The day passed and I haven’t done much according to the manual today. I didn’t get out of bed until late. Why? I forced myself to lay low and wait for the right moment. Staying in bed after 7.30 feels like someone punched you very hard in the face. Not pleasant. The kids had a day off school and I thought it was a good opportunity to do nothing. I dragged myself to the gym around 9 and didn’t do much right there either. I don’t fly very high at the moment, more dragging my feet and mourning that I can’t run as much as I would like. It will pass… But I actually got stuff done after lunch and managed to get a speedy gear in. Laundry, lunch with kiddos, vacuuming, some actual work and dinner, dessert and got some baking done. Doing great on the housewife stuff for a change. Rolled chocolate/oat/coconut balls, baked cookies, made pasta with chicken and veggies, a rhubarb crumble and danced a little at the same time and got called out for some pics. I have one talented daughter that loves taking pictures.


The kids and I went to the movies last night and we finally got to watch Avengers. Let me just say that some of us felt pretty excited. And I apparently laugh too much, embarrassing. And I finished all the popcorn before the movie. I don’t know if it was the movie itself or the pretty faces that was most appreciated. One of us actually brought Thor’s hammer to the movies. It’s always a treat to spend a night with all three girls. They are all the loveliest kids, growing up, taller than me, smart and bright, with a great future ahead. Three girls and three very different faces and personalities.


I am all into dreams/goals at the moment. I guess I’ve always been. You know that it’s basically the same thing, why dream if it’s not a goal? I was thinking about getting a new, faster and smaller car but no… why not spend the money on something absolutely fantastic? My dream race popped up around the corner and I actually have an opportunity to join. And all I want for Christmas is a sea kayak and a pack raft. All those thoughts of ability, toughness, craziness and fitness level are bubbling round in my mind. It’s now or never. Can I function without sleep for days? Will I freak out? Fears and dreams are basically the same thing when you think about it. And can I heal my knee in a few weeks? And when I ask the coach and other important and very great people the only answer I hear is YES! Super exciting, adventurous, lots of surprises and very scary. Like one of those illegal and scary Kinder eggs.


Random chitchat

Since it’s been a while since I posted something this will turn into a bit of a riffraff, random chitchat. And I know I can be a bit difficult to follow when I start, I hear that all the time from my close ones. So what happened since last time? Parents visiting, kids in school, spring break that felt too short as always, B in Scotland playing golf and not home yet. I’ve had a few weeks off from school work and feel very excited to teach Sunday again. We have had a few volleyball tournaments, a climbing competition in Seattle and a lot of practices all over the area. C took a short trip to Smith, Oregon again last week and sent me a picture with a short text saying “stood on top of this” that left me a bit worried and I expressed myself really well in response, “shit”. I am glad my kids are used to my way of communicating. But I’ve heard it’s good to give children opportunities to communicate in multiple ways.


And training… not going that well at the moment. I’ve lost it a bit again. I’ve managed to get in to a few CrossFit classes every week and have been running a little. Biking, swimming…neh, not enough. Took almost a week off when I went to San Diego and have been doing almost nothing when I had my parents here the last two weeks. I think it’s time to make a decision, maybe give up, give in, quit, or maybe start over and kick some ass. I don’t know. Ironman is getting closer and I am not getting any younger. And so many people ask me why the heck I am doing this so I am really starting to reconsider. And that is like failing.

It’s Friday! FRIDAY! Sunny and warm. And it feels great. Big plans for the night. Hanging out with my kids. I might move from one couch to another, or slowly glide down on the floor. Take out and a movie. I think it sounds perfect. And I am catching up a bit with friends, emails and texts. And checking in on a few blogs I’ve missed the past few weeks. A perfect Friday night. And I am honored that I actually get to have all three kids at home with me. The house needs a good cleaning, I need to do a lot of laundry, I should actually run and bike. I am way behind with everything. But, it’s a new day tomorrow.

My parents took off today. They have been here visiting for a while and next time we meet will be in Sweden I hope. The summer is getting closer.

I had the opportunity to speak at a Pecha Kucha event last night. It was a very nice evening with so many talented people from around Seattle. I am so honored that I got asked to do this and thanks to all of you that took part in different ways. If you ever get a chance to listen in on a Pecha Kucha event somewhere in the world, do so. I know I will.

I got a little surprised by the presentation they did of me before my speech. I got introduced as an exercise enthusiast. What a great thing to be. When I speak I am usually a teacher, principal, something that has to do with education or school administration or HR, a mother or something serious, but last night I got to speak about body/mind design from my perspective, that you can design your brain/mind when hiking/running/biking… and actually change your life. So much fun. Loved it.

