten film skickad till mig. Fem minuter senare hade jag sagt ja och nu är vi här.

Expedition Oregon – “Become your own Legend” from Bend Racing on Vimeo.

Gårdagens träning, precis som förra veckans träning, var en kort tre timmars hike på Tiger Mt. Det låter inte som mycket men det är ändå en hel del pepp och hepp som krävs innan jag kommer iväg. Först och främst så går en hel dag med jobb, liv och annat vanligt. Lagom till att det börjar mörkna så är det dags. I ett buskage, vid foten av ett berg möts tre bleka typer med ryggsäckar och starka lampor på huvudet. Det nickas och sägs tjena och hej och så går vi. Det går lite uppför och jag flåsar. Och så börjar det gå starkt uppför och ibland svagt nedför för att gå uppför igen. Det var dimma halva vägen upp, pannlampan sken genom gröttjock fukt och blöt lera låg jämn över hela skogen. Då infinner sig känslan av evighet igen. Nära maxpuls på klockan och tiden går så sakta. Kommer vi någonsin komma upp, orkar jag verkligen hänga med? Steg efter steg, höjdmeter efter höjdmeter. Efter Rainier hade jag lovat mig själv att inte gå uppför med tung ryggsäck igen. Så får man skaka av sig känslan av att det här går inte, jag kommer aldrig hem, och skärpa sig. Vad sjutton är tre mörka timmar en måndag kväll när vi har en vecka i maj att se fram emot. Vi pratar tält, packrafts och lampor. Cyklarna och diverse delar diskuteras ingående och jag funderar på att jag måste ha nya skor. Och hur ska vi kunna surra fast cyklarna på flottarna. Och hur många kolfiberpaddlar har vi som fortfarande funkar. Och jag funderar på skor. Och så pratar vi ryggsäckar och jag tänker på att min stora bergsrygga som rymmer isyxor, rep, everestjackor och sovsäckar skulle varit den sista jag skulle köpa och sedan skulle jag lägga av. Och så halkar jag nedför i leran och sätter mig tungt på rumpan med tummen rakt ner i smeten och tänker att fy sjutton vad glamoröst livet är. Från sammetsjumpsuit och högklackat till smetig lera, kläder som klibbar och svettig pannlampa två dagar senare. Och så har tre timmar passerat, det kurrar i magen och håret ligger blött och stripigt mot huvudet. Ryggsäcken har liksom fastnat, klibbat fast mot ryggen och nöjdheten sprider sig i kroppen. Termosen med te väntar i bilen, Spotify går på och resan hem känns som en njutning. Blodsmaken är bortglömd, tröttheten i kroppen som bortblåst och hemma har barnen gjort soppa som står och väntar på mig rykande varm.

 

Fredagsvandring

On By lillahjarnanIn Blandat/mixed, Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Den här veckan har varit en helt vanlig vecka men med strålande sol och kyla, blå himmel och fågelkvitter. Så är det faktiskt här ganska ofta men vissa veckor är ju bara extra fina. Jag har haft turen att kunna vara ute varje dag, och till och med i skogen varje dag. Det kanske är det som gör att det känns extra bra. Hur lyxigt är inte det? Det är inte så att jag hasat runt i gympapupporna och skubbat på skogsstigar hela dagarna men någon timme här och där, lite då och då. Och så fick jag en riktigt lång fredagsvandring som bonus. Mjuka skogsstigar, krispig luft och gula löv som frasar när man går på dem. Sol på kinderna och röd, droppig näsa. Trött kropp. Det finns inget finare än när solen glimmar mellan träden, letar sig fram och skjuter strålar i ränder långt in i en mörk skog. När man pratar om livskvalité så tror jag att det ligger väldigt högt upp på listan för mig.

Igår var en sådan dag som man minns. Jag drog iväg på en bergsvandring lite mer än en timme hemifrån med några kompisar. Det var en ny trail för oss alla. Tanken var att vi skulle gå några timmar uppför och hamna vid en alpin sjö och sedan gå tillbaka. Och det gjorde vi. Vi såg Rainier skina i solen på långt håll. Känslan att veta att jag varit på toppen är ganska skön faktiskt. Vi knallade på, delade upp oss lite för att vi gick olika fort. Men speciellt med dagen var att vi var mer eller mindre ensamma i skogen. Solen sken, luften var riktigt kall och här och var klev vi över is på stigarna. Vi passerade ljudliga vattenfall där vi balanserade över stock och sten, smög genom ödsliga skogar. Vi vandrade över stora stenpartier där vi klättrade över stenblock, vi gick uppför i flera timmar innan vi sedan började gå nerför igen. Och så kom vi fram till en kall sjö där vi gick några kilometer längs kanten och stannade sedan på en sten i solen och åt lite. Och inget hände. Vi satt tysta och tittade ut över det vackra, tomma. Inte en själ. Hur ofta är det så att det är helt tomt, tyst och solen skiner hela vägen in i hjärtat? Och så gick vi tillbaka över stock och sten i flera timmar genom skogen, uppför och sedan nerför. Det är fint med vänner man kan hasa runt i naturen med och dela tysta stunder.

