Det närmar sig

Dagarna går alldeles för fort. Jag borde ha hunnit med så mycket mer vid det här laget. 194 dagar kvar till badmössan skall dras över hjässan och simbrillorna ska sitta som en smäck. Och för att inte tala om våtdräkten. Den är inte ens inköpt än. Pust. Borde jag kanske avlägga  någon slags rapport för omvärlden. Berätta hur det ligger till, helt öppet och utlämnande. Kanske? Så här ligger det till. 

Det går sakta men det går framåt. Som alltid. Formen är ungefär som vanligt. Jag äter och frodas, springer lite, simmar lite och gör allt annat man gör när man lever. Jag är ungefär lika stark som för några veckor sedan. Starke Adolf skulle ligga i lä. Hade jag haft en prickig häst att lyfta så hade jag nog gjort det. Men nu nöjer jag mig med att steka pannkaka, tvätta och köra bil. Sånt man gör varje dag. Imorgon är pannlamps löp innan solen vaknat. Det är fina grejer det.

 

photo

Mera sim men nu tänker jag börja gå på vattnet #Blogg100

Funderar mycket på det här med simning. Simning ska ju vara otroligt bra för kroppen och som ni vet så väntar jag på att allt detta positiva och fina ska kicka in. Eftersom jag är lite lat och ganska öm i kroppen av all simning och löpning så funderar jag så att det knakar på hur jag ska kunna fuska. 10 km simning går ju inte direkt att fuska bort men man borde ju på något sätt kunna underlätta eländet. Jag tittar som en tok på total immersion simningsfilmer på Youtube och drömmer mig bort till varma pooler och ypperlig teknik. Rullar höfter och andas i armhålan. Men så helt plötsligt dök jag på en annan utväg. Det ska helt enkelt fungera att springa rakt över vattnet. Så får det bli.

Vi andas volleyboll

Jag lever i ett vakum, bokstavligen. Simningen har tagit fart igen och det innebär konstant vatten i öronen. Det ekar och skvalpar. Varje steg låter ända upp i hårfästet. Det blir till att skaffa bättre öronproppar. Öronproppar behövs också om man är volleyboll mamma. Det studsas mot varenda vägg som är tavelfri och det skriks “mine” i tid och otid.

Vi lever och andas volleyboll just nu. En sammanlagd vecka ligger på +30 timmar för tjejerna. Johanna spelar vidare i sin nya klubb norr över. Det går bra samtidigt som det är långa turneringar mer eller mindre varje helg. Tonåringar uppskattar inte när väckarklockan ringer runt 5. Sömnbehovet är just nu stort för vissa.  

Caroline och Sofia hade tryouts för skollagen hela förra veckan. En riktig prövning. Fem dagar i rad före och efter skolan grillades de i servar och bumpar tillsammans med 120 andra tjejer. Och visst gick det bra. Caroline är numera inte bara klättrare utan också setter i skolans varsitylag. Mer tidsbrist men riktigt roligt och duktigt gjort. Sofia kämpade på som yngst i skolan och höll en mycket cool min hela veckan. Den coola eller egentligen det koncentrerade ansiktsuttrycket lyckades. Hon är den enda 6e klassaren som fick en plats på junior varsity. Det blev dubbelgrattis! Alla nöjda! För att inte säga extatiska! Jag också, det verkar som om de nästan kommer att ha samma träningstider. Det kommer att bli en spännande säsong. Och återigen kan jag meddela att volleybollgenerna kommer från Brjann. Efter några försök då hela familjen har spelat är jag den felande länken, det funkar bara inte. Fast det förstås, jag kan ju alltid skylla på armbågen. Men jag är en hejare på fixa mellis och vatten.

