Vissa dagar kan man få kaffet i halsen när man tittar på morgonnyheterna och det har hänt något häpnadsväckande. Idag fick jag en kallsup när jag hällde i mig en halvliter vatten på väg in i duschen på gymmet. Dra mig baklänges. Jag gick förbi en kvinna som jag ser nästa varje dag med kläderna på, idag hade hon ingen tröja på sig (eftersom hon precis kom ut från duschen). Hela ryggen var täckt av en drake. Vi talar om absolut hela ryggen, från nacke till rumpa och ut på baksidan av överarmarna. En drake i grönt, lila och rött. En drake stor som hela Chinatown. Jag stirrade antagligen som en idiot även om jag själv tyckte att jag var ganska diskret. Hur tänker man när man plågar dit en kvadratmeter drake på ryggen? Jag förstår ju att alla människor tycker att olika saker är snyggt och tilltalande. Men??

Med risk för att stöta mig med halva Sveriges befolkning och en stor del av den amerikanska, jag kan inte hålla mig längre. Kan någon berätta för mig vad som är snyggt med tatueringar! Jag tycker inte att det är det minsta tilltalande, på någon. Men visa mig gärna något som är snyggt så ska jag berakta och uttrycka min åsikt. Och jag kan ju alltid ändra mig…

       

Snyggt eller snyggt??

Äntligen onsdag!!! Som om det skulle vara något att tjoa om?! Alla barn kom ner en efter en i köket imorse och suckade och sa att de önskade att det vore fredag. Jag försker trolla liv i en fläskstek som smakade bra i nylagat skede men som nu ser lite trist ut. Det skulle vara schysst med en TV kock som lagar mat för lunchtermosar och lunchväskor varje dag på det man har i kylen. Han skulle görna få komma hit och gästspela i vårt kök. Det tar liksom aldrig slut, det bara snurrar på. För oss är sommarlovet ganska långt borta, det är en månad kvar i skolan. Men som jag försökte säga till barenen, det gäller att inte ge upp i förtid. Det är det här som är livet!! Ju mer man gör desto mer kommer efter och desto mer får man uppleva! Käckt, eller hur. Inte undra på att man får några ögonrull som respons. Själv kan jag känna igen mig i hopplösheten. Efter en otroligt lång dag igår försökte jag hålla ögonen öppna och avsluta en otroligt bra bok som jag har hållit på och läst i en evighet. Det gick inget vidare. Efter en sida kände jag mig som en lobotomipatient. Men jag kan glädja mig åt att jag hann stänga av musiken, släcka och sänka ryggen på sängen innan det stora svarta infann sig. Det är inte varje dag.

Nu ska barn ett skjutsas och två tittar på morgontv under tiden innan det är dags för nästa skjuts till nästa skola. Efter det ska jag leta efter nya möjligheter…

Opportunities multiply as they are seized Sun Tzu, The art of war

Hur kan baconsalt vara vegetariskt och fettfritt? Varför ska man behöva skölja försköljd sallad? Och varför kommer aldrig sommaren till Pacific Northwest? Gör användandet av antibakteriella produkter dig mer mottaglig för bacilusker?  Så många frågor och så få svar.

Idag har livet under eftermiddagen handlat om frågor och svar. Det är maj och i maj så är det dags för health och sex undervisning i skolan. Oh la la!! Varför måste man duscha varje dag? Varför luktar gympaskor illa? Varför växer vissa barn fortare än andra? Varför, varför, varför? Och så finns det ganska många frågor som är så pinsamma att det inte ens går att fråga :O Och jag gör verkligen mitt bästa för att svara.

Själv skulle jag bara vilja veta hur baconsalt kan vara fettfritt och vegetariskt? Då kan det väl ändå inte vara bacon i saltet? Fubb.

Nu är det sovdags. I morgon kl 6 ska jag gästspringa med mitt gamla Boot Camp gäng. Tjoho! Klockan ringer 04.45.

