Overnight training

Monday morning and I wake up rested and recovered. This may sound trivial but for the first time since I got my Band a few months ago I slept 8 hours. 8 hours and 12 minutes! And the secret is to stay up a full night before to get a decent night sleep.

I left for Lake Chelan Friday afternoon and I can’t say that it’s been a restful trip. After picking up ¼ of the team at a park and ride in Issaquah we drove to the sunny side of the state. The full team “I don’t remember” met for the first time and we had a nice weekend and an overnight outing in the mountains. After a toasty mountain bike race at Echo Valley Ski area Saturday we all tried to nap but with various success. The race was hot and very sunny and I felt drained even before it started. I had a bit of gear trouble on the first climb but nothing that couldn’t be fixed. It was beautiful and I felt like stopping for pictures but I had to tell myself that it would be ridiculous since it was a race. 30 miles passed fast and without any surprises. Very, very hot but gorgeous trails and views.

Saturday night brought dinner, bubbly drinks (for the support crew) and games before we packed our packs and took off around midnight. After a long car ride to a dark parking lot in the middle of a national forest we all took a deep breath and took off at 2am. Heavy packs and a tiny bit tired from start. Lots of elevation, beautiful surroundings that hid in the dark and snow at 7000ft. When we all turned off our headlights around 5am we saw the sun slowly wake up over the mountains. It is absolutely magical to watch the sun reach the sky an early morning. We sat for a few minutes and ate a little before we moved on. I think we all felt more awake when we got some sunlight. We kept walking and walking, reached snow, turned back and walked again. We reached the car before lunch and packed up and left for Chelan again. I sat down in the back of the car and felt my head tilt back and I could hear myself snore. I bumped my head in the window over and over again but decided to just ignore it. And when we got back to our home for the weekend It was a tired and squeaky body that slowly folded out from the car. After some leftovers and a shower we decided to take a 20 minute nap before heading back to Kirkland. I woke up one hour later with a corduroy pattern all over my face and a swollen eye. I fell asleep or more completely face planted with my eyes open in the living room stretched out on the couch. With two muddy bikes in the back of the car and lots of hiking gear we took off for Seattle and drove all the way to Cashmere where we stopped for greasy burgers. Finally home just in time for dinner and then time for bed.

IMG_6572IMG_6560

IMG_6557

IMG_6568

Expedition Alaska

It’s time for a new adventure. If everything goes as planned my teammates and I will be race ready in a month. After deciding not to go through with the Ironman I felt like I wasted hundreds of hours of training. A Saturday morning on a mountaintop a new door opened and I realized that I should have planned for this months ago. This is so much more than a race, it’s an adventure, a crazy week, an opportunity of a lifetime. You don’t say no to an event like this. Glacier trekking, sea kayaking, pack rafting, whitewater rafting, trekking, mountains, lakes, biking, more trekking… I am going to Alaska.

http://expeditionak.com/

I am preparing, thinking, running, hiking, paddling and I get my bike out every now and then. And I did a little bit of rafting today. And thinking even more. It’s starting to come together. The only questions is how my body will work without sleep? And will the bears leave us alone? And how cold is the water? Will I be eaten alive by mosquitos? Getting my gear ready. Should I pack a couple of bear bells? Backpack, dry suite, paddle, helmet, shoes, bike, sleeping bag, shoes, poles, food, shoes, clothes, crampons, climbing gear… never ending… 

clip_image002

Morning coffee

Back after a few days away. Beautiful, sunny warm days with food, talks and walks with a friend. 100 000 steps recorded, around 45 miles and blisters in between the toes from walking in flip flops. Afternoon snacks and drinks, late dinners and long sandy walks. And now I am back in Seattle. I started out the day drinking real coffee, I could not find any decent coffee down there. And life looks so bright when you get decent coffee. And then I took off. Planned on around six miles, to Redmond and back. The plan failed. I felt really awesome around mile 6, felt even better around mile 8 and decided to take the long route home around mile 9. Good planning. Got really thirsty. Felt extremely tired. And stumbled in after 14,5 miles. Feeling like a baby elephant, rolling around on wobbly legs. Good plan. And it’s great to be back.

