Our friend Ross

Our family lost a friend this past weekend. Caroline lost a best friend, coach, mentor and the one that made her smile every day, even on a bad day. Our hearts are heavy with sorrow and eyes filled with tears that seems endless. We will miss the everyday chats, the weekly longer talks, snapchats and texts. The smiles, high fives and hugs. The everyday inspiration, encouragement and wisdom. The friendship and endless support.
I am happy we got to know a little part of the warmth beneath the big smile and the feelings behind the stories. We will keep those memories in our heart and Ross will stay with us forever.

IMG_4387

Att tycka om att vara med sina barn

Jag har funderat en hel del på det här inlägget. Det är lätt att det blir fel och att jag låter negativ mot andra människor. Min fundering är egentligen bara hur och om vårt beteende speglar våra barns beteende. Att negativa ord blir till negativa upplevelser.

Det är många skolstartsfacebook uppdateringar som cirkulerar och mycket prat där mammor ses, tex i omkädningsrummet på gymmet. Det var där jag började fundera. Jag bytte om efter en simtur i poolen och hamnade bland 4 gapiga tanter i min egen ålder med olika nationaliteter. Jag blev ofrivilligt involverad i samtalet därför att någon hade läst en artikel som jag varit med i. Och så visade det sig at min åsikt skilde sig mot de andras. Det blev tyst när jag tyckte att det var synd att skolan började därför att gillade att ha barnen hemma. Knäpptyst. Jag gillar ju självklart att barnen få gå i finfina skolor men jag tycker att det långa terminer, lite sömn och lite tid för annat som tex att vara barn och göra ingenting, ni vet sånt man faktiskt växer och lär sig av. Sommaren är så kort och resten av året så långt.

Häromkring har det varit mycket prat om att det är skönt att barnen är tillbaka i skolan. Det är det jag stör mig över. Sommaren är över och folk strömmar till jobben, gymmet, affärerna osv. Jag också såklart. För oss började skolan i tisdags. Vi tjuvstartade med skolträningar för ett par veckor sedan. Jag har jobbat mer än någonsin de senaste veckorna medan barnen har tränat och så har jag varit på klubben och simmat, knatat runt lite och lyft ybertunga vikter. Jag har fått en ny plan och nya mål för året som kommer. Sånt som jag gillar att göra. Jag har ju turen att kunna göra det på dagtid ibland och inte alltid kl 5 på morgonen när solen fortfarande sover. Under sommaren har jag smygit iväg tidiga mornar för att kunna göra annat med barnen på dagarna. Det finns många bra saker med det också. Cykeln rullar extra fint när morgonen är tidig och luften sval. Och kaffet smakar fint när man är nyduschad och har trötta ben.

Där kvinnor byter om, där klagas det och tjatas. En ena mer än den andra. Ungefär som på facebook. Där suckas det och många utbyter tacksamma fraser om att det äntligen är skola. Nu har jag äntligen tid för mig själv uppdateringar. Jag har full förståelse för att alla vill ha mer tid. Det vill jag också, varje dag, några timmar och minuter till av sömn skulle sitta fint. Jag klagar såklart också, jag är ju ingen supermänniska. Det jag inte gillar är snacket, hur man klankar ner på sina barn. Jag gillar att vara med mina barn, varje dag. Är inte det meningen, att man ska gilla att vara med sin familj. Jag önskar att skoldagarna skulle vara lite kortare och tiden hemma skulle vara aningen längre. Tiden hemma fylls också ut med en ohygglig mängd läxor och så några timmars träning. Då blir det inte så mycket tid kvar till att hänga med sina barn på vardagarna. Den här sommaren har vi frotterat oss med varann otroligt mycket. Varje dag har vi ätit frukost, lunch, middag, badat, bakat, grillat, spelat volleyboll, plockat bär, hängt och tittat på film, spelat spel och bara suttit. Jag har tjatat om det förrut men jag tycker att det är ohyggligt viktigt att barnen lär sig att bara vara, utan underhållning, utan plan och utan program ibland. Jag tror att det gör att de kan varva ner och spendera tid med “sig själv”. Jag tror att vi måste lära oss att tömma tankarna och hjärnan och bara sitta på en brygga ibland utan att ha någon som underhåller oss. Det måste man träna på, precis som att man måste träna på att läsa, prata svenska, multiplikationstabellen eller fotboll.