I am still wearing the Band, the black little thing you can’t live without. An it’s actually true, I can’t live without it. It’s addicting. And so far so good, it’s working well. I track my runs, my biking and every once in a while my strength workouts. And, most important, I track my precious sleep. But I am not sure about the sleep tracking, I am confused, I am not sure if I should trust it. I don’t sleep very well, not enough, not deep enough, I wake up all the time and get a little stressed about it all. I know I don’t get enough sleep but to get it confirmed every morning breaks me down a little. And I don’t really know what to about it. I have tracked every night since I got it and I sleep between 4–6 hours every night and apparently I wake up 8-16 times in those hours. The bad part is that I can see how long I’ve been awake every time. I thought I was imagining this, thinking in the dark, trying to fall back to sleep. But it’s in black and white now, or actually more in light purple and pink. So, this is the only part that I don’t like with the Band, that it confirms my bad sleeping habits, it works too well. The sad thing is that I scratched it hauling around kettlebells over my head last week. And I would still like something nice golden on it, some bling. It doesn’t bother me that much anymore. It looks a bit odd when I dress up or wear something but workout clothes. In a way I miss using a nice watch to go with jewelry when dress up, so I stopped using jewelry. But who needs to look like a neat woman, I’ll go with the hardcore offender/matrix/prison look for a while.


Parenting little kids takes qualities that you don’t even know you have until the day they arrives. You learn how to function on little sleep and find 100 comfortable ways of sitting/laying on the floor. You don’t even notice if your clothes are clean after a while and you forget to eat or you eat anything you find in the pantry. You get superpowers and learn how to read a book without even looking at the same time as you are feeding one and changing one. You get used to sharing bed with creatures that moves and talks all the time. And kicks you in the head. You can sleep through an earthquake, upside down or on the floor. And x 3.

Love changes. Your heart fills up in a different way. Tears changes. You cry in a different way. The outside world disappears but shows up every once in a while.

But that was almost 18 years ago. Start stretching people, it’s time to get flexible. Parenting teenagers takes flexibility, endurance, strength and patience. And a lot of deep breathing. And even less sleep than with smaller kids. They never go to bed. And when they sleep you have other things to do because it’s usually daytime. You can’t really figure out how they think but you still have to go with it and play cool. I have to admit that I am a bit loosey goosey with the kids. They are a bunch and they are good kids. I don’t scream, I don’t get angry very often, I don’t punish, I don’t force them to do things they don’t want to do (sometimes I force them to hug me but that’s different and I do force them to go with me to Maximilian’s for Moule Mariniere when I don’t want to go by myself). I never tell them to do their homework, simply asking if they have any will usually be enough to get them started. And they have to tell me to turn the music down in the car.

I didn’t plan how to raise my kids, it’s just something you do. It’s your personality that shows in your kids. Think about that one. You transfer your own behavior. How you talk, how you behave, how you sleep, read, talk, eat, drink, workout… They do what you do before they figure out what they want to do and why. The reason I am writing about this is because I read something on FB, about raising children abroad. I followed a thread written by Swedish teachers abroad, there are a bunch of us out here in different corners of the world. Sometimes I wonder if there are any left in Sweden.

I wear myself down every once in a while, I feel extremely guilty for digging up the kids with their roots and dragging them into a new environment, a new language and a new country. And I feel guilty for not living closer to my loved ones. So, I read about being a parent and how you change your way of raising your kids in a new environment. It made me a bit sad when someone said that they treated their children very different in their new home country. That they changed and adapted to the way in this case Americans treat and raise their kids. (Nothing wrong with Americans, my point is that we are different in how we raise kids.) How is that possible? You are who you are. Do you change your personality when you move? Parenting is not an act, it’s not a job, it’s not something to read up on and put into practice… it’s who you are. If you have to think and stop every time you make a decision or interact with your kids then you need to rethink and start over. I am not the same person here as I am when I go to Sweden, I know that. My language change and therefor I know I talk more and more spontaneous. I used to feel at home from day 1 when visiting but it is changing every time and it takes a few days to get used to everything that changed. I am also a visitor now even if it is my country, so I am on vacation and not living there. But my personality doesn’t change. And the way I talk to and act around my kids doesn’t change. I appreciate that you have to adapt into your new environment. I know our kids would have more freedom in Europe, or more a different kind of freedom. And really try to make up for that by pushing them out, explore on their own, make their own decisions. But on the other hand they get other qualities here that they wouldn’t get on the other side of the world. But it doesn’t make my way of treating them different. Or am I wrong? I believe when we pass those first years of “practical” parenting it’s a guts thing. It just happens.

