Mommy of the year award

I think I won the mommy of the year award again. I know, I am awesome. I’ve dealt with sick kids for almost 18 years. We have been through lots of asthma and croups, plenty of ER visits, climbing falls, soccer injuries, skiing falls, a couple of different accidents that happens when you have kids. That’s life. The last 5 years have been pretty bad when it comes to allergies and Sofia is a real trouper. She has a food list of 34 items that she can’t eat if she doesn’t want to swell up or stop breathing. She is more than awesome. And after all those years it feels pretty stable right now. I am on top of things. The kids are getting older. I can treat a cold or two with my eyes closed. I can inject an EpiPen in my sleep if I have to. But no, my healing skills suck.

I know I can be pretty rough when it comes to injuries and sickness. The kids are good with staying home from school if they are sick. But it doesn’t happen if they’re not close to dying. PMS doesn’t really exist at our house but soreness from a tough workout does. Sounds bad? We actually are a nice, caring family but school is important. So what do I want to say with this rambling?

Two weeks ago Sofia stayed home from school with the flu. Really sick, high fever and a bad cough and a really sore rib. She could barely walk and sneezing made her cry. When it didn’t get better after a week I took her to the doctor and he checked her out. I explained that we came in because of the rib, she might have bruised it pancaking in volleyball or…? He looked at me and told me that my kid had an ear infection and almost pneumonia. Good job mom. That’s why she didn’t hear.

Johanna has been home for week with a terrible cough and high fever. Really unusual. She finally saw a doctor today. She is coughing so bad she can’t talk. I pumped her full of asthma meds and coughing syrup that tasted puke. I even force fed her frozen fruit bars to ease the cough. The kid has pneumonia. Well done mom. Maybe see a doctor earlier next time.

If Caroline gets sick this coming week she will see a doctor the first day and I will not make any decisions that concerns her health. Apparently I didn’t learn a thing over the past 18 years or my kids are really cool kids and not very easy to brake.

IMG_5516

Hela november, typ

Bara för att det varit tomt och tyst på den här sidan ska ni inte tro att livet varit händelselöst här omkring de senaste veckorna. Mer åt det andra hållet, händelserikt alltså. Eller det har i alla fall rört sig framåt i rätt riktning.

Om vi börjar med idag så kastade jag mig på cyklen och trampade uppför backen med hjärtat i halsgropen och sedan forsade jag mot Redmondhållet. Väl framme vid målet, CrossFit plejset där jag sedan några månader ägnar mig åt kroppsinvestering i form av självpågeri på något kusligt sätt med inslag av stora, tunga vikter och frustrerande flämtningar, parkerade jag min cykel och drog om ett enormt lås. Glad i hågen efter 40 minuter i duggregn gick jag in genom dörren. Stället dånar av något hårdrockslikande men det var helt tomt på medsvettare. Till min stora lycka var jag den enda som hade bestämt sig för att skutta runt och lyfta tungt kl 9.30 på förmiddagen. Ovanligt och tursamt för mig. Jag fick en timmes genomkörare med falkögon på varje böj och lyft, skutt och drag. Det var jobbigt. Jobbigast var att hoppa jättehögt många gånger och böja kroppen som ett v ännu fler gånger. Något som sedan blev ännu jobbigare var att cykla hem. Falkögonen hade gjort att jag tagit ut mig å det galnaste.

IMG_5341

Klubbsäsongen för volleyboll har börjat. Vi genomgick några svettiga, plågsamma timmar för ett par veckor sedan. Try outs och gallring på hög nivå. Nu är två nästan vuxna familjemedlemmar klubbspelare. Den yngsta och den äldsta i barnaskaran ägnar sig åt bollsport på hög nivå vilket fascinerar mig otroligt. Var bollsinnet sitter i hjärnan vet jag inte men den delen av min hjärna är definitivt underutvecklad, det är mycket möjligt att den delen saknas helt.