Imorse när övriga sov eller knallade runt i morgonrock packade jag ihop mina kritor och blyertspennor. Lagom till att pannkakorna blev gyllenbruna i pannan svängde jag in till storstan för att jobba på skolan. Över bron och på nästa motorväg och min avfart var avstängd. Ehh, det visste jag ju men hade förträngt det. Tursamt nog så hann jag i god tid och packade upp och tog emot barnen. Idag var det ganska mycket kaos i min klass, skrattigt eller pratigt kanske man kan säga. Det var ett par veckor sedan vi träffades och sommaren närmar sig. Det var mycket ålande på stolarna. Efter ett par timmar satt vi ner på golvet och pratade varför det blir så pratigt och några av barnen föreslog att jag skulle ta i med hårdhanskarna, göra en time-out eller skicka ut pratmakarna. Men så funkar inte jag, jag har svårt att skicka ut och bestraffa. Du är bra konstig du fröken var det en av mina elever som sa. Ja men tack. Konstig kan jag gärna vara. Och när vi satt där på golvet, hela klassen och jag så kunde vi ju ha hört en knappnål falla. Alla lyssnar och pratar i tur och ordning, räcker upp handen och anstränger sig och tänker ut bra ord på svenska. Vilka goa ungar! Jag tror inte att barnkroppar är gjorda för hårda stolar och höga bord. Det blir så svårt att koncentrera sig och lyssna när man är omgiven av plast, brunt och fult. Jag tror nog att golvet är bättre.

På eftermiddagen hann jag bara som hastigast åka på SWEAs Vårsalong och vilken salong det var! Gulliga, rara Sweor som målat, grejat och bakat. Så ledsen att jag inte hann stanna längre. Duktiga ni!!

Senare på eftermiddagen var hela familjen på bio. Den var lång. Den var lite seg. Vattenflaskan blev uppdrucken snabbt. Popcornhinken tog slut tidigt. Jack Sparrow/Johnny Depp var helt OK men vuxenkroppar gillar inte heller att sitta stilla länge.

Alla har vi väl våra rädslor, sådant man gärna inte utsätter sig för eller möter särskilt ofta. Spindlar och blod brukar ju vara vanligt förekommande läskigheter för många. Ormar, sprutor, vildsvin och trånga utrymmen är inte min grej. Jag är ganska tuff och kan ta ganska mycket. Att stöta på ett vildsvin skulle nog vara det värsta som skulle kunna hända just nu. Men det kan nog ändras, det gäller att utsätta sig för sina dåliga sidor. Igår sprang jag i skogen på en ganska smal och backig stig med massor av rötter och växter. På tredje varvet dyker en gardensnake upp på stigen och ringlar precis förbi mina fötter. Jag tar ett skutt förbi ut i växtligheten, ut bland alla björnbärsbuskar. Jag vet inte vad som var värst, ormen eller alla taggar. Men det tar sig, jag sprang vidare och känner mig helt OK bland naturens ringlande djur. Idag blev jag utsatt för två andra av mina otrevligheter, magnetröntgen och sprutor, dessutom i kombination. En axel MRI (trångt) med färg insprutat, men det gick ju det också… och andningen var helt kontrollerad och ingen kunde ana att jag led och lät min deodorant jobba på högtryck. Jag börjar bli bra på att utsätta mig för otrevligheter och fixa det, jag kanske skulle söka till underrättelsetjänst där man får göra både det ena eller det andra.

Men nu har det dykt upp en annan fara, två svartbjörnar går lösa i Redmond och flera har synts i Woodinville och Bothell de senaste dagarna. Lite för nära oss, i den skogen jag springer. Det gillar jag inte. Idag efter träningen så pratade alla lite om björnproblemet och gurun konstaterade att det inte skulle vara någon fara om jag stötte på någon björn. Jag kan ju boxas :O

Varje sommar när vi åker hem är det nästan en magisk känsla att knalla ner mot stan. Längs hela vägen är allt bekant och hemtamt, samma hus, samma postlådor, samma, samma, samma. Det bästa är att längs vägen träffar jag ofta många vänner och bekanta. Vi springer på varann utanför Snålåttan på Ringgatan, utanför Sverkerskolan, vid Lutis, längre ner på Sysslomansgatan och hela vägen ner på gåggatan. Det är väl därför det känns som hemma. Här brukar jag inte springa på så många men det kanske ha berott på att jag mest kör… Men nu har det vänt…

Var jag än kommer nu så springer jag på någon bekant. På Bellevue Square, på Whole Foods, hos bilservaren, på Pike Place, på olika restauranger och senast hos doktorn. När jag kom till doktorn idag så träffade jag en sköterska som jobbat hos min kiropraktor. Vi konstaterade att det var år sedan vi träffades. År sedan. Det känns som om vi precis flyttat hit. Jag gissar att detta betyder att vi bor här och att vi känner oss som hemma.

Här sitter vi och lapar sol på trappan och känner fräknarna gro. C lyfter på filten för att släta till den och vad får vi se… en groda stor som en knytnäve. Efter några fjantiga tonårsskrik och hopp på plats (inte av mig) petar jag på grodan, den sitter ju i min stol. Den hade fastnat med ryggen mellan brädorna. Nu hoppar den fritt igen och har skuttat ner från trappan in bland buskarna.