Det är ju jättetråkigt att sommarlovet har tagit slut och att skolan är igång. Men så ser livet ut. Jag tycker också, som många andra, om rutinerna som skolan innebär, att alla går upp på morgonen, att mattiderna blir regelbundna, att alla träningar sätter igång. Och visst förstår jag att vuxna inklusive jag själv behöver göra saker på egen hand ibland och visst kommer jag ihåg hur trött man kunde bli när barnen var små. Jag vet allt det, jag har varit där, jag har haft barn i 17 år snart. Dessutom var de tre små barn samtidigt, födda på 3,5 år, under husrenoveringar och heltidsjobb. Det jag inte förstår är hur man kan sänka sina barn genom att säga att det är så skönt att skolan börjar så man blir av med dem. Om man inte tycker om att spendera tid med sina barn kanske man ska fundera på om det är något knasigt. Du har ju trots allt banat väg och uppfostrat dem, du är den som ska vara en god förebild och den närmaste vuxna kontakten. Om man säger att det är skönt att inte behöva vara hemma och vara tillsammans vad ger det för signaler?

Första skoldagen med nya ryggsäckar

Plötsligt händer det. Sommaren tog slut, försvann som om den aldrig varit här. Kvar dröjer sig en torr gräsmatta, solbrända kinder och gamla fuktiga badhanddukar som hänger över en stol i trädgården. Inne hamnade ryggsäckarna i en hög, pennor, papper och datorer låg på golvet förra veckan och har nu packas prydligt och väckts till liv. Bilarna har börjat svänga av mot skolparkeringarna redan veckan innan skolan började. Try outs har genomgåtts med intensiv aktivitet och involverat hela familjen. Middagstiden har återigen flyttats från 7 snåret till sena kvällen. Vi har besökt båda skolorna och betalat våra avgifter och hämtat ut datorer. Och idag började själva skolan så nu får vi officiellt längta till nästa lov framåt jul.

Årets ryggsäcksval var lite oväntat. Alla tre North Face ryggorna började bli lite säckiga och trasiga efter ett par år av ständigt kånkande. Vi åkte in till stan i helgen och införskaffade något som verkar varit fyllt med rysk kaviar med tanke på prisnivån. Vi inledde turen med musslor, Orangina och vitt vin på franska favoriten innan vi promenerade till Fjällräven. En mysig, liten affär med en inredning som såg som hämtad ut ur en Norrgavelkatalog. Trä och dova färger, byxor som sett ungefär likadana ut sedan starten 1960, tält, sovsäckar fyllda med exklusivt dun och så en hel vägg med ryggsäckar. Man blir förvånad, men det är ju inget nytt. Jag stod där och klämde lite på ryggsäckarna medan barnen valde färg och storlek. Datorfack fanns inte på 70 talet och inte heller 140 färgval. Men något som fanns som också finns kvar, ett sittunderlag längst bak i ryggan. De viktiga sakerna består. Heja Sverige kändes det som när vi gick runt i butiken och jag önskade jag kunde köpa hela kollektionen. Varma underställ, skaljackor, hikingbyxor med praktiska fickor, kvalitet som består. Och ni skulle sett termosarna, snygga och hållochhällvänliga. Och när jag står där så inser jag att jag blivit den nörden som jag skrattade åt för en sådär +20 år sedan.

