Category: Utflykter/outings

21097 meter i Watershed

On By lillahjarnanIn Tävlingar/races, Utflykter/outingsLeave a comment

Idag var det dags för en till halvmara, jag vet inte vilken i ordningen. Det börjar bli lite av en vana att springa en halva då och då. Det är fortfarande långt men inte så långt att man behöver träna mer. Skillnaden idag var att det var en tävling helt i terräng, inte ett gruskorn så långt ögat kunde nå och absolut ingen asfalt. Jag var tillbaka där Totally Lost har haft sina bästa turer bland duggregn, hjort och coyotes. Idag var det för mycket folk för att några vilda djur skulle våga sig fram men vi mötte några hästar som vi fick vänta in innan vi kunde springa på.

Solen sken och det värmde upp mot närmare 5 grader innan start. Det var blött i marken efter att det hade regnat under natten och mossan på träden låg tät. Vi fick börja morgonen med att åka gula skolbussar från en parkering några minuter bort. Det var tyst i bussen och alla var aningen trötta så här en söndag när solen precis tittat fram. Det är ganska härligt på skogslopp. Det är några hundra tävlande och alla nickar åt alla. Någon väskinlämning finns inte utan alla lägger sin kasse på en stor presenning och den ligger kvar några timmar senare. Det delas bars och pb&j mackor och det är pratsamt i kön till de honeybuckets som står uppställda.

Terränglopp går lite långsammare än asfaltslopp och sluttiden känns aningen frustrerande. Det är mjukt i marken, stenigt och mycket trädrötter. Det är också aningen trångt och svårt att passera andra löpare. Något som däremot inte känns frustrerande är kroppen. Man mår betydligt bättre i kroppen av att springa i skogen, ingen träningsvärk eller onda ben. För att inte tala om hur fint det är, fåglarna kvittrar, träden är gröna och solen glimmar på ytan av sjöarna. Spara benen och spring på stigarna!

Jag firade genom att registrera mig på en ny halva. Upp för ett berg den här gången, mitt absoluta hatberg Squak. Rakt uppför och sedan in bland buskar och snår. Sist jag var där önskade jag att jag hade tagit med mig lie och machete och konstigt nog svor jag att jag inte skulle återvända inom en snar framtid. Tänk vad fel man kan ha.

Dagens skolval:

bild från icebug.se

En tur i Lord Hill backarna

On By lillahjarnanIn Tävlingar/races, Utflykter/outingsLeave a comment

Det blev en fin 16 km tur i Lord Hill backarna i Snohomish. Efter biltur, incheckning och en stunds huttrande i bilen bar det av över en liten bäck och sedan uppför. Tävlingsledaren inledde regelgenomgången med att säga att vi inte kommer att tacka honom över första halvan av bandragningen. Håller med om det nu så här i efterhand. Det gick uppför, rakt upp mot den ljusblåa himlen och sedan uppför en stund till. Men summan av förmiddagens aktiviteter var att det var eländigt lerigt, backigt men vackert bland träden. Under en hel timme sprang jag mer eller mindre själv och trodde periodvis att jag sprungit bort mig eller att jag valt 50k ultra markeringarna. Så plötsligt dök det upp en skylt där det var en pil rakt fram och stod finish på, då vet man att man kommit rätt. In i mål och i med ett glas vatten. Jag fick hämta andan en stund innan min medföljare och kompis kom i mål sen bar det av hem. Och nu är det bara lunch och minst halva dagen står till förfogande för annat viktigt. 

Snö vid Rattlesnake

On By lillahjarnanIn Utflykter/outingsLeave a comment

En dag med mycket väder har det varit. Regn, lite sol, lite grått och så helt plötsligt snö i mängder uppe på en bergstopp. En bra dag. Idag var jag definitivt uppe före tuppen. Mörkret låg kvar länge över skogen i morse och regnet hängde i luften. Det var knappt så att pannlamporna lyste en meter framför oss, dimman låg nästan ända nere mot marken. Men inte så tokigt ändå. Frisk luft och rosiga kinder. Och så en halvsju trip till Starbucks på vägen hem.