Life is different here but you still have to hold on to what you believe in and think is right. A lot of things in school here surprises me and makes me angry, sad, upset… you name it. As a parent and as a teacher. And I am totally open with the kids and tell them my point of view and why I think it should be different. The constant control stresses kids and I don’t think it will make them perform better. I don’t like the “hovering” mentality, I think kids needs to figure out things by themselves. Not enough recess time, lunch sucks, not enough interaction in the classroom, no geography, not enough world history, constant testing and way too much homework and busywork and lots more. You are supposed to show and have them figure out how and what and not talk for them. I don’t believe in the way some things are done, but that’s life, it’s not always the way you want it. The way we are and what we believe sits deep in us.

Believe in yourself, don’t change your believes too much just because people around you are different than you. Lots of confidence, a sense of humor and comfort in your own skin, transfer that to your kiddos. And as always, keep an open mind. When you know better, do better.


Mommy of the year award

I think I won the mommy of the year award again. I know, I am awesome. I’ve dealt with sick kids for almost 18 years. We have been through lots of asthma and croups, plenty of ER visits, climbing falls, soccer injuries, skiing falls, a couple of different accidents that happens when you have kids. That’s life. The last 5 years have been pretty bad when it comes to allergies and Sofia is a real trouper. She has a food list of 34 items that she can’t eat if she doesn’t want to swell up or stop breathing. She is more than awesome. And after all those years it feels pretty stable right now. I am on top of things. The kids are getting older. I can treat a cold or two with my eyes closed. I can inject an EpiPen in my sleep if I have to. But no, my healing skills suck.

I know I can be pretty rough when it comes to injuries and sickness. The kids are good with staying home from school if they are sick. But it doesn’t happen if they’re not close to dying. PMS doesn’t really exist at our house but soreness from a tough workout does. Sounds bad? We actually are a nice, caring family but school is important. So what do I want to say with this rambling?

Two weeks ago Sofia stayed home from school with the flu. Really sick, high fever and a bad cough and a really sore rib. She could barely walk and sneezing made her cry. When it didn’t get better after a week I took her to the doctor and he checked her out. I explained that we came in because of the rib, she might have bruised it pancaking in volleyball or…? He looked at me and told me that my kid had an ear infection and almost pneumonia. Good job mom. That’s why she didn’t hear.

Johanna has been home for week with a terrible cough and high fever. Really unusual. She finally saw a doctor today. She is coughing so bad she can’t talk. I pumped her full of asthma meds and coughing syrup that tasted puke. I even force fed her frozen fruit bars to ease the cough. The kid has pneumonia. Well done mom. Maybe see a doctor earlier next time.

If Caroline gets sick this coming week she will see a doctor the first day and I will not make any decisions that concerns her health. Apparently I didn’t learn a thing over the past 18 years or my kids are really cool kids and not very easy to brake.


Vår mitt i vintern

Hela januari har hunnit passera sen sist. Dagarna har rullat på med läxor, finals och terminsavslut, en evighetslång penicillinkur, jobb och en kort resa. På östkusten är det snöstorm och här börjar träden knoppa sig. Kallt på nätterna och knasigt varmt på dagarna har det varit senaste veckan. Jag undrar när vintern kommer.

När man ska gifta sig lite kvickt i ett smaklöst kapell eller spela bort massa pengar på kasinon byggda när guldrushen fortfarande var på topp då ska man åka till Reno. Caroline och jag flög iväg till Reno med glatt humör och mycket tävlingsnerver för att vara med i en klättringstävling för ett par veckor sedan. Vi höll oss ifrån kapellen och alla kasinon men jag avslutade helgen med lite poker på flygplatsen. Några långa promenader och ett par kortare springturer var det vi hann med utomhus mellan tävlingsheaten. Nästa gång vi landar i Reno kör vi nog mot skidbackarna istället för att stanna i stan.

Svenska skolan har börjat igen efter juluppehållet och vanliga skolan är ju som vanligt i rullning. Förra veckan var det finals för alla barn. Några nätters sömn missades helt och ansiktsfärgen blev som vanligt blåvit. Det är skönt att det är över.

Volleybollen rullar på med turneringar på olika håll och kanter. Helgens körningar höll på att köra ihop sig en aning när klockan ringde kl 5.15 på söndag morgon. Ett barn behövde åka 2 timmar väster över ut på öarna, ett barn två timmar norr mot Kanada och jag och ett barn skulle in till stan och jobba. Brjann fick ta hand om den minsta och den äldsta fick sköta sig själv. Det löste sig och alla sammanstrålade framåt 9 snåret på kvällen svettiga och mosiga. Det blev en bit oxfile sent på kvällen för att knyta ihop dagen och ladda om med en ny vecka.