När man pratar om att ladda batterierna så tror jag att min sladd kopplades in där och då. Hikingbrallorna på, ryggsäcken på ryggen, en banan och en nötcrème, svartvinbärssaft i termosen och 6 timmar vandring i benen.

Springtur till Stehekin

On By lillahjarnanIn Resor/travel, Tävlingar/races, Utflykter/outingsLeave a comment

För en vecka sedan kom jag hem efter en tur ute i vildmarken. Smutsig, något illaluktande och med blåsor både lite här och var. Efter det har dagarna gått, vardagen varit vardaglig och blåsorna sakta börjat läka. Innan resan låg nervositeten som en dimma. Att vandra över bergen, även om det går fort går bra. Men springa tillsammans med löpstarka män, med ryggsäck på ryggen i tuff terräng med höjdmeter i mängder, det är något helt annat. Jag har en förmåga att välja intressanta äventyr.

Jag hade turen att få följa med på en äventyrslöpresa som skulle gå över bergen in till Stehekin Valley, norr om Lake Chelan. En avskild och svåråtkomlig plats där det bor ca 70-80 människor året runt. Enklast att ta sig dit är med båt som tar sig över hela Lake Chelan eller med sjöplan. Vi skulle alltså springa dit, stanna i området två dagar och hika och sedan springa hem en annan väg. Vi sprang med ganska lätta ryggsäckar med vatten, mat och minsta möjliga viktigheter så som pannlampa, foliefilt, vattenfilter, kläder etc. Ett par veckor innan turen skickade vi ombyte, tandborste, tvål och lite annat med post som skulle vänta på oss när vi kom fram.

Första dagen skulle vi ta oss över Cascade Pass i North Cascades och springa till Stehekin Valley Ranch. En nätt tur på ca 35 km. Dagen började med regn och 3500ft uppför. Tankarna snurrade i huvudet. Jag var inte först men inte heller sist. Benen trummade på, ryggsäcken skavde en aning och regnjackan åkte av och på. Kartan åkte upp och ner ur fickan. Vi fick instruktioner i bilen innan vi lämnade parkeringen på morgonkvisten. Håll höger vid floden, eller var det vänster, fortsätt rakt fram till Pacific Crest Trail eller var det åt höger. Alla instruktioner var som bortblåsta och hjärnan bortkopplad. Och så stod jag på en sten uppe på Cascade Pass och tittade ut över evigheten och kände mig som liten lort.

IMG_5740

Jag gick lite fel, vände, gick lite fel igen och beslutade mig för att vänta lite och läsa kartan. Sen bar det av igen och jag hoppade över något som såg ut som björnbajs. Just det ja, jag var ju inte direkt ensam. Nu gick det fortare ett tag, ganska mycket nedför. Efter några kilometer kom jag ifatt de snabba killarna som saktat ner för att ta sig över ett vattenfall och vi alla stannade för att äta lite.

Det var öppen terräng och stora stenpartier så här högt upp. De kommenterade att jag rusat förbi området med flera björnar. Oj, vilka björnar? Ibland är det bra att vara inne i sin egen bubbla och inte se eller veta vad som sker omkring en. Jag hade en känsla av att det var någon vid sidan av mig och jag kände lukten men tror jag valde att inte se.

IMG_5736 (1)

Sen bar det av och jag hade sällskap fram till vi kom till en stor flod där bron var uppdragen på andra sidan i väntan på vintern. Det var så mycket vatten, forsande iskallt smältvatten från bergen. Det tog lite tid men vi kom över. Med blöta kläder upp till midjan var det bara att fortsätta. Terrängen tätnade och jag hörde morrande ljud. Jag bestämde mig föra att inte titta bakåt.

