Ont om tid och solen skiner. När solen skiner vill alla vara ute. Vi förhalar allt som ska göras innan vi lägger på locket på brunnen och lägger nyckeln under dörrmattan. Hur mycket behöver man egentligen när man ska på semester. Mycket verkar det som. Mitt i packningen är det träning, playdates, sjukgymnastik och kiropraktorbesök. Och för att inte tala om jobb som kommer i vägen. Vi är i alla fall på god väg och vi har fortfarande några timmar på oss innan vi lyfter.

Hemma igen, tillbaka till basecamp för ompackning. Vi har haft några extremt bra dagar med vackra vyer och trevligt sällskap. En bra midsommarhelg med andra ord. Vi for ut med färjan från Anacortes till San Juan Islands. Rakt ut i Stilla Havet där valarna bor. Det började bra med växlande väder men mest uppehåll. Valarna hälsade oss välkomna ut till havs genom att visa sig redan inne vid fastlandet nära Anacortes. De simmade bredvid färjan. Vad är oddsen för det. Efter en liten biltur från Friday Harbor kom vi fram till vårt resort. Japp, ingen campingplats denna gång. Vi bodde i härliga canvastält med trägolv, bäddade sängar och privat grillplats, Karen Blixen hade varit avundsjuk. Lagom till burgarna lades på grillen kom solen fram och vi midsommar skålade med goda vänner med utsikt över en liten, vacker sjö när solen sakta gick ner. Under kvällen anslöt resten av sällskapet med glada miner och stor packning. Vi stupade i säng efter en bra men ovanlig midsommarafton. Det var lite kyligt om näsan men alla vaknade varma och hungriga till solsken på lördagen.

På midsommardagen packade vi alla fyra bilarna och for mot Roche Harbor. Det visade sig vara en liten pittoresk hamn med enorma båtar som stod polerade och redo at erövra världen. Vi promenerade ut på stora bryggan och drömde oss bort en stund. En lyxyacht  och ett litet vattenplan vore ju inte helt fel, då skulle man ju kunna flygpendla mellan Eastside och Stilla Havet. När vi hade drömt klart åkte vi till Friday Harbor och åt lunch, en krabburgare som jag inte kommer att glömma. Nu äntligen bar det av mot valarna. Vi behövde inte direkt leta utan drog oss upp mot Lime Kiln Point State Park och var redo med våra kameror. Vi möttes av makalös natur och mängder av valar som simmade och sprutade vatten framför oss. Fantastiskt! Havet och himlen var alldeles blå och valarna kolsvarta.

Nöjda drog vi oss tillbaka till campen och badade och åkte lite båt innan det var dags att tända grillen. Det blev en lång kväll framför brasan och sedan kurade vi in oss i vårt lyxtält för en sista natt. Nu är vi hemma igen men är helt övertygade om att vi snart åker tillbaka till vackra San Juan Islands.

Inga glutenfria kex till våra s’mores. Inga glutenfria korvbröd till alla oändliga många korvar som ska grillas. Jag ska snart pipa iväg och handla för femte gången. Jag vet inte riktigt, är camping överskattat? Det är så otroligt mycket uppladdning, packning och inhandling innan det bär av till vildmarken. Och vi ska inte ens till vildmarken. Det är ju alltid trevligt när man kommer fram, och också lite äventyrligt på vägen med färjekö och fredagstrafik. Jag tror nog egentligen att det är så att sällskapet och vyerna är det absolut trevligaste på campingen. Och maten och drycken. Och brasan. Tältupplevelsen slipper jag gärna. Och sovsäcken.

Tur att vi inte har husvagn med oss på släp. Jag har men för livet efter två husvagnssomrar i södra Sverige. Men det är en helt annan historia som jag inte kan återberätta för att när jag tänker på det så inbillar jag mig att jag har drömt allt.

Vi packar. Och suckar. Det är jobbigt att packa. I morgon är det midsommarafton och vi ska dra ut på äventyr till Stilla Havets kant där valarna guppar runt godmodigt och örnarna firar midsommar i trädtopparna. Vi ska campa, men det är lite fusk för att vi ska glamcampa. Glamcamping innebär canvastält och bäddade sängar. Det känns lagom just nu, det får bli liggunderlag och ryggsäck till Labour Day. Trots att vi inte behöver sovsäckar och tält denna gången så är bilen full och vi har en stor bil. Otroligt full. Matlagningsattiraljer, tändstickor, diskborstar, vilstolar, ved, våtservetter, plåster, grillpinnar, EpiPens, folierulle, myggbortskrämmarspiraler, soppåsar, ja allt ni kan tänka er ligger fint packat i skuffen. Maten packas i morgon, i gryningen. Hamburgare, korvar, såser, grönsaker, ostar och nybakade kakor. Allt ska med. Även bikinin och badringarna i stor storlek. Man vet ju inte, havet kanske värmer upp till 12 grader lagom till midommardagen.

