Let’s keep this thing rolling. I got an angry email saying that it’s not fair to pull the Swedish card and write in a different language than English. Too bad for you, easy for me. Here is the summary: Race season is coming up and the real training started. Looking forward to new challenges but fearing the waves in the Baltic. There you go, saved you a few minutes.

Let’s talk about the brain. I’ve always been a fan of movement in combination with kids and learning. I truly believe that you need to move and play in different ways to learn and get your brain wired right. And kids need challenges, they can’t just do what they like and are good at. That’s a reason why I love PE in Sweden, recess time and teachers and parents thinking outside the box. It’s awesome to bring kids outside to the playground but how about the woods or your back yard where you can climb, walk and jump on uneven surfaces and work on your balance and use new muscles. Ice skating, skiing, running, jumping etc as well as moving your body inside during actual school time. We need to surprise the kiddos brains not just let them do what they know and not what is easiest for the adults. Keep the brain guessing, develop and keep fire those wires. And the little movements and brain games counts as well. Eye hand foot coordination, concentration, talking but also listening, taking instructions, I truly believe it’s all connected. To hear the melody when someone reads out loud. To know how it’s supposed to sound before kids are old enough to make the sound. I think it’s a bad sign to see that kids have issues with holding a pen and finding it really difficult to write on a piece of paper. I love computers but if you miss that step you’re not doing the brain a favor, your leaving blanks that will come back and bite you on the tail. That playtime when kids use their fingers, hands and bodies, is there for a reason, it’s a step in their development and that will help reading, writing and connecting the dots. If they move, they train the brain and have easier to learn. This is basics. How come the trend is the opposite in the schools 2017?

And then we grow up and forget about movement every day and in different environments. Adults need movement too. Not just because it’s good for your body to move around, good for your heart and that muffin top of yours. The blood flow in your body needs to be pumped up bit, you need to get your heartrate up every day to feed and develop your brain. The brain. We always talk and check our heart but forget about the brain. Will your brain shut down a little bit every year and do you have the brain that you get when you grow up? Oh boy, that is so wrong. The brain can develop and the more you use it the more it develops, those wires gets stronger and sends even better signals. And apparently this development strengthens when you get some exercise… who knew 😉 So exercise and learning goes hand in hand. Even for adults.  

I’ve always thought that cognitive training helps your brain to stay on top of things. How many times have you heard that Sudoku and crosswords will train your brain to stay young? That is so 2005. The new thing is movement. A combination of endurance training and strength training – that’s the new thing. If you train regularly your brain will thank you and remember and learn new things.

Nu är jag här igen då, här där jag inte varit på länge. Så kan det gå. Jag har mest ägnat mig åt att skriva i tanken och ni ska bara veta hur ofta jag tror att jag skriver. Men nu kommer det. Det är mitten av mars och tiden rullar vidare. Det är mycket annat som också rullar vidare. Alla skolor verkar ha finals i några veckor, fast inte samma veckor och det sätter sina spår här hemma. Det är blinkande datorer, uppslagna böcker här och var, lösa papper med anteckningar och allmänt mycket annat viktigt som ligger och skräpar i hörnen. Anspänningen gjorde att ett barn vek sig, feber och genomförkyld, och kan nu hittas i soffan. Vi andra håller oss på avstånd och spritar händerna och allt annat som inte är beklätt.

Volleybollen rullar vidare för både spelaren och coacherna. Det är ett något överväldigande schema som vanligt. Det ser inte så illa ut på pappret när kontraktet ska skrivas i början av säsongen men sen slår det till och helg efter helg ringer klockan vid 5. Snart bär det av till varmare trakter, Spokane. Klättringen fortsätter med både coachning och klättring. Just nu ägnas det även tid att hänga upp mamman på väggen. Jag ser tydliga framsteg.

