Idag blev det mössa på. 3,5 snabba timmar på cykel, uppför ett berg, sakta trampande, flåsande och sedan fort nerför på slingrande stigar med regnfuktiga stenar och genomblöta rötter. Cykeln gled åt alla håll och jag försökte hålla mig borta från bromsen och hålla tungan rätt i munnen. Broarna var halare var halast och droppen var höga. Det gick bitvis fort, ett träd stod i vägen och fick sig en kram. Till slut landade jag och mina kompisar vid parkeringen med regnvåta kläder och leriga cyklar. Då åkte mössan på över ett genomsvettigt men isande kallt huvud. Lerig och blöt åkte jag hem och funderade på att höstrutinerna måste uppdateras. Mer kläder att byta till och en termos med kaffe. Nu satt jag i bilen och huttrade, rullade sakta i trafiken drickandes en flaska bubbligt, kallt vatten.  

Hur gick det med cyklingen då? Jorå tack, hyfsat. Ungefär hur bra känns det att cykla på en grusväg upp för ett högt berg. Sådär. Först stiger pulsen, och sen stiger den kraftigt, sen kommer flåset, ja, sen höll det i sig i en och en halv timme. Till jag kom  upp på toppen. Där vilade jag en stund, drack lite och laddade om. Stod på toppen och regnet tog i. Och sen bar det av ner, i kringelikrokar och över läskigheter. Då blir pulsen lika hög igen. Fastän det går nerför. Precis som det ska vara.

Sen fortsatte eftermiddagen med bilkörning, volleybollmatcher i plural och middagsfixande på sena kvällen. Och cykeln står lerig i garaget. Imorgon bär det nog av igen.

Vi har fått sommarlov. Skolorna har slagit igen portarna, skickat hem barnen med betygen i handen och på alla skyltar står det Have a nice break. Jajjamen, det ska vi ha. Vi började sommaren med att få celebert besök. Maria och Anna, syster med vuxen barn kom hit och besökte oss i dagarna 10. Vi hann med både det ena och det andra innan de drog vidare mot östkusten. Vi besteg ett berg, badade, hoppade från bryggan, åt och roade oss. Två superbesök på en månad (först bror) och vi har blivit bortskämda med svenskhet och familj. Nu är vi kvar här och jobbar på vilandet. Det är inte helt fel det heller. Det blir inget Sverige för oss den här sommaren, första sommaren sedan Amerika flytten, på 6,5 år. Det låter ju lite sorgligt men det är ju faktiskt ganska bra det också.

Jag skulle behöva blåsa ur maskineriet, maxa, springa en tävling eller alternativt bara jogga en timme. Japp, till och med jogga. Eller promenera skulle ju funka det också. Jag är fullkomligt slut inuti. Förkylning i tre veckor och kroppen har lagt av. Penicillin och annat majsigt för flera veckor sedan och sedan har lungmoset bara dröjt sig kvar. Jag har missat två fina tävlingar som jag sett fram emot sedan i vintras. Tröttheten och småsvettigheten tär. Jag har gjort några fina försök till urblåsning och låtsats att jag varit helt finemang och frisk. Senast idag. En timme uppladdning och planering inför julis begivenhet, tävling i styrka, snabbhet och uthållighet. Som ett Kinderägg, alltiett. Armageddon2, tuffare än tuffast. Jag blåste igenom burpees, wall balls och benböj med massor av kilon, lyfte stora och manliga vikter över huvudet men sen tog det liksom stopp. Luften kommer inte länge än till strupen, magen lämnas tom, så det blir till att vila lite till. Jag hade kunna svurit på att någon hade lagt till en 20 kilo eller så på stången men det var rätt, hur många gånger jag än räknade och adderade. Och nu börjar det bli lite brådis att jobba upp mucklerna igen. Förslappade armar, dallriga lår och hostiga lungor funkar ju inte när man ska tävla mot ungdomarna. Armarna måste orka lyfta mycket och länge. Dessutom har jag ju ett visst ansvar inför min partner, vi måste båda dra vårt strå till stacken. Hon gjorde 100 double unders på 54 sekunder idag, attans vad bra hon var. Och jag var duktig på att ta tid. Det är ju också viktigt.

