Back in town

The beauty of getting up really early. I am still searching for it. I used to enjoy running early, greeting the sun, slowly see the forest wake up. Waking up before the newspaper arrives, before coffee tastes good, before the TV news starts.

We are back home and life is slowly getting back to normal. A month away is a long time. There are new houses in our neighborhood, new asphalt on 85th. Jetlag hit me hard this time again, it doesn’t get easier. I woke up early and waited for the gym to open at 5.30. Back home after 7 for a second breakfast. Watching a movie at 8 with kid #2 that is up early too. I hope the day lasts longer than yesterday. A few more minutes every night.

Thanks to all family and friends in Sweden. We all had a great time. Next time, please get this weather thing straight. We have enough rain and cold winds at home 😉 Thanks for letting us borrow houses, beds and cars. And thanks for your time. If we missed you, there will always be a next time. We got a few days out in the archipelago celebrating an important birthday. The weather finally turned around and the sun came out. Thanks for letting us stay in the annexe. We will be back! And we feel very honored that Bosse the dog even considered jumping on to the boat when he saw us, even if he missed and ended up in the water.

We are looking forward to a bunch of visitors for Christmas and we are secretly hoping for company for Thanksgiving.

It feels like it’s been two months since I spent time at home. Before Sweden, Alaska happened and I had a week at home in between. That week was filled with great friends visiting from Sweden and nightly sweats, no sleep and nightmares. The nightmares ended after a few days with my parents. This time I slept through jetlag, I was too exhausted after the race. I also kept on eating lots and lots of food, somehow I felt starved weeks after. For the first time in a long time I didn’t feel like moving around or working out. Lucky me, I had really messed up feet so I could not wear shoes for weeks, so no running. When I finally got out for a run I actually felt good and Caroline and I even joined a gym. Caroline climbed and I tried to rehab my shoulder but I spent most of the time people watching. That will be another blogpost. Wow people. I don’t know if I am a very changed person from living abroad for 8 years or if Swedes changed. Maybe a little bit of both. I even visited a CrossFit box for a workout. That made me more homesick than ever. I really miss BelRed and it will be good to get back on track.

I did a Costco run yesterday and had an Alaska flashback seeing all bars and snacks that I will never eat on a normal day. I think this race will follow me as long as I live. And I can’t wait for the next adventure. And it will hopefully be sooner than later. Hopefully without close to death experiences. I can take feeling like a human piñata a few weeks after but not the nightmares.

School is around the corner and the kids have days filled with school stuff and try outs. It’s a bit different from elementary/middle. A few years ago the most important thing was crayons, markers and notebooks. It’s all money now…parking permits and fees. But I think I will take them getting some new markers and sparkly pens… I am still an elementary teacher, it’s the best part of the year except from the last day of school.

So, basically everything is the same here as it was before summer. We are still the same but different. Kids are still concerned who’s the tallest of the three of them even if they stopped growing. I still get excited when a package shows up on our doorstep even if I ordered it myself. Amazon delivered a new waffle maker today. Do we still shop at Amazon after that very intense article the other day?

Still wondering if the kids have figured out that I have no clue what I am doing. But it seems to work.

Come fly with me

Some of us are on vacation or home, it’s difficult to know really. Home or away from home, who knows anymore. We live out of suitcases so I guess it’s vacation. A lot of things have changed since last time. And a lot of things have changed since we moved. I can’t always say what it is but it’s different. Maybe it’s us. Uppsala feels a lot smaller and everything feels close. A walk downtown took forever 15 years ago, now it takes me less than 15 minutes. A run around the closest trail is done in 20 minutes, very frustrating, that’s just a warm up.

The flight over had no surprises really, just plain boring. I think I might have grown since last time, it felt like I didn’t have any space for my legs. We had a few hours in Amsterdam and had the opportunity to listen to people speaking Dutch. I didn’t understand a word so I really had to listen up and concentrate. How can your brain shut off like this. It’s been 20 years or so since I said a word in Flemish or Dutch but how can I forget everything? And how can it be 20 years? The only words I can think of is schaar and fiets. It feels like yesterday when I walked the foggy streets of Leuven and bumped into the prince of Belgium.

And a small cappuccino in Holland is not the same as a small cappuccino in Seattle. I think I’ve been away for too long. One sip and it’s empty.