IMG_6212IMG_6160

IMG_6252

Vår mitt i vintern

Hela januari har hunnit passera sen sist. Dagarna har rullat på med läxor, finals och terminsavslut, en evighetslång penicillinkur, jobb och en kort resa. På östkusten är det snöstorm och här börjar träden knoppa sig. Kallt på nätterna och knasigt varmt på dagarna har det varit senaste veckan. Jag undrar när vintern kommer.

När man ska gifta sig lite kvickt i ett smaklöst kapell eller spela bort massa pengar på kasinon byggda när guldrushen fortfarande var på topp då ska man åka till Reno. Caroline och jag flög iväg till Reno med glatt humör och mycket tävlingsnerver för att vara med i en klättringstävling för ett par veckor sedan. Vi höll oss ifrån kapellen och alla kasinon men jag avslutade helgen med lite poker på flygplatsen. Några långa promenader och ett par kortare springturer var det vi hann med utomhus mellan tävlingsheaten. Nästa gång vi landar i Reno kör vi nog mot skidbackarna istället för att stanna i stan.

Svenska skolan har börjat igen efter juluppehållet och vanliga skolan är ju som vanligt i rullning. Förra veckan var det finals för alla barn. Några nätters sömn missades helt och ansiktsfärgen blev som vanligt blåvit. Det är skönt att det är över.

Volleybollen rullar på med turneringar på olika håll och kanter. Helgens körningar höll på att köra ihop sig en aning när klockan ringde kl 5.15 på söndag morgon. Ett barn behövde åka 2 timmar väster över ut på öarna, ett barn två timmar norr mot Kanada och jag och ett barn skulle in till stan och jobba. Brjann fick ta hand om den minsta och den äldsta fick sköta sig själv. Det löste sig och alla sammanstrålade framåt 9 snåret på kvällen svettiga och mosiga. Det blev en bit oxfile sent på kvällen för att knyta ihop dagen och ladda om med en ny vecka.

I helgen har vi en tävlingsfri helg för barnen. Själv sitter jag här och stirrar på skärmen och säger tyst ”hur tänkte jag nu”. Jag ska återigen tävla med alla starka och snabba ungdomar. Jag har en ny partner för helgen och han och jag ska lyfta tunga saker över huvudet samtidigt som vi böjer på knäna, vi ska skutta högt upp på lådor och springa ruggigt snabbt uppför backar. För att inte tala om släden på 200kg som vi ska börja med att dra 50 meter på asfalt för att inleda tävlingen. Och det ska bli kul.

Nu ska jag dra på mig shortsen och cykla ut i leran.

Hela november, typ

Bara för att det varit tomt och tyst på den här sidan ska ni inte tro att livet varit händelselöst här omkring de senaste veckorna. Mer åt det andra hållet, händelserikt alltså. Eller det har i alla fall rört sig framåt i rätt riktning.

Om vi börjar med idag så kastade jag mig på cyklen och trampade uppför backen med hjärtat i halsgropen och sedan forsade jag mot Redmondhållet. Väl framme vid målet, CrossFit plejset där jag sedan några månader ägnar mig åt kroppsinvestering i form av självpågeri på något kusligt sätt med inslag av stora, tunga vikter och frustrerande flämtningar, parkerade jag min cykel och drog om ett enormt lås. Glad i hågen efter 40 minuter i duggregn gick jag in genom dörren. Stället dånar av något hårdrockslikande men det var helt tomt på medsvettare. Till min stora lycka var jag den enda som hade bestämt sig för att skutta runt och lyfta tungt kl 9.30 på förmiddagen. Ovanligt och tursamt för mig. Jag fick en timmes genomkörare med falkögon på varje böj och lyft, skutt och drag. Det var jobbigt. Jobbigast var att hoppa jättehögt många gånger och böja kroppen som ett v ännu fler gånger. Något som sedan blev ännu jobbigare var att cykla hem. Falkögonen hade gjort att jag tagit ut mig å det galnaste.