Sen var det ju det där med höger och vänster. Det är lätt gjort att springa fel när man börjar bli trött. Jag räknade till 34 km och 5000ft upp och ner ungefär och då blev det fel. Och så tog stigen slut. Jag satte mig återigen ner på en sten och tänkte att nu är det kört. Jag orkar inte en meter till, jag vet inte var jag är och nu blir jag kattmat till en väldigt stor katt. Men när det inte finns några alternativ så är det ju bara att rycka upp sig och snurra lite på kartan och bestämma sig för att man tror att man vet var man är. Det tog en timme och lite till men sedan var jag framme och gick med släpande steg på grusvägen som ledde till ranchen där vi skulle bo. Sista milen gick i raketfart. När jag kom fram satt killarna på verandan, nyduschade och muntra. Jag låtsades vara pigg och satte mig en stund. Sen fick de hjälpa mig upp ur stolen. 47.2km blev det. Det var ett tag sedan jag sprang ett maraton och lite till i tuff terräng. Det var lite oplanerat.

Vi åt, vi sov och vi åt igen. Maten serverades i enorma vilda västern portioner. Brisket, lax, revben, ägg, bönor och stora, feta skivor av vitt bröd med smör. Varje dag avslutades med 8 sorters paj med en rejäl klick vispgrädde. Det sköljdes ner med lemonad. Krafterna kom tillbaka och vi vandrade och joggade i två dagar.

Första lediga dagen bar det av upp Mt McGregor. Brant, högt och snöstorm. Jag var något halt, trodde ärligt att nu var dagen kommen för två höftledsoperationer och bestämde mig för att jogga tillbaka lite tidigare. Det blev närmare 18km av ankvaggande i naturen.

Ledig dag nummer två tog vi en turisttur och tittade på allt som gick att se. Gamla skolbyggnaden, postkontoret, en utsiktshike, gamla stugor, växter… allt vi kunde hitta till fots. Vi var till och med på en farm där vi blev lovade att se en enorm morot men det slutade med att det inte fanns några morötter kvar men enorma kålhuvuden och en liten plats där man kunde hela sig med hockuspockuskristaller, luktagott ljus och lyckopiller. Livet på landet. Det var skönt att röra på benen som började bli allt stelare.

20190928_192451597_ios

Mer mat och mer lemonad. Prime rib och paj. Vi inhandlade öl i den lilla butiken/båtbiljettshoppen och skålade i ljummen IPA sista kvällen med gänget. Vädret började bli lite tveksamt och vi bestämde att sista dagen skulle få börja lite tidigare än bestämt så vi inte skulle bli fast i snöstormen som började blåsa in. Jag lyssnade på regnet och vinden som slog mot taket hela sista natten.

Klockan ringde tidigt, frukosten blev lätt idag och ryggsäcken hänges återigen på ryggen. Och sedan bar det av. Jag hade bestämt mig för att springa med två andra så att jag skulle hitta tillbaka. Och så fick jag lite björn- och kattfrossa efter första dagen.

Idag gick turen från Stehekin Valley Ranch till Rainy Pass. Det började uppför och fortsatte i den andan. Inte min favoritdag precis. Det var ett konstant klättrande, höjdmeter efter höjdmeter, smal, lerig stig och sten, slingrande uppför. Efter ungefär 13 km började snön yra i luften och några kilometer senare var det helt vitt på marken, det var dags att dra upp tempot en aning. Det började bli kallare och kallare och vantarna kunde inte hålla kylan borta. Jag var tacksam att jag hade stoppat ner ett par långa tights och extra vantar. Allt blev genomblött av regnet och snön, skorna var täckta av lera och fötterna blå av kyla och vatten.

Sista kilometrarna var stigarna helt snötäckta och det var vitt på träden. Vinter i september. Efter 31.5 km så var jag framme vid bilen där killarna väntade. Genomfrusen. Det finns inget mer komplicerat än att byta kläder bak i en bil när man är blöt och iskall. Fingrarna fungerar inte, blöta, tighta kläder limmar sig på kroppen och så ska ju också nakenheten magiskt gömmas när man är i grupp. Det tog en timme eller så innan kroppen tinade upp och jag hade tredubbla herrjackor insnurrade runt kroppen som samlades in från alla i bilen.

Väl hemma igen så badas leran bort, tårna har varit blöta i dagar så blåsor har puffat upp lite överallt, fingrarna har fått normal färg och storlek och ryggsäcken töms på allt innehåll och blivit instoppat i tvättmaskinen. Och så är det måndag igen.

Summan av kardemumman. 68.5 miles – 109.6 km plus lite till som inte klockan fått med. Långt, vilt, ensamt, nedbrytande och stärkande. Det började i sensommarväder, träden bytte till höstfärger i bergen och luften blev krispig och så kom vintern med enorma mänger snö som en överraskning sista dagen.

IMG_5745

Bilder lånade av Robert, Nick och Anna.