It didn’t take us long to adjust this time. I think the kids felt ready to be full time Swedes on the flight over. But the weirdest thing is when people address us in English in stores and on the street. Do we look different? I had to explain that I speak Swedish in a store in Stockholm and the woman behind the counter looked surprised. What is it that makes us different? The hair, the clean faces with no makeup, (we are on vacation and I couldn’t care less) the clothes? It’s very obvious that some things are very popular here and not at home. Swedes love Polo Ralph Lauren in bright colors, Abercrombie and Fitch (ouch) and Converse, it doesn’t matter if you are 10 or 65. Let’s just say that I don’t think you should walk into a A&F store if you are over 18. And no short, skinny, colorful pants on men.

The first week passed really quick. Dinners, fika and some reading time. My plan to visit every CrossFit gym around is not working that well. I can’t wear shoes because of my toe and I still can’t use my right arm/shoulder because it’s in a weird way frozen and out of place. I’ve been squeezing my toe into a pair of shoes and have tried to run as far as I can without shooting pain. My longest run so far – 50 minutes. And it only lasted that long because I had to run back home. It can only get better.

So, what changed since last time.

The grocery stores are overflowing with new dairy products and apparently lots of people think it’s very healthy to eat kvarg (curd cheese or quark) It was called kesella a few years ago but to make it more trendy someone renamed it and did some clever marketing.

There are hundreds of different yogurts. Who eats all the different kinds and when?

The bread section is overflowing but I hear people complain about the lousy bread in regular grocery stores. It’s not comparable to the terrible bread in the US. I am overeating bread with extra everything.

Roast beef, cheese, ham, sausage, salami… so much more flavor.

All the roundabouts?? What’s up with those? I’m driving in circles!

IKEA is actually nice here. IKEA Seattle should really take an educational trip to a proper Swedish store. I almost bought a sofa and chair but realized that I don’t own a house here anymore.

A lot of people, young and old, throw in a couple of English words in a normal conversation. And add some bad words too. Shit, vi hade så kul. Oh my god, så jävla bra. Stop doing that, it makes you sound a little bit stupid.

Since when do Swedes say “Have a nice day”? I’ve heard “Ha en bra dag rå” in every store in Uppsala I’ve been in. No, no, no, it sounds ridiculous in Swedish.

And I still get the question “when are you moving back home?” every day. We are not moving back anytime soon. And yes, we live a normal life “over there”. We work, eat, sleep and read the newspaper. It’s the same as here but different. Very different. And I am happy that I get to enjoy both worlds.

I am not travelling with kids anymore. They are officially adults. I have stopped counting kids every time we stop somewhere and I actually want them to do things on their own. It’s up to them if they want to join me or if they want to do something else. I am happy to say that they usually want to join me. Former summers’ constant chaos and jetlag that made me wish for a cyanide pellet is gone. One nice things is that we don’t have phones. And that seems to make people around us more frustrated than we are.

Highlight so far, a visit at a moose park. Flashback to Alaska but less wild.


Overnight training

Monday morning and I wake up rested and recovered. This may sound trivial but for the first time since I got my Band a few months ago I slept 8 hours. 8 hours and 12 minutes! And the secret is to stay up a full night before to get a decent night sleep.

I left for Lake Chelan Friday afternoon and I can’t say that it’s been a restful trip. After picking up ¼ of the team at a park and ride in Issaquah we drove to the sunny side of the state. The full team “I don’t remember” met for the first time and we had a nice weekend and an overnight outing in the mountains. After a toasty mountain bike race at Echo Valley Ski area Saturday we all tried to nap but with various success. The race was hot and very sunny and I felt drained even before it started. I had a bit of gear trouble on the first climb but nothing that couldn’t be fixed. It was beautiful and I felt like stopping for pictures but I had to tell myself that it would be ridiculous since it was a race. 30 miles passed fast and without any surprises. Very, very hot but gorgeous trails and views.

