Idag var det dags för Totally Losts andra Adventure Race och denna gången drog vi oss upp mot Lynnwood. Trafiksituationen gjorde att bilturen drog ut på tiden men vi kom ju fram till slut. Ner med cyklarna, på med kläder, av med kläder, på toaletten, äta lite, lyssna lite, snacka lite med alla proffsen, kika lite på kartan. Det är mycket som händer stunden innan starten.

Och starten kom igång och vi sprang något fel men tog de tre kontrollerna som vi skulle ta till fots och kastade oss sedan på cyklarna. Alla långbenta proffsiga män älgade iväg framför oss. Vi hann också se något väldigt svart, kattliknande som ljudlöst försvann framför oss bland snåren. Vad det var vet vi inte riktigt. Nu var det 9 kontroller och ganska långa avstånd. Den här gången var det helt annorlunda mot förra tävlingen. Vi cyklade i trafik i bebygda områden och det gillade vi inte. Vi vill vara i skogen. Vi tog kontrollerna med viss möda, cyklade bort oss lite, fick lite panik, tappade kedjan och kom i alla fall tillslut till nästa incheckning.

Nu var det bana i skogen och vi skulle leta spelkort i mörkret. Pannlampa på och tungan rätt i munnen. Det blev lite fel här också, vi fick vända några gånger och leta band i skogen. En cykeltur till som faktiskt inte blev så lång för att vi nu igen hade koll på kartan och sedan incheckning igen och nu var det dags för orientering till fots i kolsvart mörker i skogen. Vår absoluta favorit! Nu blev det fart på damerna. Anna tog täten med kartan och jag stämplade de 5 kontrollerna. Incheckning igen och det visade sig att vi fick en ny karta och vi hade 5 nya kontroller att hämta. Nu blev det lite tidspress och vi sprang på i pannlampornas sken. Nu var det läge att springa in tid. Och äntligen kom vi fram och det var en hel del lag inne som åt och drack i pannlampornas sken. Men det kom också ett stort gäng efter oss.

Det var en aningen tung kväll för Totally Lost men vi lyckades antagligen springa in några placeringar. Nu håller vi tummarna och väntar in resultatet. Och laddar till nästa tävling…

Snabbresa till Vancouver, ett dygn i solsken och känslan att vi hamnat i en Europeisk storstad. Vi drog oss upp över gränsen under lördagen för att hämta ut nummerlappen i sista minuten. Expon var lite av en besvikelse, tråkiga utställare, inga prylar… men det är ju inte det som gör ett lopp.

Efter incheckning på våning 39 med balkong fick vi en kväll på stan. Barnen var uppriktigt chockade över antalet människor som såg knasiga ut och att alla rökte. Vancouver är uppenbarligen en betydligt hippare stad än Seattle. Vi kan också konstatera att fem personer i ett hotellrum med två små dubbelsängar börjar bli lite knepigt.

Raceday: Uppe med tuppen och kokar kaffe och äter frukost på rummet. Jag är heltäppt i näsan och det känns som om jag jag har sovit i något som jag är allergisk emot. Mögel? Brjann är snäll och skjutsar mig till starten så jag slapp ut i morgondimman och åka skytrain och buss. Det är något oorganiserat men vi är ju ändå i Canada, blink blink. Efter en tids väntan smäller startskottet och vi blir ivägsläppta i omgångar. Första 15-16 miles/25 km går det som en dans, jag håller igen farten och njuter av omgivningarna. Det är varmt, solen skiner och jag kan ärligt säga att jag inte varit så här varm sedan förra året när vi var i Sverige. Jag har sprungit 99% av mina rundor i duggregn och 5 grader. Nedförsbacke och jag inser att jag inte kan andas. Nedanför backen står Brjann och tjejerna och jag försöker prata. Tursamt nog har Brjann astmaspray i fickan som jag drar i mig och står stilla ett par minuter. Det verkar lösa sig. Joggar iväg och sippar Perpetuem med lattesmak. 2 miles/3km till och jag börjar nysa och händerna är fulla med blod. Toppen, näsblod. In till närmaste aid station, får bomull i näsan och ispack på pannan… tick tack, minuterna går. Springer vidare och benen känns konstiga. Gissar på att jag kommer 1 mile till sedan droppar det ur näsan. Dags för ett nytt stopp. Nu blir jag ordentligt uppsnyggad, avtvättad och avspolad och istoppad. Och får frågan om jag vill bli upphämtad för att åka till finishline. Du måste skoja. Jag sitter vid 20-21 miles, har 5-6 kvar och de undrar om jag vill åka. Jag har förlorat massor av tid men nog sjutton kan jag springa en timme till. Man har alltid lite kvar att ge.

Off we go… Stanely Park, seawall, klippvägg. Detta ska vara den vackraste vägen. Jag känner stark dödslängtan, det här måste vara väggen. Jag har nog aldrig hatat löpning så mycket som nu. Kraftiga och irrationella funderingar på att vända. Pang, benen krampar, vaderna närmare bestämt. Jag borde ju såklart haft salt med mig. Jag tittar sakta upp mot slutet, klippväggen ringlar sig bort och jag ser människor stora som myror längst bort. Vems idiotiska ide var det här? Jag ska aldrig mer springa ett maraton. 2 är fler än vad de allra flersta gör i livet. En stor och stolt vithövdad örn sitter vid strandkanten och tittar på mig som om jag är en idiot.