Nu har jag klippt gräsmattan och fixat lite, då tog det stopp med andet igen. Jag funderade lite på kläder under tiden jag klippte gräset. Det blir ju lite av ett vakum, en bubbla när gräsklipparen går igång. I med lurar och på med bakgrundsmusik för att dimma ut ljudet från maskinen. Tankarna flödar.

Jag satte på mig ett par nya shorts när jag klippte. Ett par Marimekko med blå prickar. Dessa små under har legat på en hylla i garderoben ganska länge utan att jag ens har funderat på att dra på mig dem. Det är inget fel på storleken, de sitter som gjutna, lagom tight med lite plats för mat och andning (för den som kan dra djupa andetag). Problemet är benlängden. De känns korta. Jag var tveksam när jag köpte dem men jag blev påhejjad av provhyttstanten. Jag stod länge i hytten och provade och kikade. Jag tänkte till och med ta ett par i en storlek större bara så jag kunde hasa ner midjan lite. Fjantigt. Kvinnor över 30någonting ska inte ha för korta kjolar eller shorts. Och tänk då hur det är med skrynklingar över 40. Det ser bara fjantigt ut. Brorsan och jag skämtar alltid väldigt mycket om musikant kjolar (kläm på den ni som inte vet vad det är, har inget med musik att göra). Och vem vill bli en sån? En sån som vi skämtar om. Men det vore ju syn om Marimekkoshorten skulle bli ett par trädgårdsshorts.

Onsdag och halva veckan har passerat. Jag har en så kallad hemmadag. En dag då jag borde beta av alla mail, förbereda lektioner, dammsuga resten av huset och inte just bara den fläcken i köket som sticker ut mest. Tvätten är jag en hejjare på, den sköter jag i sömnen. Tre stadiga maskiner om dagen. Det handlar om överlevnad, missar man en dag så drunknar man i ett fuktigt klädberg. Jag ska också vila kroppen idag. Efter ett långlöp på söndag, en bergstur på måndagen och ännu ett Xtreme pass och en cykling på tisdagen så säger sunda förnuftet att idag borde vara en dag av återhämtning. Programmet som ligger på köksbänken säger också så. Progammet som leder fram till årets lopp, eller en av årets lopp. Fokus i år ligger på långlopp, 24-36 timmars slit iklädd spandex och material som andas efter forspaddling, löpning i gubbtempo och timmar av cykling upp för berg och nerför läskiga raviner med karta i handen. Och ser jag fram emot det? Oh ja! Men med skräck. Så idag blir det vilodag fram till kvällen i alla fall.

Hemma är numera i det beiga huset i närheten av kraftledningen. Vi har ju flyttat och flytten borde vara klar, färdig och huset borde vara uppackat. Det är nästan så. Tavlorna står fortfarande lutade mot väggarna och det är några få kartonger i arbetsrummet som måste packas upp. Jag tog bara ett par veckors paus med det. Garaget svämmar fortfarande över. Vi behöver fortfarande göra oss av med ett kombobord (airhockey-pingis-biljard) som står där ute och tar upp en hel garageplats. Det gick hastigt och lustigt, vi var väl inte riktigt sugna på att packa ihop och dra vidare men så blir det ibland. Vi är också i stort behov av nya möbler, förvaringsutrymmen och lite annat lull. Men det är ju bara prylar så det känns allt mindre viktigt.