Saturday night brought dinner, bubbly drinks (for the support crew) and games before we packed our packs and took off around midnight. After a long car ride to a dark parking lot in the middle of a national forest we all took a deep breath and took off at 2am. Heavy packs and a tiny bit tired from start. Lots of elevation, beautiful surroundings that hid in the dark and snow at 7000ft. When we all turned off our headlights around 5am we saw the sun slowly wake up over the mountains. It is absolutely magical to watch the sun reach the sky an early morning. We sat for a few minutes and ate a little before we moved on. I think we all felt more awake when we got some sunlight. We kept walking and walking, reached snow, turned back and walked again. We reached the car before lunch and packed up and left for Chelan again. I sat down in the back of the car and felt my head tilt back and I could hear myself snore. I bumped my head in the window over and over again but decided to just ignore it. And when we got back to our home for the weekend It was a tired and squeaky body that slowly folded out from the car. After some leftovers and a shower we decided to take a 20 minute nap before heading back to Kirkland. I woke up one hour later with a corduroy pattern all over my face and a swollen eye. I fell asleep or more completely face planted with my eyes open in the living room stretched out on the couch. With two muddy bikes in the back of the car and lots of hiking gear we took off for Seattle and drove all the way to Cashmere where we stopped for greasy burgers. Finally home just in time for dinner and then time for bed.




Expedition Alaska

It’s time for a new adventure. If everything goes as planned my teammates and I will be race ready in a month. After deciding not to go through with the Ironman I felt like I wasted hundreds of hours of training. A Saturday morning on a mountaintop a new door opened and I realized that I should have planned for this months ago. This is so much more than a race, it’s an adventure, a crazy week, an opportunity of a lifetime. You don’t say no to an event like this. Glacier trekking, sea kayaking, pack rafting, whitewater rafting, trekking, mountains, lakes, biking, more trekking… I am going to Alaska.

I am preparing, thinking, running, hiking, paddling and I get my bike out every now and then. And I did a little bit of rafting today. And thinking even more. It’s starting to come together. The only questions is how my body will work without sleep? And will the bears leave us alone? And how cold is the water? Will I be eaten alive by mosquitos? Getting my gear ready. Should I pack a couple of bear bells? Backpack, dry suite, paddle, helmet, shoes, bike, sleeping bag, shoes, poles, food, shoes, clothes, crampons, climbing gear… never ending… 


Morning coffee

Back after a few days away. Beautiful, sunny warm days with food, talks and walks with a friend. 100 000 steps recorded, around 45 miles and blisters in between the toes from walking in flip flops. Afternoon snacks and drinks, late dinners and long sandy walks. And now I am back in Seattle. I started out the day drinking real coffee, I could not find any decent coffee down there. And life looks so bright when you get decent coffee. And then I took off. Planned on around six miles, to Redmond and back. The plan failed. I felt really awesome around mile 6, felt even better around mile 8 and decided to take the long route home around mile 9. Good planning. Got really thirsty. Felt extremely tired. And stumbled in after 14,5 miles. Feeling like a baby elephant, rolling around on wobbly legs. Good plan. And it’s great to be back.



Vår mitt i vintern

Hela januari har hunnit passera sen sist. Dagarna har rullat på med läxor, finals och terminsavslut, en evighetslång penicillinkur, jobb och en kort resa. På östkusten är det snöstorm och här börjar träden knoppa sig. Kallt på nätterna och knasigt varmt på dagarna har det varit senaste veckan. Jag undrar när vintern kommer.

När man ska gifta sig lite kvickt i ett smaklöst kapell eller spela bort massa pengar på kasinon byggda när guldrushen fortfarande var på topp då ska man åka till Reno. Caroline och jag flög iväg till Reno med glatt humör och mycket tävlingsnerver för att vara med i en klättringstävling för ett par veckor sedan. Vi höll oss ifrån kapellen och alla kasinon men jag avslutade helgen med lite poker på flygplatsen. Några långa promenader och ett par kortare springturer var det vi hann med utomhus mellan tävlingsheaten. Nästa gång vi landar i Reno kör vi nog mot skidbackarna istället för att stanna i stan.

Svenska skolan har börjat igen efter juluppehållet och vanliga skolan är ju som vanligt i rullning. Förra veckan var det finals för alla barn. Några nätters sömn missades helt och ansiktsfärgen blev som vanligt blåvit. Det är skönt att det är över.

Volleybollen rullar på med turneringar på olika håll och kanter. Helgens körningar höll på att köra ihop sig en aning när klockan ringde kl 5.15 på söndag morgon. Ett barn behövde åka 2 timmar väster över ut på öarna, ett barn två timmar norr mot Kanada och jag och ett barn skulle in till stan och jobba. Brjann fick ta hand om den minsta och den äldsta fick sköta sig själv. Det löste sig och alla sammanstrålade framåt 9 snåret på kvällen svettiga och mosiga. Det blev en bit oxfile sent på kvällen för att knyta ihop dagen och ladda om med en ny vecka.

