8 skoldagar är det kvar till sommarlovet. 8 långa, sega dagar. Sega som nykokt kola. Det räknas varje dag och inte blir det direkt färre.

En öm hals har jag. Tur att man bara har en hals och inte fler. Jag pimplar te och hoppas att det ska vara falskt alarm. Imorgon är det en ny dag.

Fick precis ett email från min lokala sport-utomhus-äventyrsaffär REI. Favoritaffären faktiskt. Där kan man inhandla cyklar, ryggsäckar, klockor, fleecetröjor, skor, campingklänningar, tält, kläder… ja allt.  Ofta innehåller emailen erbjudanden på varor, klasser man kan delta i eller utomhusevents som tex parkstädning eller bergsklättring. Det är nästan alltid spännande saker som händer. Idag handlade om något helt annat nämligen att de vill att jag skulle betygssätta en vara jag nyligen köpt. När man är medlem scannar man sitt kort när man betalar och så får man en liten bonus tillbaka efter ett år. De brukar bli en trevlig slant till ett par skor eller en jacka. Jag har aldrig funderat på att de verkligen lägger märke till vad jag handlar. Men så var det alltså och just idag ville de att jag skulle betygssätta Patagoniatrosor. Jag vet inte riktigt. Nu känns det som om de kom lite väl nära. Jag tänker vara olydig och strunta i det men om ni vill veta så skulle jag nog ge dessa 4 stjärnor. 4 stjärniga sporttrosor.  

Många siffror innehåller ett kortnummer som blivit stulet i går natt från en lokal restaurang, mina siffror. Men jag fick ett vänligt samtal och hann spärra kortet. Ha! Det blir 17 siffor som är oanvändbara för tjuven.

2 dollar tjänade jag på ett vad i tordags. Mina första intjänade pengar från löpning. Jag sprang uppför en lång, brant backe och fann på toppen två leende, asiatiska trädgårdsmästare. Dessa två fann det underhållande att jag sprang uppför och frågade hur många gånger jag skulle springa. 5 sa jag. Då sa de att de inte trodde jag kunde springa 7 gånger. Vadet blev 2 dollar, det var vad den ena hade i fickan. De satte sig och tittade med uthålliga miner. 15 minuter senare var jag 2 dollar rikare och hade 2 mycket skakiga ben.

Jag har kilometerrestriktioner. Jag har ett schema där det står hur många 1000 meter jag får springa varje vecka för att foten inte ska ge upp. Det är inte lätt att hålla sig inom gränsen, faktiskt betydligt svårare än man tror. Den här veckan fick det bara bli 50 och jag klarade det inom gränsen för godkänt. Nästa vecka blir det lite mer tack och lov. Och sen kommer det bli mer och mer ända till jag önskade att jag inte hade skrivit detta. Simningen ligger jag konstant på minus och cyklingen likaså men det är andra siffror.

Första erfarenheten att springa lite längre iförd våtdräkt fick jag uppleva i fredags. Då var det spring, sim, spring, sim, spring dag. Upp och ner och hit och dit igen. Och våtdräkten fick sitta på hela tiden. Det var spännande och ganska fuktigt, både i vattnet och på land. Trots att det blåste kastvindar från norr och trots att jag hade dragit ner dräkten till midjan så blev det varmt, så varmt att jag kände mig febrig på insidan, säkert upp emot 40 grader. Men det är bara att skubba på, det är nog en vanesak. Jag funderar på att börja motionera i bastun på klubben. Benböj och upphopp. Stjärnhopp och burpees. Jag blev också stoppad av en FedEx bil längs vägen som frågade om jag var ok eller om han behövde ringa efter någon. Nej tack sa jag, jag ska bra springa bort till parken och vända. Men tack för omtanken. Han såg fundersam ut när jag sprang vidare, febrig på ytan och obehagligt svettig på skinnet.  

Jag var i röjningstagen under eftermiddagen och var på väg ut till soptunnan med ett par gamla Brooks Pureflow löparskor som gjort sitt. Men nej, det går bara inte att slänga skor även om dessa är lätt håliga och trötta. Jag räknade raskt till 15 aktiva löparskor på hyllan. Siffran är något missvisande då ett par Asics (mitt enda par) är ospringbara men väldigt snygga. Resten var 4 Icebug, 1 Salomon, 9 Brooks (varav 3 par sorgligt nog borde slängas) vilket ger den perfekta summan 15 par skor och ändå hade jag inga röda eller blå när jag skulle gå till skolan imorse föreställande Superwoman. Och antal baddräkter är två vilket säger hur mycket simningen tilltalar mig.