Mt Rainier 2019

On By lillahjarnanIn Resor/travel, Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Vad tänker man när man står på en bergstopp? Högt upp och blickar ut över oändligheten? Jag brukar känna mig ganska tom, lite tårögd, trött och upprymd på samma gång. Vattnet burkar smaka extra gott och tankarna töms efter att har varvats och ältats vid varje steg under några dagar. Jag kan fortfarande känna när jag satt på en bergstopp i Alaska för några år sedan efter dagar av vandring, paddling och cykling och fick tårar i ögonen. Då och där kändes det in i ryggmärgen, så vackert att vi alla blev tysta. Så ödsligt och så oändligt. Den känslan skulle man vilja kunna stoppa i en burk och sälja som lyckopiller.

Den här gången tänkte jag att ryggsäcken satt nog fastlimmad och jag får nog inte av den. Och får jag av den kommer jag nog aldrig få på den igen. Repet är nog omöjligt att klippa ur och jag är nog fast med kompisarna i oändlighet. Jag var för trött för att tänka, och för tömd för att få ihop trådarna. Det är konstigt att luften suger syre ur kroppen. Det borde ju vara tvärt om. Det var svårt att andas, svårt att lyfta fötterna, omöjligt att prata.

Förra året mer eller mindre sprang jag upp Mt Rainier med mina stegjärn och enorma 100L ryggsäck på ryggen. Träningen gick som på räls, sommaren var fin och kroppen var något sliten men ändå glad. Dagen efter hade jag inte ens lite träningsvärk och livet gick vidare. I våras blev det bestämt att kompisen och jag skulle upp igen. Vi laddade på varsitt håll och ibland ihop. Och för första gången på länge så kändes det tungt. Tungt att träna, tungt att andas, tungt att få ihop tiden. Eller var det viljan det var fel på? Knät gjorde ont och foten var svullen. Is och bandage om vartannat. Men allt går om man inte ger sig. Och vad som är tungt för mig kan ju vara omöjligt för någon annan. Det handlar ju egentligen om hur mycket man vill och är beredd att offra. Och jag tror att jag inte har varit riktigt varit så sugen på att offra sömn och ledig tid år. I mer än 10 år har jag knatat, skubbat, rullat uppför och nedför, lyft, burit och lagat punkor. Släpat kajaker, burit packrafts, paddlar, flytvästar, hjälmar och mat. Skakat av rädsla och av skratt, tackat gudarna för att jag inte brutit fler kroppsdelar och allmänt känt mycket tillsammans med fina människor. Burit cyklar uppför berg, kräkts i buskar av utmattning, varit förfrusen och halvt medvetslös, simmat över hav och fått gåshud av vackra vyer och njutit varje gång och i mängder. Och så kom dagen när jag inte kunde njuta av bentrötthet och illamående. Det borde vara tvärt om, att man njuter mer ju jobbigare det är. Så brukade det vara.

Nu var det ju inte så att jag inte njöt på toppen av Rainier. Njutningen var aningen fördröjd och satt djupare än tidigare. Jag kunde inte sova på berget. Två sömnlösa nätter och kompisen kunde inte heller sova så vi hann avhandla allt och ingenting in på småtimmarna. Jag fick känna av höjdsjuka och trötthet i mängd.

När man springer maraton pratar man ofta om att man väggar. Helt plötsligt kan man inte ta ett steg till. Det har aldrig hänt mig på de maraton jag sprungit, inte ens som nybörjare. Men nu kändes det som det var en stor mur på toppen, 14,411ft/4392m upp. Vinden ven och alla var vi starka. Vi rusade upp till toppen. Det gjorde att tempot var gubbigt, alla andra var ju snabba snubbar. Jag kom upp och luften tog slut. Jag satte mig på ryggsäcken och slet upp vattenflaskorna och insåg att jag inte druckit något på hela vägen upp. 5 timmar utan vatten, hur tänkte jag då? All rutin och all erfarenhet var som bortblåst. Dricka vatten gör man alltid, när man rör sig, när man sitter stilla, när man paddlar, när man cyklar. Något jag konstant fått träna på. Jag förökte så smått klunka i mig det frusna vattnet och knaprade på en knastrig och iskall Stingerbar. 20 minuter senare var det dags att hänga på sig ryggsäcken och klippa i repet i selen och vända ner. Jag kunde svära på att det bara hade gått 3 minuter.

Vi börjar sakta trava ner, vi växlar några ord och jag tar täten. Jag snubblade en gång, föll framstupa och insåg att nu får jag försjutton skärpa mig. Då slår det mig att vi var uppe. Och nu är det gjort. Och då på vägen ner gråter jag en skvätt men slutar så fort jag bara kunde samla mig. Det är oerhört jobbigt att gråta och gå samtidigt när det blåser storm och luften är tunn. Och så känner man sig lite fånig. Så kommer lättnaden över en, benen rör sig, ryggsäcken blir lättare och luften går att andas igen. Kanske borde jag prova en annan rutt nästa år?