Det började med kartläsningen. För några år sedan började  jag uppskatta skolans nötande med karta och kompass i småskogarna runt stan. Jag hade en stor fördel jämfört med alla omkring mig i den här världsdelen. Kartläsning fanns i blodet och jag gick raskt och skaffade mig en ny kompass. Jag började förklara för barnen att på min tid fick vi minsann åka skidor, skridskor, hoppa bock, hoppa längd i nykrattad grop, orientera och spela badminton… varje dag nästan. Och vi hittade alltid hem bara med en enkel kompass. För att inte tala om höjdhopp. Alla kunde allt. Och termos och smörgås hade vi alltid med oss. Det är ju i och för sig sant. Och det hängde i till vuxen ålder. När man jobbar inom skolan-förskolan så packar man matsäck och kaffetermos nästan alla skoldagar. Och så uppskattar man bra kläder. Efter 5 timmar i regn och snöblandat så är det viktigare hur byxorna funkar än hur snygg färg de har. Och så står jag där på Fjällräven och inser hur nördig jag är. Skönt!

Och så här ser ryggsäckarna ut och de som bär dem är på väg till årskurs 8, 10 och 11. Och observera att Brikenstock är snyggt.

photo

  

photo

Road trip

Allvaret närmar sig. Skolan börjar om några veckor, try outs tidigare än så och hösten är snart här. och vi har ju inte hunnit med någonting… Vi bokade in en natt på yttersta väskustens hippaste hotell och planerade en rutt lite löst och åkte. Bil, färja, bil och så lite promenad första dagen. Bil, bil, promenad, bil, promenad och promenad, färja och bil andra dagen. Två långa dygn. Och vilka dagar. Vackert! Maffigt! Små hamnstäder, höga berg, vilda djur, orolig Stilla Havsstrand, orörd natur, regnskog och rena rama vischan. Allt i ett.

Första stoppet, Port Angeles by night. Ett litet, trött och ganska deppigt samhälle. Vi knallade runt och kikade, handlade lite böcker och Caroline hittade en hel trave med gamla LP skivor på stans hippaste antikvariat, en salig blandning av Dylan, Springssteen, Sinatra…

Efter många om och men fick vi bord på en restaurang som vi tyckte såg bra ut. Det var en hel del mindre attraktiva hak som vi snabbt gick förbi. Vi lyckades på något konstigt sätt pricka in byns bästa ställe. Crabcakes, musslor, räkor och lax som smakade himmelskt. Det bästa jag har ätit på år.

IMG_9298IMG_9303

IMG_9350

Nu bar det av upp mot Hurricane Ridge, Olympic National Park. En lång bilresa uppför. Egentligen kändes det som lite fusk att köra bil men så funkade det här. En lång färd på serpentinvägar och sedn öppnade sig bergen men gröna ängar, blommor och vi började raskt sjunga fina bitar ur Sound of music och kände oss som von Trapps. Dimman låg tät, utsikten var mjölkvit med inslag av berg. Man skulle kunna se hela vägen till Kanada och hela vägen till andra sidan Washington och lite till. Vi tog en promenad upp till toppen och höll på att bli påsprungna av en grupp rådjur.

IMG_9390IMG_9393IMG_9403IMG_9431photo 2

Efter några timmar av toppnatur drog vi vidare förbi turkosa sjöar, tät skog, små samhällen och smala vägar. Vi hamnade till slut i Forks där det fortfarande är Twilight feber. Vi passerade Bellas hus och bil. Handlade där hon jobbade. Spanade efter varulvar utan tröjor och glänsande vampyrer. Forks var inte direkt någon metropol men värt ett besök för den som gillar Twilight serien. Jag har aldrig sett så många gamla truckar, flanellskjortor och rassliga hus på en och samma gång.

photo 4photo 5

Vi inhandlade ribs, kyckling och turkeyleg på en parkeringsplats och körde vidare till kusten. Otroliga stränder mötte oss och vi var så långt väster ut man kan komma. Vi satte oss bland stenarna, tittade på vågorna och åt revben, melon och drack lemonad. Timmarna gick och vi kunde inte riktigt se oss mätta på utsikten mot det stora blå. Vattnet var kallt, så kallt att fötterna gör ont i 5 sekunder och sedan sakta försvinner. Salt, rent och otroligt vågigt. Runda stenar, stora träd som spolats mjuka och gråvita av vattnet och ljudet av vågor som slår. Hade kusten legat aningen närmare Kirkland skulle jag sitta här varje dag.