I helgen har vi en tävlingsfri helg för barnen. Själv sitter jag här och stirrar på skärmen och säger tyst ”hur tänkte jag nu”. Jag ska återigen tävla med alla starka och snabba ungdomar. Jag har en ny partner för helgen och han och jag ska lyfta tunga saker över huvudet samtidigt som vi böjer på knäna, vi ska skutta högt upp på lådor och springa ruggigt snabbt uppför backar. För att inte tala om släden på 200kg som vi ska börja med att dra 50 meter på asfalt för att inleda tävlingen. Och det ska bli kul.

Nu ska jag dra på mig shortsen och cykla ut i leran.


I started to write a very serious summary of 2014. It was plain boring, filled with big words, lots of beautiful adjectives and kind of a false happiness. So, I am starting over. 2014 became the year that we’ll probably remember for a long time. Good and bad, indescribable sadness, lots of “try hard” moments, happiness, love and sickness. Plague and cholera mixed with bright memories and pure happiness here and there. Life happened. And it has been a long year, a badass year.

When everything works and moves forward, life is beautiful. Add on a long hike in the mountains, a crazy race on an island, a chilly bike ride on single track or a trail run in the green woods, beside a bright blue lake and life is gorgeous, overwhelming and great. I’ve been lucky to have lots of days filled with all those awesome things and you want to store that in your memory forever.

This year has also had it’s bad moments. Life turns upside down when you, a family member or a close friend gets sick or dies. We have experienced a little bit of everything. For me worrying is the worst and my mind has been filled with fire breathing dragons and still is. You want health and happiness for all your loved ones. I sure have learned that it’s impossible to fix everything with K-tape. And it’s heartbreaking to realize that there are things in life you can’t do much about.

We celebrate 7 years in USA in a few days. It’s a long time. I know we have all learned a lot and still discover and experience new things every day. Life sure is different here. I am glad we decided to stay after our first few years. You don’t start living in a new country until you’re getting used to everything around you. The first years passed too fast. You drive around looking for the right kind of food, places to visit, things you like. You start meeting people, building up a new life, getting used to everything around you. And you get used to a new language. Who knows how to service your car, going to the dentist and get a new furnace in English. You learn new things every day. And you wake up 7 years later realizing your kids are growing up in a mixed cultural world and you freak out a bit. Will this ruin them forever, raising them as world citizens with attachments to more than one country? Will they be confused, never feel at home or maybe the opposite? I am hoping they will live with an open mind, curious and a badass try hard approach to life.

Climbing and volleyball are still our overall preferred sports. If you would ask Brjann, golf would get high on the list too. The kids are super enthusiastic and really motivated. We so wish we could do this full time but some of us still need to earn our high school diplomas before making any life changing decisions. I am still working on my swimming skills and are trying really hard to look good in goggles. It’s not going to happen any time soon. I am also trying to get hooked on road biking but the only thing on my mind right now is deadlifts and pull ups.

Two years ago I wrote a post for our daughters and I am including parts of that post again. I cannot remind them often enough how great they all are.

  • Be nice to your sisters, always.
  • It is ok to be homesick and long for all loved ones in our other country… they will still be there next summer.
  • Never get in a car with a drunk driver. Call home, any time.
  • Work out. As much as you can and as hard as you can. And it is ok to look sweaty, not very cute and feel like you are going to puke. It is actually good for you.
  • Always work hard in school, it will pay off. But remember, you can only do your best.
  • Never be afraid to ask for help.
  • It is ok to spend a lot of money on shoes, especially running shoes.
  • Don’t worry about love when you are 17, you have plenty of time. I am sure you will not even remember the name of the cutest guy in 12th grade when you turn 30. Life goes on.
  • Accept people around you. Nobody is perfect. Not even you.
  • Do your thing. Be different. But don’t wear too short skirts.
  • Travel as much as you can.
  • Laugh often and hard. And laugh at yourself.
  • Keep your eyes on the ball, in sports and in life.
  • Learn how to drive a stick.
  • Learn how to cook and bake bread. Enjoy food, it is good for you and it brings people together.
  • Change is good, scary but good.
  • Do things that scare you.
  • No tattoos or visible piercings. And no, I will not change my mind about this.
  • You are all three so much stronger than you think.
  • If you can’t think, go for a run, a long run.
  • Don’t stress… you have a long life ahead of you.