Under tiden vi gjorde try outs var maken i England och åt marmelad och drack te och gick på någon pub eller två. Däremellan jobbade han intensivt. Sen var det ju inte så att jag gjorde try outs utan i detta fallet var det yngsta barnet det som  blev testat. Jag körde bilen och hetsade upp henne till oanade, nervösa höjder. För er som inte har varit med på en volleyboll tryout så går det till ungefär så här:

Allt mellan 25-100 barn i en specifik årskull dyker upp efter att ha anmält sig och skickat in en bunt papper samt en check. Dessa ska gallras till 12 st. Vissa barn gör tryouts för 1 lag, vissa gör 7. Alla klubbar ligger i olika delar av/runt Seattle och alla kostar olika mycket. Det är mycket pengar för en säsong, många resor och mycket tid som ska ägnas på arenor. Jag hade inte en susning om summan och engagemanget innan vi flyttade hit till ‘merika. Det är svindlande. Första året trodde jag att jag hade köpt hela laget. Vi åkte till Lynnwood för att försöka komma med på första valet, den klubben barn (och föräldrar) ville komma med på. Det börjar med incheckning och sedan fotografering. Sedan börjas det mätas vertikalt, hopphöjd. Man ska vara lång så där har jag i alla fall bidragit med något. Fast i volleyboll sammanhang så är mina 172 cm ganska löjliga.

Så börjas det. Uppvärmning, passning, led med barn som slår och vevar med armarna, hoppar, blockar osv. Klockan börjar passera 3 timmar, svettiga ansikten, blöta tröjor, nervösa leenden som nästan blir till tårar. Sedan börjar tränarna plocka sina förstahandsval. Alla positioner ska fyllas och ibland är det extra svårt om många spelar samma position. Man kan ju inte ha ett lag med bara passare. Barnen blir utplockade framför ögonen på alla, föräldrarna sluter upp och sedan pratas det. Vissa tackar ja direkt, andra ska göra fler tryouts. Så fortsätter det till de har upp till 12 barn, resten får en klapp på ryggen, lycka till med nästa tryout och eventuellt ett samtal hem där de faktiskt får en plats i efterhand beroende på hur många som tackat ja. Lyckosamt så fick Sofia en eftertraktad plats på direkten. Vi hann inte ens darra på läppen eller bli jättenervösa. Samma sak för Johanna som också valt sitt lag i samma klubb. Det är svårt, hjärtskärande, ohyggligt för de som inte får en plats där de vill. Hur ska man göra? Varför utsätter man sig för det här? Vill man spela så är det bara att bita ihop och göra sitt bästa. Jag ska inte alls försvara processen men på sätt och vis så märker man vilka som klarar av pressen och håller humöret uppe. Det är bara att träna och träna om man vill komma in. Nu är checken skriven och kontrakten påskrivna. Nu håller vi tummarna för en finfin säsong med illaluktande knäskydd, svettiga tröjor och långhelger på exotiska platser så som Yakima och Spokane, och ev en tur till Disneyland för att avluta med buller och bång.

Klättringen fortsätter framåt och uppåt. I helgen tog vi en tur till Gold Bar och hasade oss uppför med stora crashpads på ryggarna, termosar med kaffe och nyponsoppa, smörgåsar, bullar och bananer nerpackade i ryggsäckar. Vi hade en riktigt fin dag med några minusgrader och klarblå himmel. Vi kom inte hem förrän solen hade gått ner. Det ligger forftarande ett stort lock över hela livet och klättringen efter att Ross dog i september. Förra turen till Gold Bar var med Ross och det är klart att vi tänkte extra mycket på honom när solen sken och stenarna glänste av kyla. Så är det och så kommer det att förtsätta vara. Nu gäller det bara att minnas allt bra utan att gråta en skvätt, vi kommer dit så småningom. Som med allt annat i livet så är vissa dagar bra och andra ganska dåliga. Hjärtat har fått sig en ordentlig törn.

IMG_5288IMG_5301IMG_5302IMG_5312

När Brjann flög från London flög vi andra från Seattle och så möttes vi i Washington DC, världen mitt ungefär. DC låter ju kul eller hur? Anledningen att vi åkte just dit var att jag öppnade ett av barnens pass i somras och insåg raskt att vi inte kunde lämna landet, ett pass var utgånget. Juli 2014 lät lika långt fram som 2024 för ett par år sedan så därför så hade jag inte tänkt så mycket på det. Det närmsta och den enda ambassaden i USA är i just DC och därför passade de extra bra med en långhelg just där. Jag var i DC senast 1989 och det var sig likt.