IMG_9461IMG_9499IMG_9467IMG_9481

Mot nästa mål, regnskogen. Vi körde vidare genom mer natur. Mer skog, djup skog. Stora träd, vi pratar om enorma träd. Varning för djur, små stugor med parkvakter i stora hattar, träd som växer som en tunnel över vägen, stora steniga floder, träd och mera träd. Och så blir det helt plötsligt varmt ute.

Och så kom vi fram till Hoh Rainforest i Olympic National Park. Fukten lade sig mot skinnet och tröjorna åkte av. Vi hade åkt några mil och det kändes som ett annat land. På med promenadskorna igen och ut i skogen.

IMG_9599IMG_9624photo 2 photo 4 (1)photo 3

Och nu var det kväll och vi funderade på vilken rutt vii skulle ta tillbaka och började köra. Och vi körde och körde, missade en färja, väntade lite och körde mera. Och så var vi äntligen hemma, mitt i natten och mörkret.

IMG_9728

Första halvan av sommaren

Nu har halva sommaren passerat och vad har vi egentligen gjort?

IMG_4249

Vi har spelat spel medan myggen har bitit ända in till benmärgen. Varje kväll.

IMG_4193IMG_4198

Vissa har försökt att gå på vattnet, andra tränar på att hålla andan.

IMG_4211IMG_4213

Jag luftade mina vingar på toppen av jättehöga berg.

IMG_4284IMG_4299IMG_4285IMG_4276IMG_4290

Vi har klättrat på väggarna. Tittat på konstiga träd och sprungit upp på toppen av gröna berg.

IMG_4306IMG_4312IMG_4305IMG_4313

Provätit en liten kräfta och en och annan björnbärspaj.

IMG_4321IMG_4336

Och vi har badat och badat och badat… och ätit smörgåsar på bryggan.

IMG_4341IMG_4343

En kväll när solen var som varmast kom Roland hem igen.

IMG_4351

Och så badade vi lite till…

IMG_4356

Och så har vi plockat mänger av björnbär och vissa har tyckt att promenaden till snåren varit lite väl långa.

IMG_4361IMG_4366IMG_4372IMG_4376IMG_4383

Och så har vi kokat saft.

IMG_4386IMG_4387

Så klättrade vi på väggarna igen.  Först fick vi promenera och promenera rakt uppför i några timmar.IMG_4389IMG_4390

Sen satt vi och dinglade med benen och pustade.

IMG_4397IMG_4399

Och så klättras det och klättras. Och vissa medföljare sitter bland ekorrarna och läser eller tar en springtur på berget. 

IMG_4407IMG_4409

Och så tittar vi på utsiken, mycket och länge innan det är dags att gå ner igen.

IMG_4419IMG_4429

Och så sitter vi på bryggan på kvällarna och äter middag och badar lite innan det är dags att gå hem.

IMG_4440IMG_4441

Så har vi det här.

Våren är här

Lika grå som vissa dagar kan kännas lika glänsande och pastellfärgade kan andra dagar vara. Idag är det en bra dag. Solen skiner och vårblommorna växer så det knakar. Trots att fönstren stoltserar med damm och fläckar från det senaste regnet så blir man glad när solen skiner. Träden blommar i rosa och vitt och till och med magnolian har slagit ut trots isiga vindar och frost på taken de senaste dagarna. Dagen började lite trögt. Det är värdelöst att behöva väcka varma, sömndruckna barn som blinkar bort ljuset och inte vill gå upp utan som vill fortsätta vila kroppen och blunda. Eftersom hemundervisning är det sämsta alternativet jag kan tänka mig så är det bara att bita ihop och skaka alla till liv vid 6.30 på mornarna.