Lake Sammamish July 2014


First sister selfie, Paris July 2004

A happy, healthy new year to all.



Hoh Rainforest August 2014


California July 2014


Hurricane Ridge August 2014


Washington DC November 2014


Splash Mt, California July 2014


Portland April 2014


December 2014

Vi klättrar uppåt

  • 6:e december.
  • Antal inköpta julklappar: 4
  • Julstämning: Inte mycket men julskinkan är beställd.
  • Glögg nivå: 2 liter kokta.
  • Lussebullar: ca 60 st

Här kommer en uppdatering, kort sammanfattning innan julen helt tar över. Eller nyvalet. Det är spännande att följa, något på avstånd men ändå är vi med. Jag är ju fortfarande svensk och får ju såklart fortfarande rösta. Nu bor vi i ett annat land där vi inte får rösta vilket blir ett utanförskap. Det kanske vi måste ändra på så småningom.

December är så här långt ganska ok. Vädret är ju inte det bästa men vi börjar ju bli vana med fukt, drag och allmänt halsont. Hur kul är det med duggregn varje dag. Inte toppen. Vi hade några riktigt fina dagar med många minusgrader, solsken och blå himmel förra veckan. Så skulle det gärna få vara hela vintern. Luften blir fin att andas och kinderna blir rosiga. Nu är himlen grå, tjock och fuktig. Allmänt kasst.

Idag är det tävling igen. Klättringsdags. Det laddas med bananer, vatten och powerbars inne i isoleringen och jag väntar. Det är inte kul att vänta, varken i isoleringen eller som åskådare. Men snart smäller det.

Annars går det hyfast lugnt till i livet. Vi räknar ner till jullovet. Varför är skolan så eländig egentligen? Det verkar ju inte vara själva skolan i sig utan mer allt jobb runt omkring. Hur skulle vi vuxna tycka om att alltid ha 3-4 timmars jobb kvar när vi kommer hem efter arbetsdagen. Så har high school barnen det. Skoldagen är slut och det är dags att gå hem. Så fort de kommer hem så börjar resten av skoldagen som sedan slutar i bästa fall vid midnatt. Jag förstår inte hur man kan förespråka så löjligt mycket läxor. Ett stort misslyckande från skolans sida tycker jag. Ta åt er alla lärare som läser det här. Utvärdera ert eget arbete och fundera på varför ni ger läxor. Lägg ett extra jobb på jobbet liksom, kaka på kaka. Om det är det enda sättet barnen kan lära sig på så är ju hela institutionen skolan rätt så bortkastad. Anledningen till att lärare ger läxor är ofta för att förbereda barnen för att ta ansvar, bli vuxna och att de ska få känna på hur det är på universitetet. Skitsnack tycker jag. Var sak har sin tid och låt barnen var färdiga med high school innan de behöver känna på hur jobbigt nästa steg är. Nu är jag klar. Tack för det utrymmet i etern.

Vi har numera 5 användbara pass i vår ägo. Alla i familjen kan numera flytta sig över landsgränser utan att hamna i arresten. Jo tack, det känns bra. Det enda som jag skulle kunna önska mig så här till jul är en eller två ambassader till på vår sida av världen. Vet ni egentligen hur många svenskar vi är på den här sidan havet? Det vet inte jag heller men det är betydligt fler än vad jag kan räkna till. Vi tog ju en tur till Washington DC för att förnya våra pass. Först och främt är det inte bara att dra iväg, man måste boka en tid många månader i förväg. För mig tog det närmare 4 månader att få en tid. Och sedan spelade det liksom ingen roll hur bra det passade, det var bara att ta ledigt från skolan och jobb och flyga dit. För oss är det en flygresa på 6-7 timmar. Jag förstår att det kostar pengar att driva ambassader och jag vet att det är en fin service för oss utlandssvenskar men häxan surtant vaknade till liv när jag summerade ihop passavgifterna. Ett svenskt pass kostar 350 kr om man har turen att besöka polisen i Sverige. Det skulle bli 1400 kr för oss fyra som förnyade våra svenska pass i DC. Vi betalade den facila summan av 1100 dollar (8500 kr) för våra 4 pass. Det inkuderade passavgiften samt att vi sedan fick den skickade till konsulatet i Seattle. Det är en vansinnigt stor summa för shipping and handling. Det blev en fin semester i DC. Vi hade det trevligt på alla sätt men kikar man på Amex räkningen så hade vi ju nästan kunnat flyga till och semestra i Sverige för samma slant. Men å sndra idan hhade jag ju inte fått äta finfina duck fat fries på ett hak på ett gathörn i DC.