Tävlingsschemat börjar fyllas och det finns inte mycket tid över där heller. Det läggs till och läggs till, det ena roligare än det andra, mest typ 2 roligheter. Ni vet sådant som är roligt och njutbart efter, när loppet är slutfört, innan är det mest djup ångest och magont och under själva loppen smärta och sömnlöshet. Två stora tilldragelser blir det och många mindre klämmer vi in mellan. Jag ser fram emot ett veckolopp i Kina framåt sommaren. Jag håller tummarna att allt går i lås och att vi får ihop planerna och pappersarbetet. Hur kul blir inte det? Cykla runt i en annan världsdel, skava sig upp och ner för ett berg eller 5 och paddla runt i en och annan sjö som man inte kan uttala namnet på. Låter bra tycker jag. Nu gäller det att börja leta i garaget efter klättringsselar, cykelhjälmar, paddel och annat livsnödvändigt som finns på utrustningslistan. Och det blir nog till att införskaffa en och annan ny långkalsong och yllestrumpa också.  

Nästa stora event efter Kina är i en annan del av världen, nämligen hemma i Sverige. Vem skulle kunna tro att jag skulle kasta mig ut i havet igen? Inte jag. Ja, men så blir det. ÖtillÖ. Kläm på den ni. Det ska bli spännande att komma tillbaka. Med mig i repet får jag en simstark amerikan i sina bästa år. Jag hoppas på solsken och svag vind. När kan man börja titta på väderleksrapporten för september? Nu dansar vi ingen vind och inga vågor dansen. Och träningen kommer att delsvis ske i ett valtätt och iskallt Stilla Havet. Snacka om att leva ut sina mardrömmar.

Tack vare ett väldigt varierade tävlingsschema så är mitt träningsschema något schizofrent. Det ska cyklas, springas, hikas, klättras, simmas, paddlas och lite till. Och så ska jag ju börja simma med skorna på igen och springa i våtdräkt. Och så ska jag ju bära på alla prylar under en vecka i Kina samtidigt som det ska cyklas och joggas runt i varierande miljöer och helst uppför så då innebär det att jag måste vara stark som en mindre björn eller en liten älg. Just därför så fortsätter jag med att langa kettlebells över huvudet och lyfta löjligt tunga marklyft och andra riktigt coola saker varje dag. I kombination med all annan evighetsrörelse. Och vet ni hur bra det är för hjärnan? Nehej. Ja då får vi prata om det en annan gång.         

Fear has a place in our lives. It makes us grow, take that last step, jump out of a plane. We talked about fear the other day. I met a person with a snake on her arm. A pretty large brown/black snake moving around doing snake stuff. I lost the feeling in my legs. I know it’s not rational and I know the snake doesn’t give a damn about me but I still have to turn around and try to drag myself away, far away. And breathe through my nose.

Maybe it’s because of the new year and that people around me made New Year’s resolutions, maybe it’s mid-life speaking to me or maybe it’s because I like feeding my fear every now and then. Leaving your comfort zone is a very overused expression. Scared shitless is better. Pushing yourself is not very pretty. But if you want to become more comfortable and feel ready you need to practice and feel uncomfortable every day. That zone is not something you take a step into, it’s not a room or a situation. It’s a passion in one way. An optimistic obsession, positive risk taking. It’s when something is stuck in your mind and you need to use your body to work through it. You need to get your mind and body to work together. In this case I am planning on doing it again; obsessing and going overboard, going to a crazy place, competing in a race, making memories that will last, hoping to find camels. Who doesn’t like camels? I’m checking maps and elevation, animal life (ie snakes) and water sources. When summer comes I will be packing my backpack and taking my bike apart and stuffing it into a box. If everything goes as planned.

I believe that fear changes you. Fear creates self-doubt, and that’s not pretty. It can eat you up inside out and creep into your head and get stuck there. That’s when the journey starts. The “mind and body journey”. You hear all the time that if you show up then you are half way there. That’s bs. Showing up is easy. You need to do the work, bike the hills, fill your pack and carry it, swim your 50s, run long every week or hike up and touch the sun, when you fall on your bike you need to get up and keep going… showing up is overrated.