17 timmar senare har vi travat hela vägen ner och fått skjuts hem. Duschar, äter och tömmer ryggsäcken på köksgolvet. Och precis som efter vilken tävling som helst så känner man sig lättad men det är så tomt.

Tack och lov så finns det nya äventyr bokade och planerade. Det är snart dags igen.

Rainier igen

On By lillahjarnanIn Okategoriserade, Resor/travel, Utflykter/outingsLeave a comment

Då hände det igen. Jag packade och travade upp för Rainier bara för att behöva stanna och vända. Precis som sist fast ännu lite värre. Eller bättre, beroende på hur man ser det. Är det målet eller resan dit som är det viktiga? Den här sommaren har resan varit lång, upp och ner och upp och ner men ändå inte riktigt hela vägen upp.

Rainier 2 blev en tripp att minnas. Det började bra, bara några dagar innan den stora händelsen. Jag fick turen att få en återbudsplats i sista minuten. Vem kan säga nej till det? Jag rasslade upp mig och plockade fram ryggsäcken och diverse prylar för att göra mig färdig dagen innan. Jag fixade det jag saknade och slimmade packningen och drog ner några kilo sen sist. Jag börjar bli expert. För sisådär en vecka sedan var det dags för utrustningskontroll, samma dag som jag fyllde 46. Jag har haft ett slags mål i huvudet under en tid tillbaka. Målet har varit att avsluta alla kraftfulla och överdrivet svettfyllda aktiviteter och äventyr när jag blev 45. Det gick åt pipan. Jag har tvekat och sagt nej till diverse högtflygande tävlingar och annat skoj det sista året. Men inte kan jag väl lämna Rainierklättringsutmaningen 45 minuter från toppen?

Mitten av september är inte direkt den ultimata tiden på året att hasa sig upp med sina stegjärn på bootsen, repet inklippat i selen och ryggsäcken på ryggen. Efter en oerhört varm sommar i PNW har sprickorna blivit massiva och berget visar otroligt stor påverkan från ett alltmer stressat klimat. Vad gör man, inte tackar man nej för att vädret kan vara besvärligt. Tvärtom.

Det började finfint. Blommorna blommade och fåglarna kvittrade. Det var lite småkyligt två timmar in och sedan kom vi fram till Pebble creek som var en sprudlande fors som var svår att korsa utan att få blöta kängor för en månad sedan, men som nu var nästan helt uttorkad. Därifrån låg snön kall och ovanligt frusen. Det frös på snabbt och så fort det var dags för en paus så åkte dunjackan och de stora vantarna på. Väl framme på Camp Muir på 10000ft så såg vi knappt handen framför oss. Vinden ven och snön flög i luften. Efter att ha varit där ett antal gånger de senaste åren var det inte speciellt svårt att lista ut att toppen som låg gömd bakom ett kraftigt och argt moln, inte skulle bli alltför lätt att nå, om ens möjlig att nå, på grund av kraftigt snöfall och vindar som jag aldrig tidigare har upplevt. Vi var sex deltagare och fyra guider. Medan guiderna smälte snö och funderade på vädret så fick vi andra chansen att lära känna varandra en aning. Alla utom jag hade flugit in till Seattle från andra delar av landet. Alla andra var män. Alla andra hade en helt galet orealistisk uppfattning om hur man klättrar ett berg i vansinnigt väder.

Vi åt middag och kröp ner i våra sovsäckar. Om någon sov vet jag inte riktigt. Det var lite liv och rörelse under natten både ute och inne. En annan grupp gav sig av mot toppen sen kväll för att återvända nerkylda och eländiga fyra timmar senare. Vinden slog mot väggen och visslade i takt med snön som föll tungt. När vi öppnade dörren till det som är ett oisolerat 100 år gammalt skjul kl 6.30 på lördag morgon var det snö upp till axelhöjd framför dörren. Ompackning, what if prat och vad sjutton nu då kommentarer och så knatade vi över till guidetältet med packningen på ryggen. Ansiktet täckt av en buff för att vinden gjorde att jag inte kunde andas. Skidglasögon på, fyrdubbla lager byxor och alla tre jackor på. Tacksam att jag hade hyrt byxor och jacka i Himalayastil för att ha över mina egna vinterkläder.