Jag har haft en lång dag. Personlig träning innan solen gick upp, återbesök hos den trevliga men bestämda axelkirurgen, sjukgymnastik, inhandling av kalaspresent, kalas, klättring och avslutningsmiddag för Sofia och där mellan matlagning, jobb och skjutsning. Första sommarlovsdagen och vissa var uppe tidigt och väntade på sina frukostpannkakor, och är nu 16 timmar senare uppe och väntar på sin kvällsmacka. Det är härligt med sommarlov, då kan man äta hela tiden.

Nu ska jag gå upp och packa den glamorösa prickiga bikinin. Man vet aldrig, temperaturen kan ju gå upp mot plus 15 om molnen blåser upp mot Canada.

Så kom dagen vi aldrig trodde skulle komma, sista skoldagen för detta skolåret. Som vissa har väntat och längtat. Det blev som ett vaccum efter alla förmiddagens festligheter och vi alla kraschade i soffan och tittade på en gammal repris. Luften gick ur oss. Det var tre fina barn som gick till skolan i morse och kom hem med tre betygskuvert. Eller egentligen två kuvert eftersom Johannas kommer hem med posten om några dagar, men hon har full koll vad hon har fått inskrivet. Nu har vi bara ett litet barn kvar, de andra två är officiellt ganska stora och gör nu egna val vad gäller ämnen och arbetsbörda i skolan. Vår härliga AG Bell Elementary ska rivas och det ska snabbt byggas upp en ny, fräsch skola på samma plats. Sofia kommer att gå sista året i diverse baracker. Tråkigt nog ska vår super rektor sluta och flytta med sin familj till Idaho. Ett riktigt dåligt beslut tycker vi. Han kommer verkligen att bli saknad. Morgon inleddes med storsamling i gymnastiksalen. Massor av barn och föräldrar, lärare och annan personal. Efter nästan två sprängfyllda timmar av sjungande, pratande, utdelande av utmärkelser och diverse uppträdande fick vi sträcka på benen. Höjdpunkten var när gympamagistern fick sitt hår avklippt. Han lyste ut en tävling för ett par månader sedan då han efterlyste ett bra förslag på något bra man kan göra för sin skola/område. Den eleven som vann skulle få klippa håret och färga i valfri frisyr på gympamagistern. En liten förskoleklassare vann och klippte med en vuxens hjälp en tuppkamm i fyra färger samt glitter. Succe! Efter alla festligheter var det dags för skrivning i allas årsböcker och sedan mera festligheter. Spadtag “groundbreaking” togs av skolchefen, rektor och elever som representerade skolan. Caroline hade blivit uttagen som representant så hon fick gräva med en gyllene spade. Efter det blev det tårtkalas, betygsutdelning och kramar från alla fröknar.       

 

Idag var det dags för en efterlängtad graduation. Caroline slutade idag officiellt i 6an och flyttar nu upp till alla stora ungdomar i junior high till hösten. Som vanligt hade Brjann och jag stor anledning att vara stolta föräldrar. Caroline höll ett långt tal som handlade om ledarskap och hur man är en god förebild. Hon har haft en fantastisk fröken i sexan så vi får ge stor credit till henne. Det har på alla sätt varit ett bra år för Caroline. Gympasalen var sprängfylld av föräldrar och släktingar som hade laddat med näsdukar och kameror. Man skulle kunna trott att det var Oscars eller Grammis, fotograferna var många och intensiva. Det är många barn med asiatiskt ursprung och deras föräldrar var liksom extra flitiga med kamerorna. Det gäller att ha vassa armbågar när det gäller. Nu är det bara hopplockning och storsamling kvar i skolan och på onsdag är sista skoldagen. Äntligen!

Nu har jag officiellt tillagat och packat skolårets sista lunchväskor. 540 lunchväskor! 540 smarriga packningar med näringsriktig mat. 540 funderingar på vad som ska i väskan. Pust! Som svensk kan det ju kännas ganska charmigt med egen lunch i lunchväska. Som utlandssvensk så tog det ca tre veckor innan vi saknade skolmaten i svenska skolan. Kalla pankisar och pastasallad i oändliga variationer känns inte jätte exotiskt framåt oktober när hösten kommer. Valet ligger mellan skolans pizzaslice och chokladmjölk eller hempackat. För oss är det inget val eftersom alla tre har problem med allergier och då bjuds det inte på något alternativ. Varken pizzan eller chokladmjölken funkar. Samtidigt så vet vi vad barnen äter och kan på alla sätt påverka deras matvanor.

På tisdag och onsdag är det halvdagar och då bli det lunchrestaurang. Smaka på den ni, en lat mor som tar sina barn på restaurang. Utan att känna dåligt samvete. Och eventuellt blir det drink före maten och kaloririk efterrätt för att riktigt fira 540 näringsriktiga lunchväskor.