Solen sken och termomentern visade runt 20 grader varmt. Vi bodde i centrala stan och promenerade 8-10 timmar per dag. Och så lägger vi till två museum per dag samt restaurangbesök, kaffestopp, en drink här och där. Vi sov bra på nätterna, fullkomligt slut och utmattade. Allas kulturella behov fylldes hyfsat och någras behov av något nytt att sätta på sig uppfylldes också. Vi åt såklart mer än vad vi borde ha gjort och drack nog också ett glas för mycket här och där. Men trevligt var det. Vi tog oss till ambassaderna (svenska och isländska) och fick våra ärenden utförda.

Vi var ju i DC under Veterans Day och fick en riktigt bonusupplevelse tack vare det. Just den kvällen var det en välgörenhets koncert i National Mall (parken i hjärtat av DC där alla monument och museum ligger) och vi åt en god middag och promenerade ner och såg och lyssnade ett par timmar. Vi kom precis lagom för att se Bruce Springsteen, Zac Brown Band, Rihanna, Eminem, Metallica osv Det blev ett bra avslut på en smällfull resa. Efter en lång flygresa hem på 6 timmar klev vi ut för att leta upp bilen iklädda sommarskor i minusgrader. Nu är det vinter.

IMG_5162IMG_5167IMG_5169IMG_5177IMG_5180IMG_5191IMG_5201IMG_5202IMG_5208IMG_5231IMG_5241IMG_5244IMG_5247IMG_5248IMG_5256

High quality food

Pushed around sleds on the turf yesterday and felt nauseous. A lot. Not quite like me. I can usually torture myself for hours before the nausea kicks in.  I never feel sick. Tired yes, but not sick. My body runs on coffee, cinnamon buns and bananas. The only thing I don’t like is gels. It takes a gallon of water to rinse down one little packet of Gu. And I would rather run on empty for hours before I force myself to eat one. So, I tried to figure out what was wrong. A prowler with two plates, some presses, rows… and double unders. Nothing difficult. What the heck? And then I realized what I ate before I went to the gym. Honey Smacks with milk. Yes, Honey Smacks or Kalaspuffar in Swedish. Sometimes I really surprise myself. Who eats Honey Smacks? I picked up groceries earlier. Lots of fruit, veggies, bacon, eggs, yoghurt… and got a bit stuck at the cereal aisle. Looking for new gluten free options for the kids. And bang, there it was. Honey Smacks. A nice red box loaded with wheat and sugar. A nice snack from early 1978. It was my dream when I was 6. I eat cereal maybe once every six months. And today I loaded one big (read huge) bowl of Honey Smacks for a second breakfast at 10. A nice bowl of sugar and wheat. Good choice. The thing is that I think one portion is about half a cup, I did not eat half of a cup. More like 2 cups. Since all three kids are gluten and dairy intolerant I don’t eat very much gluten and the only milk I have is a splash in my coffee and some ice cream every now and then. I eat crisp bread every morning, a few cinnamon buns every week, that’s about it. I have a whole box of Honey Smacks left and I know that it will be hard to resist. High quality food, Honey Smacks! And am I looking forward to that second breakfast?? All those good choices.

IMG_4182

And a random pic from Lake Sammamish this summer.