IMG_5341

Klubbsäsongen för volleyboll har börjat. Vi genomgick några svettiga, plågsamma timmar för ett par veckor sedan. Try outs och gallring på hög nivå. Nu är två nästan vuxna familjemedlemmar klubbspelare. Den yngsta och den äldsta i barnaskaran ägnar sig åt bollsport på hög nivå vilket fascinerar mig otroligt. Var bollsinnet sitter i hjärnan vet jag inte men den delen av min hjärna är definitivt underutvecklad, det är mycket möjligt att den delen saknas helt.

Under tiden vi gjorde try outs var maken i England och åt marmelad och drack te och gick på någon pub eller två. Däremellan jobbade han intensivt. Sen var det ju inte så att jag gjorde try outs utan i detta fallet var det yngsta barnet det som  blev testat. Jag körde bilen och hetsade upp henne till oanade, nervösa höjder. För er som inte har varit med på en volleyboll tryout så går det till ungefär så här:

Allt mellan 25-100 barn i en specifik årskull dyker upp efter att ha anmält sig och skickat in en bunt papper samt en check. Dessa ska gallras till 12 st. Vissa barn gör tryouts för 1 lag, vissa gör 7. Alla klubbar ligger i olika delar av/runt Seattle och alla kostar olika mycket. Det är mycket pengar för en säsong, många resor och mycket tid som ska ägnas på arenor. Jag hade inte en susning om summan och engagemanget innan vi flyttade hit till ‘merika. Det är svindlande. Första året trodde jag att jag hade köpt hela laget. Vi åkte till Lynnwood för att försöka komma med på första valet, den klubben barn (och föräldrar) ville komma med på. Det börjar med incheckning och sedan fotografering. Sedan börjas det mätas vertikalt, hopphöjd. Man ska vara lång så där har jag i alla fall bidragit med något. Fast i volleyboll sammanhang så är mina 172 cm ganska löjliga.

Så börjas det. Uppvärmning, passning, led med barn som slår och vevar med armarna, hoppar, blockar osv. Klockan börjar passera 3 timmar, svettiga ansikten, blöta tröjor, nervösa leenden som nästan blir till tårar. Sedan börjar tränarna plocka sina förstahandsval. Alla positioner ska fyllas och ibland är det extra svårt om många spelar samma position. Man kan ju inte ha ett lag med bara passare. Barnen blir utplockade framför ögonen på alla, föräldrarna sluter upp och sedan pratas det. Vissa tackar ja direkt, andra ska göra fler tryouts. Så fortsätter det till de har upp till 12 barn, resten får en klapp på ryggen, lycka till med nästa tryout och eventuellt ett samtal hem där de faktiskt får en plats i efterhand beroende på hur många som tackat ja. Lyckosamt så fick Sofia en eftertraktad plats på direkten. Vi hann inte ens darra på läppen eller bli jättenervösa. Samma sak för Johanna som också valt sitt lag i samma klubb. Det är svårt, hjärtskärande, ohyggligt för de som inte får en plats där de vill. Hur ska man göra? Varför utsätter man sig för det här? Vill man spela så är det bara att bita ihop och göra sitt bästa. Jag ska inte alls försvara processen men på sätt och vis så märker man vilka som klarar av pressen och håller humöret uppe. Det är bara att träna och träna om man vill komma in. Nu är checken skriven och kontrakten påskrivna. Nu håller vi tummarna för en finfin säsong med illaluktande knäskydd, svettiga tröjor och långhelger på exotiska platser så som Yakima och Spokane, och ev en tur till Disneyland för att avluta med buller och bång.