Nu är tävlingen slut för idag. Tackar som frågar, det gick bra. Vill ni veta hur bra? 3a, hon kom 3a. Och vi far vidare till Reno, Nevada i januari. Det blir kul. Jag har aldrig varit i Reno tidigare. Jag fick känslan av att jag borde färga håret blått och ladda för kasinobesök. Men gladheten går nästan inte att mäta i guldstjärnor. Stor lycka. Glädjetårarna i bilen hem blev sorgsna. Vi saknar vår bästa vän och coach som vi skulle viljat dela glädjen med.

Jag tränar på mot nya mål. Jag har fortfarande inte riktigt förstått att jag spenderat en rejäl summa på en IronMan tävling framåt sommaren. Och vet ni hur trist det är att simma fram och tillbaka i poolen? Och det är ännu värre att sitta på en fräsig cykel i garaget där bakhjulet snurrar runt runt men sitter fast. Och värre lär det bli…

Hela november, typ

Bara för att det varit tomt och tyst på den här sidan ska ni inte tro att livet varit händelselöst här omkring de senaste veckorna. Mer åt det andra hållet, händelserikt alltså. Eller det har i alla fall rört sig framåt i rätt riktning.

Om vi börjar med idag så kastade jag mig på cyklen och trampade uppför backen med hjärtat i halsgropen och sedan forsade jag mot Redmondhållet. Väl framme vid målet, CrossFit plejset där jag sedan några månader ägnar mig åt kroppsinvestering i form av självpågeri på något kusligt sätt med inslag av stora, tunga vikter och frustrerande flämtningar, parkerade jag min cykel och drog om ett enormt lås. Glad i hågen efter 40 minuter i duggregn gick jag in genom dörren. Stället dånar av något hårdrockslikande men det var helt tomt på medsvettare. Till min stora lycka var jag den enda som hade bestämt sig för att skutta runt och lyfta tungt kl 9.30 på förmiddagen. Ovanligt och tursamt för mig. Jag fick en timmes genomkörare med falkögon på varje böj och lyft, skutt och drag. Det var jobbigt. Jobbigast var att hoppa jättehögt många gånger och böja kroppen som ett v ännu fler gånger. Något som sedan blev ännu jobbigare var att cykla hem. Falkögonen hade gjort att jag tagit ut mig å det galnaste.


Klubbsäsongen för volleyboll har börjat. Vi genomgick några svettiga, plågsamma timmar för ett par veckor sedan. Try outs och gallring på hög nivå. Nu är två nästan vuxna familjemedlemmar klubbspelare. Den yngsta och den äldsta i barnaskaran ägnar sig åt bollsport på hög nivå vilket fascinerar mig otroligt. Var bollsinnet sitter i hjärnan vet jag inte men den delen av min hjärna är definitivt underutvecklad, det är mycket möjligt att den delen saknas helt.

Under tiden vi gjorde try outs var maken i England och åt marmelad och drack te och gick på någon pub eller två. Däremellan jobbade han intensivt. Sen var det ju inte så att jag gjorde try outs utan i detta fallet var det yngsta barnet det som  blev testat. Jag körde bilen och hetsade upp henne till oanade, nervösa höjder. För er som inte har varit med på en volleyboll tryout så går det till ungefär så här:

Allt mellan 25-100 barn i en specifik årskull dyker upp efter att ha anmält sig och skickat in en bunt papper samt en check. Dessa ska gallras till 12 st. Vissa barn gör tryouts för 1 lag, vissa gör 7. Alla klubbar ligger i olika delar av/runt Seattle och alla kostar olika mycket. Det är mycket pengar för en säsong, många resor och mycket tid som ska ägnas på arenor. Jag hade inte en susning om summan och engagemanget innan vi flyttade hit till ‘merika. Det är svindlande. Första året trodde jag att jag hade köpt hela laget. Vi åkte till Lynnwood för att försöka komma med på första valet, den klubben barn (och föräldrar) ville komma med på. Det börjar med incheckning och sedan fotografering. Sedan börjas det mätas vertikalt, hopphöjd. Man ska vara lång så där har jag i alla fall bidragit med något. Fast i volleyboll sammanhang så är mina 172 cm ganska löjliga.