You don’t finish a race by showing up but it starts the process. And the process goes on for a while, in your mind and your body. And one day the calendar says that the training is done. That’s when I will go look for camels.

In all the seriousness I make my ridiculous playlists, trying to make it a bit easier. I make sure I have pretty shoes and nice hats. Gloves that sparkle and snacks that tastes good. That’s how you make the everyday uncomfortable something to look forward to. And I know if I can get a cheesy mantra to get stuck in my mind, the body will follow, or vice versa, it’s that easy.

And I know this whole thing will work out. Very Marty McFly.

Ensam hemma med ett barn. Resten av familjen spelar boll i en annan stat. Man får tänka om, tänka till och tänka annorlunda. Som tonårsförälder så är det mycket av den sorten. Inget går egentligen som planerat och den mesta delen av det planerade går till att omplanera och vem som ska ha vilken bil. 4.5 chaufförer och 3 bilar. Det blir -1.5. Ett ganska osvenskt problem när man är van med cykel och stadsvandring. Det såg helt plötsligt väldigt ljust ut för oss två hemmavarande under helgen, två personer, två bilar. Det var en kortvarig lycka då det blev strömlöst i garaget och en av bilarna är av den fiffiga miljövänliga strömmiga varianten. Det sprakade i kontakterna och bilen förblev svart och går numera på lågvarv. Eftersom vi firar helg imorgon så tänker vi vänta till tisdag innan vi ringer en elektriker. Det blir helt enkelt som i gamla tider, vi får klara oss med en endaste bil. Hur ska det gå?

Igår var det lördag och jag hade cykeldate med killarna. Ni vet mina snabba killar som jag tar med mig på tävlingar i buskarna, på bergen, bortåt öster eller i Alaska. Då jag inbillar mig att jag är världsatlet och frotterar mig med de som kan springa över hela Amerika eller smyga upp hela Everest i ett huj. Eller kanske är det så att de frotterar sig med mig? Vem frotterar sig med vem? Efter många, långa mardrömmar om Alaskaloppet glömmer man raskt och börjar smida nya planer. Everest låter ointressant och väldigt kalIt, Sydamerika är väldigt varmt, Frankrike är det tufft… I vilket fall som helst så väntade vi in solen, nästan ända fram till lunch. Jag lekte elektriker och försökte googla strömproblemet, kolla in säkringar, kila mig i tinningen. Jag hann in en vända till storstan där skyskraporna bor, hann städa halva huset, pumpa däcken, torka köksgolvet…sen bar det av. Ryggsäck, vätska, bästa Haglöfsbrallan i rosa med rump- och knäförstärkning i svart, booties på fötterna, hummervantar och så rullade jag iväg med magknip. Eller vad var det? Efter 10 minuter insåg jag att det måste varit magkläm, det som händer när man klämmer ner underställströja, fleece, långkalsonger innanför linningen på ett par redan trånga vinterbrallor som passade fantastiskt bra efter en sjudagarstävling på svältkost i Alaska. Nu kände jag mig som en tunnbrödsrulle med för mycket mos. Svällande med för mycket av allt. Det är ju så det blir när det är frost och kallt, lager på lager.

Några kilometer in så insåg jag att det är ju så här det känns när man cyklar på vintern, extra allt och så lite till. -2 här blir som -20 i Sverige, kläder efter väder. Andet blir ansträngt. Och så trampade jag på och mötte upp navigatorn. Jo, sen körde vi runt, hit och dit. Grusstig, nerförbacke, rötter och stock, uppför och is, attans mycket uppför, över fors och jävlahelvetesattansvadjagharlegatavmigpåtekniskastigar. Svetten lackade, byxorna klämde, ryggan smet år hårt över bröstet. Hjärtinfarkt eller bara en djup trötthet av det smärtande slaget? Navigatorn cyklade och jag sprang mest efter med cykeln. Sen drack vi te och choklad, snackade, stod med ryggen mot solen och smidde planer. Nu blir det finfint. Rida kamel, cykla i en annan del av världen, barbacka, se otroliga vyer och äta nudlar. Jajjamen. Så blir det framåt sommaren och så cyklade vi lite till. Is på asfalt, blackice, och nya blåmärken. Dubbdäck skulle suttit fint. Tur att byxorna är förstärkta och att tunnbrödrullen är aningen åt det fulla slaget. Blåmärken är ju egentligen vackra.