Jag kom till slut fram till stan och det börjar bli publik igen. Folk ropar mitt namn, kommenterar att jag ser stark ut och jag tittar mig omkring. Banan är full av människovrak, många släpar sig fram med ett leende. 400 meter kvar enligt min klocka men jag ser inte slutet och jag blir för en kort stund övertygad om att de har mätt banan fel. Men jag kom i mål och fick en flaska vatten i näven. Maten sög, det var allmänt rörigt men det var skönt att vara framme. Något besviken på tiden, eller rättare sagt jättebesviken. Jag borde sprungit snabbare men får ändå höra att det var långsamt för många i värmen och blåsten vid parken. Till och med kenyanerna var långsamma.

När jag sätter mig ner på trottoarkanten känner jag mig mest irriterad. Och jag vill åka hem.

Dagen efter och benen känns helt ok. Igår svor jag på att jag aldrig mer skulle springa ett maraton. Det är bara idioter som gör det. Det är plågsamt, det gör ont. Jag vet inte hur många halvmaror jag har betat av det senaste året. Det är inte ens i närheten jämförbart. Då är det bara att duscha och fortsätta med dagen. Efter 17-18 miles händer det något i kroppen, man tömms på allt. Och det händer konstigt nog inte när man gör långa träningsrundor.

Nu måste jag fundera ut vilken som blir min nästa mara. Kanske Portland till hösten…

Onsdag eftermiddag och jag hänger upp cykeln på bilen och packar in vattenryggan i bak. På väg förbi Redmond vänder jag för att hämta ett par regnbyxor. Inte för att ha att tävla i utan inser att jag kommer att bli dyngsur när jag ska packa ur bilen innan tävlingen. Hämtar upp Anna och nu bär det av. Vi fastnar en aning i trafiken, äter lite i bilen och nervositeten hopar sig. Vad sjutton har vi gett oss in i. Vi är påväg mot vårt första Adventure Race, orientering, terrängcykling och terränglöpning i mörker.

Vi kommer fram i ösregn. Det häller ner och sammanbitna män cyklar omkring med lysen på hjälmarna nästan helt oberörda av regnet. Vi checkar in, packar av cyklarna och står redo. Det enda damlaget och folk skrattar lite när de hört vårt namn, Team Totallylost. Det är en samling seriösa män och ett fåtal kvinnor. Rejäla lampor på hjälmarna, mörka kläder, bästa skorna, karthållare, proffskompass. Vi hittar några personer att fråga och prata med. En snäll man berättar detaljrikt om hur det går till, han nar varit med en 7-8 tävlingar. Han har helt räknat bort oss som konkurrerande lag och ger många bra tips.

Starten går och det är en liten löploop i parken för att separera alla. Vi kastar oss upp på cyklarna och drar iväg. Vi tar kontroll efter kontroll och det börjar gå riktigt bra. Vi har ett antal lag framför oss men lyckas dra iväg och lämna en hel del bakom oss också. Vi lär oss snabbt att man inte delar med sig med info. Det är tävling och männen som tävlar är inte sugna på att hjälpa till. Ha, då kommer de inte få någon hjälp av oss heller. Anna är en supernavigator, hon är spot on hela tiden och släpper inte kartan med blicken. Första cykelloopen går fort, riktigt fort! Vi cyklar bra. Det går så fort att tårarna rinner i ögonen. Rötter, stenar, hela träd ligger på stigarna och det gäller att hålla tungan rätt i munnen. Fladdermössen hänger ovanför våra huvuden. Vi checkar in för att klättra till fots upp för något som känns som Kebenekajse men glömmer för ett ögonblick att det är tävling och börjar prata med funtionären. Han uppmanar oss att springa iväg med ett skratt. Vi äter lite när vi går, dricker från våra otroligt snygga rosa och lila ryggor. Vi var absolut de enda med glada ryggsäckar. Det är kolsvart och utan pannlamporna hade vi varit rökta. Skogen är riktigt tät och stigarna försvinner på sina håll, brännässlorna tätnar och vi drar upp tempot en aning. Mitt framför fötterna skrämmer vi upp något som vi identifierade som en pungråtta.

Vi går länge, småspringer när vi kan. Det går rakt uppför och jag flåsar som en blåsbälg. Kompassen sitter som gjuten i handen och det känns som om jag vill veta att vi går åt rätt håll. Vi går rätt, vi tar våra kontroller och vi är i konstant rörelse. Vi får lite fart igen och springer på innan vi kommer tillbaka för att cykla sista biten. Sista cyklingen går som en dans, vi börjar veta hur kontrollerna hänger och känner närheten till slutet. Det är äntligen över, trodde vi. Vi kommer inracande mot mål för att få reda på att det är ett överraskningsmoment. Minnesnavigering. Vi får snabbt titta på en dator och memorera 3 kontroller på kartan och vi rusar iväg igen.

Vi är klara! Skålar i Cola och känner oss riktigt nöjda. Och jag måste säga att det är några förvånade ansikten vid målgången. Inte många hade räknat med att Team Totallylost med de färgglada ryggsäckarna och med reflexvästar skulle komma in så snabbt i mål. 2 och en halv timmes jobb, 13 kontroller på cykel och 5 till fots. Eller som Anna sa, det här var ju ett schysst långpass en onsdagkväll.