Jag rullade snabbt bort till träningspalatset i morse när alla hade blivit ivägskjutsade med lunchväskor, läxböcker och datorer i händerna. Jag hänger på ett nytt ställe i huset, bland maskinerna som jag egentligen ogillar. Att sätta sig tillrätta i en maskin och veva på med armar och ben med olika motstånd känns helt galet. Men gurun säger att det kan vara värt att pröva när man har lite svårt att röra sig och ska hålla sig lite på ena benet. Bland maskinerna är medelåldern något högre än bland de vanliga vikterna, bollarna och roddmaskinerna. Medelåldern är till och med väldigt mycket högre. Det är jag och grabbarna grus. Grabbarna med bomullströjor som är så mjuka av år av tvättande och trycket har börjat falna. Tröjorna hade antagligen färgglada tryck för många år sedan, innan funktionsmaterialen hade uppfunnits. Ibland går det att utläsa årtal och namn på tröjorna och årtalen är ungerfär lika gamla som min första cykel. Men tro inte att det är några skrynkliga och kutryggiga farbröder. Det är solbrända, fräscha män med kraftiga överarmar och raka, spänstiga kroppar. De erbjuder en hand här och där och hjälper till att flytta vikterna lite upp och ner. Riktiga gentlemen som utbryter ett bravo eller ett uppmuntrande leende. Det är stor skillnad när man hänger med killarna som klär sig i luftiga linnen för att visa sin senaste tatuering eller sina alldeles för pumpade biceps. Så ointressant tycker jag när man kan veva vikter med männen som diskuterar dagens nyheter och vikten av solsken och vakra vyer. Risken är stor att jag blir kvar här bland maskinerna mellan löprundorna bara för att konversationen och sällskapet slår allt ungdomligt skryt, grymtande och dålig smak. Och det finns inte heller några speglar här så antal selfies som tas är lika med noll.  

Idag är det match för den yngre familjemedlemmen igen. Laget är så här långt obesegrade. Alla lag i distriktet har hittills åkt på däng av våra  hoppande förmågor. Det är en riktigt bra grupp tjejer som jobbar hårt fem dagar i veckan. Vilka ungdomar som börjar sin morgonträning 6.30 med ett leende på läpparna. Det är synd att säsongen snart är slut trots att det ger några timmars mer sömn.

Ikväll står det hämtmat på menyn efter klättring och match. Halva familjen är på östra sidan av bergen och kämpar om guld i årets största turnering. Nytt för i år var att spelaren fick köra en lång sträcka medan pappa satt bredvid på vägen över. Hon känner sig redo men frågan är hur redo föräldrarna är med ett körkort till i familjen. På vägen hem får de sällskap i bilen av en stor kusin som varit i grannlandet och åkt skidor hela vintern. Vi längtar så att få tillbaka honom hit några dagar innan flyget går till Sverige.

Choices

Yesterday, today and tomorrow is all about time management. How to fit everything in that I am supposed to do. Kids need to be on different locations, in different towns and with different equipment. And I need to figure out how to be on three different places at the same time. Brjann is in Australia this week. He had a bad trip over with lot of cancelations and bad weather but he finally got there and his bags too from what I’ve heard. That’s a bonus. Clean underwear is always nice.

I need to answer emails, work a little bit and I need to get my car serviced. It has a weird rubbery smell from the breaks and it makes noises. But I figured I could just use Brjann’s car since he is gone. That will save me some time. Our house could really use some love and care. My parents are flying over from Europe tomorrow and it would be nice if they would find their way up to the guestroom without having to step around clothes and random stuff. I got the trainer out from the guestroom, all bikes are back in the garage, I folded up the treadmill, cleaned the room and made the bed so I am halfway there.