Efter cykelturen bar det in till stan, den trendiga delen. Jajjamensan. Tapas och spanskt vin minsann. Asdyr parkering, paella, bläckfisk med tentakler och chokladmousse med peppar. Ja må han leva och ballong. Navigatorn blev ett år äldre och vi firade långt in på småtimmarna. Vaddå medelålders, vi har många år kvar att tävla med världseliten.

Dagens höjdpunkt: Vi lyckades smuggla in tonåringen i bardelen av restaurangen. Big deal i vår del av världen. Ni vet där man får gifta sig när man är sexton, skjuta pistol vid arton men inte befinna sig i restaurangens bar förrän man är tjugoett. Vad kan man säga, bra lördag. Det bästa av två världar. Haglöfsbrallan på, is och lera och sen lyxkrog och klumpig mascara. Flott som sjutton. Tjo och tjim, hit och dit.

2016. Not much to say about this year, it sounds like it’s been a pretty bad year all around the world. Let’s just finish it, close it and start a new one. It’s been a life hands you lemons, make lemonade meeehh lets just mix a GT kind of year.

We finished this last week with an ambulance trip to the ER with Caroline that fell from the top of the climbing wall and hurt her back. All good, nothing seems to be broken but she scared us a little bit. No interval training beats the scary moments with phone calls/ambulance/ER, it sure raises your heartrate. And it feels horrible to see your kid motionless on a stretcher. Other than that the kids are all doing great. Volleyball season started a month ago and this year three family members are involved in different ways. School started Tuesday and as always we don’t get to celebrate Twelfth Night. That part of the Bible seems to be left out here. But honestly I don’t really know how to celebrate it more than that my parents used to throw a heck of a party and it’s my sisters birthday. Christmas is concentrated to a short morning here but we do our best to stretch it out for a few weeks.

The how and why… and why me…not again kind of year. This year has been all about recovery. How to get back after sickness or an injury. Believe me, I know how to do it. These past months have been endless and very motionless. I am probably to blame that the world is getting penicillin resistant.

The running part of my life is very much a walking part with occasional sprints. And the lifting part of my life is slow but steady. I started the year recovering from a big shoulder surgery and will end the year recovering from big abdominal surgery. It’s been a blast. My bikes are collecting dust and I’m not really in need of new hiking shoes. (Well maybe, shoes age and dry when not used) But that will change with the new year. I feel really excited about 2017. New adventures.  

 

The November post did not happen so let’s start fresh the first day of December. The world changed in November. I don’t know if you felt it but there’s a disappointment hanging in the air, a weird feeling and a big confusion. After the election we all woke up like the morning after a huge party, with a big mess to take care of. But this time it’s not possible to do the dishes. We are just waiting around for the mold and pests to take over. Maybe I am a bit harsh but I don’t see a bright future. And I’m really disappointed that in a great democracy, people are too nonchalant to use their voice and vote.    

But…The sun is shining, the mountain is out, people are friendly and life is pretty good. I will as long as I can stay in this bubble, in Seattle, where people are open minded and nice. This country chooses an interesting person to be the new president and the world will take the hit. I do believe many Americans don’t have a clue that this makes the world more unsafe and we are all taking a step back a few decades. But that is my humble opinion.  

I popped down to Florida for a conference, meeting with teachers and principals. We are 36 registered schools working with Swedish bilingual kids all around the country. And as always it’s a great experience and a boost for all of us meeting. We pick up new ideas, get some inspiration and actually get to pat ourselves on the back a bit, our school is fantastic. Let’s make it even better. I read something about bilingual kids and the way they watch the mouth and don’t meet eye contact when they listen to people. I need to check this out and also see what adults do. Interesting stuff.   