Så börjas det. Uppvärmning, passning, led med barn som slår och vevar med armarna, hoppar, blockar osv. Klockan börjar passera 3 timmar, svettiga ansikten, blöta tröjor, nervösa leenden som nästan blir till tårar. Sedan börjar tränarna plocka sina förstahandsval. Alla positioner ska fyllas och ibland är det extra svårt om många spelar samma position. Man kan ju inte ha ett lag med bara passare. Barnen blir utplockade framför ögonen på alla, föräldrarna sluter upp och sedan pratas det. Vissa tackar ja direkt, andra ska göra fler tryouts. Så fortsätter det till de har upp till 12 barn, resten får en klapp på ryggen, lycka till med nästa tryout och eventuellt ett samtal hem där de faktiskt får en plats i efterhand beroende på hur många som tackat ja. Lyckosamt så fick Sofia en eftertraktad plats på direkten. Vi hann inte ens darra på läppen eller bli jättenervösa. Samma sak för Johanna som också valt sitt lag i samma klubb. Det är svårt, hjärtskärande, ohyggligt för de som inte får en plats där de vill. Hur ska man göra? Varför utsätter man sig för det här? Vill man spela så är det bara att bita ihop och göra sitt bästa. Jag ska inte alls försvara processen men på sätt och vis så märker man vilka som klarar av pressen och håller humöret uppe. Det är bara att träna och träna om man vill komma in. Nu är checken skriven och kontrakten påskrivna. Nu håller vi tummarna för en finfin säsong med illaluktande knäskydd, svettiga tröjor och långhelger på exotiska platser så som Yakima och Spokane, och ev en tur till Disneyland för att avluta med buller och bång.

Klättringen fortsätter framåt och uppåt. I helgen tog vi en tur till Gold Bar och hasade oss uppför med stora crashpads på ryggarna, termosar med kaffe och nyponsoppa, smörgåsar, bullar och bananer nerpackade i ryggsäckar. Vi hade en riktigt fin dag med några minusgrader och klarblå himmel. Vi kom inte hem förrän solen hade gått ner. Det ligger forftarande ett stort lock över hela livet och klättringen efter att Ross dog i september. Förra turen till Gold Bar var med Ross och det är klart att vi tänkte extra mycket på honom när solen sken och stenarna glänste av kyla. Så är det och så kommer det att förtsätta vara. Nu gäller det bara att minnas allt bra utan att gråta en skvätt, vi kommer dit så småningom. Som med allt annat i livet så är vissa dagar bra och andra ganska dåliga. Hjärtat har fått sig en ordentlig törn.


När Brjann flög från London flög vi andra från Seattle och så möttes vi i Washington DC, världen mitt ungefär. DC låter ju kul eller hur? Anledningen att vi åkte just dit var att jag öppnade ett av barnens pass i somras och insåg raskt att vi inte kunde lämna landet, ett pass var utgånget. Juli 2014 lät lika långt fram som 2024 för ett par år sedan så därför så hade jag inte tänkt så mycket på det. Det närmsta och den enda ambassaden i USA är i just DC och därför passade de extra bra med en långhelg just där. Jag var i DC senast 1989 och det var sig likt.

Solen sken och termomentern visade runt 20 grader varmt. Vi bodde i centrala stan och promenerade 8-10 timmar per dag. Och så lägger vi till två museum per dag samt restaurangbesök, kaffestopp, en drink här och där. Vi sov bra på nätterna, fullkomligt slut och utmattade. Allas kulturella behov fylldes hyfsat och någras behov av något nytt att sätta på sig uppfylldes också. Vi åt såklart mer än vad vi borde ha gjort och drack nog också ett glas för mycket här och där. Men trevligt var det. Vi tog oss till ambassaderna (svenska och isländska) och fick våra ärenden utförda.

Vi var ju i DC under Veterans Day och fick en riktigt bonusupplevelse tack vare det. Just den kvällen var det en välgörenhets koncert i National Mall (parken i hjärtat av DC där alla monument och museum ligger) och vi åt en god middag och promenerade ner och såg och lyssnade ett par timmar. Vi kom precis lagom för att se Bruce Springsteen, Zac Brown Band, Rihanna, Eminem, Metallica osv Det blev ett bra avslut på en smällfull resa. Efter en lång flygresa hem på 6 timmar klev vi ut för att leta upp bilen iklädda sommarskor i minusgrader. Nu är det vinter.


Rätt val?

