Ljuset har inte hunnit infinna sig, solen sover, klockan är 06.30 och idag är det inte jag som är uppe och skubbar. Barnen är redan avlämnade på skolan. Bilen värmdes upp och packades full av barn, ryggsäckar, lunchväskor, guitarrer och termosmuggar med te redan kl 6. Nu har jag hunnit hem igen och väntar på nästa upplockning straxt före halv 8. Det är volleyboll igen. Vårsäsongen i skolan har börjat för alla under 15 och den över 15 beslutade sig för att vara hjälptränare och ställde därför klockan på 5.15. Jag gissar att de gillar volleyboll. Sen ska 15 åringen vidare till sin skola och ha sin vanliga dag och då står jag i givakt och skjutsar.

Men vad har hänt med världen? Mudslides och jordbävningar på vår sida. Brist på dagsljus och regn som faller utan måtta. Armstrong i konstant motvind på cykeln. Ingen postutdelning på lördagar och så får vi höra att vi blev vilseledda med Mary Ingalls blindhet på 70 talet. Vad är egentligen värst? Debatten om vapen och allas rätt att äga ett eller tio, att bära dessa med sig eller sova med ett skarpladdat under kudden fortsätter. Jag vet inte längre vad jag ska tycka mer än att det gått aningen för långt. Jag förstår att det är djupt rotat hela vägen tillbaka från vilda västern. Vi får väl ändå hoppas att världen utvecklats sedan vilda västerns tid. Visst kan det vara obehagligt med vilda djur i trädgården när man bor i vildmarken. Men det är ju trots allt så att det inte finns vildbattingar där de allra flesta bor. Nog skulle väl alla kunna stå ut med en rejäl bakgrundskontroll och ett mer restriktivt förhållande till vapen. Det känns väldigt onödigt att vem som helst ska kunna knalla runt beväpnad. Eller mest är det så att jag inte riktigt förstår behovet. Så många arga röster och så många modiga som lyfter sin åsikt. Det är tur att det finns modiga människor i världen.   

Idag har jag simmat och fladdrat med armarna i vattnet. Viktlösheten vill liksom inte riktigt infinna sig. Det kanske beror på allt vatten i näsan och det svarta vadderade skyddet på armbågen. Men skam den som ger sig. Det blir väl till att skaffa näsklämma. Och jag tror att jag ska köpa en snyggare badmössa, med blommor på. Jag borde ha satsat på synkroniserad simning istället, då får man ha bra mycket snyggare attiraljer och glittersmink i rosa och turkost. Bredvid mig simmade en kvinna som hade en vana att plaska och stänka en hel del. Irriterande, man vill ju inte bli nedstänkt. Och på andra sidan simmade en man som mest stod vid kanten och lutade sig, rättade till glasögonen och sträckte benen framåt. Poolliv är intressant. Och väldigt avklätt. Men annars gick det bra, förutom viktlösheten. Jag simmade fram och tillbaka, fram och tillbaka, ganska länge. Men vad tråkigt det är att simma. Lagom till att man får upp farten så är det dags att vända och då kommer man ur rytmen. Och så får jag börja om igen. Men badvakterna vinkade, tjoade och sa välkommen tillbaka FlipperLady. Kul att vara välkommen. Och kul för dem att de får någon att passa på vid den djupa delen av poolen. Lite synd att de inte hade glömt bort mitt smeknamn. Det kändes mer tomt än någonsin utan Anna och utan gemensam Caesarsallad efter simmet.

Igår var det Super Bowl söndag. Årets viktigaste chips och dipp dag. Här dippades det också, med både barn, tonåringar och vuxna. Men jag såg ingenting av matchen. På något konstigt sätt så filtrerade jag bort den från köksön, dippet, hamburgarna och rödvinet. Jag såg helt enkelt inte hela vägen bort till tvn. Skön kvalitet att ha. Att filtrera. Jag ska lägga till det på mitt cv, duktig på långdistanslöpning, baka bullar och filtera omgivningen. Mindre bra på koka ärtsoppa, tvätta bilen och tala franska. Jag gillar inte att tvätta bilen i tvättapparat. En gång för länge sedan trodde jag att jag hade pajjat pappas bil när jag körde in lite skevt på Statoiltvätten i Uppsala. Det sitter i fastän det var tidigt 90-tal. Nödstopp och förbannad mackägare. Mina 19 åriga knän skakade av skräck. Men det var inte en endaste lite skavank på bilen men det kändes som den var kvaddad. Nu tvättar jag bara bilen under hot och det är ju inte ofta det händer.

Idag började officiellt vecka två mot ötillö. Jag inledde med 2,5 timmar varierad och välblandad träning, inget ovanligt bara en helt vanlig måndag. Än så länge är allt som vanligt. Snart blir det ovanligt, när jag och gurun gör en ny plan. Jag har mina aningar att det blir mer sim och längre löppass. Det känns. I kroppen. Och i håret, som aldrig hinner torka mellan passen.