So how’s life in the suburbs? Well, not very exciting but pretty good. My big brother came to visit for a week and we had a great time. It almost felt like vacation. The holidays are getting closer and we are hoping for snow. I am googling Nordic skiing in WA and thinking that this might be the year when I grow up and stay flat. I found my roller skis in the garage that someone hid after a little coccyx accident a few years ago but I think it’s time to dust them off and roll around Redmond in style.  

Time goes on, we live and learn. The girls wake up and go to school and then to work/practice every day and I am enormously proud of their work ethics. The best kids. The schedule is kind of crazy though. They can’t wait for finals and a long break. The older ones are traveling before Christmas and I get a week to kick start and work on driving skills with no 3, working our way up to using the gas pedal.

Dwayne Johnson is apparently the sexiest man alive. I know this is kind of trivial, but what? What happened to Pierce Brosnan? The big biceps are apparently speaking to people. When on the subject, training is not very bueno. No goal, no good. I am ready to set goals, even if it means a boring marathon. I think this whole recovery took a steep turn last night or maybe this morning. It’s been a pretty boring fall with an extremely slow recovery phase and useless limbs. I’ve been sleeping more than ever and have zero endurance. But I had an epiphany last night running in the rain, wet clothes, muddy shoes, backpack with too much gear and a paddle in my hand. This is it people, it’s turning around. And I must say that I truly enjoyed the run, headlight on, mud in between my toes and a leaking backpack. And when you feel good in pretty stinky situations then you know it’s progress. Life at its best.   

Something magical happened the past weekend. The trees changed colors, the rain started to fall and we are all carrying around our puffy coats and cardigans again. Pacific Northwest weather. From one day to another. It’s the time when nature changes, the Swedes are getting ready for hunting moose, the time of year when the slugs mate and the apples are ripe. I have a few, short days before school starts and we are getting the last things done before we meet the kids again. I’m forcing myself to heal fast, I feel pretty much done with rest, painkillers and stiches.

High school started yesterday and we had the first volleyball match of the season the same evening. One kid in the car every morning, two off to other adventures. Sofia survived her first day and is now off to her second day of school. The second day of breakfast in the dark at 6.30am, tougher than the first day since you realize that this is the way it’s going to be until the end of June.

Today is September 7th. It’s a big day, an important day, a day that will always mean so much to us. It’s two years since we lost our friend Ross. He made such an impact on so many lives and he is so missed. Every day. Not a day goes by when we are not reminded of Ross and his great smile and enormous heart. Over the past two years we learned that grief is a never ending process. The emptiness changes and you can remember the good times with a smile and feel sad at the same time. Loosing someone makes your heart ache but somehow you find new places in your heart to keep the good memories. It’s in a way the art of hearing your own heartbeat, beat for the person you lost. As a parent it was the first time I felt powerless or incapable. When your child loses someone close and very important you feel that you lack ability to help. A fear of not being enough, not being able to guide, to say the right things. That too is a process, kids growing up and gaining independence and finding their own way in the world, their own strength within. Their own heartbeat.

~ the mountains are calling and I must go ~

 

Boom, then came the huge spring tiredness, “Frühjahrsmüdigkeit” or “vårtrötthet” if you prefer the word in German or Swedish, low energy and low weariness. My guess is that I emptied my body of serotonin, happiness hormone. That means that it’s time to chase the sun, fill up on Vitamin D. The office window that I am looking through is sadly grey and my running shoes are all lined up waiting for fresh air and a little bit of dirt. I am binging around looking for trail runs and races around Washington, Enchantments, Deception Pass, Orcas Island… trying to get my body motivated. It’s not going all that fantastic but I am sure it will turn around eventually. Cherry trees are blooming, it’s warming up and chilling down every day when the sun disappears. I get all excited when I see the sun and blue skies but then it turns around just in just a blink. I am not the only one that feels tired. It’s been really quiet around here, kids are gloomy and feel pretty much done with the school year. It’s only 4 months left. I am solo parenting for a while and so far it’s been early nights, lots of popcorn and chick flicks.