Klättringen fortsätter framåt och uppåt. I helgen tog vi en tur till Gold Bar och hasade oss uppför med stora crashpads på ryggarna, termosar med kaffe och nyponsoppa, smörgåsar, bullar och bananer nerpackade i ryggsäckar. Vi hade en riktigt fin dag med några minusgrader och klarblå himmel. Vi kom inte hem förrän solen hade gått ner. Det ligger forftarande ett stort lock över hela livet och klättringen efter att Ross dog i september. Förra turen till Gold Bar var med Ross och det är klart att vi tänkte extra mycket på honom när solen sken och stenarna glänste av kyla. Så är det och så kommer det att förtsätta vara. Nu gäller det bara att minnas allt bra utan att gråta en skvätt, vi kommer dit så småningom. Som med allt annat i livet så är vissa dagar bra och andra ganska dåliga. Hjärtat har fått sig en ordentlig törn.

IMG_5288IMG_5301IMG_5302IMG_5312

När Brjann flög från London flög vi andra från Seattle och så möttes vi i Washington DC, världen mitt ungefär. DC låter ju kul eller hur? Anledningen att vi åkte just dit var att jag öppnade ett av barnens pass i somras och insåg raskt att vi inte kunde lämna landet, ett pass var utgånget. Juli 2014 lät lika långt fram som 2024 för ett par år sedan så därför så hade jag inte tänkt så mycket på det. Det närmsta och den enda ambassaden i USA är i just DC och därför passade de extra bra med en långhelg just där. Jag var i DC senast 1989 och det var sig likt.

Solen sken och termomentern visade runt 20 grader varmt. Vi bodde i centrala stan och promenerade 8-10 timmar per dag. Och så lägger vi till två museum per dag samt restaurangbesök, kaffestopp, en drink här och där. Vi sov bra på nätterna, fullkomligt slut och utmattade. Allas kulturella behov fylldes hyfsat och någras behov av något nytt att sätta på sig uppfylldes också. Vi åt såklart mer än vad vi borde ha gjort och drack nog också ett glas för mycket här och där. Men trevligt var det. Vi tog oss till ambassaderna (svenska och isländska) och fick våra ärenden utförda.

Vi var ju i DC under Veterans Day och fick en riktigt bonusupplevelse tack vare det. Just den kvällen var det en välgörenhets koncert i National Mall (parken i hjärtat av DC där alla monument och museum ligger) och vi åt en god middag och promenerade ner och såg och lyssnade ett par timmar. Vi kom precis lagom för att se Bruce Springsteen, Zac Brown Band, Rihanna, Eminem, Metallica osv Det blev ett bra avslut på en smällfull resa. Efter en lång flygresa hem på 6 timmar klev vi ut för att leta upp bilen iklädda sommarskor i minusgrader. Nu är det vinter.

IMG_5162IMG_5167IMG_5169IMG_5177IMG_5180IMG_5191IMG_5201IMG_5202IMG_5208IMG_5231IMG_5241IMG_5244IMG_5247IMG_5248IMG_5256

San Juan Island Quest

Jag sitter i soffan med en karta i handen och försöker summera helgens äventyr. Kikar från ö till ö, över vatten och konturerna över land. Återigen har jag fått uppleva magnifk natur och äventyr i kombination med utmattning och tidspress. Jag är så tacksam och så nöjd så här på söndags eftermiddagen när det börjar bli dags att fundera på söndagssteken och morgondagen. Tacksam att jag blivit meddragen i galna äventyr och att jag fått möjligheten att få vara med och försöka hänga med proffsen. Nöjd på det sättet man blir när man tagit ut sig och kroppen gått in i vilomode. Jag är också otroligt nöjd över vår placering och att jag kommit hem med alla armar och ben i behåll den här gången, några få blåmärken är det enda jag kan hitta på kroppen som dessutom känns väldigt hel och smärtfri. Riktig bonus.