I helgen har vi en tävlingsfri helg för barnen. Själv sitter jag här och stirrar på skärmen och säger tyst ”hur tänkte jag nu”. Jag ska återigen tävla med alla starka och snabba ungdomar. Jag har en ny partner för helgen och han och jag ska lyfta tunga saker över huvudet samtidigt som vi böjer på knäna, vi ska skutta högt upp på lådor och springa ruggigt snabbt uppför backar. För att inte tala om släden på 200kg som vi ska börja med att dra 50 meter på asfalt för att inleda tävlingen. Och det ska bli kul.

Nu ska jag dra på mig shortsen och cykla ut i leran.

Hela november, typ

Bara för att det varit tomt och tyst på den här sidan ska ni inte tro att livet varit händelselöst här omkring de senaste veckorna. Mer åt det andra hållet, händelserikt alltså. Eller det har i alla fall rört sig framåt i rätt riktning.

Om vi börjar med idag så kastade jag mig på cyklen och trampade uppför backen med hjärtat i halsgropen och sedan forsade jag mot Redmondhållet. Väl framme vid målet, CrossFit plejset där jag sedan några månader ägnar mig åt kroppsinvestering i form av självpågeri på något kusligt sätt med inslag av stora, tunga vikter och frustrerande flämtningar, parkerade jag min cykel och drog om ett enormt lås. Glad i hågen efter 40 minuter i duggregn gick jag in genom dörren. Stället dånar av något hårdrockslikande men det var helt tomt på medsvettare. Till min stora lycka var jag den enda som hade bestämt sig för att skutta runt och lyfta tungt kl 9.30 på förmiddagen. Ovanligt och tursamt för mig. Jag fick en timmes genomkörare med falkögon på varje böj och lyft, skutt och drag. Det var jobbigt. Jobbigast var att hoppa jättehögt många gånger och böja kroppen som ett v ännu fler gånger. Något som sedan blev ännu jobbigare var att cykla hem. Falkögonen hade gjort att jag tagit ut mig å det galnaste.


Klubbsäsongen för volleyboll har börjat. Vi genomgick några svettiga, plågsamma timmar för ett par veckor sedan. Try outs och gallring på hög nivå. Nu är två nästan vuxna familjemedlemmar klubbspelare. Den yngsta och den äldsta i barnaskaran ägnar sig åt bollsport på hög nivå vilket fascinerar mig otroligt. Var bollsinnet sitter i hjärnan vet jag inte men den delen av min hjärna är definitivt underutvecklad, det är mycket möjligt att den delen saknas helt.

Under tiden vi gjorde try outs var maken i England och åt marmelad och drack te och gick på någon pub eller två. Däremellan jobbade han intensivt. Sen var det ju inte så att jag gjorde try outs utan i detta fallet var det yngsta barnet det som  blev testat. Jag körde bilen och hetsade upp henne till oanade, nervösa höjder. För er som inte har varit med på en volleyboll tryout så går det till ungefär så här:

Allt mellan 25-100 barn i en specifik årskull dyker upp efter att ha anmält sig och skickat in en bunt papper samt en check. Dessa ska gallras till 12 st. Vissa barn gör tryouts för 1 lag, vissa gör 7. Alla klubbar ligger i olika delar av/runt Seattle och alla kostar olika mycket. Det är mycket pengar för en säsong, många resor och mycket tid som ska ägnas på arenor. Jag hade inte en susning om summan och engagemanget innan vi flyttade hit till ‘merika. Det är svindlande. Första året trodde jag att jag hade köpt hela laget. Vi åkte till Lynnwood för att försöka komma med på första valet, den klubben barn (och föräldrar) ville komma med på. Det börjar med incheckning och sedan fotografering. Sedan börjas det mätas vertikalt, hopphöjd. Man ska vara lång så där har jag i alla fall bidragit med något. Fast i volleyboll sammanhang så är mina 172 cm ganska löjliga.