Vardagsfundering

Ljuset har inte hunnit infinna sig, solen sover, klockan är 06.30 och idag är det inte jag som är uppe och skubbar. Barnen är redan avlämnade på skolan. Bilen värmdes upp och packades full av barn, ryggsäckar, lunchväskor, guitarrer och termosmuggar med te redan kl 6. Nu har jag hunnit hem igen och väntar på nästa upplockning straxt före halv 8. Det är volleyboll igen. Vårsäsongen i skolan har börjat för alla under 15 och den över 15 beslutade sig för att vara hjälptränare och ställde därför klockan på 5.15. Jag gissar att de gillar volleyboll. Sen ska 15 åringen vidare till sin skola och ha sin vanliga dag och då står jag i givakt och skjutsar.

Men vad har hänt med världen? Mudslides och jordbävningar på vår sida. Brist på dagsljus och regn som faller utan måtta. Armstrong i konstant motvind på cykeln. Ingen postutdelning på lördagar och så får vi höra att vi blev vilseledda med Mary Ingalls blindhet på 70 talet. Vad är egentligen värst? Debatten om vapen och allas rätt att äga ett eller tio, att bära dessa med sig eller sova med ett skarpladdat under kudden fortsätter. Jag vet inte längre vad jag ska tycka mer än att det gått aningen för långt. Jag förstår att det är djupt rotat hela vägen tillbaka från vilda västern. Vi får väl ändå hoppas att världen utvecklats sedan vilda västerns tid. Visst kan det vara obehagligt med vilda djur i trädgården när man bor i vildmarken. Men det är ju trots allt så att det inte finns vildbattingar där de allra flesta bor. Nog skulle väl alla kunna stå ut med en rejäl bakgrundskontroll och ett mer restriktivt förhållande till vapen. Det känns väldigt onödigt att vem som helst ska kunna knalla runt beväpnad. Eller mest är det så att jag inte riktigt förstår behovet. Så många arga röster och så många modiga som lyfter sin åsikt. Det är tur att det finns modiga människor i världen.   

The flipperlady returns

Idag har jag simmat och fladdrat med armarna i vattnet. Viktlösheten vill liksom inte riktigt infinna sig. Det kanske beror på allt vatten i näsan och det svarta vadderade skyddet på armbågen. Men skam den som ger sig. Det blir väl till att skaffa näsklämma. Och jag tror att jag ska köpa en snyggare badmössa, med blommor på. Jag borde ha satsat på synkroniserad simning istället, då får man ha bra mycket snyggare attiraljer och glittersmink i rosa och turkost. Bredvid mig simmade en kvinna som hade en vana att plaska och stänka en hel del. Irriterande, man vill ju inte bli nedstänkt. Och på andra sidan simmade en man som mest stod vid kanten och lutade sig, rättade till glasögonen och sträckte benen framåt. Poolliv är intressant. Och väldigt avklätt. Men annars gick det bra, förutom viktlösheten. Jag simmade fram och tillbaka, fram och tillbaka, ganska länge. Men vad tråkigt det är att simma. Lagom till att man får upp farten så är det dags att vända och då kommer man ur rytmen. Och så får jag börja om igen. Men badvakterna vinkade, tjoade och sa välkommen tillbaka FlipperLady. Kul att vara välkommen. Och kul för dem att de får någon att passa på vid den djupa delen av poolen. Lite synd att de inte hade glömt bort mitt smeknamn. Det kändes mer tomt än någonsin utan Anna och utan gemensam Caesarsallad efter simmet.

Igår var det Super Bowl söndag. Årets viktigaste chips och dipp dag. Här dippades det också, med både barn, tonåringar och vuxna. Men jag såg ingenting av matchen. På något konstigt sätt så filtrerade jag bort den från köksön, dippet, hamburgarna och rödvinet. Jag såg helt enkelt inte hela vägen bort till tvn. Skön kvalitet att ha. Att filtrera. Jag ska lägga till det på mitt cv, duktig på långdistanslöpning, baka bullar och filtera omgivningen. Mindre bra på koka ärtsoppa, tvätta bilen och tala franska. Jag gillar inte att tvätta bilen i tvättapparat. En gång för länge sedan trodde jag att jag hade pajjat pappas bil när jag körde in lite skevt på Statoiltvätten i Uppsala. Det sitter i fastän det var tidigt 90-tal. Nödstopp och förbannad mackägare. Mina 19 åriga knän skakade av skräck. Men det var inte en endaste lite skavank på bilen men det kändes som den var kvaddad. Nu tvättar jag bara bilen under hot och det är ju inte ofta det händer.