Nej, nu blir det på svenska… Så var det då fredag igen. Morgon än så länge och kaffekoppen har fyllts på med svart vätska ett antal gånger för att skaka liv i kroppen. Här kallar livet sakteligen framåt eller kanske mest åt sidan. Inget nytt direkt. Brjann är på Europatur och har varit borta i två veckor. Vi andra 4 håller ställningarna, roterar användandet av bilarna så ingen av dessa ska börja damma. Idag är det ledigt från skolan och alla jublar. Det betyder två inbokade läkarbesök och lite annat matnyttigt som måste betas av när det är några lediga timmar. En har en trasig axel, en annan en boot på foten och en tredje sönderklättrade armar och händer, det går tamejsjutton utför med ungdomen. Men det är ju trots allt fredag så ikväll kommer vi nog alla fyra somna utslagna i soffan och masa oss upp för trappan när kvällen passerat. Det slog mig precis att man vaknar ju aldrig framför en brusande tv längre, det tar ju aldrig slut med program.

Vad har då hänt sedan sist? Inte mycket men ändå en hel del. Barnen lever och frodas, skolan suger som vanligt musten ur dem och träningarna varje kväll gör att de håller sig på denna sida av lagen. Det finns ingen tid till att hitta på något bus. Ganska bra plan. Skämt åsido så fyller läxor varje liten sekund av vardagen och när jag hör att amerikanska skolan är lätt så tror jag att det har varit mycket felval och lathet med i det. Här är det Advanced Placement och universitetsmatte, när de passerade middle school så slutade jag hjälpa till med läxorna. Vad hände med liggande stolen och prepositioner? Det är tur att de har varann. På all ledig tid, läs efter midnatt, skickas college essays och depositioner in.

Vår 8 veckors Whole Life Challenge avslutas imorgon. Äntligen. Sista två veckorna har jag inte hållt i matordningen speciellt bra men jag tror att jag har uppfyllt resten. Suget efter knäckebröd blev för stort. Garderober och mailboxar har rensats, jag har skänkt kläder, böcker och annat som vi inte behöver. Bonus var att jag hittade mina reservnycklar till bilen som varit borta i säkert ett år. Och attans vad jag har strechat och yogat. Om det kommit något bra ur det vet jag inte men jag känner mig nog en  hel centimeter längre.

Årets äventyr börjar stakas ut och det ser tyvärr inte speciellt fantastiskt och äventyrligt ut, ganska deppigt faktiskt. Några längre traillopp en bilresa bort blir det och några dagslånga adventure races men that’s it. Jag har ett roligt lopp i almanackan i september men det är ju en hel eviget till dess. Om några veckor åker mina lagkamrater till Nya Zeeland och jag kommer såklart följa deras lopp med spänning. Jag har börjat gå igenom bilder från Alaska racet bara för att försöka hålla lågan vid liv. CrossFit Open pågår för fullt men inte ens det känns speciellt kul. Jag bestämde mig för att köra scaled, vilken är en lättare variant, för att skona min axel. Och ärligt talat så är jag inte tillräckligt ball för att kunna prestera bra på den svårare varianten. Så axel rehaben fortsätter sakteliga och det mesta funkar ganska bra men ändå inte. Det är tråkigt att behöva tänka på att den kan gå sönder hela tiden.

Jag bjuder på några bilder från Alaska och en vacker dag så kanske det blir hela racerapporten klar med bilder och allt för att sparas i minnesbanken. Variationen i terrängen, tempreratur, fuktighet är otrolig när man ser tillbaka på det. Så ohyggligt vackert och bara tomt. Vi gick där inga andra varit förrut. Och så eländigt jobbigt, ohyggligt och avgrundsdjupt samtidigt så otroligt fantastiskt. Nästan som ett Kinderägg.  

 

Pictures borrowed from Chip, Eric and Robin