Nya huset är ett bra hus, lagom stort och med en liten trädgård att sitta i. Det finns fler häromkring som gillar vår trädgård. Kaninerna skuttar runt här mest hela tiden. Och så har vi då familjen Bambi som mer är en plåga än ett nöje numera. Först var det bara Roland och Margareta som låg och vilade sig bland björnbärsbuskarna utanför vår trädgård. De nickade lite försynt när vi rullade förbi, lät oss stanna och ta kort och lät sig inte störas när de åt frukost. Sen försvann de ett par dagar och jag kände mig nästan lite besviken att de var borta. Var jag ingen trevlig rådjursvärd? Hade jag varit för påträngande? Gillade de inte våra morgonprat ute i buskagen? Jag lät dem ju äta våra tulpaner i fred. Men så dök Maggan upp igen och med sig hade hon två pinfärska kid, Sune och Asta. Nu dök de bara upp en kort sväng på förmiddagarna och åt lite och vilade sig innan de vandrade vidare. Roland började gå själv och dyka på konstiga tider. När vi kom hem från skolan en dag så stog han på garageuppfarten och väntade med huvudet lite på sned. När vi körde in gick han ut mot vägen och barnen och jag försökte locka honom mot grönområdet och bort från trafiken. Rolle, kom igen! Inte dit! Rolle! Rolle för sjutton, fattar du inte att du kan bli påkörd. Ända till jag såg att tomatplantorna låg lite på sniskan och var väldigt bara. Äppelträdets grenar var väldigt bladfria och kala och på baksidan av huset vid vår uteplats hade alla växer bara skälkar. Roland, nu har du verkligen gått för långt.

Igår när jag var hemma på förmiddagen såg jag någon som tittade på mig genom nätdörren i köket. Där stod Rolle med huvudet på sned och undrade varför det inte fanns några växer kvar att äta. Jag hör mig själv prata med ett rådjur. Roland, nu får det vara nog. Gå iväg! Du har gått över gränsen. Fy Roland! Fy! Och så gick han sakta iväg och hängde lite med huvudet. Och idag har han inte varit här och jag känner mig lite ensam. Jag kanske var lite för hård?

Efter en lång vecka är det dags att summera. Det har varit lite kaos men mest trevligt, lite oordning men som vanligt ändå.

Förra veckn började vi flytta. En mile väster över. Inte speciellt långt eller besvärligt men sakerna och möblerna måste ju ändå transporteras en mile och upp och ner för ett antal trappor. Det har ju gått ganska bra. 95% av allt vi äger på den sidan av jorden är i det nya huset. I det gamla huset återstår ca 5% skräp och sådant som ska avyttras på något sätt. Det största problemet är en stor hörnsoffa som fortfarande står snyggt placerad på övervåningen.

Flytten gick till så att vi konstaterade en dag förra helgen att –äh, vad sjutton… det är lika bra att vi börjar flytta idag… Sagt och gjort, vi åkte till Uhaul och hyrde en mindre lastbil och började bära. Efter tre långa dagar av bärande och packande bodde vi på det nya stället. Mitt i flytten gick livet vidare med volleyboll turneringar i Tacoma, klättringstävling i Vancouver WA, skola och jobb. Det blir lite smått rörigt. Efter två nätter i nya huset, med ett tomt kylskåp och ett hem i kartonger kom min bror Fredrik på besök. Brjann skulle i samma veva ta sig till Europa på en mindre roadtrip och kände en allt mer låst rygg göra sig påmind dagen innan. Det blev ett antal kiropraktobesök och en inställd resa. Nu har Fredrik precis satt sig på flyget tillbaka till New York för lite mer jobb innan nästa flyg till Sverige. Nu sitter vi här med lådor och kassar som måste packas upp eftersom det inte finns någon anledning att skjuta på det längre.

Nya huset ligger lite undangömt och har en något isolerad infart. Vi tycker att det är toppen att få vara i fred, parkera våra bilar som vi vill och kunna vara ute i trädgården och uppfarten utan att störa någon annan. Men våra närmaste grannar börjar bli lite påträngande. Första dagen höll de sig lite på avstånd och tuggade på några buskar. Dagen efter åt de upp alla tulpaner samtidigt de stirrade in i vårt öppna garage där Johanna och jag satt lite förskräkta och väntade på att får backa ut. Dagen efter det vägrade de flytta sig när vi skulle till skolan. Idag kände de nog att vår gästfrihet inte var så stor så de hade dragit sig mot grannens äppelträd. De bara blängde trött på mig när jag vevade ner rutan och tjoade åt deras håll och halade upp kameran idag igen.