Idag började officiellt vecka två mot ötillö. Jag inledde med 2,5 timmar varierad och välblandad träning, inget ovanligt bara en helt vanlig måndag. Än så länge är allt som vanligt. Snart blir det ovanligt, när jag och gurun gör en ny plan. Jag har mina aningar att det blir mer sim och längre löppass. Det känns. I kroppen. Och i håret, som aldrig hinner torka mellan passen.

Mot nya mål

Det är dags att skriva på svenska igen. Få tillbaka flytet och inte stappla runt på isiga, halkiga trottoarer, på tå. Det är ju något visst med ens eget språk, det språket man tänker och drömmer på. Men visst drömmer jag och tänker på engelska ibland men det låter bra mycket bättre i mitt huvud än hur jag skriver.

Jag måste tjata lite om hur framtiden ser ut. För nu vet jag ju hur de närmaste 6-7 månaderna kommer att se ut, delvis i alla fall. Team Totally Lost, Anna och jag, började fundera på Ö till Ö när vi träffades i våras och i november släppte arrangörerna äntligen informationen hur årets platser skulle fördelas. Vi köpte raskt lotter för att kunna vara med i lotteriet och vinna en lagplats. Under våra turer i skogen har vi diskuterat chanserna, om vi skulle få en plats eller inte. Anna har alltid sagt att hon för tur med sig, jag har haft en mer skeptisk inställning. Så få platser och så många sökande. Och så kom dagen då lotterna skulle dras och platserna skulle fördelas. Jag hade tid hos sjukgymnasten några minuter efter dragningen så jag satte mig i väntrummet med min Surface och telefonen och försökte desperat få streamingen från Stockholm att funka. Efter några minuter lyckas jag och precis då är det dags för dragingen av damlagen. Första lotten dras och läses upp. Jag går lite i cirklar, försöker intala mig att det är nästan ingen chans. Och så hör jag mitt och Annas namn läsas upp och USA efter det. Herrejävlar. Jag var faktiskt tvungen att sätta mig och så ringer telefonen, först Brjann och sen pappa. Jag slänger på luren och ringer till Anna som är hur lugn som helst. Hon säger bara, då kör vi då! Och jag blir tårögd. Livet går vidare. Jag knallar in till sjukgymnasten Michael med tårar i ögonen och armbågen i paket. Han säger också då kör vi då och lägger till att vi får se till att fixa armen fort som attans. Nu ska den fixas.

Det känns aningen skrämmande. Dagen efter for jag till Orcas Island och sprang ett traillopp och kände mig som en liten fjärt. Proffsen var snälla och vänliga. Mina Icebugs var trots allt lite coolare än deras dussinskor. Nog studsade jag allt lite bättre i utförslöpen. Snö, elände och vildmark. Trollskog, mossa och mjuka stigar. Högt, långt och kallt. Alldeles fantastiskt vackert och mäktigt. Jag sprang upp på berget och funderade på hur det skulle kännas och dyka ner utanför Ornö. Det blir bra. Det känns mäktigt! Det känns bra att ha ett mål i horisonten.