Frukost och väderprat. Det såg illa ut. Jag fick chansen att prata själv med en av guiderna som jag lärde känna vid första klättringen, en supersherpa som är chef på Everest och har klättrat och guidat alla världens toppar. Vi stod ute och tittade åt det väderstreck där toppen en gång syntes. Jag fick ett ärligt besked om att han skulle ge det 1% chans att toppa om vädret la sig. Vi blickade mot himlen och andades in. Vi konstaterade att vi skulle ju få chansen att ses igen nästa år vilket vi såg fram emot båda två.

Tre av männen packade ihop och kände att det var för mycket spänning för dem. De ville hem, fortare än kvickt. Detta var ju oerhört läskigt och inte det de förväntat sig. De blev evakuerade för en bunt dollar tillsammans med en av guiderna. Det betydde att de fick sakta gå ner i blåsten utan sikt över snöfälten. Timmar av långsam promenad. Jag övervägde en snabb exit, jag kanske borde hänga med ner? Men när jag steg ut utanför tältet insåg jag att jag skulle lida betydligt mer i blåsten på vägen ner än vad jag skulle göra mitt på berget, i blåsten, mitt i hela härligheten.

Två av guiderna blev uppskickade till Ingraham Glacier där man sover några timmar i tält innan den sista klättringen mot toppen börjar. Efter halva dagen kom de tillbaka med andan i halsen. De hade monterat ner camp, tälten var nergrävda i ett hål och de konstaterade att de hade hasat fram i snö som kom upp hela vägen i axelhöjd. Vi skulle vänta in vädret och se om vinden la sig och snön slutade falla.

Vi roade oss på glaciären, drack kaffe, käkade Snickers och funderade på framtiden. Jag fiskade fram en halvfrusen bit av kladdkakan från födelsedagsmiddagen för två dagar sedan. Ytterligheter. Då var brasan tänd och hunden låg och kokade framför. Nu trodde jag fingrarna skulle ramla av när jag försökte vira ut kakan ur plasten. Det är gott med halvfrusen, tillplattad kaka. Livets små stunder. Jag har blivit bäst på att packa mat till tävlingar och äventyr, det är ju kul att jag har lärt mig något genom åren av skogsknatande och farande i floder. Jag lägger till det på mitt CV, matsäcksexpert för flerdygnsäventyr som inte får väga något men ska innehålla tusentals kalorier.

Vi fick höra timmar av Everesthistorier och knasigheter från klättringar runt om i världen. Tillslut packade vi ihop oss i sovsäckarna, lade på rad och bestämde att vi skulle gå upp 5 för att förhoppningsvis kunna ta oss uppåt. De hade fått kontakt med några guider som var på väg upp för att gå före oss och leta en ny led eftersom hela berget hade fått ett nytt täcke av några meter tung snö över raviner, sprickor, sten och is.

Före 5 på morgonen ramlade det in en istäckt man som satte igång gasen för att koka vatten och diskutera dagen. Det var inte tal om att ens göra ett försök upp till högre höjd. Tillsammans konstaterade de att det inte fanns en chans att ens ta sig förbi Disappointment Cleaver. Med den förra klättringen färsk i minnet kunde jag inte annat än att hålla med. Jag ville inte upp där utan att se var fötterna hamnade under snön. Det är sand och sten som glider medan man försöker hålla sig mot väggen och inte ramla ner tillsammans med de man sitter ihop med. Något lättad av beslutet men ändå ganska besviken.

Förmiddagen gick och vi tog oss till från tältet till Camp Muir och sedan i häftigt guidetempo ner till Paradise. Det här var killarna som flög ner i djup snö med en 100l rygga på. Det såg ut som de gled ner på skidor men de hade boots precis som jag. Det var bara att flyga med i hastigt tempo och jag har aldrig tagit mig ner därifrån så fort. Vi körde vidare mot Ashford där vi åt Nepalesisk mat hos mannen som har rekordet i snabbast Everestsummit genom tiderna. En vän till mina nya vänner. Ännu en upplevelse att minnas.

Hur är det då efter ett andra försök? Jag väntade på att någon form av besvikelse skulle komma över mig i form av hopplöshet och jävlaskitberg. Men nej. Visst är det lite trist men nu får jag ju en anledning att göra om det nästa år. Jag hade några otroliga trevliga dygn med guiderna. Jag fick uppleva ett väder som jag definitivt inte hade förväntat mig och jag blev inkluderad i deras funderingar och diskussioner om hur vi skulle gå tillväga. Det var också länge sedan jag frös något så otroligt mycket. Mt Rainier är högt och ibland väldigt hopplöst svårt att navigera. Jag förstår att människor kommer bort, går fel och gör stora misstag även när vädret är fint. Och jag är oerhört tacksam att jag hade några riktigt rutinerade rävar med mig.