Sommar, sommar

Livet rullar på. Sommarenvärmen flödar och solen skiner på höns och kaniner. Vattnet är nästan varmt och snart går bilen mot badplatsen. Sen vi hördes sist har vi varit på semester. Vi packade rullväskorna och drog till Kalifornien några dagar. Vi gjorde Disneyland i dagarna två och solade oss på stranden, tittade på stjärnor i Hollywood och drack drinkar med sugrör och åt otroliga mängder guacamole vid poolkanten på hotellet. Det var en bra semester. Hög skrämselfaktor på åkturerna och ganska hyfsade köer på jordens lyckligaste plats. Jag åkte Carlifornia Screaming. Inte bara en gång utan många gånger. När barnen var nöjda med att åka bergochdalbana upp och ner bönade jag och bad om en gång till. Snälla, det är ju ingen kö. Suck! Och de ställde upp och åkte igen. Jag vet inte vad det är med bergochdalbanor men bra är det. Vi åkte stockar och blev dyngsura och rodel med joddelmusik i bakgrunden. För första gången så åkte vi alla tillsammans. Inga små barn, inga åkvägrare eller kötjatare. Det var åka av i 14 timmar första dagen. Andra dagen fick vi lite av en baksmälla och tog sovmorgon.

Maten var ju lite av ett problem för problemfamiljen. Glutenfritt verkar inte alls existera i Anaheim. Här omkring Seattle är vi otoligt lyckligt lottade och allt går att fixa när man går ut och äter. Det är inte heller läge att chansa när man är bortrest för vem vill spendera dagarna på toaletten eller akuten. Efter mycket sökande på diverse bloggar hittade jag ett glutenfritt alternativ för frukost inne på området. Vad jag inte hade läst på var att det var en frukosbuffe tillsammans med dina favoritfigurer i ullkostym. När vi fick höra summan av familjen fem trodde jag att vi hade köpt hela grisen som vi fick baconet ifrån. Men det var faktiskt värt det. Kocken kom ut och berättade vad som kunde ätas och vad man skulle passa sig för. Bacon tror man ju är 100% glutenfritt, eller hur. Nix. Man använder bröd för att suga upp fettet och ofta ligger baconet på brödet länge. Kocken kom ut med tre överfulla tallrikar med mussevåfflor, bacon och frukt. Piff och Puff, Nalle Puh och Kapten Krok tittade förbi under hela frukosten och ville inget hellre än tt hänga med familjen Brekkan. Jamenar, vem vill ju inte det. Vi var ju den enda familjen med barn över 5 år.

clip_image002

IMG_4065IMG_4063IMG_4070IMG_3532

IMG_3533IMG_8549IMG_8546

Och så fortsatte roligheterna med åk och skratt. Och man skulle ju kunna tro att barnen var lite gamla för ännu ett Disneyäventyr men icke. Bästa turen på länge.

IMG_4095IMG_8523IMG_8586IMG_8620

IMG_8640IMG_8642

Sen åkte vi till Venice. Vi tyckte att det var bra att insupa lite onormalitet. Galna människor, vanliga människor, hysteriska människor, höga människor, utspökade människor och mycket muskler på solbrända kroppar. Och så en hel del svenskar. Vet ni att man kan se på långt håll om man möter en svensk. Speciellt om det är en ungdom. Upprullade shorts, Ralph Lauren tröja, A&F munkis och amerikansk keps som ser ny ut. Och så en bakslickad, vaxad frisyr. Swag.

På Venice brände vi våra ganska vita kroppar på mindre än 30 minuter. Vi borrade ner oss i sanden och njöt så länge det varade. Vattnet var lagom varmt, sanden var stekhet och underhållningen fantastisk.

IMG_4119photo

Det var kul så länge det varade. Nu är vi hemma igen och det är ju ganska sköntdet också. Jag laddar för långhike och tävling på det. Vi drar oss i sakta mak mot sjön för ett dopp då och då. Latar oss framför tvn och rycker lite maskrosor i trädgården med en sommarpratare i lurarna. Med ett körande barn med bil så har friheten ökat betydligt för den yngre generationen vilket är fantastiskt. Mer frihet för folket.

Idag blir det en tur till vår favoritbrygga för svalkande bad och förhoppningsvis en lätt bris när båtarna far förbi.

Skål och grattis på bröllpsdagen mamma och pappa!