Helgens lopp var ett 12 timmars adventure race i ö miljö, ganska tuff natur och havspaddling som jag inte är så van vid. Som vanligt har man inte en aning om vad som ska hända innan incheckningen några minuter före start. Man kan gissa utifrån materiallistan ungefär vad som ska hända. Och man kan studera kartan runt incheckningsområdet och en lång radie runt. Sen blir det en överraskning.

Kampen mot klockan började redan under fredag eftermiddag när vi skull ta oss till färjan i Anacortes. Trafiken var helt galen, vägarbeten och helgtrafik. Stau. Bumper to bumper. Långsamt rull. Panikläge i bilen, blodsockerfall och kaftig hunger. Vi tog oss fram i snigelfart och parkerade vid färjeterminalen. Någonstans i kön satt vår lagkamrat som tagit sig upp vid lunchtid, för närmare 7 timmar sedan och hade sedan dess suttit i färjekön. Vi rullade in våra cyklar mellan bilarna, hittade rätt bil, hakade på cyklarna bakpå och gled in i baksätet. Kungligt gjort men kändes lite som om vi fuskade. Vi rullade så småningom på färjan och åkte ut mot det mörka havet och mot Orcas. Väl av färjan stannade vi på byns bästa hak och åt ostron, bläckfisk och crabcakes. Perfekt uppladdning. Något sent dock, middag vid 21.30 och sedan incheckning, ompackning i transition lådor och förberedelse inför morgondagen. Men vem behöver egentligen mer än 3-4 timmars sömn. Vi konstaterade att vi var en cykelhjälm kort. Vårt excellenta supportcrew skulle fixa det under förmiddagen innan cykeldelen.

Klockan ringde 04.10 och det blev full fart i huset direkt. Kläder på, mat i magen på stående fot och sedan ut med cyklarna från vardagsrummet och upp på bilen igen. Jag marcherade ut och var så fokuserad att jag missade att jag rullade förbi en stor hjort en meter åt höger.

Sedan rullade det på, incheckning, avlastning på nästa ställe, provsittning av kajak, avlämning av flytvästar, paddlar osv. Och sen tillbaka till starten, genomgång av regler, kartutdelning, toabesök och pang så gick starten. Vi sprang iväg i klunga ett par kilometer mot havet, i kajakerna och så ut mot evigheten. Dimman låg tung. 10 meter ut så såg vi inte någon eller något. Vi hörde någon motorbåt långt bort, mistlurar som tutade. Killarna navigerade i blindo med kompass. Vi paddlade mot Canada och vi visste att vi skulle ca 3 miles norr över till Sucia Island. Vi kom fram och började beta av alla kajak checkpoints vilket innebar ett varv runt hela ön. Kallt, dimmigt, magiskt. Vi hade sällskap av sälar och delfiner runt kajaken. Nyfikna huvuden stack upp ur det kalla vattnet och dök i lite lojt. Efter närmare 2 timmar klev vi upp på land och skakade ur benen, hakade på ryggsäckarna och började springa. Vår strålande navigatör fick kraftig kramp i båda benen och vi ägnade oss åt att försöka få i honom mat, salt och dryck. Vi gick och sprang länge, runt tre timmar och avverkade 14 checkpoints och vi täckte in hela ön. Redan efter några minuter hörde vi något som pyste på sidan av stigen och havskanten. Tre stora valar bjöd på en titt och vi sprang nöjt vidare. Timmarna gick och vi knatade på. När vi hade en checkpoint kvar sprang vi på rad på en stig längs vattnet. Mitt framför mina fötter täcks stigen av 8-10 skrikande, halvblöta, bruna djur som jag först identifierade som vildsvin. 3 sekunder senare när jag backat och dragit mig närmare en av killarna (jag blev skräckslagen och fick maxpuls på en halv sekund) inser jag att det är en grupp havsuttrar. Livrädda havsuttrar. Vilket oväsen. För första gången önskade vi att vi hade en GoPro så detta hade komit med på film. Efter att jag backat och alla vettskrämda uttrar tippat ner över kanten ner mot vattnet. De föll, rullade och skuttade om vartannat rakt nerför och tog sig i havet. När vi sedan sprang vidare såg vi ett antal utterögon som följde oss längs kanten runt hela udden. Arga utterögon.