Var ska jag börja? Att volleyboll säsongen är i full spinn med allt vad det innebär när vi har både tränare och spelare i hushållet. Eller att badminton säsongen kör på och att yngsta lilla nöten spelar så svetten lackar. Eller att jag har intensivbörjat med CrossFit efter säsongens sista lopp bara för att kämpa mig igenom tristessen av att inte har några mål i horisonten, i alla fall inte förrän i juni. Den sportsliga delen av livet rullar kraftfullt framåt. Annars känns det lite trögt. Vi börjar sakta acceptera att livet har sina baksidor och vi inser lite mer varje dag att det känns tomt när vänner lämnar jorden. Mer än tomt, det känns överjävligt. Men konstigt nog så är det bara att fortsätta framåt. Och att komma ihåg att krama lite extra om de som finns kvar. Sömnen har blivit lite lidande och ungdomen har en gråliknande färg i ansiktet. Själv har jag blivit nertagen på jorden och fått en genomgång i olympiskt lyft. Olympiskt lyft känns lite östeuropa och 70 tal för mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Förra veckan var jag ganska stark för en normal kvinna, idag är jag mer än medioker och svag. Men det kommer nog att ta sig när jag fattar hur man jerkar och cleanar. Och jag måste nog skaffa mig ett enormt skinnbälte, det hade ju alla OS stjärnor under min uppväxt.

Skolan är inte kul. Det är ju bara så att om man suddar bort alla krusiduller så är skolan är ett nödvändigt ont och bara massa jobb. Jag hamnade i en diskussion igår med några föräldrar i ett av barnens lag. Vi var en grupp på 5 föräldrar som väntade på våra barn medan de hade ett samtal på klubben. Stämningen var något tryckt från början, alla var där för att vår gemensamma vän dött. Alla har vi barn på high school. Och ämnet vi pratade om var universitetsstudier. För er som inte bor här i Amerikat så ska jag bara förklara att det är ”a big deal”. Alla föräldrar är 100% engagerade, lägger sig i och styr sina barn. Det är viktigt att söka och komma in på rätt skola. Framtiden mina vänner, famtiden står på spel!! Här kör vi den svenska stilen. Gör det du känner är rätt! Känner du inte åt vilket håll det rätta är så andas ut, ta ett år och gör något annat, jobba lite, res lite, vila lite. Den inställningen gjorde att ögonbryn höjdes, diafragman hölls in och luft liskom fastnade i lungorna. Vi vill ju att våra barn ska välja det som känns bra för dem. Eller? Här tyckte vi uppenbarligen olika. Ingen kunde liksom förstå att jag tyckte det var ok att hitta ett jobb och fundera på vad livet skulle ta för vändning? Innan man investerar i en utbildning. Den allmänna åsikten var att det var bättre att snabbt gå igenom 4 år på universitetet och sedan återkomma om man vill göra något annat. Här kostar 4 år i snitt +200 000 dollar bara för skolavgiften plus allt runt omkring. Men för all del, kör på och skaffa en utbildning som man inte vet är rätt bara för man borde. Svåra val för dagens ungdom. Själv gjorde jag finfina val som resulterade i 8 års universitetsstudier, 2 masters examens samt en miljard och lite till i studieskulder. Det var trevligt, men jag vet inte om det var rätt.

Livet fortsätter

Vi har mycket att tänka på härhemma. Mycket att fundera på, många minnen att bearbeta och gömma på ett säkert ställe så att dessa inte glöms bort, någonsin. Vi vill vara säkra på att dessa är inristade i minnesbanken och sparade för alltid. Det är viktigt att komma ihåg ord, skämt, galenheter och historier och leta fram dessa en dålig och sorgsen dag. Vi tittar på kort, minns knasiga ord och försöker prata lite så fort vi får tillfälle, varje dag.

Hur gör man? Hur kan man hjälpa sitt barn som blivit så skakad ända in i själen. Så ledsen, så oerhört ledsen. Och samtidigt så har vi runt omkring en stor saknad efter en vän. Orättvist och svårt att förstå. Många att krama om och många som är ledsna.

Samtidigt rullar vardagen på. Volleyboll säsongen på high school har satt igång ordentligt och vi är alla involverade på olika sätt. Badmintonträningarna på middle school är i flygande full fläng och det är snart dags för första matchen. Vi sitter uppe och kämpar med läxorna långt in till nästa dag och sömnen har krymps ner till ynka 4-5 och ibland 6 timmar om vi har tur. Inte bra, inte tillräckligt för högtränande kroppar och växande hjärnor. Kvällarnas njutbara halvmörka tid har liksom ätits upp av träningar, föräldamöten och skjutsningar. Dagarna har 10 timmar för lite och på helgen är det skoljobb inne i stan. Jag lagar middag på förmiddagen om jag lyckats planera in en ledig timme så att vi ska kunna värma när alla sammanstrålar efter 21. Sommaren försvann över en natt och hösten har etsat sig fast. Är det så här det ska vara fram till jul när vi har nästa andningshål och lov? Jag tror att vi måste försöka oss ner till sjön i helgen för ett sista sommarbad innan vi är beredda att ge upp sommaren och ge efter för hösten.