Update

Sitting back, leg up and checking emails. It’s complicated. I got a new computer again. I picked up my old one from the floor the other day and heard a little pop and the screen cracked. Like pop rocks. A very silent but crisp pop. The touch screen got nuts. Just like that. So here I am with a new wonder. A bit smaller but with a better keyboard. All good. The problem is always the clicking thingy before you get used to it and my emails are getting sent and trashed before I even have time to blink. It’s a big problem. I have to ask the kids to come and help every time I need to do a right click. Very frustrating and I see an exchange in the near future.

I am having s bit of a problem with my imagination when it comes to food. I need new insights, new dishes to prepare, fast and easy. Or maybe take out. The last couple of days have not been fun, and too meaty. This is how the week started. Sunday, stew w beef, parsnip, celery root, mushrooms, bacon etc and lots of wine and parsley. Monday, gluten free pasta and Bolognese with beef/celery root… (lots of leftovers for a lasagna next week) Tuesday hamburgers, lots of veggies and fresh corn on the cob. Wednesday turkey balls w chili and parsley and quinoasallad, cauliflower, broccoli, avocado and yogurt sauce. Please help! Food is getting more and more boring around here and it somehow tastes the same every day. Needs to be gluten free and very little dairy, nut free, soy free and also tomato and carrot free. And no fruit except from blueberries and raspberries. Easy, right. And I need left overs for the food thermoses for school the day after since sandwiches doesn’t really count as food around here. Gluten free bread is not very yummy either. Our go to chicken w parma and fresh thymes happens too often and fajitas and tacos too. What do you eat? Every day kind of food?

My leg is doing great. Difficult to believe it’s only been a little more than week since surgery. The crutches have found their way back to the garage waiting for another adventure. I am a bit wobbly but I can feel my toes for the first time in a while. It will be very nice to leave this whole thing behind me and look for new adventures in the future. Got a nice strength work out in today and ran for 15 minutes. I even made some new friends at the gym. Older guys with old race t’s that had washed out letters and years from a long time back. The good old years. Probably even before I was born. Good times. The insight of today, my left elbow is still very weak from the stupid bike crash that happened over a year ago. So, I got some tape and made it more stable. Easy fix. Pink tape. You can fix anything with good tape. What’s next? I’ve got two good knees and all my teeth so I have all the reasons to be happy. But then I realize that I am just a regular person that shouldn’t care so much about how heavy I can lift with my arms. I should definitely think more about my work emails and not how many kilos I can lift or how many miles I can cram in this week on a wobbly leg. Perspective. If you don’t believe in karma or life after this, just wait and see what happens in your next life. No rush.

I ran 15 minutes today. My favorite time is 90-120 minutes for a regular everyday slow run. Warm up, a nice podcast to listen to, a few songs and bam, 120 minutes passed. Silence works pretty well for 120 minutes too. But I must admit that 15 minutes felt pretty good. If I add 5 minutes every day that means that I will be back in my regular routine in about two weeks. And I can probably run an ultra 2017 or maybe in the next century. And that would be easy if that’s the way it works. Every other day and a slow build will work too. Anything works as long as I can move my body forward outside. I’ll take rain or even some hail.

I am going to bed, laying my head down on my best pillow. And if I wake up because of all the barking frogs outside I am not going to get annoyed. I am just going to feel happiness in my heart for all the beautiful creatures around me. And that spring is on its way. Yup, that’s how I am going to feel. Patience. That’s my new thing.

Keep breathing

For all of you parents out there, you know what it is like to listen to breathing in the dark. Quiet almost breathless breathing in the middle of the night. You can’t sleep because you need to hear that next breath, air drawn into the lungs and the familiar sound of a child sleeping. I don’t think I slept a full night for 7-8 years. Not because I am extremely worried, three kids in 3,5 years really makes you exhausted. I have listened a lot to kids with asthma and croups. We have done a lot of trips in the middle of the night to the ER and spent nights inhaling meds from tubes with tiny, blue lips. We have even called the ambulance a few times for scary croups that got out of control. But this is in the past, our kids are older now. But it never changes, it’s only different.