It is book club tonight. I love it! I should go to the store, clean the house, chill wine and prepare for all those fabulous ladies coming over after dark. I figure if I dim the lights it will be all good. But I have a plan, ladies. Salmon, tiny boiled potatoes, lemon and dill cream sauce, salad, quinoa, cheese, fruit salad and ice cream. And some cappuccinos and chocolates after dinner. Can’t go wrong, I just need to pick up the groceries.

So instead of actually doing something that I should I am sitting here by the oven. I baked bread, had a cup of coffee, a cinnamon bun and I thought about life for a while. It’s all about choices. The girls and I ate dinner last night and talked a lot about choices. The two high school kids in the family had to figure out what classes to sign up for. Next school year is coming fast. And what can I say? Always make smart choices? It’s always good to be a step ahead and choose wisely? But is it fun? So my advice was to try and find something fun and try not worry. And so what if you get a B. There are so many things we need to do in life, so many steps we need to go through. The kids need to start thinking of college when they start high school, and they take high school classes in middle school. They get burned out before they even started. Is this actually the way we want our kids to grow up? I still think they should have recess twice a day, no homework, lots of group projects and art every day. Even if they are in high school. They should have lots of time to hang with their friends, time to walk to Starbucks for a hot chocolate and not drive by. They should watch too many movies, bounce a ball a thousand times against a wall, listen to music loud. They should have more time.

Middle school volleyball season started last week and we are fortuned to have our youngest little walnut in varsity this year. And I am sure it will be a great season with both ups and downs. This is the highlight of the year. Our older kids look back with smiles on their faces. I think one of the most important things you can give to your kids is a village. A village of people that lift you up, environments that makes you feel safe and activities that strengthen you in mind and body. When you move to a new country you leave your village and you have to slowly build a new. We have truly found a big part of our village in middle school volleyball. The coaches that are also teachers/counselors are spreading fairy dust over the gym every day, bringing breakfast to morning practices before school, being there for the kids, talking to parents and just being great. The greatest.

Stay curious and have an open mind. When you know better, do better.

Funderingar kring tvåspråkighet

Hur gör man? Hur överför man sitt eget modersmål till sina barm? Slinker svenskan över i modersmjölken? Hur kommer det sig att vissa lyckas så otroligt bra och barnen har ett fullt utvecklat språk och kanske till och med ett bra uttal?

Livet går runt, jobbet tar upp all tid, ens partner pratar ev ett annat språk med barnen. Barnen är dessutom i skolan den största delen av dagen och är trötta, hungriga och allmänt slut när de kommer hem och kanske ska vidare på eftermiddagsaktiviteter. Vad gör man? Pratar engelska? Svenskan är ingen vanlig eftermiddagsaktivitet som fotboll eller balett, det är inget man gör en timme då och då. Hur byter man språk? Man byter inte språk, man tar för vana att alltid tala svenska med sina barn. Oavsett hur trött man är, även om man bara har en kort tid hemma tillsammans. Och visst skulle det vara lättare att prata engelska. Det är ett val man gör. 

Men finns det några genvägar? Egentligen inte men man kan ju ta till lite knep. Radio, tv, böcker, musik… allt fungerar som en hjälp på vägen men i slutändan är det ju du som förälder som måste överföra ditt språk till ditt barn. När vi flyttade hit pratade inte våra barn engelska, faktiskt inte ett ord. Efter tre månader i amerikansk skola funkade språket hyfsat och efter 9 månader testades de och fick sluta få extra stöd i skolan. Stödet de hade fått var ett par halvtimmar i veckan i liten grupp med barn i samma situation. I vår skola fanns ingen annan som pratade svenska, det fanns ingen genväg, ingen som kunde översätta om man inte förstod eller kunde göra sig förstådd. Och visst var det hjärtskärande som förälder att lämna sina barn varje morgon och veta att de inte riktigt hängde med eller ville vara där. När de kom hem från skolan gjorde vi läxorna tillsammans, gick en sväng till parken, åkte och badade på klubben och tittade på tv. Disney channel gick alltid med volymen på. Sångerna sitter fortfarande i bakhuvudet. Och trots att vi fick det knasiga och omoderna rådet att prata engelska hemma så höll vi oss ju såklart till svenska. Svenskan var ju den enda tryggheten i ett land där man inte förstod något eller faktiskt inte ville vara.