Efter avlämning på skolorna bar det av mot North Bend för en kort hike. Én tvåtimmarspromenad vid Rattlesnake Ridge gjorde näsorna röda och fötterna iskalla. Det såg riktigt fint ut när vi vandrade förbi Rattlesnake Lake och in i skogen men sedan började det regna, snöa och på alla sett droppa nederbörd. Det var regn första kilometern men sedan övergick det till kraftigt snöfall och absolut noll utsikt. Tur att man sett den förrut. Vi såg till att hålla oss långt från kanten, vände raskt och gick ner för att undvika att blåsa av. Kallt och friskt. Det är så hälsosamt och stärkande i…

IMG_2380IMG_2382IMG_2385

Orcas 25… 27k

On By lillahjarnanIn In English, Tävlingar/races, Utflykter/outings3 Comments

I didn’t feel like the coolest kid on the block yesterday, not the toughest in the world. I was actually ready to give up for a short period of time, but that is not really like me so I kept going. I am usually pretty good at mentally preparing for difficult things and keep on going even if I hear strange voices in my head. A marathon is a marathon, you kind of know how it’s going to feel but this was totally different. I know how 25k feels but I had no clue how bad 25k going up Mt Constitution could be. I swore, I cursed and I kept going in snail pace… and I forgot to bring gummy bears. My water froze, my clothes were soaked of rain and covered with snow. And it was actually a great day.

On Friday morning I took the ferry from Anacortes to Orcas with four friends. All the orcas seemed to have hidden out in the cold but a few seals were bobbing around and eagles routed over us. We arrived and checked in at the glamorous Doe Bay, a quaint cabin by the sea. We went around the island, had coffee and enormous cinnamon rolls and then we drove up the whole mountain. We didn’t get all the way up because of snow and ice, but the view was stunning, sunny, light blue skies and dark blue water. It was a beautiful day!

We stopped by and checked in and got our bibs and chatted a bit. We listened to a few of the organizers and that was a big mistake. We overheard one of the pros saying that she ran the course in medium tempo in four hours last week. What does that mean for us? 5, 6 or 7 hours? How bad can it be? Holy &%$#. It did not look good, 4500ft elevation, rain and a lot of snow. They decided to add on a 1000ft compared to last year for an extra challenge. I looked around and felt like I was standing in a room full of experts. They all looked the same, puffy coats in bright colors, sunburned in January, cool shoes and smiling faces. Really smiling! Nothing to smile about here. Have you read the map people!! I pulled my puffy coat closer to my body and had a feeling that it was going to be a long day and a very long run tomorrow. Or hike?

The wind woke me up around 5am. It felt like our cabin was about to take off and sail away. Nothing to worry about and I slept for another hour and woke up and heard the rain. Excellent! We had breakfast in silence, I guess we all tried to figure out whose idea this was from the beginning. Three or four layers? Coat or no coat? A short car ride and it is time for the Garmin to locate satellites.

250 happy trail runners take off and I swear 235 looked like pros. Raincoats, trail shoes and hydration packs. I have always wondered how you choose to run with a bottle in your hand when you can wear a pack. Time to start and everybody takes off. It starts with a 5 mile loop around Cascade Lake. Beautiful, soft trails and the rain drizzles down. It is Alice in Wonderland kind of pretty and I feel all smiling and happy for a while. This is easy and I take it really slow waiting for the big bang. And then it comes! The wall! Of mud! It was so steep that we more or less had to crawl up for a mile. We are moving slow, very slow and my thoughts wander away. How can I feel this weak? How can I be this tired after an hour? I need to spend more time on the Versa. Do I like rain? No. Do I like mud? No. Do I even like running? We keep moving and keep talking and I have absolutely no memory of what we talked about for one hour.

8 miles and halfway, 2000ft elevation and I feel great. Who’s complaining now? Keep it up ladies! I am trying to hold back a bit so I don’t burn myself out. Something buzzes on my arm. My new, shiny watch makes a noise and I look down for a half second. I hear myself say 9 miles and… flying, moving in thin air… and somehow I make a ninja move and turn myself around and end up on my non broken side but quickly jump up. OK, my elbow is still in one piece but I now have a bleeding knee and a bruised hip. Nothing feels broken and I keep running. We actually keep a pretty good pace now and it is snowing hard. My soaked clothes starts to freeze. We reach the second top and the snow is deep. But this is great! We have been moving for more than 3 hours and we need to finish this now. It is cold and windy. We stop at the aid station and drink a cup of Coke and start to chat with the volunteers. They look really cold. We are the lucky ones here.