I måndags firade vi en födelsedag. Caroline fyllde 15! Otroligt. Det är svårt att tro att åren har gått så fort. Det känns som igår den lilla krullhåriga, rappa damen cyklade omkring på sin trehhjuling. Och nu nästan vuxen.

Igår rullade Johanna och Caroline iväg ensamma till skolan före sju i en nyinköpt Leaf. Nytt körkort och ny frihet. Jajjamen, Johanna kör bil. Nu är det trångt i garaget.

Och så här fint besök fick vi igår. Fem stycken alldeles nya och lurviga andungar som fullkomligt gallskrek efter mamma and och som kom flygande efter intensivt skrikande från vår trädgård. Hon dök ner och vaggade fram, samlade ihop ungarna och travade mot vattnet.

IKEA Ektorp Corner Sofa with a white and a red cover

 

Combination Game Table – Airhockey, table tennis and billiards

Kids golf set x 3 with bag and cart 5 – 12 ys

Happy Birthday!!! Idag firar vi Sofia med lasagne och prinsesstårta.

Och så kan man ju fundera på vad som händer inne i datorns hjärna ibland. Stor skrivstil och snirklig text. Datorsupporten är på resande fot och den snirkliga texten får vara kvar. Vi får se hur det blir med dessa korta rader.

A brand new day, a brand new week and a brand new month. It’s been while and you might think that the big blog death appeared. Well, I don’t know what happened but I am back, hopefully for good. One thing that happened was that I got a new computer that didn’t agree with me. I have been avoiding it for a long time, used the kitchen computer and stopped blogging. I finally returned it and got another one. This new white wonder seems to be a good one.

Since last time we’ve had a couple of tournaments around Seattle and two climbing competitions. Good times. The kids are busy with school and sports, and as always I wish the homework load would be smaller. We have a few comps and tourneys and hopefully a few gold medals before summer.

We have had spring break this week and it started out with great weather and sunny skies. The kids spent the first few days playing volleyball in the back yard. Just the way you want life to be, nice and sunny, lemonade and ice cream. We packed up the car Wednesday and went to Portland for a short trip. We had a great time exploring the city again. It’s been a few years since last time. We haven’t been there all of us together since I ran Portland Marathon and that is some years ago. A long, windy and rainy day and my first marathon experience. I loved it. It was a great day from what I can remember now. I have a vague memory of fatigue and tired legs but I am not sure that can be right.

Portland is a great city to visit. Not too big, very friendly and we always find nice places to eat. We walked around this time. Night and day. We got to see some interesting stuff and the kids got some new stories to tell. And next time I will try to remember that this is not Paris or Berlin… you don’t bring your kids everywhere here. But new impressions are good. Street workers in corners and people selling stuff from the back of their car, all good life lessons, right. And very good life experiences… Work hard in school kids.

Today was the last day of spring break for the kids. The two adults in the family had to go to work and the kids enjoyed their last day of sun and freedom before summer. On a day like we had today it’s easy to forget all the rain and the gray days of winter in Seattle. Gorgeous views, blue skies and warm winds. We ended the day with a barbeque, dinner outside and an episode of Wallander.

My foot is still a bit angry after surgery but I am sure it will get better in no time. Life shows its ups and downs, all good one day and then a couple of steps back. It doesn’t feel like I can run smooth and long at the moment but I sure I will get there soon. I’ve had a week of rest more or less. Itching all over to get a few hours on the trail in tomorrow.

We are house hunting. We are moving out from the house we have lived in for the past 5 years. It feels a bit sad to leave our great landlord but moving is usually a good thing. Let us know if you see something interesting!