Lektion nummer två och inga större missöden. Poolvatten smakar inte så illa längre och vattnet verkar vara välklorerat med tanke på att jag under helgen som passerat hunnit svälja en hel del utan efterföljande problem. Tack och lov så simmar jag i en av de något kyliga poolerna med banor och inte den av små barn uppvärmda familjepoolen. Det enda problemet är egentligen två blåsor, en på vardera stortån. Nu tänker ni så det knankar, simmar jag redan så fort att jag får fartblåsor på tårna? Nej, inte direkt. Jag tar mig fram med hjälp av fenor för att kunna koncentrera mig på att andas och fenorna klämmer på sidan av tårna. Annars går det bra. Ganska i alla fall. Jag har levt nästan 40 år utan att kunna crawla och nu ska jag lära mig fortare än kvickt, helst igår, men det kommer. Jag har fått en ny läxa i form av andas, vifta med armarna i takt och göra Esther Williams liknande övningar på 4 meters sidan av poolen med armarna i luften och fenorna rakt ner mot botten fladdrandes som en liten kollibri. Jag tror att jag ska införskaffa en blomprydd badmössa så jag matchar mina övningar. Mormor hade en snygg som var prydd av vita fina margueriter. Det skulle vara något det. Den som ändå hade nöjt sig med att guppa fram simmandes bröstsim. Det är helt grymt det här, det är inte varje dag man gör något som man absolut inte har talang för. Jag tänkte skolka idag, jag hade en flyktplan helt uttänkt i huvudet. Jag springer hellre 30 km än simmar 30 minuter. Men varje dag ska man göra något som skrämmer en. Om jag ändå hade varit rädd för spindlar.

Idag har jag simmat med en coach. På kanten. Av bassängen. Jag bubblade och hostade en aning, lite diskret såklart. Lite pinsamt var det.

En liten återblick… Jag kan simma bröstssim, riktigt fint och snabbt. Men jag kan inte crawla. Har aldrig kunnat och hade på något sätt accepterat att jag skulle leva i en crawlfri värld. Brjann simmar som en gud, har alltid gjort och kommer alltid vinna min beundran när han andningsfritt glider längd efter längd i bassängen. Jag hade accepterat att leva utanför klubben av snabbsimmare. Idag gott folk, har jag tagit ett steg närmare klubben av coola simmare. Men det går sakta. Idag har det handlat om att simma med fenor och att andas. Uppenbarligen handlar det bara om att jag inte kan andas. Jag envisas med att andas under vattnet men annars är jag riktigt snabb. Fast det är ju svårt att vara snabb om man inte kan andas, då är man bara snabb i 10 sekunder ungefär. Sen blir det lite klurigt med seendet när syret tar slut. Simmössan satt som gjuten men glasögonen fick mina ögon att puta som Marty Feldmans. (Viket attans arv jag har fått. Tack mamma!) Coach Michael hämtade ett par proffs goggles till mig och sedan flöt det aningen bättre eftersom synen kom tillbaka. Om det bara hängde på synen…

Det går ju bra det här. Nu blir det våtdräkt och öppet vatten till helgen. Here I come Beaver Lake!

Jag har fått många råd genom åren, vissa bra andra ganska dåliga. Idag fick ett tips från min allra bästa löparkompis Anna. Vi sprang genom skogen i utkanten av Redmond, mossan hänger längs trädstammarna, fåglarna kvittrar och det är färska spår på trailen. Det är djup och tät skog och det är otroligt vackert och grönt. På skyltarna vid infarten på parkeringen står det vänligt att man ska dela skogen med dess invånare, björnarna, pumorna och alla andra vilda djur. Vi har inte sett någon björn där tidigare och inte idag heller. Rådjuren brukar titta lite stillsamt och trött på oss och en och annan coyote smyger förbi ibland. Men vi är ju två tuffa, starka kvinnor med Camelbacks i vackra färger. Idag hade jag till och med min fickkniv i ryggan. (Den låg kvar sen förra veckans adventurerace.)

Av någon anledning så pratar vi alltid om bergslejon, ämnet kommer alltid upp när vi är en timme in i skogen. Det är väl så att vi båda har en underliggande skräck för köttätande djur. Vi sprang i alla fall längs stigen och hittade något som såg ut som hallon och som smakade riktigt gott. Precis då får jag veckans visdomsord serverat av Anna. Kommer det en björn så håll in magen så ser du inte lika god ut. Ja, så är det nog och så har jag ju min lilla fickkniv i ryggan för säkerhets skull.

Igår var jag så arg att det pyste ut från mina öron. Utan anledning sorgligt nog. Det var egentligen en riktigt bra dag. Jag hade förmånen att få åka på utflykt med Sofias kör. Hela vägen in till stan för konsert på Experience Music Project, Seattles coola musikmuseum. Det var en intensiv dag med en konsert mitt på dagen och oändligt tittande och spelande på instrument före och efter. Det innefattade också resa till och från stan i gul skolbuss, vilket alltid är lika spännande. Kokandet ur öronen försvann idag när jag plågade mig själv till 16 burpees på 60 sekunder. Då hade det pyst klart. Ofta hjälper det att springa men idag var det annat på schemat. Min kompis och jag älskar tävlingar. Innefattar träninspasset antal feet på versaclimbern eller antal push ups på tid så ökas prestationen kraftigt. Det blir helt plösligt på liv och död och ingen får komma i närheten av vår prestation. Ofta lyckas vi bra. Vi kämpar så vi ser stjärnor framför ögonen och får kraftig blodsmak. Det är det ju värt. Ibland är det skönt att vinna. Idag vann vi! Men vi vill ju inte skryta, så vi snackar inte så mycket om det.

Viktigast idag var att införskaffa en simmössa och ett par simglasögon. Jag är ingen simmare. Jag gillar inte vatten. Självklart kan jag simma. Bröstsim, med huvudet ovanför ytan. Jag kan inte crawla. Jag har försökt många gånger utan framgång. Det som händer är ofta att jag tappar andan, blir lite blålila och hänger på kanten av bassängen. och så börjar jag frysa och går till bubbelpoolen. Nu är det ingen återvändo. Jag ska bli en riktig simmare. Därför har jag köpt ett par simglasögon. För er som känner mig live så vet ni ju att jag har ganska utstående ögon. Det rimmar illa med simglasögon. Simglasögon på och jag blinkar inte. Jag känner mig som en giraff som tappar andan, en elefant som får en jordnöt i vrångstrupen. Vi får se hur det går i poolen? Vem behöver egentligen blinka när man simmar, det borde ju räcka att andas var tredje armtag?