After one minute, we continue to run and it feels like my knees are locked. Wonder if they rattle loudly or if I only hear it in my head. We are going downhill. It still feels as if I should hold back. I check my watch and we should be close to the end. Surprise! They added on 1.5 miles (2,5 km). What the heck, I paid for 25k not 27. New hills, new mud. Please let me finish this thing now. The mud is packed, people are cheering and we drink an organic lime drink. Wet and slippery as an eel, cold as a popsicle and reasonably happy to finish this climb even if Garmin said 4.12. It could have been worse. But… as always 10 minutes after I start thinking. I am standing here, breathing, talking, and having a drink… why didn’t I run faster? I am still standing. And we all looked at each other and agreed that we will not do this race again.

After a couple of hours when we sit in the car waiting for the ferry, listening to old 80s music I can’t help about thinking of next years race at Orcas Island. Maybe 2014 will be the year for a 50k. It was a really pretty mountain.

Crush it without being crushed

On By lillahjarnanIn Blandat/mixed, In English, Okategoriserade, Tävlingar/races, Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

I feel a bit anxious and impatient. I got the latest from my doctor concerning my broken elbow. It is not healing well. My fault or bad wibes? Don’t know. I am pretty tired of the left part of my body and need a positive boost. Life is like intervalls on the treadmill. If you push it too hard the first four you will never finish your 8th. You will quit after number 7, ready to puke. How you feel is always a choice. If you keep a steady pace, get your ponytail soaked and your feet wet you know you’re on the right track. And I am planning on getting back on track. Soon.

I am waiting for the weekend to come. I am taking a little trip with my runningbuddies. Roadtrip, ferryride and sleepover. One of our buddies left for other adventures but we are adding on a very interesting guy from CA. I am afraid he is a little bit faster than all of us together, but we get to enjoy the view a little bit longer. I am planning on a long run, I might even bring a picnic. And a map. I am not getting lost this time. And I don’t want to get crushed so I have decided to crush it. Give it a good shot and try my best. Who am I kidding, I’ll be happy if I’ll finish this one.

I am so grateful for my little group of peeps. If it wasn’t for them I probably would have spent an enormous sum of money on therapy by now. We are talking mafiaamounts. And running is far better than stretching on a shrink’s couch, at least that’s what I have heard. It is a constant journey and you never get there. It’s always a new day tomorrow. A new sunrise and a new drizzle.

I used to be a night owl, reading until the sun woke up and then I was ready to crawl under the covers. Most of the days when my alarm makes a soft noise before 5 I am awake and ready to eat breakfast in two seconds. I don’t mind getting up early but I am in a constant tired mode because I don’t go to bed in time. I wish the day had 3 more hours so I would get nice 8 hours of sleep. Saturdays at 6.30, heck that is late.

We used to be four, but now we are only three. The blond one took off. Hopefully we will meet our fourth somewhere in the world and run some new trails soon. We really miss her and I know our running dog does too. There are so many differences between us but somehow that makes it more interesting. We represent three different countries and have varied backgrounds. Small kids, big kids, no kids. Pets, lots of pets and no pets. And our life’s that we live right now are like night and day. What a strange combination but a very good one. How great is that? It is so nice to meet, think new and big thoughts or not think at all. The conversations that take place 6am on a dark trail in the light of a couple of headlamps are very different from the conversations you have on Starbucks during the day. Time spent with these ladies are luxury. And as long as we have the road and each other to look forward to, it’s all good. We’re laced up and ready!

photo_thumb_thumb

And some golden wings for the days you feel like flying.