Vi lämnade till slut ön och paddlade ut i dimman igen mot Orcas. Det kändes långt, dimman låg tät och vi började bli något trötta. Min plan var att dricka två flaskor på den turen vilket inte hände, vi bara tryckte på och paddlade. Väl i land bytte vi ut alla blöta kläder och satte oss på cyklarna och trampade vidare. Innan vi åkte fick jag hjälp att sätta på mig en tröja och ett par handskar och jag kan inte riktigt minnas om jag var kall eller stel. Redan då borde jag förstått att jag gjort något fel.

Vi tog alla checkpoints inne i stan innan vi började den långa kälttringen upp mot Moran State Park och Mt Constitution. Ungefär 30 minuter in i cyklingen gav mina ben upp. Stel efter 6 timmar av paddling och löpning trodde jag. Det var bara att fortsätta sakta upp och över ön, kilometer efter kilometer. Vi tog oss till berget och började den långsamma cykelklättringen uppför. Då kom väggen, helt uppmurad i pannbenet och benen kunde inte ta ett steg. Total urvattning, jag hade inte druckigt tillräckligt. Det var så brant att vi var tvungna att dra cyklarna uppför i lite mer än en timme. Jag gick och ältade kansiga tankar. Försökte summera mat och vätska. Bakom mig hörde jag att de diskuterade mitt vätskeintag. Det var bara att bita ihop och gå, det är så det funkar. Och konstigt nog så funkar det. Benen rör sig även om man tror att det inte går. Jag gav mig själv 30 minuter att vätska upp mig. Vattnet tog slut och killarna höll sig i närheten och tvångsvätskade mig. Snälla hintar om ”nu trycker du för f*n i dig”. Vi kom upp till toppen av berget och hade fin singletrack runt och ner för hela berget. Jag kunde helt plötsligt meddela killarna att, I’m back! Jag kände mig på topp igen och solen kom fram. Mjuka stigar som rullade ner, härliga drops och grön skog. Vi rundade toppsjöarna, Twin Lakes och for fort ner, så fort har jag nog aldrig cyklat. Och vi kom i mål efter att ha cyklat i närmare 3,5 timme. Vi blev slagna av en solo tävlare som vi tror var övermänsklig, vi såg aldrig skuggan av honom ens men vi hade ett långt glapp till tredje laget.

Vi haltade tillbaka till huset, spolade av oss, satte oss i hot tuben, bytte kläder, packade och tog oss till färjan. Sträckte ut oss på varsin bänk och granskade kartan ännu en gång. Hasade mot bilen och körde 1,5 timme hem i natten. Laddade om och gick till svenska skolan och hade lektion imorse. Livet är på topp.

Summan av kardemumman, attans vilken trevlig helg. Vilken upplevelse, vilken natur. Jag lär mig så mycket varje gång jag hänger med grabbarna på upplevelsetävling. Jag känner fortfarande som om jag inte bidrar så mycket till laget men det blir lite bättre varje gång. Navigering på cykel känns som en omöjlighet men det går framåt. Tipp topp! Nu är det söndag och jag är vrålhungrig. Kroppen känns tom på mat och dryck och nu blir det påfyllning. Imorgon är det måndag, då är det omladdning och ny vecka.

Road trip

Allvaret närmar sig. Skolan börjar om några veckor, try outs tidigare än så och hösten är snart här. och vi har ju inte hunnit med någonting… Vi bokade in en natt på yttersta väskustens hippaste hotell och planerade en rutt lite löst och åkte. Bil, färja, bil och så lite promenad första dagen. Bil, bil, promenad, bil, promenad och promenad, färja och bil andra dagen. Två långa dygn. Och vilka dagar. Vackert! Maffigt! Små hamnstäder, höga berg, vilda djur, orolig Stilla Havsstrand, orörd natur, regnskog och rena rama vischan. Allt i ett.