Jag upphör aldrig att förvånas av djur och insekter här. En knallgrön, stor groda i våra trädgårdsmöbler. Bobcats som älgar över gatan. Coyotes som jagar i flock på vår garageuppfart. Örnar som vakar över huvudet och ugglor som hoar god natt. Så är livet i förorten.

 

Kameran lyckades jag inte få fram men telefonen är ju alltid i fickan…

Jag skulle inte överleva en enda dag som lärare på Junior High. Rent kunskapsmässigt skulle jag antagligen klara mig hyfsat, någonting måste jag ju ha lärt mig då jag enligt mitt CSN saldo läst +14 terminer på två olika universitet. Problemet är att jag tycker synd om de stackars barnen som plågas och tvingas upp tidigt. Jag skulle nog visa film och ha fri läsning före 11 varje dag. Idag var det väckning 6.00 och avfart till skolan 7.10. Jag började dagen med att steka prinskorv och koka quinoapasta och ladda i termosarna. J var hemma tre dagar förra veckan för att hon var förkyld och hade feber. Resultatet av tre dagar i hemmets lugn är minst en intensiv vecka att ta igen allt matnyttigt som missats. Idag skulle hon ta igen science och var därför tvungen att vara där 40 minuter innan skolan började för att träffa sin sciencefröken. Plågeri om ni frågar mig. Men av någon anledning så gissar jag att J tyckte att bilresan till skolan var lika jobbig eftersom jag envisades med att prata 7.10 på morgonen. -Fick du med dig lunchväskan? Mmm. –Har du pengar? Ja. -Vad ska du göra på science? Ehh. –Det ska bli varmt idag. Mmm. -Det är lite trafik så här dags. ___. Titta vad fint det är, ser du syrenen? Så vacker och utslagen. ____. -Hej då! Mmm. På något sätt så tror jag att hon spar sina ord till senare på dagen, till lunchtid. Då snackas det. Eller spar hon på orden till sin sciencefröken. Jag var vänlig nog att friskriva henne från en del av science efter förkylningsveckan. HIV lektionen var förra veckan och ta igen den timmen ensam med fröken kändes lite skrämmande eller kanske mest ohyggligt pinsamt. Men kanske har jag med detta gjort henne en otjänst? Hon kanske missar något väsentligt? Kanske är min omsorg felriktad? Man kanske ska plåga sina barn lite mer? Vi får nog helt enkelt ta den lektionen vid nästa biltur till skolan. Då är jag ju i alla fall säker att jag får tala ostört.

Och så kom värmen och allt har slagit ut. Äntligen! Utanför dörren vaknade buskarna till liv och våra kolibris behöver nog lite påfyllnad idag. Solen skiner!!

  

Är du nöjd med ditt namn? Jag kan inte direkt påstå att jag gillar det amerikanska uttalet av Charlotte, men det svenska är helt OK. Fram till jag var 15 var det nog ingen som någonsin sa Charlotte till mig utan då var jag kort och gott Lotten. Lotten lever kvar bland de som känner mig sedan dess och hemma är det ingen som kallar mig Charlotte. Jag tyckte att Lotten var ett eländigt namn när jag gick på högstadiet men nu skulle jag nog inte ha något emot att bara heta Lotten.

Det är ju inte helt lätt att komma på bra namn till sina barn. Det gäller att hitta namn som passar in, som håller hela livet och passar i alla sammanhang. Det är ju inte roligt om ens barn känner sig udda på grund av sitt namn, det kan vara jobbigt nog att växa upp ändå. Våra barn har ju hunnit heta sina namn ett tag och jag känner mig fortfarande nöjd med valen av deras namn och jag tror att de också är nöjda.

En familj i Israel har döpt sina barn till Pie och Like av olika anledningar. Läs mer om det här: Döpte dottern efter Facebook – DN.SE

Jaha, vad har livet att bjuda på idag då? Lite av både det ena och de andra. Jag gissar att jag borde jobba på att sköta mitt jobb idag. Ja, då självklat inte mitt jobb som deltidshemmafru utan mitt vanliga jobb. Ja, all ni som väntar på texter till både det ena och andra. Dessa kommer att komma idag, jag lovar. Men innan dess är det en hel del annat som ska skötas, betalas och skjutsas.

Svenskarna är besatta av sitt väder läser jag om i dagens nätupplaga av DN. Det känns skönt att veta att det är så, det förklarar mitt konstanta behov att klaga på regnet. Dessutom skriver fru Ribbing att det inte är oartigt att praa väder, det är alltid gångbart. Idag ska det bli lite sol, men än så länge verkar inte solen ha fått någon frukost.