Tiger Mt som alltid slutar med kartproblem och blöta fötter

On By lillahjarnanIn Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

För några veckor sedan sprang gänget och jag uppför Tiger. Eller sprang och sprang, det är nog mer en rask och frisk promenad med inslag av löpning och sedan sprint nerför. Vi läste ju kartan noga men hamnade  trots det lite off track, vi kom på fel trail helt enkelt. Idag var det dags att göra ett nytt försök så vi sågs på en kolsvart parkering vid 06.30. Planen var att vi skulle klättra uppför three summits, brant rakt upp och sedan ta tre toppar och sedan springa fort ner., Upp mot 20km eller så. Enkelt och väldigt vackert. Otrolig utsikt. Max 2,5-3 timmar med kaffe efter, hemma till 10. Morgonen började bra men med alldeles för lite sömn och ganska dålig frukost, men det var ju inte någon blodigt lång tur vi skulle ta. Vattenryggan fylld och pannlampan på och så bar det av. Vi kunde snabbt konstatera att det gick lite trögt idag. Efter en timme hade vi halkat fram och upp i snön och hade plockat två toppar men nu började snön bli lite påfrestande. Knädjup snö med lite skare som man föll igenom på varje steg. Efter tredje toppen började vi vår väg bort mot en sidotrail men då försvann alla spår. Vi stog mitt i skogen, på toppen av ett berg och kände att det var läge att hasa upp kartan igen. Vi valde en annan väg och sprang med höga knän genom snön. För att göra en lång historia kort så var det otroligt djup snö och vi kom otroligt mycket vilse men vi visste ju att vi skulle ner. Vi fick lite panik. Fötterna var som isbitar, som först blivit doppade i vattenpölar och nu var konstant under snön. Som rosen på tårtan så kom vi fram till en rasad bro och fick på någ sätt ta oss över ändå. Ännu blötare fötter. Läskigt brant.

Vi knatade på och trodde vi hade koll på kartan men så var det inte, vi var på fel sida av berget förfärligt långt bort. Vad gör man? Skriker rakt ut. Äter det lilla man har med sig. Dricker så mycket man kan. Sparkar lite på en sten. Tittar sig omkring efter vilda djur. Kollar om mobilen funkar för säkerhets skull. Torkar bort svetten från pannan. Blåser ut näsborrarna. Och springer. Och springer. Och låter bli att tänka. Trött kan man vara i bilen på väg hem.

Och vi kom fram till slut. Närmare 5 timmars springutflykt och kaffet struntade vi i idag. Vi ville hem. Stå i duschen till kroppen fått tillbaka sin normala färg.

Var det värt  det? Alla gånger! Kommer vi göra om det? Alla gånger. Men när snön har smält.

 

photophoto

Rakt upp mot toppen på Mt Si

On By lillahjarnanIn Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Idag bar det uppför ett berg, rakt upp mot den grå himlen. Regnet öste ner och vinden tog i uppe på toppen. Bilen styrde mot North Bend och Mt Si. http://www.mountsi.com/ Vackert så man storknar och högt så man får svindel. Vi parkerade och började gå uppför. Och vi gick och gick, ganska länge, flera timmar faktiskt. Vi gick raskt i ösregn och sido regn och i snällt regn som droppade ner mellan träden när skogen blev tät. Träden är så gröna och fina på stammarna av mossa, som om de har stickade ylletröjor på sig. Efter lång tid kom vi upp till toppen där skogen bara försvann och det bara var sten. Vi blickade ut mot det grå. I vanliga fall kan man se långbortistan, hela halva världen och några bergskedjor och mycket himmel. Idag kunde man inte se något för att det regnade vattenhinkar från en grå, dimmig himmel. Så vi vände och sprang ner för berget, nästan oförskämt lätt. Nästan så att man glömde hur tråkigt det var att gå uppför. Fort gick det. När vi svängde ut mot North Bend (Twin Peaks staden) så såg vi ett helt gäng med djur som jag gissar var olympic elk. Stora gråbruna älgliknande djur i en stor flock. Som tur var så höll de sig från vägen.

Det var länge sedan vi hördes…

On By lillahjarnanIn Barnen/kids, Blandat/mixed, Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Uppehåll i flera veckor, det har inte hänt på år och dar. Nu är jag tillbaka, lagom till första advent. Två tärnor och jag har precis återvänt från årets luciatåg på Nordic Heritage Museum. Det blev ett riktigt fint tåg i år och barnen var lika duktiga som vanligt. Kanske till och med lite duktigare än vanligt. Det är så roligt att se så många svenskar och svenskättlingar fylla upp stora salen varje år för att lyssna och titta på skolans luciatåg. Ganska otroligt egentligen. Andra sidan världen, flera hav och länder mellan. Och tiden har på något sätt varit helt stilla här och kanske till och med backat lite. Det enda som påminner om 2012 är alla kameror och telefoner, annars känns det som 1979. Skönt på något sätt.