Första stoppet, Port Angeles by night. Ett litet, trött och ganska deppigt samhälle. Vi knallade runt och kikade, handlade lite böcker och Caroline hittade en hel trave med gamla LP skivor på stans hippaste antikvariat, en salig blandning av Dylan, Springssteen, Sinatra…

Efter många om och men fick vi bord på en restaurang som vi tyckte såg bra ut. Det var en hel del mindre attraktiva hak som vi snabbt gick förbi. Vi lyckades på något konstigt sätt pricka in byns bästa ställe. Crabcakes, musslor, räkor och lax som smakade himmelskt. Det bästa jag har ätit på år.

IMG_9298IMG_9303

IMG_9350

Nu bar det av upp mot Hurricane Ridge, Olympic National Park. En lång bilresa uppför. Egentligen kändes det som lite fusk att köra bil men så funkade det här. En lång färd på serpentinvägar och sedn öppnade sig bergen men gröna ängar, blommor och vi började raskt sjunga fina bitar ur Sound of music och kände oss som von Trapps. Dimman låg tät, utsikten var mjölkvit med inslag av berg. Man skulle kunna se hela vägen till Kanada och hela vägen till andra sidan Washington och lite till. Vi tog en promenad upp till toppen och höll på att bli påsprungna av en grupp rådjur.

IMG_9390IMG_9393IMG_9403IMG_9431photo 2

Efter några timmar av toppnatur drog vi vidare förbi turkosa sjöar, tät skog, små samhällen och smala vägar. Vi hamnade till slut i Forks där det fortfarande är Twilight feber. Vi passerade Bellas hus och bil. Handlade där hon jobbade. Spanade efter varulvar utan tröjor och glänsande vampyrer. Forks var inte direkt någon metropol men värt ett besök för den som gillar Twilight serien. Jag har aldrig sett så många gamla truckar, flanellskjortor och rassliga hus på en och samma gång.

photo 4photo 5

Vi inhandlade ribs, kyckling och turkeyleg på en parkeringsplats och körde vidare till kusten. Otroliga stränder mötte oss och vi var så långt väster ut man kan komma. Vi satte oss bland stenarna, tittade på vågorna och åt revben, melon och drack lemonad. Timmarna gick och vi kunde inte riktigt se oss mätta på utsikten mot det stora blå. Vattnet var kallt, så kallt att fötterna gör ont i 5 sekunder och sedan sakta försvinner. Salt, rent och otroligt vågigt. Runda stenar, stora träd som spolats mjuka och gråvita av vattnet och ljudet av vågor som slår. Hade kusten legat aningen närmare Kirkland skulle jag sitta här varje dag.

IMG_9461IMG_9499IMG_9467IMG_9481

Mot nästa mål, regnskogen. Vi körde vidare genom mer natur. Mer skog, djup skog. Stora träd, vi pratar om enorma träd. Varning för djur, små stugor med parkvakter i stora hattar, träd som växer som en tunnel över vägen, stora steniga floder, träd och mera träd. Och så blir det helt plötsligt varmt ute.

Och så kom vi fram till Hoh Rainforest i Olympic National Park. Fukten lade sig mot skinnet och tröjorna åkte av. Vi hade åkt några mil och det kändes som ett annat land. På med promenadskorna igen och ut i skogen.

IMG_9599IMG_9624photo 2 photo 4 (1)photo 3

Och nu var det kväll och vi funderade på vilken rutt vii skulle ta tillbaka och började köra. Och vi körde och körde, missade en färja, väntade lite och körde mera. Och så var vi äntligen hemma, mitt i natten och mörkret.

IMG_9728