Och hur ska vi nu uppnå målet, att vara redo i september? På olika håll, på olika världsdelar, i olika skogar? Det kommer att fixa sig bra. Jag har ju världens guldläge. Lite jobb, mycket träning. Mycket stöd från otroligt erfarna coacher, det hjälper. Det är bara att jaga på, framåt på stigarna, uppför bergen. Och hålla koll på milen och farten. Många mil och låg fart. Jag har alltid lite maniskt loggat träningen på olika sätt. Det ger en löjlig tillfredställelse att addera ihop antal mil och timmar vid månadens slut, och vid årets slut. Jag fortsätter med det och kanske summerar jag då och då här på bloggen för att få klappa mig själv på ryggen eller mana på mig själv lite mer om det behövs. Då kör vi då!

Crush it without being crushed

I feel a bit anxious and impatient. I got the latest from my doctor concerning my broken elbow. It is not healing well. My fault or bad wibes? Don’t know. I am pretty tired of the left part of my body and need a positive boost. Life is like intervalls on the treadmill. If you push it too hard the first four you will never finish your 8th. You will quit after number 7, ready to puke. How you feel is always a choice. If you keep a steady pace, get your ponytail soaked and your feet wet you know you’re on the right track. And I am planning on getting back on track. Soon.

I am waiting for the weekend to come. I am taking a little trip with my runningbuddies. Roadtrip, ferryride and sleepover. One of our buddies left for other adventures but we are adding on a very interesting guy from CA. I am afraid he is a little bit faster than all of us together, but we get to enjoy the view a little bit longer. I am planning on a long run, I might even bring a picnic. And a map. I am not getting lost this time. And I don’t want to get crushed so I have decided to crush it. Give it a good shot and try my best. Who am I kidding, I’ll be happy if I’ll finish this one.

I am so grateful for my little group of peeps. If it wasn’t for them I probably would have spent an enormous sum of money on therapy by now. We are talking mafiaamounts. And running is far better than stretching on a shrink’s couch, at least that’s what I have heard. It is a constant journey and you never get there. It’s always a new day tomorrow. A new sunrise and a new drizzle.

I used to be a night owl, reading until the sun woke up and then I was ready to crawl under the covers. Most of the days when my alarm makes a soft noise before 5 I am awake and ready to eat breakfast in two seconds. I don’t mind getting up early but I am in a constant tired mode because I don’t go to bed in time. I wish the day had 3 more hours so I would get nice 8 hours of sleep. Saturdays at 6.30, heck that is late.

We used to be four, but now we are only three. The blond one took off. Hopefully we will meet our fourth somewhere in the world and run some new trails soon. We really miss her and I know our running dog does too. There are so many differences between us but somehow that makes it more interesting. We represent three different countries and have varied backgrounds. Small kids, big kids, no kids. Pets, lots of pets and no pets. And our life’s that we live right now are like night and day. What a strange combination but a very good one. How great is that? It is so nice to meet, think new and big thoughts or not think at all. The conversations that take place 6am on a dark trail in the light of a couple of headlamps are very different from the conversations you have on Starbucks during the day. Time spent with these ladies are luxury. And as long as we have the road and each other to look forward to, it’s all good. We’re laced up and ready!

photo_thumb_thumb

And some golden wings for the days you feel like flying.