Så börjas det. Uppvärmning, passning, led med barn som slår och vevar med armarna, hoppar, blockar osv. Klockan börjar passera 3 timmar, svettiga ansikten, blöta tröjor, nervösa leenden som nästan blir till tårar. Sedan börjar tränarna plocka sina förstahandsval. Alla positioner ska fyllas och ibland är det extra svårt om många spelar samma position. Man kan ju inte ha ett lag med bara passare. Barnen blir utplockade framför ögonen på alla, föräldrarna sluter upp och sedan pratas det. Vissa tackar ja direkt, andra ska göra fler tryouts. Så fortsätter det till de har upp till 12 barn, resten får en klapp på ryggen, lycka till med nästa tryout och eventuellt ett samtal hem där de faktiskt får en plats i efterhand beroende på hur många som tackat ja. Lyckosamt så fick Sofia en eftertraktad plats på direkten. Vi hann inte ens darra på läppen eller bli jättenervösa. Samma sak för Johanna som också valt sitt lag i samma klubb. Det är svårt, hjärtskärande, ohyggligt för de som inte får en plats där de vill. Hur ska man göra? Varför utsätter man sig för det här? Vill man spela så är det bara att bita ihop och göra sitt bästa. Jag ska inte alls försvara processen men på sätt och vis så märker man vilka som klarar av pressen och håller humöret uppe. Det är bara att träna och träna om man vill komma in. Nu är checken skriven och kontrakten påskrivna. Nu håller vi tummarna för en finfin säsong med illaluktande knäskydd, svettiga tröjor och långhelger på exotiska platser så som Yakima och Spokane, och ev en tur till Disneyland för att avluta med buller och bång.

Klättringen fortsätter framåt och uppåt. I helgen tog vi en tur till Gold Bar och hasade oss uppför med stora crashpads på ryggarna, termosar med kaffe och nyponsoppa, smörgåsar, bullar och bananer nerpackade i ryggsäckar. Vi hade en riktigt fin dag med några minusgrader och klarblå himmel. Vi kom inte hem förrän solen hade gått ner. Det ligger forftarande ett stort lock över hela livet och klättringen efter att Ross dog i september. Förra turen till Gold Bar var med Ross och det är klart att vi tänkte extra mycket på honom när solen sken och stenarna glänste av kyla. Så är det och så kommer det att förtsätta vara. Nu gäller det bara att minnas allt bra utan att gråta en skvätt, vi kommer dit så småningom. Som med allt annat i livet så är vissa dagar bra och andra ganska dåliga. Hjärtat har fått sig en ordentlig törn.


När Brjann flög från London flög vi andra från Seattle och så möttes vi i Washington DC, världen mitt ungefär. DC låter ju kul eller hur? Anledningen att vi åkte just dit var att jag öppnade ett av barnens pass i somras och insåg raskt att vi inte kunde lämna landet, ett pass var utgånget. Juli 2014 lät lika långt fram som 2024 för ett par år sedan så därför så hade jag inte tänkt så mycket på det. Det närmsta och den enda ambassaden i USA är i just DC och därför passade de extra bra med en långhelg just där. Jag var i DC senast 1989 och det var sig likt.

Solen sken och termomentern visade runt 20 grader varmt. Vi bodde i centrala stan och promenerade 8-10 timmar per dag. Och så lägger vi till två museum per dag samt restaurangbesök, kaffestopp, en drink här och där. Vi sov bra på nätterna, fullkomligt slut och utmattade. Allas kulturella behov fylldes hyfsat och någras behov av något nytt att sätta på sig uppfylldes också. Vi åt såklart mer än vad vi borde ha gjort och drack nog också ett glas för mycket här och där. Men trevligt var det. Vi tog oss till ambassaderna (svenska och isländska) och fick våra ärenden utförda.

Vi var ju i DC under Veterans Day och fick en riktigt bonusupplevelse tack vare det. Just den kvällen var det en välgörenhets koncert i National Mall (parken i hjärtat av DC där alla monument och museum ligger) och vi åt en god middag och promenerade ner och såg och lyssnade ett par timmar. Vi kom precis lagom för att se Bruce Springsteen, Zac Brown Band, Rihanna, Eminem, Metallica osv Det blev ett bra avslut på en smällfull resa. Efter en lång flygresa hem på 6 timmar klev vi ut för att leta upp bilen iklädda sommarskor i minusgrader. Nu är det vinter.