Fyra timmar efter mitt mentala kaos, meltdown, psykiska mos sitter jag i ett ganska prydligt arbetsrum. Jag tog mig samman, sköljde ner en minimal tablett med en dubbel espresso och började städa och rensa upp efter skolåret 2010-2011. Smärtstillande på alla sätt, både fysiskt och psykiskt. Det är nog så att när man inte har apont så mår även själen bättre. Nu känner jag mig ganska nöjd trots ett par smärre olyckor på vägen. En stor mugg kaffe var i vägen för min enorma attiralj på högern och tippade ner från skrivbordet. Efter ihärdigt uppsugande och tvättande finns det nu ett minne av den här dagen i form av en stor kaffefläck på den heltäckande mattan. Sådant händer och det hade ju kunnat varit betydligt värre. Jag tippade även ut min lunch på köksbänken. Men eftersom 5 sekundersregeln nyttjas i detta hem så löste det sig riktigt bra. Jag tror att jag skrämde bort hela familjen för de smyger förbi då och då utan att på något sätt störa eller kommentera. Det är ganska ovanligt att jag får husera fritt med musiken på hög volym. Mitt musikval brukar ofta vara något som alla i familjen känner att de har rätt att spydigt kommentera. Idag har jag njutit av en kombination av 50cent, Shakira, Lisa Ekdahl, Springsteen, The Pogues, Pavarotti, Diddy, Seal, Sinatra och Mr Kontant. Nu känner jag mig redo att ta tag i nästa skolår och ser fram emot att få en grupp med betydligt yngre barn än vad jag har haft de senaste åren, 15 barn födda 2006. Jag måste raskt räkna baklänges och året känns mer som en hyfsad årgång på en halvdyr vinflaska än skolmogna barn. 

Happy Fathers Day och jag ber att få tillönska en riktigt skön söndagskväll!

Jag fick en hint om att jag har haft dåligt med uppdateringar de senaste dagarna. Vänstern är långsam och livet känns allmänt sådär just nu. Men det blir bättre. This is for you Lena on the Plateau!

Uppgivenheten känns total. Livet är kraftigt begränsat och vänsterhänt.  Vad kan jag säga… jag känner att jag snart ger upp. Jag längtar efter att springa, cykla i skogen, att bli uppmuntrad med kraftiga ord, svettas i grupp, få turfbränna. Jag skulle göra nästan vad som helst för ett back intervallpass med gurun. Bara att kunna bre en smörgås och kunna klä på sig skulle och funka idag. Det skulle vara skönt. Första dagarna var det bra, nu är det pyton, det gör ont hela tiden och jag har bara mig själv att skylla för att jag har burit kaffekoppar och annat nödvändigt med höger.

Igår hade vi trots uppgivenhet och otrevligt humör en trevlig kväll. Vi firade en student och en 50 åring. Massor av svenskar och en hel del amerikaner. Gott och trevligt! Barnen var hemma och käkade pizza liggandes i soffan och marathontittade på James Bond och romantiska komedier. Win-Win. Barnen nöjda – Vi nöjda.

Brjann gjorde sitt andra triathlon igår och det gick betydligt bättre än den första. Han simmade som ett smäckert sjölejon i sin våtdräkt, cyklade snabbare än någonsin och sprang på bra. Nu är han officiellt en rutinerad triathlet. Imorse rullade han iväg i regnet för att simma i Beaver Lake. Våtdräkt på! Äventyrligt! Eller kanske bara maniskt?

Sommaren närmar sig (enligt almanackan) och vi börjar se ett slut på skolan. Tre dagar kvar, tre långa dagar. I morgon har vi graduation för C. Det är stort att sluta 6an här. C har blivit valt till årskursens talare och har skrivit och filat på ett långt tal som ska hållas i morgon. Familjen har rutin, J gjorde desamma förra året.

De händer inte mycket här just nu, vi väntar på att åka till Sverige om 10 dagar. Men innan dess ska vi dra ut på camping till kusten och fira midsommar. Men vi hörs innan dess…

Det känns som om det häder mycket på vår sida av världen. Igår förlorade Vancouver mot Boston och de annars så vänliga kanadensarna började slåss och bränna bilar. Ovanligt med osportsliga efterspel efter sportevenemang här. Alla är lite smått förvånade och upprörda. Vem kunde förvänta sig detta av våra närmaste grannar två timmar rakt norröver.

Congressman Weiner beslutade och meddelade genom en presskonferens att han avgår. Det var nog ett klokt beslut efter alla mail och bilder. Det kändes ju lite onödigt att visa upp sin beniga lekamen i ett par sorgliga kalsonger. Det måste ju finnas bättre sätt att avsluta en framgångsrik polititsk karriär lagom till midsommar.

Idag har vi haft storbrand ett par kvarter från vårt hus. En elverk började brinna nere i Willowsbacken idag. Kraftig rökutveckling, strömavbrott och allmänt kaos stängde av halva Eastside. 

Färgerna att undvika på jobbintervjun – DN.SE

Hur ska jag ta detta? Det gäller att tänka efter innan man gör en intervju för ett nytt jobb. Jag sökte ett jobb i höstas och det föll sig så att jag var utklädd till häxa när de var intervjudags. Och konstigt nog fick jag jobbet.