Superwoman i gröna skor.

Den stora pedagogen har tagit semester från hemmet. Varje morgon hör jag mig själv säga bit ihop och tänk framåt, skolan är snart slut. Varje kväll säger jag, gör bara minsta möjliga, bara det ni måste, skolan är snart slut. Slutet är nära, ungefär tre veckor av finals och eländiga uppsatsskrivningar. Barn nummer tre visade oss ett “rough draft” av en uppsats på 6 sidor som handlade om Kina och daoismen. Efter en sida var jag borta, lost, nylle på noll. Ungen skriver mer än proffsigt och jämförde olika ismer med ord jag aldrig hade hört tidigare. På något sätt så börjar man ju undra var det ska sluta. Barn idag kan hantera en dator, telefon, ja allt med knappar och batteri från 3 års ålder. Vad händer med hjärnan? Tar det stopp eller kommer de fortsätta ta in mer kunskap? Jag är rädd för att de blir alltmer uttråkade. Mer skog och gräs och mindre batteri, så de får ladda sina egna batterier. Vi ska köra batterifritt så mycket som det går i sommar.

Igår hade vi Svenska Skolans årliga friluftsdag på hyrd fotbollsplan med grusbana runt. Det är på något sätt tillbaka till lågstadiet, medhavd saft och 60 meter. Underbar tillställning! Ytterst få skrubbade knän men många nya rekord att föra in i boken. Alla vann på något sätt. Min grupp var liten men naggande god igår. Halva klassen hade tagit semester men då blev det desto mer springande för oss andra. Stafetten är ju görbra, lag aktiviteter är ju strålande. Kasta boll är ju klurigt. Bollarna for hit och dit, upp och ner. Längdhopp, ja vad ska man säga om längdhopp. Det gör ont att landa på rumpan. Och brädan som man ska stampa på sitter ju alltid lite fel. Många centimetrar blev det, mer än 100, i alla fall ibland. 60 meter tar musten ur alla. Då syns det ju vem som kommer först och vem som kommer sist. Jag försökte komma sist jämt, det är också svårt. Speciellt när några vänder innan målgången. Det är ballt att vara 5-6 år. Deras tankebanor är inte alltid överförbara till verkliga livet. Eller inte alltid till en vuxenhjärna. Och det är ju det som är så härligt. Det gäller att lyssna mycket och tänka. Och ha snabba springskor med bling och kardborre om man ska vinna 60 meter. Det var det jag förlorade på igår enligt en av mina elever. Snören är inte bra och så var det för lite glitter på skorna. Det blir till att skaffa sig lite bling.

Idag fyller den här puddingen 12! Grattis Sofia! Happy, happy, happy!

Jag hade ju gärna behållit snön några dagar. Den lyste upp ett ganska grått Redmond. Men jag hann ut och känna på fukten på trottoarerna och nu sitter jag nyduschad efter en snabb vända. Idag blev det cykelpass innan solen ens hade funderingar på att komma fram. Jag satt och flåsade på en Le Mond cykel och blickade framåt på franska byvägar. Turen gick till Lyon idag, backintervaller men jag satt i på andra våningen på ett gym i Redmond. Det var vackert i Frankrike idag, jag hade gärna varit där. Men vägarna är inte så pjåkiga här heller.  Jag sprang ut och försökte njuta av snön innan den smälte. Knata runt några kilometer i omgivningarna. Det blommar gult och rosa. Och ögonen kliar något makalöst. Det verkar vara vår.

Vilken dag! Spelarna skrek, föräldrarna skrek, coacherna skrek och till och med alla syskon skrek. Det har glidits på knän, gjorts pannkakor, torkats svett från pannorna och kämpats väl. Vi avslutade dagen obesegrade och sista matchen var så spännande att publiken svettades mer än spelarna. Nu vilar vi till i morgon och laddar för en ny dag.

Tredagars turnering i heta Renton. Efter en dag sittandes på hårda läktare känns kroppen sisådär. Delar av kroppen, vissa bakdelar domnar bort mitt i all spänning. Laget kämpade bra och vi fick precis höra att den sista matchen gick mer än strålande. De krossade motståndarna och fröken Brekkan spelade bättre än bäst. Jo visst är det rent skryt men men…  Nu är det bara att äta, duscha sova och repeat i morgon igen. Och på måndag.