På återseende

 

Mt Rainier

On By lillahjarnanIn Utflykter/outings2 Comments

If you live in the Pacific Northwest, you light up every time the mountain is out. Mt Rainier, the majestic snow-covered mountain. Beautiful, scary, mysterious and wonderful. 14410ft/4392m. It’s a long climb, a grueling climb. It’s hot at first, then cold, wet, windy, slushy and difficult. Everything you can imagine. But what a great adventure. I gave it a try with a group of friends and guides, and we started out well packed, trained and rested one early morning. The first day was for me a relatively easy climb to Camp Muir at 10,000 ft. Nothing new, it’s a long haul up the snowfield with a very heavy pack on your back. We got settled, rolled out our sleeping bags, stretched out or legs and met up with our guides for dinner. We talked about the next day and went to bed early. I woke up feeling slightly ill, with a headache and a bit dehydrated. Nothing new, altitude gets you one way or another.

We all ate breakfast together, amazing food that the two Sherpas cooked us in their little tent. We spent the rest of the morning checking gear, practicing self-arrest and trying out our crampons. It was good to refresh our minds on what we had in store, I felt comfortable and ready for what was ahead. I honestly love the snow. The weather was perfect: blue skies, white snow, a gorgeous view of Adams, Helens and Hood. It can’t get better than this.        

We roped up mid-day and started the climb over Cowlitz Glacier, the Cathedral Gap to the Ingraham Glacier. It’s a relatively short climb but for some a new experience. Suddenly you get to experience what it is going to be like to get to the top. The environment, the elements. And I think it was scary for some in our group.

We took it easy for a while, rested in our tents, hung out and chatted, organized our packs for the next climb, had dinner and went to bed early. We all tried to get some sleep but for me it was a few restless, chilly hours.   

We got the wakeup call around midnight. The sky full of stars and absolutely breathtaking. You’re on top of the world, time stops for a while. It’s an amazing feeling, it is so quiet and majestic.

This last climb is hard. We start out scrambling for a long time up Disappointment Cleaver. The terrain is interesting. It’s tough, scary, high, everything you can imagine. Loose rocks and sand, one wrong step and you fly, dragging your ropeteam with you. The rocks turn to ice and it feels easier to walk again. About 90 min in we get a few minutes rest before heading up and I feel great. It’s dark and the sky is showing off all its glory and the only thing you can hear is a bit of cracking from the ice. We are doing great on time and we all look good and rested. We keep on climbing; the guide is trying to find a route that works. We climb and climb, one step at the time, up and up. Over crevasses, over ice and snow. Steep and slippery, on the edge of the world.

It’s been a long and hot summer in the Pacific Northwest. The mountain is melting fast and the crevasses changes every day which makes it really hard to find a good route to the summit. The mountain is not in good shape, and it’s truly scary and dangerous how much the climate can change. We move forward and up until we reach a ladder placed over a deep crevasse. We wait while our guide tries to make it more secure and then we begin to crawl over, finally moving on one step at the time, up and up. After walking on a very narrow ice ridge, we reach another ladder and our guide begins to again work to make it safe. We are getting closer to the summit, at High Break. We try to keep warm, putting our parkas on and moving around but standing still since there’s no place to move really. After what feels like an hour, our two guides decide that its too dangerous to move on. Too many ice falls have occurred and the ice surrounding the ladder has begun to melt. We are ok for now, but they feel that it’s too big of a risk to climb back down if we summit. We pick up our things and begin the ascent downwards. The group becomes kind of quiet and collected. It’s a big disappointment but when you’re in that position, there’s nothing you can do. The guides make the decisions. We start to walk and climb back to camp. We move fast, without talking with just short water breaks. The sun comes up and once again the sky looks absolutely amazing.

We reach camp, take our boots off and take a short nap before packing up. We still have a long way to go to Camp Muir and then all the way down to the car. It takes most of the day, giving us plenty of time to think and process what happened.

Despite not making the summit, close but not all the way up, I felt content. I had a lot more to give and training really does pay off. But best of all, I had great company and incredible rope partners.  

Mt Rainier… next time…

 

 

 

Summer ’16

On By lillahjarnanIn Barnen/kids, Blandat/mixed, In English, Utflykter/outingsLeave a comment

Long time since last…A whole summer passed. The grass is dry and light brown, the apples are ripe and blackberries are falling off leaving a bluish trace on the ground. Kids are around, working a little, sleeping, hanging out. We have been out and about every now and then, some hiking, swimming, packed lunch and coffee thermos, lazy summer days. I developed a little Molly Moon obsession over the summer and if you want to make me happy bring me a pint of Earl Grey ice cream with some sprinkles. We drove over to one of our favorite spots in Washington, on the Olympic peninsula. Said hi to a couple of mountain goats, deer and squirrels. Picked some blueberries and lavender, hiked around, ate good food and felt the wind in our hair riding the ferry. Seattle is beautiful this time of year; summers here are great. It’s bittersweet, staying home is great but we are so missing our other home.