Det finns inga rätt och fel bara många vägar att välja. Vad du än väljer för väg så lägg det inte på barnen. Det är inte deras fel att de inte kan, att de inte förstår och inte hänger med.

Våra barn pratar ju svenska, läser och skriver på svenska, det är fortfarande deras första språk. Men gör vi tillräckligt? Inte alls. Vi tvingar ingen att läsa speciella svenska böcker, hänga med i gymnasiesvenskan och skaffa behörighet för att läsa på universitetet hemma. Det hinns inte med. Det får vi ta sen. Självklart läser de, men de läser när de vill och vad de vill och när de hinner. Men prata kommer vi aldrig sluta göra. Vi läser tidningar varje dag, tittar på svensk tv då och då, pratar och skriver med de därhemma, umgås med andra svenskar när vi vill… Ni vet väl att ens känslospråk är ens mordersmål. Känslor är viktigt!

Keep breathing

For all of you parents out there, you know what it is like to listen to breathing in the dark. Quiet almost breathless breathing in the middle of the night. You can’t sleep because you need to hear that next breath, air drawn into the lungs and the familiar sound of a child sleeping. I don’t think I slept a full night for 7-8 years. Not because I am extremely worried, three kids in 3,5 years really makes you exhausted. I have listened a lot to kids with asthma and croups. We have done a lot of trips in the middle of the night to the ER and spent nights inhaling meds from tubes with tiny, blue lips. We have even called the ambulance a few times for scary croups that got out of control. But this is in the past, our kids are older now. But it never changes, it’s only different.

I spent last night listen to breathing again. And it breaks my heart. Life is unfair sometimes and it’s not much we can do about it. We have learned to live with food allergies. And it is easy for me to say that it is not that bad since I am the only one not having to avoid anything really. I mostly do the cooking but that’s the easy part. We spend a huge amount of money on groceries, cooking everything from scratch, baking, making sure that we know what’s in the food we eat… But it is never enough. Sofia ate a pasta dish that I cooked last week. It was a little bit of a gamble since it had a bit of cream in it but I figured since everything has been good for a while her stomach could take it. She ate a big portion and started swelling. Her face got red and blue, her lips got numb and her mouth itchy. It could have been a lot worse, she has been through a lot worse many times. I realized after thinking about it for a while that it must have been undercooked eggs that started it. She can’t eat raw eggs or not even crack them. If she gets it on her skin she swells. The next few days got a bit interesting. She got really tired and pale, and we tried to be really careful with her diet. And she got back on track. Stayed home from school one day. Stomach pains and sickness started to settle. I think it was the first time in 5 years she said she wished she didn’t have to deal with it.

I made soup and crepes last night, with ingredients that she can eat. All safe. All good. It took about 20-30 minutes before her body was covered with a red rash, itchy and hot. What now? One more thing to add on the list of food. But what? I don’t have a clue. More medicine.

She went to bed and fell asleep, getting really drowsy from the medicine. I didn’t. I started to listen again. Breathing in and out. In and out. Slow and relaxed. Trying not to wake her when I checked her face and behind her ears. It looked nasty. Listening some more. Counting hours and decided to get a few hours of sleep before my workout at 6. She was breathing.

I got back home at 7.30 and she is all packed up and ready for school. Tired and pale but determined to go to school since it is more work to do all the homework if you miss a day. We made it to the parking lot outside school and sat there for a few minutes before we turned around and went back home. She was exhausted. I talked her into going home. I want to hear her breathe. That’s what we are doing today. Just breathe.

IMG_6077