Tiger Mt som alltid slutar med kartproblem och blöta fötter

För några veckor sedan sprang gänget och jag uppför Tiger. Eller sprang och sprang, det är nog mer en rask och frisk promenad med inslag av löpning och sedan sprint nerför. Vi läste ju kartan noga men hamnade  trots det lite off track, vi kom på fel trail helt enkelt. Idag var det dags att göra ett nytt försök så vi sågs på en kolsvart parkering vid 06.30. Planen var att vi skulle klättra uppför three summits, brant rakt upp och sedan ta tre toppar och sedan springa fort ner., Upp mot 20km eller så. Enkelt och väldigt vackert. Otrolig utsikt. Max 2,5-3 timmar med kaffe efter, hemma till 10. Morgonen började bra men med alldeles för lite sömn och ganska dålig frukost, men det var ju inte någon blodigt lång tur vi skulle ta. Vattenryggan fylld och pannlampan på och så bar det av. Vi kunde snabbt konstatera att det gick lite trögt idag. Efter en timme hade vi halkat fram och upp i snön och hade plockat två toppar men nu började snön bli lite påfrestande. Knädjup snö med lite skare som man föll igenom på varje steg. Efter tredje toppen började vi vår väg bort mot en sidotrail men då försvann alla spår. Vi stog mitt i skogen, på toppen av ett berg och kände att det var läge att hasa upp kartan igen. Vi valde en annan väg och sprang med höga knän genom snön. För att göra en lång historia kort så var det otroligt djup snö och vi kom otroligt mycket vilse men vi visste ju att vi skulle ner. Vi fick lite panik. Fötterna var som isbitar, som först blivit doppade i vattenpölar och nu var konstant under snön. Som rosen på tårtan så kom vi fram till en rasad bro och fick på någ sätt ta oss över ändå. Ännu blötare fötter. Läskigt brant.

Vi knatade på och trodde vi hade koll på kartan men så var det inte, vi var på fel sida av berget förfärligt långt bort. Vad gör man? Skriker rakt ut. Äter det lilla man har med sig. Dricker så mycket man kan. Sparkar lite på en sten. Tittar sig omkring efter vilda djur. Kollar om mobilen funkar för säkerhets skull. Torkar bort svetten från pannan. Blåser ut näsborrarna. Och springer. Och springer. Och låter bli att tänka. Trött kan man vara i bilen på väg hem.

Och vi kom fram till slut. Närmare 5 timmars springutflykt och kaffet struntade vi i idag. Vi ville hem. Stå i duschen till kroppen fått tillbaka sin normala färg.

Var det värt  det? Alla gånger! Kommer vi göra om det? Alla gånger. Men när snön har smält.

 

photophoto

Ett spring vid sjön

Efter en evighet och nästan två veckor reste jag mig, klädde på mig tightsen, snörade på mig skorna och mötte upp nära sjön. Ett ganska långt men långsamt spring, en trevlig konversation som varade i 90 minuter. Kanske sista springet med Anna innan hon far. Min pannlampekompis far hem och får njuta av falukorv och filmjölk. Hon som skyddat mig mot björn och bergslejon, manat på lite extra vid 6 snåret på morgonen och fått mig att känna att ingenting är omöjligt. Lite vemodigt är det allt. Men livet går vidare och det finns fler berg att klättra, fler stigar att springa på både här och i Sverige. Sen möts vi någonstans och springer ihop. Träningsläger på halva vägen, blåbärssoppa, underställ och blöta skor. Kanske på Island. Vem vet. Eller vid en sjö i Sverige. Nu springer vi via Skype ett tag. Luftkram från den här sidan till den andra.

Vi gjorde några stopp och fotade solnedgången som blänkte i sjön och färgade himlen i alla regnbågens färger. Sen tog andningen slut och hostan tog vid. Då var det slutsprunget för idag. Nästa gång simmar vi över sjön istället för att hålla oss på kanten.

photo

Idag vågade barnen och jag oss ut för att byta lite kläder som tomten kom med. Jag höll på att ge upp redan vid parkeringsgaraget. Virriga och irriga tanter i Lexusar, aggressiva män i pälsmössa och långsamma barnvagnsdragare kan få mig att komma ur balans vilken dag som helst. Tror ni inte att man blir aningen aggressiv när man har pälsmössa när det är 7 grader varm och regn? Vissa av oss lyckades i alla fall ganska bra med våra byten, andra höll på bryta ihop av värmeslag och cellskräck i en provhytt i Bellevue. Det slutade med att inga kläder i världen kan vara värda en möjligt kommande panikattack på Bellevue Square så vi åt lunch istället. Vi passade på att sörpla asiatiska nudlar ur stora skålar. Det kändes som ett bra alternativ till julmaten som nästan är uppäten. 

Over and out!