I go by the name Joan at home after a day at Alki. I bought a cup of coffee at Sbux and the barista asked for my name. Charlotte obviously sounds like Joan.

 

I had a few races to look forward to this summer but I missed the first and will miss the next too. Let’s just say it’s not my season but I have a feeling 2017 will be a great year in many ways. I had the opportunity to join a team for a Ragnar Relay here in Washington in July. Kind of a last minute decision that turned out really well. I met some really nice people and ran my fastest miles in a long time. Well fastest in years actually and it was fun while it lasted. A weekend of no sleep, running in the dark and lots of fun. But I really miss adventure racing and I have to admit that I hope something big will happen sooner than later. My feet look way too pretty and I have no new scars on my body so it must be time for something grande. I had the opportunity to meet up with friends and hike up to Base Camp Muir on Mt Rainier a few weeks ago. A hike to 10000ft, gorgeous wildflowers, meadows, snow, ice and sunshine. The mountain was cracking and rumbling. A fantastic experience, absolutely gorgeous and wild. It was a speedy walk up and an even faster glissading down. I can’t wait to do it again and maybe all the way up next time.

 

School is almost here… we have missed you… not at all. I have started the process of signing papers. No joke. Concussion tests, medical history, medication in school, vaccinations (date for the last Tdap? Who knows when you have 3 kids) It’s easier to slip in something illegal than an EpiPen to a high school. We had the first incident in a long time a few weeks ago, so we kind of know it’s still well needed. Three kids, three different schools. I haven’t figured out how we all will get around in three cars and who’s going to bike or take the bus.

Are we tired of the Olympics yet? No, not at all. But the mix in Seahawks pre-season and Mariners day long games kind of gets me. Let me just finish Rio first before all the other stuff continues. And volleyball try outs starts next week…have mercy.

Joan

 

June

On By lillahjarnanIn Barnen/kids, Blandat/mixed, In English, Resor/travel, Utflykter/outingsLeave a comment

7 loads of laundry and lawn moving, that is what this month’s last day consisted of. June, a month of craziness. It started out with a big graduation. Johanna got her cap and gown, we saw her on the big screen at Key Arena and all her cords of excellence shone in the camera flashes. A very proud moment for her and us. And I have to brag a little bit, top 10%, with honors. We had family visiting for the first two weeks of the month that were also the last days of school for the kids. Off to Bend, OR for a climbing competition for a few days. Stuffy nose, fever and all over achy but had a really nice time with Caroline. It’s a long drive for a few days but well worth it. We stayed at a nice place and ate really good food. The food trucks in Bend are worth a visit.

Back home, unpacked the puffy coat and packed shorts and volleyball gear and off to Orlando, FL. Jo’s last tournament as a volleyball player. Brjann coaching and the rest of us as supporters and team chauffeur/chaperone. Over 2200 teams from around the country and the world playing. 98 degrees and asphalt melting. It’s just too much. And we didn’t get to see any alligators this time. The supporter crew ran between games and Universal Studios, cheering on the team and riding rollercoasters in heat. We opted for the water rides and walked around in wet clothes most of the time. The new Harry Potter area was actually amazing if you are a fan and we spent endless time there. Still a stuffy nose, fever and achy. After little bit over a week at the number one retirement state, two flew to Anaheim, CA for another tournament and the rest of us had another day of heat and midnight burgers and then we flew the team home to Seattle, WA. We got a bit teary and sentimental when we got home, two kids and I. It’s a really great group of kids. It felt good breathing crisp air, the skyline is beautiful and the mountains look inviting. And here we are.

The kids that are back home are sleeping and climbing, enjoying the first few days without school and sleeping in their own beds. Three family members at home, three cars, we all have our freedom back. I am still trying to cure my cold after three weeks, catching up, cleaning my mailbox after a month of other commitments, making phone calls, doing some yardwork and baking. The tomato plants barely survived, grapes are growing and the grass is thriving. Its race time in two weeks and I have trouble breathing. I am running one mile at the time, literally. I run one mile in the slowest pace possible. How do you get your breath back after a cold?

What else? Nothing mucho.

And I forgot to post this. Another week passed and the cold is almost gone, the tomatoes are thriving and blackberries are getting darker and juicier. We are eagerly waiting for nicer weather and for getting into the summer feeling. We haven’t really seen the sun in days and we are heating up around the grill at night pretending its summer.