I spent last night listen to breathing again. And it breaks my heart. Life is unfair sometimes and it’s not much we can do about it. We have learned to live with food allergies. And it is easy for me to say that it is not that bad since I am the only one not having to avoid anything really. I mostly do the cooking but that’s the easy part. We spend a huge amount of money on groceries, cooking everything from scratch, baking, making sure that we know what’s in the food we eat… But it is never enough. Sofia ate a pasta dish that I cooked last week. It was a little bit of a gamble since it had a bit of cream in it but I figured since everything has been good for a while her stomach could take it. She ate a big portion and started swelling. Her face got red and blue, her lips got numb and her mouth itchy. It could have been a lot worse, she has been through a lot worse many times. I realized after thinking about it for a while that it must have been undercooked eggs that started it. She can’t eat raw eggs or not even crack them. If she gets it on her skin she swells. The next few days got a bit interesting. She got really tired and pale, and we tried to be really careful with her diet. And she got back on track. Stayed home from school one day. Stomach pains and sickness started to settle. I think it was the first time in 5 years she said she wished she didn’t have to deal with it.

I made soup and crepes last night, with ingredients that she can eat. All safe. All good. It took about 20-30 minutes before her body was covered with a red rash, itchy and hot. What now? One more thing to add on the list of food. But what? I don’t have a clue. More medicine.

She went to bed and fell asleep, getting really drowsy from the medicine. I didn’t. I started to listen again. Breathing in and out. In and out. Slow and relaxed. Trying not to wake her when I checked her face and behind her ears. It looked nasty. Listening some more. Counting hours and decided to get a few hours of sleep before my workout at 6. She was breathing.

I got back home at 7.30 and she is all packed up and ready for school. Tired and pale but determined to go to school since it is more work to do all the homework if you miss a day. We made it to the parking lot outside school and sat there for a few minutes before we turned around and went back home. She was exhausted. I talked her into going home. I want to hear her breathe. That’s what we are doing today. Just breathe.

IMG_6077

Eating habits

When you get the chance to live in different parts of the world, you also get the opportunity to learn more about people and their habits. I read a post the other day on a blog written by a Swede living abroad who wrote about her eating habits and how these have changed since she moved. Man tar seden dit man kommer. I am happy to say that we have kept our breakfast habits. Cinnamon buns and doughnuts still feel like afternoon “fika” to us.  

Food is an incredibly big part of our daily lives, not only as fuel but also as enjoyment. It is a great joy that brings people together and can give a lot of pleasure. It is relaxing to cook and eat. And I am aware that food and eating can be extremely negative and problematic for many. I enjoy cooking, not every day but when I have time and imagination. It is easy to get a bit stuck. But I am happy to see that the kids spontaneously bake and cook when they have time, without being asked. 

At our house it is extremely important that we as a family eat together. To grab something on the run, instead of sitting down eating dinner is nothing that is ok to do. Food also affects the level of stress in children. And as we all know, stress affects the whole body, even the brain. We usually eat late since the kids all have evening practices. But better late and together than all five on different times. 

You have a responsibility as an adult, kid’s watch you eat. If you set a good example and keep an open mind they notice that. If you are picky they get picky. And there is nothing that you fix in a day, it takes time. And I am by no means perfect, the opposite. But I like food and I actually think that I’ve managed to pass it on the kids. I am really proud of them making good choices and very rarely complaining about their food allergies.   

Eating together as a family, regardless how your family is composed, is so much more than just eating. The conversation and the behavior is as important. Think about it when you have small children. I have never been a supporter of separate children’s tables, and I know my kids don’t like that either. Or how about when you feed the kids and then set the table and eat when the kids are asleep. Not very good.
Many restaurants here have children’s menus which is great for your wallet. (It also usually occupy the kids a little bit before the food arrives.) What is negative with all these children’s menus are that the food they offer is often French fries, fried chicken tenders and pizza without toppings? No wonder that many kids are a little fussy when they are not used to be served real food.

One of my absolute favorite foods are Moules Marinière, mussels cooked in white wine, garlic, parsley and onion. I think I ate that one or two days per week when I lived in Brussels 20 years ago. With herbed fries and mayo. This Saturday we went to one of our favorite restaurants in Seattle and I hear one of my kids order this dish in French, eating the whole thing and smiling. Awesomeness!  

photo