Nu sitter vi aningen utmattade med mätta magar. I alla fall några av oss, två är på vift. Heldag volleyboll och flygresa några timmar söderöver roar de andra sig mig. Jag ska lite i sista minuten hänga upp en stjärna till i ett fönster till. Och nu är det söndag, första advent och glöggen är kryddad och kokt. Det är inget adventsväder direkt. När vi tog bron över till stan på förmiddagen var det slagsida. Det blåste så otoligt mycket så bilen gled sidledes. Regnet föll mer än tätt och torkarna hann inte riktigt med att rensa rutan. Lite snö och kallare temperaturer skulle sitta fint. Och gråheten skulle kanske försvinna.

Igår knatade vi runt i skogen och det kändes som september. Löven ligger i ett tjockt lager på stigarna, det doftar svamp och gammal vilddjursandedräkt. Lerigt och blött. Och faktiskt riktigt vackert trots att det är regn och grått mest hela tiden. Men ingen julkänsla direkt. Men 90 minuter skogslöp gör mycket för humöret. Det går sakta och försiktigt fram. Det går ju inte direkt att veva på med armarna. Armen sitter kvar och likaså robotarmen. Riktigt imponerande och aningen skrämmande för alla under 7 år. Jag har nu också fått ett extra handledsskydd som grädde på moset. Det visade sig att handleden hade fått sig en skjuts också. En arm, två brott. Bättre att samla allt elände på ett ställe.

Nu ska vi jobba på här hemma så julen kommer snabbare.

På återhörande!

Home away from home and finally back home

On By lillahjarnanIn Blandat/mixed, In English, Okategoriserade, Resor/travel, Träning/training, Utflykter/outings2 Comments

What can you expect when you have been a bit lazy? Sore muscles and heavy breathing. I have been running in my own slow pace for 5 weeks and more or less skipped strength training. A couple of miles when I have had time but only one decent 25km long run in over a month. Add on lack of sleep, I am still on Swedish time. It gets worse every time I fly back home, must be an age thing. 3 classes at Willows plus a long trail run and I am officially broken. I topped it off with 50 min on the rowing machine. (Only because my chiropractor told me my shoulders looked more boney than usual.) So tired and so sore. Amazingly wonderful. I really do enjoy the pain. But I think I had my personal worst performance Friday morning in class. I really tried hard, I did, but my legs kept saying geeezzz woman, go home. I usually get pushed by working out beside other people but I would easily have paid Jeremiah to let me go early from class. I guess it can only get better…

After 24 hours on American grounds I woke up 3.30 am. Almost freezing in the crazy heat. Lucky me, I had a text message from the night before asking if I wanted to meet at 6am. I sent a text back at 4am and waited. Breakfast in the dark waiting for the sun to wake up and one more cup of coffee. Shoes on and the Camelback filled with cold water. So lovely to meet after a long trip. Such a beautiful morning greeting the sun on foot. Yellow light in between the trees. Bridal Trails, talking too much, running too slow, covering 5 weeks of missed runs. So good to meet. What a treat.

I got back from Sweden Tuesday night, tired and a bit stressed from our house adventures. I had a heck of a summer. Lots of work with the house, too much actually. A really close friend of my parents had a tragic accident and passed away after four weeks of struggling, a couple of days before we left. It’s been a different summer. I had big hopes before we took off of how much I was going to get done, how I was going to fix up the house, cram in a workout every day, and meet friends and family every day of our vacation before he** breaks loose in September again.  I had big plans to be super organized and efficient. Let me tell you, the house looks great, I would love to move in there again. But it was crazy. So much work but such a great feeling to finish. Hopefully a nice family will find the keys to our perfect townhouse.

Just got home from another great run with old and new friends. Not sure if I would recommend Squak Mt for an easy Sunday run but my legs got a great work out going up that beautiful hill. Really dark and foggy before the sun woke up and cleared the air. Washington sure is a great place to live!

Time for new adventures! Ironman, 50k, swimming across the Atlantic ocean… time for a new goal! Keep breathing! Send me some ideas!